
Att vara nervös och känna viss oro inför förlossningen är vanligt och en del av den egna förberedelsen. Men för en del blir det så jobbigt att det påverkar hela graviditeten eller viljan att ens skaffa barn.
En rädsla inför förlossningen kan se olika ut, allt från en lindring förlossningsoro till en paralyserande förlossningsfobi. Även partnern kan känna sig både orolig och rädd inför förlossningen. En förlossningsrädsla kan också kicka in långt innan det är dags att föda, kanske redan när man plussat på stickan eller långt innan graviditeten är ett faktum. Beroende på graden av oro så finns det också olika sätt att jobba för att komma vidare. För rädsla är faktiskt en känsla som går att lära sig att hantera, bland annat genom att förstå vad den beror på och veta vad som händer i kroppen.
Förlossningsrädsla kan bero på en mängd olika saker, exempelvis:
Ibland är det svårt att sätta fingret på exakt varför, men om det går att identifiera rädslan och vad den grundar sig på har man oftast en bättre utgångspunkt eftersom det då finns något konkret att jobba med.
När du utsatts för vad kroppen upplever som en fara så börjar du producera stresshormonet adrenalin. Det är en nedärvd och primitiv respons som funkat bra historiskt sett eftersom det hjälpt människan att antingen fly eller slåss när den upplevt hot från till exempel vilda djur. Inför en förlossning har adrenalinet däremot en sämre effekt eftersom det blockerar må-bra hormonet oxytocin, som behövs för att man ska känna sig trygg (eller kunna ge trygghet), få ett bra värkarbete, en smidigare förlossning och en snabbare återhämtning. Men genom att lära sig att hantera rädslan så går det att bromsa stresspåslaget. Det är också bra att känna till att oxytocinet, alltså det vi vill ha mycket av, frigörs av närhet och beröring. Kramar och hudkontakt är inte bara mysigt, det sänker också blodtryck och puls, minskar stressen och får en att må psykiskt bättre i största allmänhet. Även amning frigör faktiskt oxytocin, och bidrar till anknytningen när barnet väl är fött.
Är man rädd för förlossningen så är det bra att försöka ta tag i det så snart som möjligt, en obearbetad rädsla brukar nämligen inte försvinna av sig själv utan kan istället bli värre. Om rädslan finns där redan när graviditeten är ett faktum så ska man berätta det för barnmorskan på första inskrivningsbesöket. Även som partner är det viktigt att jobba med sin rädsla, en skräckslagen eller otrygg partner har nämligen svårt att vara ett bra förlossningsstöd. Det är också viktigt att komma ihåg att man alltid har rätt till sina känslor, de går varken att ifrågasätta eller förminska. Att få höra att det inte är så farligt, eller att man ska försöka sluta tänka på det, brukar alltså inte hjälpa speciellt mycket – även om råden i sig säkert är välmenande. Snarare är det så att man behöver acceptera rädslan för att sen kunna lära sig att handskas med den.
Beroende på hur jobbigt det blir så kan du, och en eventuell partner, bli remitterade till en specialistmödravård, så kallad aurora-mottagning. Där får man verktyg för att hantera den rädsla, ångest eller stress som tankarna på förlossningen kan framkalla. Skulle det vara så att man bor långt ifrån en specialistmottagning, eller att de inbokade aurora-samtalen börjar väldigt sent in i graviditeten, så är det bra att känna till att de flesta barnmorskemottagningar har psykologer knutna till sig. Då kan man be att få gå i samtalsterapi om oron tar över för mycket. Det brukar också finnas möjlighet att få testa nätbaserad KBT-terapi som funkar oavsett vart man bor, och är dessutom fri från väntetider.
Har man tidigare haft en svår förlossning är det inte så konstigt om man blir rädd inför nästa. Då behöver man få prata igenom det som hände och se vad som kan göras annorlunda för att det inte händer igen, antingen med barnmorskan eller via aurora-samtal.
Genom att ta reda på vad som skrämmer en så har man en utgångspunkt att jobba från, om det så handlar om att sjukhus känns läskiga, rädsla för att tappa kontrollen eller om det är smärtan som gör en panikslagen.
Faktagranskad av Tova Winbladh, legitimerad psykolog