Till dig som drabbats av förlossningsdepression

Jag njöt inte. Jag kände mig som ett svart hål. 

När andra beskrev hur de kände en omedelbar kärlek när de hade fött sitt barn, kändes det som att jag levde med en främling. En främling som jag intuitivt älskade och ville skydda. Men ändå en främling. Som jag var ansvarig för. Som krävde allt av mig. Min tid, min kropp, min relation.

Jag minns att jag gick runt och tänkte att det skulle vara skönt om jag blev sjuk. Ordentligt, livshotande sjuk. Bli inlagd, omhändertagen. För en liten stund, helst en lång stund, inte vara behövd av någon. Jag fattade bara inte att jag var just sjuk. Att det är skillnad på att vara trött och utmattad, och att känna som jag gjorde.

På ett sätt är det som att vi idag har normaliserat att prata om det utmanande med att få barn så pass mycket att det blivit svårare att må “tillräckligt dåligt” för att vi ska förstå att det är mer än bara en stor omställning. 

Om du mår minsta dåligt, berätta för din BVC. Läs på om förlossningsdepression och symptomen. Var ärlig mot dig själv med allvaret. 

Ditt mående har ingenting med din förmåga som förälder att göra. Det gör dig inte svagare eller sämre. Det gör bara föräldraskapet i sig svårare.

Jag bad om hjälp på BVC till slut. För mig ledde det till psykologsamtal och antidepp. Det förändrade allt. 

Föräldraskapet kan vara tufft, men det är också otroligt. Om du inte upplever det ljusa är det ett tecken på att någonting inte är som det ska. Inte att du inte räcker till som förälder. 

För det gör du.