Hej. Fick 1:2. Min värld rasar. Hur hanterar man ngt sånt här?

Hej, fyller 21 i september och är hemma med dottern(1 år) samtidigt som att jag pluggar upp min gymnasieexamen på distans, 50 %.
Har fått diagnosen borderline när jag var 18 år och gick i DBT(därav ingen gymnasieexamen- sjukskrivning). Under grav o hennes första år har jag inte ätit antidepressiva men gjort det till och från sen jag var 13 år annars.
Känner nu att jag behöver äta det igen. Har ingen ork, allt känns meningslöst och är ledsen och arg hela tiden. På sambon, dottern, familj, vänner etc. Men, sambon verkar inte fatta detta. Trots att han vet om diagnosen och mina besvär tjatar han på mig om ex städning, disk, tvätt och blir arg när jag inte gjort allt han tycker jag borde göra. Han tjatar även om sex och hur andra tjejer ”spanar in honom” och hur han inte kan hålla sig till bara mig... sen säger han att han skojar. Han jobbar och jag är hemma, men jag går alltid upp med dottern när han går upp(06.30) men ändå så går han o lägger sig 20.30(lämnar mig ensam med dottern, hon är nattuggla o går ej på förskola så hon lägger sig när jag gör det ca 21.30-22). Jag får ha henne när jag lagar mat till oss alla, fixar disk mm. Sen på kvällen/natten.
Vet inte riktigt hur jag ska orka och finna lust och glädje igen. Dottern är det bästa som hänt mig men orkar inte va den bästa mamman jag kan va. Speciellt inte med sambon som inte hjälper till med något här hemma..

Hur har ni som tycker om att vara gravida känt er när ni vetat att ni var färdiga med barn? Jag har precis fått mitt tredje och sista barn, och det är inte förhandlingsbart, detta var sista barnet. Dels vill jag inte ha fler, maken vill definitivt inte ha fler, jag fyller snart 35 och då ökar ju riskerna, vilket skulle vara otroligt mycket mer jobb när man redan har 3 barn. MEN att vara gravid är det absolut bästa jag har gjort nån gång. Jag har fått må så otroligt bra och har älskat den stora magen varje gång. Förlossningarna har gått som på räls, och det finns ju ingen häftigare upplevelse! Nu när jag ser höggravida kvinnor kan jag känna en sån avundsjuka att de har det roliga kvar och det känns helt ofattbart att jag aldrig mer kommer vara gravid. Man har ju bara värmt upp känns det som. Nån som kan relatera?

Hej!
Jag plussade vecka fem men glädjen höll bara i sig i några dagar.

För 13 dagar sedan började jag blöda (bara på papper, inte i trosa). Har sedan dess fått kanske 4-5 störtblödningar. Inga riktiga klumpar, men mensvärk vid två olika tillfällen (dag 3 och dag 11 av blödning).

Jag var stensäker från första blödning att det var missfall (har inte fått det bekräftat och test visar ju såklart fortfarande positivt) - men nu de senaste dagarna har jag fått ännu ondare i brösten och andra gravidsymptom som jag INTE hade innan mitt förmodade missfall. Jag har läst att kroppen kan känna sig gravid ett tag efter missfall, men att få fler symptom har jag inte läst om?

Fler som varit i samma sits? Hur gick det för er?

Jag hade blodblandade flytningar och blod när jag torkade mig på toaletten och blev orolig så jag kontaktade både barnmorska och kvinnokliniken flera gånger som sa att en liten blödning inte är någon fara, vilket jag vet men jag var ändå orolig. Till slut fick vi komma in för ett VUL som visade att vi fått en Missed Abortion. Jag var då i 13 (12+6) och bebis hade slutat växa i v8 ca. Från dröm till mardröm på en sekund 😭
På sjukhuset fick jag tablett för att stanna av alla gravidhormoner och två dagar senare (lördags) tog jag cytotec 4st på morgonen och ytterligare 2 till efter 4,5 timme) men blödningen kom aldrig igång så 4 dagar senare (i onsdags) fick vi komma in på VUL igen som visade att det inte hänt ett smack. Så nu är jag inbokad för en skrapning på måndag.
Min fundering är om det är någon annan som har varit i samma situation? Hur gick det för er och mådde ni?
Jag vill bara vakna ur denna mardröm 💔

