Hade missfall och fick göra skrapning efter, ca två månader sedan nu. Har får så mycket känningar vid ägglossning efteråt och också molande värk utan någon specifik anledning- är det vanligt att man känner mer efter?

Min lott i biverkningsdjungeln har inte blivit något klassiskt utan mensblödningar och mensvärk. Är bara 6+4 men 6+1 låg där inne ett litet knyte med tickande hjärta. Någon mer som hade denna biverkning med blödningar (som en mens) som är konstant samt mensvärk? Blödningen är inte kraftig!
Hur hanterade ni den konstanta oron att det kanske kan vara ett missfall även fast barnmorskan säger att allt är lugnt?

Hej! Hade missfall för 2 månader sedan, men nu fått veta att jag är gravid igen. HUR nojar man inte sönder denna graviditet? Mår konstant dåligt över att något skall hända. Plz help, någon som sitter på statistik? Egna upplevelser där det gått bra?

Med vänlig hälsning, oroliga Sophie 💕💕💕💕💕💕💕

Ni som är gravida, är det någon annan som har svårt att acceptera förändringen som sker i kroppen? Har aldrig haft mage innan och får lite panik över det och känner mig enormt ful för tillfället. Har alltid haft former sen innan på alla ställen förutom magen och nu gör det att jag känner mig enorm redan...är såklart tacksam och glad över graviditeten men detta sätter spöken i huvudet på mig...hur ska man hantera dessa känslor? Får dessutom inte gå upp för mycket enl BM så det stressar mig. Mår fortfarande väldigt illa och det enda som fungerar är om jag äter varannan timma typ.

Brukar dessutom gå och göra slingor (blekning) i håret varannan månad pga utväxten men har läst på massa forum att många inte rekommenderar det under graviditeten. När jag frågar barnmorskan säger hon att hon inte kan rekommendera det men inte heller avråda ifrån det så hon ger inget tydligt svar. Hur har ni gjort? Vågar man gå och bleka håret?

Vi fick två missfall innan vår son föddes. Efter honom, och i jakten på syskon, har vi fått tre missfall till. Det är jobbigt att vara glad i omgångar och vi känner oss så fruktansvärt ensamma. Hur är det ens möjligt att få så många missfall. Känns otroligt orättvist och ändå brottas jag med att det finns många andra som inte ens fått ett barn. Det känns som min kropp inte vill ta emot en graviditet och de senaste två missfallen har skett ens innan jag gått in i vecka 7.

Vad kan man göra för att hjälpa kroppen att inte få missfall, finns det ens något jag kan göra?
Finns det någon där ute som gått igenom upprepade missfall men ändå fått två barn (eller fler). Hur går man vidare och inte gräver ner sig i ett hål i marken? Vill bara få lite hopp, vill inte att jag ska vara ledsen framför min son mer. Han förstår ju inte varför då han endast är 1,5 år.

Hej! Jag går nu in i vecka 11, imorgon och dom senaste veckorna har jag ätit något enormt. Äter jag lunch vid 12, så vill jag ha ett mellanmål vid 13.

Vet inte utifall det är min hjärna som spökar men är orolig över hur snabbt jag kommer gå upp i vikt under resten utav graviditeten. Måste redan gått upp mellan 6-7 kilo på bara några veckor..

Innan jag plussade åt jag max 2 gg om dagen men nu är det mellan 5-6 gg om dagen.
Är detta normalt?

Hej alla fina !
Har alltså KUB på tisdag och jag är så nervös så jag inte vet vart jag ska bli av …. Inte över själva testet utan mer att bebis hjärta inte slår mer … var på ett privat UL för 2 veckor sen och då såg allt fint ut men jag kan inte sluta oroa mig :( … åååh vad gör man åt denna oro

För ett tag sedan skrev jag inlägg där jag berättat att jag skulle ta paus från en familjemedlem och sedan ett inlägg där jag berättade hur de hade gått. Svärmor tog de inte alls bra utan blev arg och skrek på mig och talade om för mig att jag får minsann tåla kommentarerna hon säger till mig annars ligger felet hos mig.

Nu har vi fått veta att hon ringt runt till släkt och ljugit ner mig. Talat illa om mig och fått mig att framstå som en väääldigt dålig människa. Var nämligen en som ringde upp min man och berättade detta då deras familj hade svårt och tro henne och ville tala om för oss vad hon höll på med.
Från början handlade allt om en paus men nu vill jag verkligen inte träffa henne efter vad hon sagt och gjort. Hade ni struntat i henne för gott eller ringt upp och frågat vad hon sysslar med? Jag kände bara hur luften gick ur mig. Först blev jag ledsen och sedan bara förbannad.
Har någon annan upplevt något likande?

