Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av cookies.
Läs mer här.

close

Att knyta an till barnet i magen

Att knyta an till barnet i magen

Anknytningen mellan föräldrar och barn är ett starkt psykologiskt band som är djupt förankrat i oss människor. För barnet är anknytningen viktig för överlevnaden.

Barnets medfödda förmåga till kontakt väcker föräldrarnas omvårdnadsinstinkt så att de blir inställda på att skydda barnet på alla sätt, både fysiskt och psykiskt. 

Man kan säga att anknytningen är ett nödvändigt skyddssystem för barnet. För att kunna skydda barnet och tillgodose dess behov krävs det att man kan tyda barnets signaler. Därför handlar det tidiga föräldraskapet om att vara känslomässigt öppen och lyhörd för dessa signaler.

Anknytningen till barnet skapas redan under graviditeten
Eftersom anknytningen till barnet är så viktig så byggs den oftast upp hos blivande föräldrar redan under graviditeten. Om man knyter an till barnet redan när det ligger i magen är man känslomässigt förberedd direkt efter förlossningen.

Redan när vi väntar barn tänker vi på att bli föräldrar och att stifta bekantskap med våra barn. Oftast sker det omedvetet. Vi fantiserar om barnet vi väntar och barnet i våra tankar är ofta flera månader gammalt, ibland ett par år. Barnet får då både yttre och inre egenskaper allt efter våra egna önskemål och erfarenheter.

De inre bilderna och tankarna blir fler när vi märker att barnet börjar röra sig
När barnet rör sig i magen  kommer kontakten igång ordentligt, och barnet blir verkligt på ett nytt sätt. Det är nu naturligt att koncentrera sig på vad det är som händer därinne. Vi tyder barnets dagsrytm och lär känna dess rörelser, som till exempel kan uppfattas som kraftfulla eller försiktiga.

När vi har lärt känna barnets rörelsemönster börjar vi föreställa oss barnets temperament och begynnande personlighet:
 ”Den här lilla damen har en otrolig energi och är aldrig stilla. Hon rör sig dygnet runt, så man kan ju föreställa sig hur tempot kommer att bli när hon kommer ut!”

Ju mer personligt barnet känns i magen, desto starkare blir banden
Föräldrarna lär sig efter hand känna barnets egenskaper och vanor inne i magen
 ”Hon är så livlig sent på kvällen, en riktig nattuggla. Det tycker jag är bra, för jag är själv en kvällsmänniska. Hon och jag kan ha det mysigt på kvällarna när hon blir äldre.”

Nu börjar också en direkt kommunikation med barnet. Vi pratar med barnet, antingen högt eller i tankarna. Dels för att förmedla små vardagskommentarer, som: ”Älskling, sparka inte så hemskt, för jag vill sova nu”, och dels för att berätta om känslor, ”Om du visste hur glad jag är att du blev till”.

Tankarna på barnet berör oss och väcker oftast känslor av omsorg och glädje
De här är viktiga byggstenar i anknytningen och hjälper oss att förbereda oss på föräldraskapet. Under hela graviditeten är vi uppmärksamma på hur barnet har det. När barnet rör på sig föreställer vi oss hur det har det därinne, och vi lägger märke till förändringar.

Tecken på att barnet inte har det bra väcker oro och medkänsla, och vi känner behovet att förstå och att hjälpa. Vi lär oss vilken slags mat eller vilka aktiviteter som påverkar barnet negativt, och undviker dem. Omsorgen om att barnet har det bra därinne i magen är en viktig del i utvecklingen för att knyta an till barnet. När förlossningen närmar sig så bleknar fantasierna och vi blir helt upptagna av att vi snart ska föda.

När barnet föds utvecklas föräldraskapet vidare i samspel med barnet
Våra tankar och föreställningar om barnet har haft stor betydelse och gjort oss redo att möta det nyfödda barnet. Grundstenen till kontakten är lagd till barnet som vi delvis känner men som vi inte har sett, och som förväntar sig att vi engagerar oss och lär känna det. När barnet föds fylls tankarna och fantasierna på igen om barnet som vi möter och föräldraskapet utvecklas vidare i samvaro och samspel med barnet.

Margareta Brodén
Barnpsykolog
Ett fel har uppstått, försök igen senare.
Laddar...