Jag och min sambo väntar vårt andra barn, bf om 3 veckor. Vi har en flicka på 1,5 år och denna gången har vi valt att inte ta reda på könet. Jag ångrar mig inte alls utan ser fram emot att få reda på könet vid förlossningen. Nu är det så att ända sedan vi valde att inte ta reda på könet har min svärmor dränkt mig i kommentarer VARJE DAG om att det blir en liten pojke. Det kan låta " lilla prinsen kommer snart" " snart blir ni föräldrar till en pojke" "om några veckor gör prinsen entré" "snart blir prinsessan storasyster till en lillebror" " lillebror kommer tidigare" " Det där är definitivt en pojkmage" osv. Hon pratar med alla hon träffar om hur vi med 100% sannorlikhet kommer att få en pojke nu. Dessutom skickar hon massa blåa hjärtan hela tiden. Detta gör mig fullständigt galen. Man kan spekulera i vad det är för kön, det gör vi med såklart, men att lägga det på denna nivån... det förstör hela grejen för mig. Vi bryr oss inte ett dugg om vi får en underbar dotter till eller en pojke som kommer och förgyller vårt liv. Men hennes kommentarer gör mig jätteledsen och får mig att känna att om vi får en flicka så är hon inte välkommen. Det har nästan kommit till den poängen att jag hellre vill ha en flicka till bara för att slippa få höra "vad var det jag sa, jag hade rätt" Jag kokar snart över och kommer förr eller senare explodera. Gravidhormonerna gör det inte bättre heller. Vad hade ni gjort? Jag har inte velat säga ifrån och bli ovän med henne men snart bryr jag mig inte längre.

I torsdags morse hade jag en liten blödning som blev mer och mer under dagen och på fredag och lördag kom det ut klumpar och jag fick jätte ont i magen i nån minut. Men nu på tisdag har blödning stoppats, det jag undrar är om nån annan varit med om att ett missfall är så här för jag läste att ett missfall ska man blöda i flera veckor men detta va ju så länge som en mens.
Om det inte är missfall är jag i vecka 7 (6+4)

Hej!
Hoppas frågan är okej men har någon här erfarenhet av att sökt bidrag eller liknande hos socialen som gravid/partners?
Hur blev det för er och sådant

Hej befinner mig i vecka 28 i min första graviditet och har den senaste tiden fått mycket flytningar. Det rinner på så det känns som att jag kissar ner mig. Jag har även fått mensvärksliknande smärtor, kan de vara ett tecken på foglossning eller?

nå,vad tycker ni? När går gränsen (ålder) för att barn kan vara nakna på stranden? Min 4,5 åring badade naken häromdagen och bara för att vi hade glömt extrakläder och han var kall i uv dräkten. Han verkade inte brydd själv men jag började tänka på om det fanns pedofiler mm i närheten!

Hej,
Ni som blivit beviljade kejsarsnitt, i vilken vecka fick ni det beviljat? Är i vecka 33 och lider av svår förlossningsrädsla. Har träffat 2 olika barnmorskor, en Aurora bm och en läkare nu. Trodde /hoppades på att läkaren skulle ge mig besked men hen sa bara att jag ska fortsätta med aurora - besöken och "sen får vi se". Upplevde läkaren som jätte elak, nedlåtande och otroligt dömande och känner att jag nästan håller på att ge upp. Hur många ggr ska man orka förklara för främlingar om ens rädsla och berätta ALLT om och om igen innan jag får besked? Jag tar hellre ett nej så jag iallafall kan göra ngt drastiskt än att bara vänta hela tiden. Dessutom är det lång tid mellan varje besök (en månad mellan Aurora och läkarbesöket). Har ju bara 7 veckor kvar.. :/

Vet inte vad jag ska göra längre, min dotter på 3 år bara gnäller och skall bråka om allt! Uppskattar inget man gör, hon får även som hon vill ibland men inte ens det uppskattas! Har henne varannan vecka också, jag har alltid kört stenhårt på rutiner och regler, men känns som det inte är lika viktiga på andra veckan.
Jag får ofta höra att jag är dum, elak, hemsk, vill till sin pappa å hans nya för dom är aldrig arga, leker jämt!

Snälla vad ska jag göra för att bli accepterad igen ??
Någon som haft samma?.
Jag sliter av mig håret snart... man känner sig som en hemsk mamma när hon säger dessa ord.

Jag har en dotter till hemma på 2 månader som jag fått med en annan då, så syskonen har varsin far.