Hej, jag är gravid i vecka 9 och känner mig ensam i graviditeten. Jag har en son som är 9 år från mitt tidigare förhållande (relationen till ex fungerar bra och har gjort sedan seperation). Min son bor dock hos mig 10 av 14 dagar av olika skäl som har med pappan att göra.
Min nya partner som jag är gravid med och jag bor ännu inte ihop. Vi träffades för ca 9 månader sedan. Jag älskar honom väldigt mkt och han mig. Han och min son kommer bra överens. Vi hade pratat om att flytta ihop även innan jag blev gravid men nu skyndar vi lite och han flyttar in efter sommaren istället. Min pojkvän har inte barn sedan tidigare men erfarenhet av att ha haft bonusbarn i sitt tidigare förhållande under 10 år.
Jag mår dock inte bra, massa känslor av oro. Dels för hur min son ska ta detta när han får veta och dels hur min syster som önskat bli gravid med andra barnet utan att lyckas, ska ta emot nyheten.
Min pojkvän och jag är båda runt 40 och anledningen till att jag ville försöka med graviditet var just att åldern var emot mig och det kanske var sista chansen. Vi är båda väldigt glada i grunden men jag känner att oron ibland tar över. Jag är superkänslig och otrygg och känner mig klängig på pojkvännen. En hormonell graviddel av mig tycker att han borde flytta in till mig direkt och ta hand om mig men han är mer sansad och tycker han har flera åtaganden i sitt liv. Vilket ju är sant. Ändå kan jag känna att han är orättvis mot mig och åsidosätter mig. Jag tycker inte han helt förstår och det kan man väl inte begära. Jag försöker förklara detta för honom. Han säger att han behöver tid och att det är svårt för honom att bara flytta in sådär. Vi har bestämt efter sommaren men jag är sårad över att han tycker det är svårt att flytta till mig när jag är den som bär hans barn och som skulle vilja få känna mig omhändertagen och stöttad mer.
Vid besöket hos bm var han med och det var viktigt för honom att få känna sig inkluderad. Han sa också att "vi är gravida" när han fick reda på att jag plussat. Då tyckte jag det lät lite dumt så jag rättade honom och sa att det bara är en som kan vara gravid fysiskt sett och den fysiska delen tar rätt stor plats! Känslomässigt är dock 2 förhoppningsvis gravida men å andra sidan upplever jag att det mest är jag som också är känslomässigt gravid. Särskilt som han uttrycker svårigheterna med att flytta in till mig. Han säger samtidigt att det verkligen är vad han vill.
Det är tydligt att han inte förstår fullt ut vad han står inför och jag tycker det är tungt att bära oron själv.
Imorses sa han att det var svårt att sova då jag rör mig så mkt i sängen (sover oroligt nu som gravid) och att han behövde få sova ut hemma hos sig själv. Jag blev irriterad och sa att han kanske inte kommer sova nästan alls när väl bebisen kommer (eller så kommer upplevelsen vara) .
Ville skriva av mig och hoppas på lite kloka kommentarer:)

Så det är 6år sen nu som jag träffade den rätte. Han längtade redan då efter barn och när vi då blev gravida så blev vi båda glada över att det funkar för oss! Dock var vi nykära och inte i den bästa livssituationen i övrigt så vi gjorde abort.
Nu är vi 26/33 år gamla och har försökt bli gravida i över ett års tid. Första månaderna var besvikelsen enorm och allt jag ville då var att ha barn.
Men nu vet jag inte längre?
Jag älskar min man som förtjänar ett barn som han önskar och det är därför jag fortsätter försöka. Tvivlar inte på att jag skulle klara av det och är inte heller rädd för att livet ska förändras eller bli begränsat, utan det handlar mer om att barn inte intresserar mig. Dom är jätte gulliga när dom lär sig prata och har roliga idéer första åren men inget annat intresserar mig, vare sig att vara gravid, absolut inte att förlösa eller amma och nyfödda barn bokstavligt talat äcklar mig,. Känner heller inte något behov av att föra mina gener vidare och kan inte förstå vad jag ska med ett barn ”till”. Mitt liv är bra som det är och är inte heller rädd för att bli ensam och gammal.
Dock så _vill_ jag gärna _vilja_ ha barn, jag vill gärna längta och se det som något fantastiskt men jag gör inte de,. Ett minus på stickan varje månad är blandning av att känna sig värdelös och ändå lättad.
Snälla vad beror det här på och är det här normalt?

Jag har ett dilemma. Jag har regelbunden mens men ändrat blodflöde vid mens. Jag har mensvärk både innan mens och beräknad ägglossning, vilken jag inte har haft förut. Jag går upp i vikt bara på magen (ser gravid ut) jag är trött illamående och yr men flera negativa gravtest. Ska man ta upp det med en bm eller bara avvakta?

