Uppfostran och samarbete i vardagen

Treåringen som får utbrott på affären när pappa säger nej till godis, tvååringen som skrattande hoppar i soffan trots tio tillsägelser, fyraåringen som smäller igen dörren till sitt rum och skriker ”DUMMA MAMMA!”. Hur ska en rådvill förälder tänka och göra? När ska barn få vara barn och när ska de uppfostras så att de blir bra medborgare i samhället? Är det dåligt att curla sina barn eller är det tvärtom skadligt att vara för sträng? Vad kan man förvänta sig av små barn egentligen – ska de lyda eller är det för mycket begärt? Alla dessa frågor bubblar inom de flesta som har barn och det finns nästan lika många svar som det finns olika barn. Men för att hjälpa till att räta ut några frågetecken - och ge verktyg för hur man kan tänka och se på saken så har vi pratat med vår expert psykologen Tova Winbladh om barnuppfostran och om vad forskningen visar gällande vad som påverkar barn på bra och mindre bra sätt.

Vad påverkar mest hur ett barn blir: gener eller uppfostran?

Vi vet helt säkert nuförtiden att barn föds med olika temperament – alltså olika grundläggande skillnader i personligheten som sedan påverkar vem man blir och hur man lever sitt liv på flera sätt. Vi vet också att den miljö som ett barn växer upp i kommer att påverka barnets personlighet, dess val och dess sätt att leva livet. När barnet är riktigt litet påverkar såklart föräldrarna i hög grad hur barnet mår och är, men i takt med att barnet också tar del av annat i livet utanför hemmet så påverkas det mer och mer av sådant som förskola, skola, vänner, fritidsaktiviteter osv. De medfödda egenskaperna tillsammans med de upplevda erfarenheterna kommer att vara det som gemensamt formar ditt barn. Det är alltså inte så att det enbart är föräldraskapet som avgör hur ett barn mår och är.

Vad är egentligen bäst i barnuppfostran – regler eller frihet?

Under lång tid har frågan om barns frihet varit ett diskussionsämne och det är stora skillnader mellan familjer i hur man förhåller sig till regler i familjelivet. Vissa vill ha det friare och lägger fokus på följsamhet efter barnets behov, medan andra vill ha det mer förutsägbart och tydligt för alla vad som gäller. För barnets del så funkar båda varianterna! Men vissa barn reagerar negativt på när tillvaron blir alltför ostrukturerad och föränderlig och vissa barn reagerar negativt på när tillvaron blir alltför oflexibel och tvingande. Din utmaning som förälder är att försöka läsa av om din uppfostringsstil passar för just ditt barn – eller om du behöver anpassa den en aning efter den individ du har fått att samarbeta med.

Innebär det att man kan behöva behandla syskon olika?

Jag skulle nog våga säga att alla föräldrar faktiskt behandlar sina olika barn lite olika – även om ambitionen är att vara helt rättvis. Barnet som är lite känsligare och lätt tar illa vid sig får nog en mindre skarp tillsägelse när hen gör fel än barnet som knappt noterar ett nej, och barnet som är mer impulsivt får lite fler påminnelser och mer vaksamma föräldrar än barnet som har lätt för att själv komma ihåg vad man får och inte får göra. Ett barn som söker närhet ofta får fler kramar än ett barn som gärna drar sig undan och ett barn som är lätt till sinnet får tyvärr fler leenden än barnet som trilskas om det mesta. På det där viset är det! Det beror på att de flesta föräldrar faktiskt helt automatiskt känner in sitt barns personlighet och anpassar sitt föräldraskap efter barnets behov.

Visst kan barn märka denna olikhet då och då och även reagera på det. Då är det viktigt att rannsaka sig själv och se om man gått lite väl mycket på autopilot i sitt föräldraskap. För även om man behandlar sina barn lite olika då och då så bör själva känslan av hur viktig, speciell och fantastisk man är i sina föräldrars ögon vara likadan för alla syskon.

Hur lär jag mitt barn att visa empati och vara snäll mot andra?

Detta är många föräldrars största önskan i barnuppfostran och en grundläggande grej för att lyckas med det är att själv som förälder träna på att visa empati, förståelse och snällhet mot sitt barn. Ibland blir det helt bakvänt när föräldern spänner ögonen strängt i barnet som råkat putta ett annat barn och avkräver en offentlig ursäkt samt att barnet ska skämmas sittande ensam i ett rum. Lär barnet sig empati och snällhet av det? Mycket tveksamt, i stället lär sig barnet hur det känns att bli missförstådd och illa behandlad. Och att det är okej att göra så mot andra, för det gjorde min förälder mot mig…

Ett snällt och empatiskt förhållningssätt mot sina barn verkar alltså vara mycket mer effektivt än sträng uppfostran när det gäller att forma snälla barn. Men sen så behövs såklart även en viss finslipning av även de mest godhjärtade barnen – att lära sig att säga tack, dela med sig och tilltala andra i trevlig ton är inget som kommer helt automatiskt utan något man behöver fostras in i av vägledande föräldrar.

Är det okej att använda hot och mutor i barnuppfostran?

