i känsliga ämnen

Hej. Har en fundering/fråga o se om nån har de likadant. Har en son som blir 2 år i juni. Han är alltså som en virvelvind. Överallt hela tiden. Klättrar på allt. Leker ej med leksaker. Ingenting duger mer än 5sek typ. Kan aldrig sitta still. Har verkligen ett temperament o lägger sig ner o skriker om han inte får som han vill. Måste röra ALLT hela tiden. Får han inte ta den ena saken tar han den andra så håller d på så hela tiden o går runt som en cirkel. Går inte åka bil med han eller tåg. Han ska springa runt hela tiden o tex rota i papperskorgar. Han älskar o förstöra hela tiden. Kasta saker, o tex om man hänger tvätt ska han riva ner tvätten. Får han inte mat på en gång blir han helt galen. Svår o få o somna. Ibland är han vaken hela dagen o sover inte ett skit. När vi sitter o äter kan han sitta i sin stol i typ 5sek sen ska han komma t mig o sitta i mitt knä o röra mim mat o försöker klättra upp på bordet o svinga lampan fram o tbx o kleta i maten ah ni fattar. När vi går i affärer eller vart som. kan han inte gå brevid o hålla i handen för då kmr man aldrig fram utan han måste röra o titta framförallt röra precis allting. Då menar ja allt. Han kan inte missa nån sak. Han kan inte se på tv eller film typ bara 10sek. Han förstår inte NEJ. Även fast man sagt till honom 100000 gånger o tex knippsat han på fingrarna lite försiktigt. Är de nån som har likadant eller är detta verkligen normalt? (o snälla ni som inte har nåt fint att skriva skriv ingenting!!!!!!) tack

Hej! Är mamma till en dotter som väntar sitt andra barn och är beräknad till sommaren. Skulle vilja veta om några av er här inne har erfarenhet av psykisk ohälsa och ångest vid graviditeten? Min dotter mår fruktansvärt dåligt och blir väldigt negativt inställd till sin sambo bland annat, där hon får för sig både det ena med det andra mot honom. Hon tycks tro att alla som bara vill henne väl vill skada henne och att vi tycker hon är en dålig mamma. Hon har haft problem med psykisk ohälsa tidigare och de var likadant vid förra graviditeten, men allt har fungerat fantastiskt bra när barnet väl är fött. De är själva graviditeten hon inte fixar. Tyvärr så känns de som om hon samtidigt sköms för de som händer då hon inte kan kontrollera sig själv. Svärsonen och jag har pratat med barnmorskan hennes som tex inte kände till något om detta och svärsonen tog även kontakt med en Socionom på MVC, som gjorde en orosanmälan till soc 😞. Jag har själv igen erfarenhet själv av detta och vill bara att min dotter ska kunna få må bra sista tiden av sin graviditet. Men känns som om de blir svår så länge hon själv inte vågar säga något till sin barnmorska. Tacksam för alla råd och tips jag kan få, då jag förstått att detta är vanligare än vad man tror

Hej allihopa!
De är så här att jag har under flera veckors tid haft värkar och vart in och ut på Specialmödravården och vid 3 tillfällen har jag fått sömn dos, då jag inte får nån sömn längre. Var inne senast igår och fick en dos morfin, värkhämande och insomningstabletter. Och nu på morgonen spyde jag kolsvart vätska i två olika omgångar... nån annan som gjort de förut? Har ringt dom och dom vet inte heller vad de skulle kunna vara.

Vill mest höra om jag är ensam om att ha en sambo utan intressen? Jag är 40 år och vi har en 2-åring. Allt funkar jättebra kring henne, min sambo ägnar tid och kärlek till henne. Men han har inga egna intressen mer än att sitta och bläddra på mobilen typ. Inga drömmar, planer eller framtidsprojekt. Tar sällan initiativ att hitta på något. Han gör hushållssysslor men jag måste tala om vad han ska göra. Jag pysslar med lite av varje och går gärna någon kvällskurs emellanåt, har försökt få med han men det går inte. Jag blir så less på att han aldrig hittar på något på egen hand, känns som han aldrig har något att komma med och vi glider ifrån varandra mer o mer. Intimiteten har dött ut helt. Känner mig som en gnällkäring men jag vet inte riktigt vad man ska göra. Han kommer ju inte förändras, men att gå isär känns inte heller rätt. Jag kommer inte bli lyckligare av att bo ensam, det blir dessutom praktisk och ekonomiskt mycket svårare. Någon som är/har varit i samma situation som har något tips på hur man ska tänka?

I torsdags förrförra veckan började jag blöda lite. Fick besked om att åka in till akuten om det blev mer så på fredag morgon åkte vi in. Fick bara ta ett blodprov som sa att jag inte hade någon infektion.
Under helgen kom lite klumpar och på tisdagen gjordes ett VUL och ett blodprov. Eftersom de inte hade "bevis" i form av UL på graviditeten ville de att jag lämnade ett nytt blodprov på torsdagen.
På tisdagen var HCG 235, på torsdagen 125. Fick göra ett till i lördags som låg på 65. De kan fortfarande inte avskriva ett utomkveds så ska göra ett graviditetstest på lördag och om det är positivt ska vi ta det därifrån.
Har inte haft ont och blöder inte längre nämnvärt.
Hur har det varit för er vid utomkveds?