Herregud vilken dålig mamma jag är! Sån skuld och skam! Min 9 månaders bebis satt mitt i vår säng, jag skulle bara vända mig om och lägga en grej och då på de få sekunderna hann han vända sig om och sätta sig upp och trilla nerför kanten, sängen är ca 70cm hög, han grät och skrek och jag grät. Så fruktansvärt hemskt! Ringde bvc som vad mig kolla igenom hans kropp och då var han lite röd på armbåge och skinka men annars verkade allt ok, efter en stund slutade han gråta och betedde sig som vanligt jollrade och lekte och skrattade när jag kittlade honom. Jag hoppas så innerligt att han inte skadat sig någonstans. Är livrädd att han ska ha slagit i huvudet så att han fått hjärnskador. Jag ringde 1177 en stund senare (fastän att han verkade som vanligt) för jag var så ledsen skamfylld och orolig. Hon på 1177 sa att det är en av de allra vanligaste grejerna som föräldrar ringer in till dem för..att barnet trillat ner från säng eller skötbord, och att det inte är någon fara sålänge han verkar som vanligt och inte blir blå under ögon eller rinner vätska ur öron/näsa eller blir väldigt trött eller kaskadkräker, det var en lugn trygg röst och lugnande ord som hon gav mig, tacksam för att bvc och 1177 finns.

När fick ni som gjort medicinsk abort tillbaka mensen?

Hej alla fina!
Jag är för tillfället i v9+2 och är orolig för MA ...
jag gjorde ett VUL den 17 maj och då sa min specialist gynekolog att hjärtat slog fint och det är en normal graviditet.
Sen den 17e maj har jag mått oförskämt bra? Jag har symptom som nästäppa , ömma bröst och lite molvärk från o till, nästäppa och munsår .. dock har illamåendet försvunnit ? Känner mig gravid men ändå inte alls gravid .... vågar inte boka ännu ett VUL då jag redan gjort 4-5 stycken pga att dom hade svårt och datera mig ... :(
Kan symptom bara försvinna så ? Är så orolig ...

Hej!
När är det dags för samlag efter vaginalt förlösning? Ska man vänta 6-8 veckor för det är den tiden det tar innan allt är återställd eller hur är det?

Mvh
Sara

Hej!

Har man rätt till ta semester typ någon vecka när man är föräldraledig ( alltså kommer inte att söka om föräldraledighet med sjukpenning under denna vecka)? Behöver man även kontakta FK eller går det bara att söka på min sida?

Tacksam för alla svar!

Jag har ett barn som är4 år och ett som är 5 månader. Jag själv fyller 37 år i år. Sen mitt senaste barn kom har jag fått sån ångest över min egen ålder. Att jag kommer vara närmare 70 när hon är 30 tex. Kommer jag hinna uppleva barnens ev bröllop, ev egna barn osv. Jag ångrar att vi inte började försöka med barn tidigare, samtidigt som det nog inte hade gått så mycket tidigare ändå. Vi funderar dessutom på om vi vill ha tre barn. Jag vill nog gärna det men åldern stressar mig även där. Det är som att jag alltid tänkt på mig som ganska ung och helt plötsligt så slog det mig att jag kanske inte är det..? Finns det någon som känner igen sig? Hur hanterar ni dessa frågor?

Har sedan förlossningen blivit en helt annan person. Jag har haft problem med ångest ända sedan tonåren men tycker det har blivit värre mycket värre nu. När jag var i krystnings fasen så fick jag en panikattack och trodde jag skulle dö.
Jag mådde väldigt dåligt dom första dagarna när vi kom hem från bb. Ångestattacker osv. Min sambo fick vara hemma med mig i 4 veckor extra.
Nu 3 månader senare så känns det som att jag är tillbaka på ruta 1. Jag får panikkänslor så fort våran lilla gråter. Jag märker hur jag bara vill försvinna. Jag nobbar över ALLTING. Är rädd för ALLTING, spelar ingen roll var det är näsan. Har aldrig reagerat på detta sätt någon gång innan.

Är det någon mer som varit i/ är i samma sits ?
Känner mig så ensam i detta och förstår inte vad det är.
Har velat bli mamma sen jag var 15år och hon är den snällaste bebisen på jorden.

Blev mamma för 3 månader sedan. Har sen typ mitten av graviditeten tappat nästan all sexlust. Även nu när jag ammar så har jag inte någon lust alls.
Är det någon mer som haft liknade och när kom lusten tillbaka igen?

Fick ma och fick göra abort hemma, var på återkontroll i fredags och hade rester kvar så ska göra skrapning imorgon och är så nervös och obekväm med det. Någon som gjort det och kan lugna mig? Hur känns det när man sövs? Hur ligger man? Är det fler än läkaren i rummet? Gör det ont efteråt? Hur lång tid tog det tills du var läkt/ slutade blöda?

Min son på 12 månader har haft skrikperioder som har kommit och gått och den senaste har nu varat i 2-3 månader.
Han skriker så högt han kan (t.o.m så det har klingat i våra dricksglas) gång på gång när han sitter i sin matstol. Jag brukar lägga fram små bitar rån, smörgås, majs som han kan plocka med + nån leksak, jag brukar busa, försöka avleda, ta ur honom ur matstolen, markera bestämt, sätta honom på sitt rum mm mm men inget hjälper, puh.. Nu tar jag på mig öronproppar vid varje måltid. Har någon varit med om liknande, vad kan det bero på känns typ som att han blir uttråkad i marstolen? finns det någon som har nåt tips/ något vi kan göra annorlunda?