Nästan alla föräldrar tar då och då till ett hot eller en muta för att försöka få sitt barn att göra som man vill. Det är helt naturligt att det blir så och det kan vara funktionellt och bra ibland om det sker i ett gott samspel med barnet och med respekt för barnets person och vilja. En stor del av barnuppfostran handlar just om att försöka styra barnen att göra olika saker som vi vuxna vill och i denna strävan testar vi allt möjligt och försöker få till så bra situationer som möjligt. Vi lockar och avleder, vi mutar och hotar, vi försöker vara bestämda och auktoritära och vi testar att leka fram det hela med skratt och bus. Alla de strategierna är helt okej i måttlig och varierad mängd! Barnet fattar vad det går ut på oftast och kan förstå att föräldern vill väl men är en aning frustrerad…

Det man ska akta sig för tycker jag är att hota med sådant som barnet blir rädd för eller illa till mods av. Det är inte okej att hota med att överge barnet eller med att barnet ska få ett skrämmande straff. Man bör verkligen undvika att göra sitt barn otryggt, även om det handlar om att en förtvivlad förälder förgäves försöker få vardagen att gå runt. Märker man att man börjar använda rädsla för att styra ett barn så behöver man oftast söka stöd själv hos en annan vuxen för att få nya krafter och stöd.

Vad kan jag göra om det blir mycket bråk och konflikter hemma?

När små barn har det jobbigt i tillvaron av olika anledningar, så visar de ofta det genom att inte vilja samarbeta med sin omgivning. Ibland kallar vi detta för trots och upplever det som att barnet testar förälderns gränser eller bara vill provocera. Men små barn tänker inte så komplicerat och de har inget att tjäna på att göra de vuxna som tar hand om dem arga. Det trots ofta handlar om är i stället att det har blivit svårigheter i samarbetet mellan barnet och de vuxna. Och en del av de svårigheterna handlar nästan alltid om att barnet känner sig missförstått eller inte får sina behov tillgodosedda.

När barn inte vill samarbeta med de vuxna kan det alltså vara en signal på att omgivningen måste tänka om lite gällande sin uppfostringsstil! Kanske är kraven för stora? Eller så är det för otydligt vad som förväntas av barnet? Kanske har barnet så jobbigt med sig själv på grund av en utvecklingsfas så att det inte alls klarar av att följa regler på samma sätt som tidigare? Eller så känner sig barnet övervakad och är redo att ta mycket mer ansvar över sig själv än vad hen får?

Vad barnet reagerar på kan alltså vara helt olika grejer men gemensamt är att ett barn som upplevs som trotsigt, provocerande och omöjligt att samarbeta med, i nästan alla fall behöver att omgivningen tar en titt på sig själva och testar andra sätt att förhålla sig till barnet på. När små barn känner sig förstådda och när deras behov tillgodoses – då vill de också samarbeta och ha en bra vardag ihop med sin förälder.

Om jag har ett viljestarkt barn, vad kan jag tänka på då?

Precis som när det gäller vuxna så är små barn redan från början rätt så olika varandra personlighetsmässigt. Vissa personer har lätt för att anpassa sig och är känslomässigt stabila individer som inte så lätt blir upprörda eller arga. Andra personer är helt tvärtom – de reagerar snabbt och mycket på saker och tycker att det är svårt att behöva anpassa sig efter andras vilja. Barn som vi upplever som svåra att uppfostra har ofta starka känslor och mycket viljekraft. Oavsett hur pedagogisk och duktig man är som förälder så kommer vissa barn ändå att reagera starkt negativt när de får ett nej och de kommer att ha svårt för att följa regler och vara lydiga. Det handlar inte om att de är bortskämda! Inte heller om att de är elaka eller egoistiska. Det handlar bara om att deras personlighet är lite mer svårstyrd i vardagen – och då blir utmaningen större för föräldrarna.

Viktigt att tänka på med extra viljestarka och känslosamma barn är att inte bli för hård och bestraffande som förälder. Det hjälper sällan att uppfostra hårdare – tvärtom så kan det göra att barnet känner sig missförstått och ledset. I stället behöver man vara lite klurig och hitta de sätt som fungerar bäst i vardagen för både barn och förälder. När relationen mellan barn och vuxen är kärleksfull och varm så brukar chanserna att få till ett bra samarbete i vardagen öka dramatiskt. Så satsa hellre på god stämning än på att få barnet att lyda regler till varje pris.

Om det är kaos mest hela tiden, vart vänder jag mig för hjälp?

Först och främst: du är inte ensam om det känns så! Det är för många livets största utmaning att ta hand om och uppfostra barn. Och det blir nästan alltid lättare och bättre om man är flera vuxna som hjälps åt! Därför är det väldigt bra att söka stöd och hjälp om man upplever föräldratillvaron som utmattande, alltför belastande eller kaotisk. Både genom bvc och socialtjänsten kan man få mycket stöd i form av samtal, psykologkontakt, föräldrautbildningar och många andra slags insatser. Hör av dig till din BVC-mottagning och berätta hur du har det så kan de vägleda dig vidare till rätt form av stöd! Även hälsocentralspsykolog eller kurator kan vara ett stöd, eller en kontakt med BUP.

Sen så är det värt att påtala att väldigt många föräldrar känner att allt är kaos lite då och då. Det är ingen fara med det, i de flesta fall vänder det av sig självt och blir bättre efter ett tag! Vänner och familj är i de flesta fall ett alldeles fullgott stöd – det viktiga är att våga berätta om att man har det svårt och be om hjälp och avlastning när man behöver det. Tillsammans är det mycket lättare att vara förälder än på egen hand!