Konstgjord befruktning används vid alla typer av ofrivillig barnlöshet hos svenska par. Efter tre försök lyckas närmare två tredjedelar bli föräldrar.
IVF är en förkortning för in vitro fertilisering och innebär att befruktningen äger rum i ett provrör. Därför kallas metoden även provrörsbefruktning. Den går helt enkelt ut på att ta ägg från kvinnan och spermier från mannen, sammanföra dem utanför kroppen och sedan placera tillbaka det befruktade ägget i kvinnan. Stimulerad ägglossning, insemination med spermier eller kirurgiska ingrepp är andra behandlingar vid ofrivillig barnlöshet.
Åldersgränsen för behandling med IVF kan variera beroende på vilken typ av behandling som görs, och vilka resurser som finns inom den offentliga vården i länet. De flesta kliniker inom landstingen brukar inte påbörja en sådan behandling om kvinnan är äldre än 38 år. På de privata klinikerna ligger åldersgränsen runt 42 år.
. Ofta är det kortare köer till IVF-behandling inom privat sjukvård, men då betalar man själv hela behandlingen. IVF är den dyraste men effektivaste behandlingen vid ofrivillig barnlöshet, med en kostnad på cirka 25 000 kronor per försök (2014). På offentligt finansierade kliniker betalar man enbart patientavgift av varierande storlek, själva behandlingen omfattas av högkostnadsskyddet.
Om en fertilitetsundersökning slagit fast att kvinnan inte har några ägg som går att använda för IVF kan äggen plockas från en donator i stället. De donerade äggen sammanförs sedan med mannens spermier i provrör och processen fortsätter precis såsom beskrivs här nedan.
Man kan inte få donation av både spermier och ägg till samma provrörsbefruktning. Antingen ägg eller spermier måste komma från någon part i det par som behandlas.
Sedan 2005 är det tillåtet för lesbiska par att göra provrörsbefruktning med donerad sperma.
Så här går en IVF-behandling till
För att öka chanserna för att IVF ska lyckas vill man samla in, och ha tillgång till mer än ett ägg. Därför hormonstimuleras kvinnan vilket leder till att äggstockarna producerar flera ägg. Äggen ska sedan samlas in innan de förs över till äggledarna i en vanlig ägglossning. Det finns flera sätt att få äggen att mogna i rätt tid. Ett sätt är att kvinnan tar hormoner via nässpray för att nollställa kroppen, innan hon sedan övergår till hormoner som stimulerar äggmognaden.
Nästa steg är att äggstockarna stimuleras till att bilda mogna äggblåsor, som kallas folliklar. Kvinnan får då sprutor med follikelstimulerande hormon, FSH. Hormonerna kan enkelt tas på egen hand, med hjälp av en injektionspenna som liknar en penna med en kanyl i stället för en spets.
FSH-sprutorna tas i cirka 10 dagar, vilket är den tid det tar för äggen att mogna. Vilken hormonnivå som krävs för att stimulera äggstockarna är mycket individuellt. För att garantera att den rätta dosen ges tar man därför blodprov vid flera tillfällen under behandlingen.
Som alltid när det handlar om hormoner påverkas både humöret och kroppen, men effekterna varierar mycket från kvinna till kvinna. Även om det här ökar chanserna till en graviditet, är det för många en jobbig period med mycket både fysisk och psykisk påfrestning.
I slutet av behandlingen kontrollerar man med hjälp av ultraljud när det är dags att ta ut äggen. Läkaren kan via vaginan och livmodern se vätskefyllda blåsor med ägg i äggstockarna. Med hjälp av en fin kanyl i ena änden av ultraljudsgivaren sugs vätskan ut ur äggblåsorna. Det tar mellan 20 och 40 minuter och kan göra lite ont.
Naturligtvis utförs proceduren under bedövning. När äggen har tagits ut har läkaren fått ett provrör som förhoppningsvis innehåller flera ägg – även om det kan räcka med ett enda. Samtidigt som äggen tas ut ger mannen sitt bidrag i form av ett rör med sperma. I nästa skede centrifugeras spermierna så att endast de allra mest livskraftiga spermierna blir kvar.
Äggen rensas från blod och andra vätskor med hjälp av en näringslösning. Sedan förs spermierna och äggen över i en så kallad odlingsskål - inte något egentligt provrör, alltså. Skålen ställs i ett värmeskåp där förhållandena i så hög grad som möjligt liknar förhållandena i kvinnans kropp med avseende på temperatur, pH-värde och fuktighet. Nu är det dags för spermierna att befrukta ägget.
Det är också möjligt att föra in spermierna i ägget med en tunn kanyl om så skulle vara nödvändigt. Redan dagen därpå kan man se de första tecknen på befruktning - två celler som snabbt smälter samman och den första celldelningen. I genomsnitt befruktas cirka 80 procent av alla mogna ägg i odlingsskålen.
Efter cirka tre dagar väljs ett befruktat ägg ut, om det finns fler än ett fryser man ned de resterande äggen för att vid behov kunna använda dem senare. Ägget placeras i livmodern med förhoppning om att det ska tränga in i slemhinnan på livmoderns insida, bäddas in och börja växa. Precis som vid en vanlig graviditet. Nu är det bara att vänta. Igen.
Att vänta är något alla IVF-par har erfarenhet av. De har väntat i månader på ägglossning och menstruation. Därefter på undersökningar, diverse provsvar och så småningom på IVF-behandlingen. Att ständigt vänta utan att veta om det kommer att bli någon graviditet är ofta mycket psykiskt påfrestande.
Väntetiden mellan implanteringen av ägget och det första graviditetstestet som visar om implanteringen har lyckats – två veckor – är för de flesta par särskilt jobbig. Detsamma gäller sedan tiden från ett positivt graviditetstest till den första ultraljudsundersökningen.
Graviditetstestet kan visa sig vara negativt, och kvinnan får sin menstruation. Det blev alltså inget barn. Då får hela proceduren göras om från början.
Efter ett enda IVF-försök blir ungefär var tredje kvinna gravid, men sannolikheten för att bli gravid ökar för varje försök. Av de kvinnor som har försökt tre gånger blir ungefär två tredjedelar gravida.
Innan man påbörjar IVF-behandlingen kan det vara en god ide att diskutera och bestämma hur många gånger man ska försöka. Även om det sedan kan vara svårt att hålla det man har bestämt är det viktigt att diskutera saken i förväg.