Hej alla!
Är gravid i vecka 9 och vet inte hur jag känner. Jag är tillsammans med min livs kärlek. och att vi ska få barn känns helt overkligt. MEN. Min partner har eget företag vilket innebär att han jobbar konstant från Maj-Sept. Företaget ligger ca två timmar med bil från våran riktiga bostad. Han bor alltså på annan ort under denna tiden. Jag kan åka och hälsa på när jag är ledig, men ifall jag vill umgås måste jag också jobba. Annars ses vi typ en timme per kväll.
Jag vill ha barn med denna man. Men jag vill ha ett liv tillsammans med honom där vi kan bo ihop, inte bara halva året. Jag vill ha en vardag med honom. Och inte vara borta från honom hela sommaren.
Jag är orolig för hur det ska bli för barnet också. Han kommer också vara tvungen att vara ifrån sin pappa under denna tiden.
Jag känner mig ensam nu. Och vi kommer inte kunna bo ihop förens jag är i ca v. 25.

Vad ska jag göra? Hur ska jag tänka?
Tacksam för råd och tankar.

För 6 veckor sedan fick jag reda på att jag var gravid. Oplanerad graviditet. Jag har nu gått in i vecka 11 +. Jag och min sambo blev båda lika chockade.
I stunden kände vi båda att vi skulle behålla barnet, det har känts så rätt fram till nu. Känns som jag börjat tveka på vad som egentligen är rätt. Sambon och jag har varit tillsammans knappt 1år, vi är 20 & 22 år. Båda har jobb och vi har gemensam bostad. Så egentligen har vi bra förutsättningar att sätta ett liv till världen. En stor anledning till att jag faktiskt vill behålla det är ju att man inte vet om jag får en till chans att bli gravid & det är med just honom jag vill ha barn med.
Men fått tankar som ”är det för tidigt för oss?” ”Förstör de här vår kärlek” ”är jag för ung” ”kommer jag förlora mina kompisar och mina ungdomsår”.
Jag känner mig ju som världens sämsta ”mamma” när jag tänker sånna tankar. Eller är dem här känslorna en försvarsmekanism fall jag skulle förlora barnet. Eller vad är de som sker med mig. Känner mig så ensam i detta.
Min sambo är fortfarande överlycklig över graviditeten.
Har ni fått samma tankar, vad gjorde ni för val. Har ingen jag riktigt kan prata med hoppas jag kan få svar här ifrån.

Min dotter är nu 8 veckor, dessa 8 veckor har varit de absolut mest prövande jag någonsin varit med om. Jag var beredd på att ett barn kräver mycket och att det skulle bli omvälvande, samt att sätta mig själv och min partner åt sidan för hennes skull. Det jag inte var beredd på var att jag aldrig mer skulle känna mig glad. Ingen som helst glädje infinner sig, knappt någon kärlek. Jag har väldigt svårt att känna mig som en mamma.

Hade en normal graviditet, förlossningen tog dock 30 timmar och var hyffsat svår. Pappan till min dotter är en fantastisk man som jag älskar enormt mycket och han har alltid oss i första hand. Vi har en tät kontakt med bv, även om hur jag mår.

Min dotter har sedan v2 skrikit ungefär 80% av sin vakna tid, vilket är väldigt ofta när hon enbart sover 20-30 min åt gången. Det enda som hjälper henne att sova är bärsele/sjal.

På nätterna sover hon hyffsat bra men hon har börjat vifta/sprattla med armar och ben, även med öppna ögon och hon låter orolig som att hon drömmer mardrömmar. Vi får ligga hela nätterna och hålla hennes armar så hon inte väcker sig själv. Kvällstid sätter kolik/kvällsoro igång och hon skriker otröstligt i 3-4 timmar, ibland tills hon svimmar. Hon tar inte napp, inte flaska, skriker i vagn. Har många timmar på soffan där hon bara ligger och ammar som tröst.

Det enda jag gör på dagen är att gå inomhus fram och tillbaka med bärsjal och vänta tills min sambo kommer hem så jag får vara ifred och gå på toa eller duscha. Jag känner mig inte som en mamma och har börjat få panikkänslor inför kvällen och att jag ska upprepa varje dag i vad som känns som en oändlighet

Är det någon som varit med om samma eller känt samma och kan säga att det går över eller i alla fall blir bättre?

Går in i vecka 10 snart. Har velat ha barn länge och är i grunden lycklig och glad över nyheten att jag är gravid. Men har de senaste 8 veckorna drabbats av extrema humörsvängningar. Lider vanligtvis av pmds. Nu känns det som att jag har det dagligen och kommer få ha det såhär resten av tiden.
Tål inte min sambo och tvivlar på vår relation och om vi verkligen ska ha barn tillsammans. Vi har en stabil relation i vanliga fall. Känns som att jag håller på att bli galen. Rädd att jag ska falla ner i en gravidepression. Känner knappt någon glädje över nånting längre. Oro/ångest dagligen.