Hej, jag har en dotter på 7 månader och har sedan jag blivit mamma blivit mycket känsligare. Jag blir jätteledsen och det gör ont i bröstet när jag ser barn på nyheterna som farit illa, och jag mår dåligt när jag tänker på de barn som har det svårt. Detta är säkert en helt normal personlig utveckling i och med att jag blivit mamma. Men nu i lördags, när jag läste om den 2 åriga spanska pojken som ramlade ner i ett borrhål och dog så brast något inom mig. Jag grät till och från under hela lördagen och kan inte sluta tänka på pojken och hans familj och hur oerhört tragiskt det är. Jag kan när som helst börja gråta när jag tänker mig in i pojkens och föräldrarnas situation. Hur kan något så fruktansvärt hända? Och samtidigt blir jag orolig för hur påverkad jag blir av detta. Och om det ligger något djupare till grund. Känner alla nya mammor såhär? Eller är detta något jag bör prata med min barnmorska om? Vad har ni för tankar/erfarenheter där ute?

Jag och sambon väntar vårt andra barn i Juni. Är 19+2 veckor gångna i graviditeten och var i tisdags på RUL.
Vi fick dock inget positivt besked utan fick se och höra att vår bebis har cystor i höger lunga.
Redan i onsdags fick vi ännu ett ultraljud för att en specialist skulle kolla bebisen, plus att vi gjorde fostervattensprov. Nästa steg var att göra magnetröntgen och det fick vi tid till igår.
Vi har ännu inte fått något konkret svar, eller diagnos men läkarnas mest troliga gissning är att det är CPAM.
Min fråga är, finna det någon som har erfarenhet av detta?
Finns det någon som har ett barn som födds med denna missbildning?
Vi är så otroligt oroliga och förtvivlade och rädda. Vi vill så gärna komma i kontakt med någon som vet något...

Jag har i princip alltid haft PMS, eftet första förlossningen blev den dock värre och nu efter andra förlossningen tycks den ha gått över till PMDS. Är det fler där ute som upplevt samma sak? Hur bör man agera för att underlätta? Det faktum att jag vet vad det är spelar ingen roll, agressiviteten och nedstämdheten och humörsvängningarna finns kvar ändå. Jag har viss historia av depressioner och varje månad känner jag det som att jag håller på att bli deprimerad igen. Det är såpass illa alltså. Jag vet att det finns SSRI som man kan ta enbart under PMDS-veckan men vem ska man vända sig till? Vem tar sånt seriöst?

Har inte fått min mens den är 2 dagar sen imorgon 3 men har haft en tampong i utefall, men sen tagit ur den för ja vill se om det kommit nå mens eller inte och nu när jag tagit ur och bytt 100 gånger idag så är det pytte pytte lite blod på tampongen kan de va för att det blivit så mycket tryckande in å tagit ut å in å ut? Eller är det mensen ändå?
Vi har försökt fått barn i 2 år men inte blivit så nu är jag så glad att det kanske är på ge men blir så ledsen när ja ser de där lilla blodet... är ljus ljus rött

// en orolig tjej

Hej!
Var med om ett missfall, även kallad ofostrig graviditet. Jag var i v 12 och fick reda på det via VUL, där det bara var en tom fostersäck.

Min fråga är - gällande ofostrig graviditet. Vad har gått fel? Är det något fel på mina ägg? Eller varför blev de aldrig ens något barn? Jag förstår ju att man kan bli gravid när man får ett ”vanligt missfall” - då fostret ändå har levt. Men i mitt fall har det ju inte ens blivit något foster.
KAN jag ens bli gravid?

Ni med erfarenhet, skriv gärna så jag vet hur detta fungerar, så otroligt förvirrande!!

Hej på er!

Jag är sååå orolig!

Jag är i vecka 13 med mitt andra barn och har gått upp 1 kilo totalt. I min förra graviditet så hade jag gått upp runt 6 kilo vid denna tiden. Jag vet att alla graviditeter skiljer sig åt men det som gör mig orolig är att alla graviditetssymptom har försvunnit den senaste veckan. Ingen mage som växer, inga ömmande bröst etc.

Vi var inne i vecka 8 på tidigt ul och då såg vi hjärtat slå men jag tänker om någon kan ha hänt efter det?

Jag har inte haft någon blödning men konstigt att allt bara försvinner från en vecka till en annan. Om jag inte hade vetat att jag var gravid hade jag aldrig misstänkt det.

Har någon annan haft liknande upplevelser och det har visat sig vara ett fördröjt missfall?

Åkte in till gynakuten men de kollar inte om man inte haft en blödning...

Ni föräldrar som beslutar er för att göra en omskärelse på era små söner, vad är det som rör sig i erat huvud!? Jag tycker att omskärelse är en grym, gammalmodig och idiotisk metod som borde förbjudas. Det är ett oåterkalleligt och påtvingat religiöst beslut man gör mot sitt barn. Jag förstår inte ens hur det ens kan vara lagligt i Sverige.