Att knyta an till bebisen i magen

Vi har pratat med psykologen Tova Winbladh om det här med känslorna för bebisen i magen, när ska man räkna med att de kommer och vad det kan bero på om de uteblir.

Barn behöver ju knyta an till en vuxen rent överlevnadsmässigt, men vad gäller när föräldrar knyter an till sina barn – och innan de ens är födda? Vad är det för mekanismer vi pratar om och har de någon funktion rent evolutionärt?

I takt med att barnet i magen växer och att tiden för barnets ankomst närmar sig, brukar de flesta blivande föräldrar börja skapa en relation till barnet, även fast man inte har träffat hen än. Så blir det ofta även för föräldrar som väntar på ett adopterat barn.

Ibland pratar man om prenatal anknytning och då menar man den känslomässiga relation som föräldrar skapar till ett ofött barn. Detta begrepp är dock lite missvisande eftersom det egentligen är barnet som knyter an, inte föräldrarna. Barnet i magen kan inte knyta an än men föräldrarna kan definitivt känna sig nära barnet redan innan det fötts.

Även på andra sätt förbereds föräldrar på att ta emot sitt barn och ge det omsorg. Identiteten och känslan av sig själv brukar kunna ändras lite när barnets födelse närmar sig och man kan känna sig extra känslig och skör. Detta ihop med ömma känslor för det väntade barnet underlättar sen för föräldern att ge omsorg och kärlek till barnet när det väl kommer. Här är våra kroppar och psyken smarta och förbereder oss fint på den viktiga uppgift som ska komma.

Är det vanligt att man inte har några starka känslor för sitt ännu ofödda barn?

Det tar tid att utveckla en relation till någon, och när man inte kan träffa hen tar det ännu längre tid. I början och mitten av graviditeten är det vanligt att man inte känner något speciellt för själva fostret, även fast man kanske längtar mycket efter livet som förälder. Mot slutet av graviditeten blir allt mer konkret och barnet kan kommunicera med rörelser, och då brukar de flesta känna ömhet och värme inför det ofödda barnet.

Men ibland händer det en massa grejer i livet när man är gravid som tar fokus, eller kanske man är väldigt orolig eller har det jobbigt känslomässigt på annat sätt. I de lägena kan det bli så att man inte känner riktigt någonting för det ofödda barnet även mot slutet, eller kanske till och med en del negativa känslor. Det kan ibland vara svårt att föreställa sig att barnet är en egen individ innan det har fötts, och det kan också vara så att fokus först och främst ligger på förlossningen och att det står i vägen för att kunna känna något för barnet.

Att man inte känner något speciellt för sitt barn under graviditeten behöver absolut inte betyda att man inte kommer att känna något för sitt barn när det väl har fötts! Det finns massor av föräldrar som har upplevt att känslorna för barnet kom först efter förlossningen, eller ibland till och med först efter några veckor eller månader. Det går jättebra för barnet det med, man kan vara en kärleksfull och närvarande förälder även fast man inte känner att relationen till barnet är så jättestark i början.

Om tanken på barnet i magen känns... neutralt. Finns det något jag kan göra för att bli mer känslomässigt förberedd?

Det är så trixigt med känslor eftersom det är så svårt att styra dem med viljekraft. Det kan till och med bli tvärtom, att ju mer man försöker styra och påverka sina känslor desto mer låsta blir de. Därför brukar det vara lönlöst att tänka på vad man borde känna och att känna sig dålig för att man inte känner så. Vi har alla våra olika inre psykologiska världar och vi reagerar därför olika på det vi upplever i livet.

Att försöka sänka sina krav på sig själv och vad man ska känna kan därför vara en bra sak att fokusera på om man är blivande förälder men inte känner något för barnet som ska komma.

Det man i stället kan lägga vikt vid är att försöka rusta sig själv så bra som möjligt mentalt för att bli förälder. Det är en god idé att försöka låta jobb och annat krävande ta så lite utrymme som möjligt när tiden närmar sig för att barnet ska komma. Ibland krävs kravlös och stresslös tid för att man ska kunna fokusera på det stora som ska hända. Är man överbelastad av arbete tar det över och man kan känna sig oförberedd sen när bebisen kommer. Det kan också kännas bra att förbereda med praktiska saker till bebisen och få en känsla av att man har koll på läget, även fast det kanske känns svårt och skrämmande rent känslomässigt. Att bädda en säng till bebisen och tvätta små kläder kan göra det hela mer verkligt och hjälpa till med den mentala förberedelsen.

Sen så är en väldigt viktig sak man kan göra att prata med någon om hur det känns. När man gör det märker man ofta att man inte är ensam i att känna som man gör och det kan vara väldigt avslappnande att få formulera sina eventuella rädslor och oro för någon. Det kan vara en partner, vänner, en egen förälder eller någon professionell. Sådant vi tänker på utan att prata om kan växa sig större och mörkare än det hade behövt bli. Dessutom ska man tänka på att själva grejen att man oroar sig för att man kanske känner för lite för barnet, faktiskt i sig är ett tecken på att det finns en omsorg om barnet och en redan pyrande relation.

Mer tycker jag inte att man behöver tänka på! När bebisen anländer fixar den oftast själv så att föräldrarna direkt eller efter ett tag blir vansinnigt förälskade och omhändertagande. Lita på det!

Vad är din upplevelse Tova, är det så att den som inte bär barnet vanligtvis kommer igång med sin omsorgsprocess senare?

Det beror på, skulle jag säga. Ju mer engagerad man är i graviditeten desto mer jämlik blir man i hur relationen och omsorgen till barnet utvecklas. Men självklart har man ett litet försprång när man blir påmind fysiskt om att bebisen finns flera gånger varje dag. För en blivande förälder som inte är gravid kan det ibland gå flera dagar utan att man ens tänkt på barnet, och då hamnar man lite på efterkälken ibland under graviditeten.

Men sen när barnet är fött skulle jag ändå säga att det framförallt är individuella variationer som påverkar hur snabbt man upplever att man får ett känslomässigt band till barnet, både hos de föräldrar som varit gravida och de som inte varit det. Andra faktorer styr mer än om man burit barnet i sin kropp eller inte.

Brukar det vara skillnad på första och andra barnet, hur lätt man har för att kicka igång sitt omsorgssystem?

Vi människor blir ofta mer avslappnade och lugna i en situation där vi kan föreställa oss vad som ska hända, och många flerbarnsföräldrar upplever att det är just så när de väntar sitt andra barn. Man är då redan trygg i sin föräldraidentitet och man vet hur en förlossning kan gå till och hur man tar hand om ett nyfött barn. Den vetskapen brukar ge ett lugn som ibland kan medföra att det är lättare att bygga ett känslomässigt band till barnet i magen. Med första barnet är allt så okänt och ofta oroligt, så det kan vara svårare att slappna av och låta känslorna komma.

Sen så kan det även vara så att man upplever att andra graviditeten går mycket snabbare och att man inte hinner fokusera på barnet i magen på samma sätt som man gjorde under första graviditeten, eftersom man är småbarnsförälder och har fullt upp med vardagen och det första barnet. Det kan kännas lite sorgligt ibland och man kan oroa sig över att man inte är tillräckligt förberedd inför det andra barnets födelse. Det brukar dock inte vara någon fara alls med det, när bebisen föds kickar kärleken och omsorgen igång snabbt ändå, den har legat där latent och väntat bara under graviditeten.