Är det fler som tidigare har svår pms/pmds och påverkats mer när ni blivit gravida?

Hej! Jag är gravid i v.16 (15+6) och har sedan två veckor tillbaka haft bruna och rosa flytningar i samband med toalettbesök. Jag är såklart jätteorolig och vill höra om någon annan upplevt sammansak eller har någon erfarenhet kring vad detta kan vara och om det kan vara helt normalt eller inte?

Jag har inte ont eller något. Innan jag blev gravid hade jag såhär och sökte vård för det och det visade sig vara lätta cellförändringar om det kan ha något samband.

Hej alla!

Jag fick veta i onsdags att jag är gravid och är nu i vecka 5+2.

Jag har sedan jag skulle fått min mens (ca 22 april) haft bruna flytningar, inte mycket alls samt menssmärtor till och från varje dag.

Idag ändrades färgen till rött och det kom vad jag kunde se tre klumpar i storlek 3*3 cm ungefär...
Kom ganska rikligt med mens under dagen, som när jag har riklig mens.
Nu har det avtagit och är inte mycket alls och känner knappt någon menssmärta.

Är det här något att vara orolig över?
Finns det fler som haft liknande upplevelse och det ändå gått bra?

Jag tänkte ringa mödravårdscentralen på måndag och kanske att man får åka in och kolla? Tror dock inte de har resurser för det (då de sa det vid inskrivningen att jag inte kommer kunna komma på ett tidigt ultraljud)

Så tacksam för svar iaf!!

//orolig tjej på 24 år

Hej!
Jag vill så gärna byta barnmorska men tycker det är jobbigt eftersom min barnmorska ifrågasatt mig sist varför man skaffar barn när det är Corona. Tycker hon är väldigt hård och jag vågar inte fråga henne saker. Hur byta ni barnmorska?

Jag födde för snart 4 veckor sedan, vid förlossningen fick jag sys för att täcka det som brustit.
De kollade mitt underliv första veckan efter förlossningen och då sa dem att allt såg bra ut…

Men Nu till det som gör mig så orolig,
Vet ej men är rätt säker på att det blöder från mellangården/analöppningen, eller nånstans där men vet ej om det handlar om att jag haft en trög mage så det har brustit lite vid ett toabesök eller om det är hemorrojder eller liknande? Nån som haft liknande och vad har ni gjort?


Sen känns det ytterligare som att jag har en liten knut eller plupp precis innan mellangården, i min fiffi ungefär, men är inte säker där heller om det alltid varit så eller om det är något nytt som dykt upp

Hej ! Jag tror jag har fått herpes i underlivet , är i vecka 35 . Vet att jag hade första utbrottet för 12 år sedan , men de är det enda jag har haft (vad jag vet om) så hade liksom nästan glömt bort att jag haft herpes . Svider när jag rör mig och när jag kissar , tycker mig se början på blåsor i slidan . Vad ska jag göra ? Min sambo vet inte ens om att jag haft herpes med tanke på att det var så längesen så känns sådär att berätta det nu .. är det farlig för bebisen ? Kommer jag kunna föda vaginalt ? Mvh orolig förstföderska

Precis gjort medicinsk abort efter ett missfall och nu kom en stor klump ut, alltså inte bara koagulering utan typ ett organ ca 7x4 cm- ska det vara såhär? Överallt där jag läser står det bara om att det kommer blod med klumpar i?

Hej, undrar lite om det finns några större risker med medicinsk abort efter ett urakut kejsarsnitt där min livmoder inte drog ihop sig som den skulle så jag fick extrem blodbrist. Detta var ca 7 månader sedan.

Hej!
Var in i fredags och skulle göra ett ultraljud. Min sambo fick inte vara med eftersom de är corona. Jag vill ringa upp honom på videosamtal men barnmorskan sa att hon skulle kolla först. Jag hade blödningar med klumpar i vecka 6. Var in på en undersökning och då såg allt bra ut. Veckan efter var jag inne på en till, då såg man ett tickade hjärta. Jag andades ut och fick förklarat för mig att de brukar oftast gå bra i fortsättningen också. Inga fler återbesök. Sedan att jag var bakårlutad; att magen brukar komma att synas senare. I 12 veckor trodde vi att vi var gravida men samtidigt kände jag inga symtomer. Jag kände mig som vanligt och trodde att jag hade en oförskämt bra graviditet. Men.. barnmorskan sa då under ultraljudet att den slutat vuxit. Redan i vecka åtta.. hela min kropp förstenades och jag grät okontrollerat. Min sambo blev uppringd och fick komma direkt! Fler undersökningar som vul, fick en tablett som skulle förbereda kroppen att stöta ut de själv då min kropp inte gjort de innan.. detta var ovanligt sa dom. I morse tog jag 4 vaginala tabletter för att processen ska avslutas. Men hela magen känns konstigt.. de gör så ont. Känns så fel att dom inte gjort fler kontroller då jag ringt och sagt att jag var orolig och jag blödde med klumpar där i vecka sex.. om vi blir gravida igen så har dom lovat att göra fler kontroller. Men hur ska man gå vidare? Vet att jag inte är ensam om detta men känns så fruktansvärt jobbigt.. 😭 när kan man försöka igen? Ska på återbesök om två veckor för att se så allt är ute. Annars blir de skrapning men är rädd att bli steril då.. någon som varit med om samma sak?

Hej!
Var in i fredags och skulle göra ett ultraljud. Min sambo fick inte vara med eftersom de är corona. Jag vill ringa upp honom på videosamtal men barnmorskan sa att hon skulle kolla först. Jag hade blödningar med klumpar i vecka 6. Var in på en undersökning och då såg allt bra ut. Veckan efter var jag inne på en till, då såg man ett tickade hjärta. Jag andades ut och fick förklarat för mig att de brukar oftast gå bra i fortsättningen också. Inga fler återbesök. Sedan att jag var bakårlutad; att magen brukar komma att synas senare. I 12 veckor trodde vi att vi var gravida men samtidigt kände jag inga symtomer. Jag kände mig som vanligt och trodde att jag hade en oförskämt bra graviditet. Men.. barnmorskan sa då under ultraljudet att den slutat vuxit. Redan i vecka åtta.. hela min kropp förstenades och jag grät okontrollerat. Min sambo blev uppringd och fick komma direkt! Fler undersökningar som vul, fick en tablett som skulle förbereda kroppen att stöta ut de själv då min kropp inte gjort de innan.. detta var ovanligt sa dom. I morse tog jag 4 vaginala tabletter för att processen ska avslutas. Men hela magen känns konstigt.. de gör så ont. Känns så fel att dom inte gjort fler kontroller då jag ringt och sagt att jag var orolig och jag blödde med klumpar där i vecka sex.. om vi blir gravida igen så har dom lovat att göra fler kontroller. Men hur ska man gå vidare? Vet att jag inte är ensam om detta men känns så fruktansvärt jobbigt.. 😭 när kan man försöka igen? Ska på återbesök om två veckor för att se så allt är ute. Annars blir de skrapning men är rädd att bli steril då.. någon som varit med om samma sak?

Jag är gravid i vecka 30 nu.
Jag fick som rekommendation av min barnmorska att jag skulle gå upp 7-11 kg under min graviditet. Har hittills gått upp 14 kg redan och känner ångest inför detta, Vikt har alltid varit triggade för mig och jag har hållit på hela min tonår och bantat och grejat. Förstår att detta är för mig eget bästa men känns tufft att behöva tänka på och röra på sig och äta ”rätt”. Känner mig omotiverad och äter de som ja vill just nu och tyvärr rör mig för dåligt.
Fler som är i samma situation? Hur tänker ni kring den viktuppgång ni blivit rekommenderade av er barnmorska?

Har precis fått reda på att jag har ofosterlig graviditet, fått kallelse till gyn Odenplan nästa vecka. Är det någon som haft samma och vet vad som kommer hända? Har knappt fått någon information... påverkar det chanserna att få barn?

Är det någon mer som är runt vecka 8 och mår dåligt? Jag har ett enormt illamående spyr på morgonen och mår illa resten av dagen med en konstant metallsmak i munnen. Har väldigt ont i brösten, molande värk i livmodern som inte är behaglig. Börjar bli väldigt påfrestande då jag har ett socialt jobb med kunder men känner att jag inte orkar jobba mer och får ångest av bara tanken att åka dit. Försökt med allt att ha med mig mellanmål äta ofta/ta något innan jag går upp på morgonen men det hjälper inte. Vill verkligen kunna njuta av min graviditet men det är väldigt svårt och känner mig bara mer och mer deprimerad och kan ibland tänka vad har jag gett mig in på. Någon mer som känner samma? Någon som har ett bra tips eller kanske lite peppande ord? :(

Jag och min sambo har bestämt att det är dags att öppna bebisverkstaden. MEN, jag äter fortfarande en del mediciner från en tidigare depression (är under nedtrappning och utsättning med lyckat resultat dock) samt även ADHD medicin.
Är det någon här som ätit agomelatin och/eller lamotrigin under graviditet ?
Jag tar concerta för min adhd men den kommer jag inte ta under graviditet/amning såklart.
Jag ska prata med min läkare den 5/5 och ska ta upp det då givetvis men tänkte att jag kan ställa frågan här också så länge :)

Hej
Jag vet att det inte är något att stressa över osv
Men har för några år sedan varit sjuk i anorexi och tycker det är SÅÅÅ jobbigt att gravidkilorna sitter kvar..
jag gick upp 20kg totalt och har gått ner 9 kg av dom på 2 1/2 månad... Jag alltså en del kvar....
hur lång tid tog det innan ni var tillbaka på er startvikt?
Jag mådde så bra i min kropp precis innan jag fick veta att jag var gravid. Har ångest i hela kroppen och vill bara vara där igen.

Hej,
Jag är en tjej på 27 år, 28 nu till sommaren. Min sambo är 28. Vi har varit tillsammans i nästan 6,5 år. Jag har en väldigt stark barnlängtan, så det gör ont.
I augusti-september förra året tog jag upp detta med min barnlängtan på ett mer allvarligt sätt (vi har pratat om barn under våra år tillsammans, men då mer flygande och utan någon speciell tidsplan). Vi kom då överens om att vi skulle sluta skydda oss i juni denna sommar, men min partner ville då inte att jag skulle ta upp detta mer fram till dess. Han upplevde att jag pressar honom.
Nu är det mitten av april och jag tog upp detta med min partner igen och ställde en fråga i stil med "vi ska börja försöka nu i sommar väl?". Hans svar var att vi behöver väl inte skydda oss men att han inte vill att vi ska behöva ha sex speciella dagar. Jag svarar tillbaka att det låter som att han inte vill ha barn, och han svarar att det vill han visst men antyder ändå att vi inte ska försöka på det sättet som jag vill.
Detta sårar mig så djupt och jag kan inte säga något. Blir bara ledsen. Själv tänker jag på barn nästan varje dag. Häromdagen köpte jag till och med folsyra, då jag tänkte att sommaren börjar närma sig..

Sedan flera år tillbaka har jag haft en oroskänsla av att det inte kommer gå eller att det kommer vara väldigt svårt för mig att bli gravid. Dessa rädslor grundar sig både i min längtan men också på grund av att jag för några år sedan hade grava cellförändringar som jag var tvungen att operera bort. Jag börjar också bli orolig över att den biologiska klockan tickar. Med andra ord är jag väldigt rädd för att det inte ska gå. Detta gör viljan att börja försöka bli gravid starkare och sorgen över att min partner inte känner samma längtan väldigt jobbigt. Någon annan som är eller varit i samma situation? Hur kom ni vidare?
/en tjej med barnlängtan

Någon som har herpes 2 ?

Jag fick diagnosen för några år sedan, jag får dock ENBART herpesblåsor på handleden. Jätte konstigt. Nu när jag är gravid så kommer det skoven jätte tätt. Och lämnar lila fula märken när det läkt, och lagom när blåsorna är borta så kommer det nya.
Någon som har erfarenhet av detta? Vad ska jag göra? Börjar kännas väldigt jobbigt

Hej, behöver lite pepp och uppmuntran.
Upptäckte att jag blev gravid 26 januari. Blev super glad och berätta för alla. Sen 1 v senare fick jag världens mensverk, och riklig mens. Visste att det va missfall. Detta va i v 6 (5+6) efter blödningen gick det 1 mens och sen fick jag plus på stickan igen 2-3 April. Blev super glad och kunde knappt tro det. Sen fick jag bara känslan "missfall" jag kände att det blev det igen och 2 dagar senare, samma kraftiga mensverk och sen kom blödningen. Då va jag v 5 (4+6) nu känns allt hopplöst. Kommer jag någonsin komma förbi v 6. Är det normalt att det avbrutits nästan exakt samma vecka 2 gånger, Är det fel på mej så att min kropp avbryter graviditeten på en gång. Allt jag vill och önskar är att det ska plussa och att jag efter 9 månader ska få hålla det där plusset i famnen. Äter folsyra, röker inte, dricker inte, äter sunt. Jag ger inte upp men känner att blir det plus igen så kommer det va som att " jaha, okej, får se hur lång tid det tar den här gången." Någon mer som haft upprepade missfall men som fått lyckan tillslut. Jag känner att det gick fort andra gången så det är ju inte hopplöst och jag är glad att jag ens kan bli gravid. Jag ger inte upp Mvh// jennifer

Hej. Är det någon som varit med om samma? Jag börjar bli orolig...

Jag har autoimmun hypotyreos. Jag födde barn i juni 2020. Jag helammade från start. Jag hade gått ner alla gravidkilon i augusti.

I September fick jag min mens igen, med regelbundenhet på 30 dagar. Ammade fortfarande fullt.

Sen i december fick jag sluta amma, och i samma stund upphörde min mens.

Jag har nu inte haft mens sen dess, med undantag för någon missfärgad flytning en dag här och där. Jag är inte gravid, har ingen könssjukdom och har inte urinvägsinfektion. Däremot har jag mycket flytningar, som är lite gula.

Jag förstår inte vad som hänt, och undrar om någon vart i samma sits? Har försökt söka vård, men bara fått tillbaka att sjukvården är belastad just nu och att jag borde testa att slappna av i ett bad.....

Snälla, behöver söka tröst i era erfarenheter, fina ni❤️

Jag plussade för några dagar sedan, är i v 6 (5+6). Har haft konstig mensvärk sedan jag plussade. Nästan lite magknip/mensvärk. Som när man är riktigt dålig i magen när man har mens.
Igår hände de som inte fick hända. ROSA på pappret! En slemmig rosa flytning!
Får ochså ont i svanken.
Jag håller på att få missfall?
Idag när jag vaknar så torkar jag mig ljusbrunt, det är även små blodsträngar i.
Mensvärken kommer och går. Men har inte jätteont.

Snälla fina ni. Har ni egna erfarenheter av detta? Både bra och dåligt! Snälla! En orolig själ behöver läsa. Om detta är missfall. Varför kommer det bara inte igång då. Snälla vackra ni. Jag är så ledsen och frustrerad .

Mvh en ledsen sofie ❤️

Var hos gyn-läkaren idag och fick diagnosen bakteriell vaginos. Fick Dalacin vaginalkräm som ska appliceras med applikator i 7 dagar.
När jag kom hem läste jag om biverkningar med läkemedlet som bland annat var inflammation vid livmodertappen & onormalt förlossningsarbete. Jag har dessutom hört att gravida inte ska använda applikator då det kan skada tappen.
Vad innebär biverkningarna och hur kan de påverka mig som är i vecka 19?
Är det någon som haft liknande problem?

Som rubriken lyder, ni som brutit med en familjemedlem hur har ni gått till väga? När jag tänker familj tänker jag även din mans/frus familj. Vad sa ni och hur tog personen i frågan det samt blev de bråk eller diskussion lång tid efter?

Min partner och jag väntar vårt första barn, och beskedet kom som en chock i vecka 21. I takt med att chocken lade sig hyste vi såväl rädsla som ångest, dels över barnets hälsa och hur min livsstil under de 21 veckorna av ovisshet kan ha påverkat barnets utveckling (druckit vin på helger, varit berusad vid minst två tillfällen under de 21 veckorna), dels över vårt egen mående och framtid. Är vi redo att bli föräldrar? Kommer vi någonsin att kunna leva så som vi gjort innan? Vi har alltid haft det så bra ihop - hur kommer ett barn att påverka vår relation? I samband med de (själviska?) tankar, slogs jag av skuldkänslor och tyckte synd om vårt barn, vars föräldrar inte jublade i samband med beskedet.

Idag, några månader senare har jag landat i det hela och bryr mig om barnet. Jag börjar sakteligen hysa känslor som glädje och måhända även kärlek till barnet. Emellertid råder fortsatt nervositet avseende livet som förälder. Den mest dominerande känslan, däremot, är en enorm oro över min partner, som tagit hårt på graviditeten, betydligt mer än vad jag har gjort. Kanske beror det dels på att jag som bär barnet bildar någon subtil anknytning till det, dels för att jag får kontinuerligt stöd och information på MVC (dit han inte får följa med p.g.a. pandemin). Han står sedan beskedet bredvid, utan samma stöd av vården som jag får. Han fick inte ens vara med via telefon på ultraljudet p.g.a. någon fånig regel på sjukhuset. Allt kring graviditeten har återberättats för honom, vilket inte är samma sak. Givetvis känner han barnets rörelser och lyssnar ibland med huvudet mot magen, men i dagsläget vet jag ärligt talat inte om det hjälper eller stjälper honom.

Relativt kort efter beskedet om graviditeten, remitterades vi till en psykolog, som vi pratat med några gånger nu. Vi har även anförtrott oss hos några vänner som vi litar på och kan diskutera sådana känsliga saker med, utan att de dömer eller ifrågasätter oss. Min partner har således fått prata av sig och fått stöd från inte bara mig, utan fler. Det räcker inte dock, och det märks på honom - framförallt nu när det närmar sig - att han mår riktigt dåligt. Han har gått ned i vikt, sover dåligt, och uppger att han skäms över att vara en "sådan dålig partner", när han i själva verket är alldeles underbar och skämmer bort mig. Jag bävar att han hamnat, eller kommer att hamna, i en depression. Finns det några andra par/pappor därute som vi/han kan nå ut till? Jag älskar min partner över allt annat i världen och vill inget hellre än att han ska må bra och vara lycklig. Blott min närvaro och mina ord räcker inte (i synnerhet inte nu, när min gravida kropp jämt och ständigt påminner honom om det som fått honom att må dåligt från start).

Mottager gärna tips och råd från pappor (eller mammor för del delen), som också lidit/lider av motsvarande, jobbiga känslor. Hur tar/har ni tagit er igenom det? Blir/blev det bättre med tiden? Finns det någon stödgrupp på distans i pandemitider? Finns det någonting jag personligen kan göra för honom? Jag känner mig maktlös och desperat efter att finna hjälp åt honom.

Hej! Jag behöver hjälp från någon som nyss varit gravid! Jag plussade förra veckan och visade sig att jag är i vecka 7! Men jag är så orolig och googlar på allt så jag blir tokig. För någon dag sen kom det liiiiite rosa blod på pappret men det var så lite så jag tänkte inte mer på det. Sen har jag haft så otroligt mycket ”mensvärk” dem senaste dagarna och det går liksom inte över. Det är typ molande värk som kommer och går, precis som mensvärk. Jag tror typ att jag fått havandeskapsförgiftning eller att jag kommer få missfall? Hade du såhär ont i början?