Hej!
Undrar om någon här haft bruna flytningar i vecka 16?
Hade nämligen det på morgonen idag, gyn tog inte emot fler samtal idag och av 1177 fick jag som svar ”ja, det är ju vanligt fram till vecka 12 men nu är ju du i 16...”
Så hade gärna velat höra era erfarenheter om det!❤️

Hejsan, jag behöver bolla tankar om någon annan har upplevt detta?? I fredags så fick jag sjukt ont där nere (kändes som en starkare mensvärk) och om jag följer upp hur många veckor min lilla ska vara så ska jag vara i v.12 (11+0) men jag började få bruna flytningar och pytte lite blod på lördagen så vi bestämde oss för att åka in.. jag gjorde ultraljud för första gången och den var lika stor som att den skulle vara i v.6 / v.7 nu.. och hon såg inget hjärta som slog... Men hon ville inte utesluta att det skulle vara ett missfall.. men jag har små blödit nu sen i lördags och jag känner förkyld symtomer (håller koll på min temp om jag får feber så får jag bara ringa?).. min fråga är ; är det nån som har upplevt samma och har barn idag eller kom missfall sen för er? För just nu kan jag inte tänka positivt alls 😭

Nu är det ett tag kvar innan barnet kommer, närmare bestämt i september, men tanken slog mig ändå. Min mans mamma röker och inte lite heller. Ofta en gång var 1-2h, är hon på besök går hon självklart ut och respekterar oss bra på det viset. Luktar lite rök när hon väl kommer in. Men när barnet kommer känner jag att jag inte vill ha någon röklukt runt min barn eller liknande. Hur säger man det på ett bra sätt så att ingen tar illa upp? Helst hade jag velat att hon var nyduschad och hade rena kläder när hon kommer på besök och ska hon röka är det hemgång. Är jag överdrivet könslig nu?

Hej!
Fick barn 2018 i december och har fortfarande inte fått tillbaka min mens (februari 2020). Födde med akut kejsarsnitt om det kan ha betydelse och slutade amma när min son var 10 månader. Någon som varit i samma situation? När kom mensen isf tillbaka? Vill snart försöka med ett syskon så börjar få lite panik och tycker det är konstigt att den inte kommit tillbaka än! Alla tips mottages!

Mvh
Julia

Nån mer än jag som känner att graviditeten inte bara är en dans på rosor utan att de är riktigt jävla jobbigt i mellan åt?
Har bf i början på juni, så har ca halva tiden kvar. Jag och barnets pappa är inte tillsammans men vi är kompisar och har vill vara delaktig.
Men jag känner bara att jag vill att allt ska bara över nu! Jag älskar redan de går barnet så jag ångrar inget, men kan knappt prata om graviditeten för jag bara grinar och tycker att allt är jobbigt då folk frågar saker.
Vad kan jag göra för att det inte ska bli en så hämsk upplevelse? Som de känns nu vill jag aldrig få igenom de här igen.

Min sambo och jag har varit ihop i många år, och vårat förhållande är inte jättebra tyvärr. Vi har inte haft sex på väldigt länge och jag har ärligt talat inte haft lust heller. Men han får stånd typ så fort han tar i mig. T.o.m. om jag är ledsen och han tröstar mig så kommer det där ståndet. Jag fattar inte riktigt det, känns inte speciellt mysigt om man är ledsen. Har haft ett förhållande tidigare och där kunde vi vara nära utan stånd hela tiden. Blir väldigt avtändande det här. Man vill ju inte söka tröst hos nån som inte ens kan kramas utan att få stånd. Är det normalt eller hur har ni det?

Jag har alltid velat ha en flicka och allltid sett mig ha en flicka. Har ingen vision av mig med en pojke och jag får dåligt samvete för att jag känner så. Lite som att pojken skulle vara oönskad men jag vet att jag skulle älska barnet oavsett kön. Men får lite ångest så fort min pappa säger att det är en grabb, jag tycker verkligen inte om att han säger så. Men det kanske beror på att han är uppväxt i en mansdominerad omkrets och jag har aldrig gillat det så då har jag vuxit upp med att på något sätt tycka kvinnor är bättre än män. Jag vet att det är helt fel och jag är lite orolig.
Är det normalt att känna så här angående kön på bebis?
Det viktigaste för mig är såklart att bebisen är frisk men känner ändå av dessa känslor.

Hej. Jag är ny här och är gravid i 16:e veckan.
Kan inte säga att jag har haft en underbar graviditet hittills. Har det väldigt bråkigt i min relation det senaste, varit väldigt orolig över barnet och känner mig inte glad över att vara gravid pga allt, men vill förstås fortfarande ha mitt barn. Nu har jag fått reda på att min partner har låga lever värden, han bestämde sig för att berätta att han inte visste vad detta kunde bero på men en av anledningarna kan vara att man födds med ett genetiskt fel och att detta kunde överföras på barnet. Vilket fick mig att må väldigt dåligt. Jag undrar om någon vet något om detta och bör jag egentligen oroa mig? Hur vanligt är det med kromosofel?
Jag är 29 år och frisk. Har tagit hand om mig extremt mycket under graviditeten bara för att jag är så orolig. Har gjort ett ultraljud i vecka 15 och då såg allt bra ut enligt barnmorskan men hon kunde inte garantera att det var friskt. Funderar på att göra ett sånt kromosom test för att kolla.

Hej.
Imorgon ska jag ta cellprov och börjar nojja över om detta kommer vara skadligt för fostret? Om man börjar blöda osv?
Jag måste ta cellprov då jag inte tagit det på några år.

Någon mer som tagit cellprov gravid?

Vid min förra graviditet fick jag reda på tidigt att jag hade ett myom. Och det växte under den första halvan av graviditeten till ca 10cm. Jag fick enorma bekymmer av den då jag fick kramper och väldigt ont om jag överansträngde mig.
Dum som jag var pushade jag mig vidare lite för hårt till den grad att jag fick sammandragningar var 3-5minut i v 20.
Jag fick åka in och fick bricanyl för att hämma sammandragningarna och blev sängliggandes kommande månader för att successivt kunna börja röra på mig väldigt försiktigt för att inte trigga fler förvärkar.

Jag fick ett beräknat snitt 10 dagar före BF då lilltjejen låg i säte (kanske pga. Myomet?).


Nu vill jag så småningom försöka gå in i en till graviditet men är lite rädd och kluven.
Jag fick sagt att troligtvis kommer myomet att minska lite av sig själv, men 3 månader efter förlossning hade den fortfarande inte krympt.

Jag har fått valen att operera bort den, att försöka krympa den med något läkemedel som sätter kroppen i ett läge som liknar klimakteriet eller så bara satsar jag och ser vad som händer.
Dom sa att myomet kanske har nått sin största stolek och håller sig så, eller så växer det vidare under graviditeten.

Operation känns inte aktuellt då myomet sitter i den yttre väggen på livmodern på en ganska stor yta. Det blir mycket ärrvävnad och eftersom jag redan har ett snitt med ärrvävnad kan det försvåra både att bli gravid och göra livmodern lite skörare.
Så valet är mellan dom andra två.

Jag ville se om det är någon som har någon erfarenhet av myom i samband med graviditet?
Eller bara lite allmän feedback och åsikter om hur jag ska tänka eller gå till väga :)

Kram på er!

Någon som fått samma resultat på cellprovet? Förstår att jag har cellförändringar ,och ska vidare på undersökning.
Funderar lite på vad en sån här cellförändring oftast leder till om man tänker utifrån resultatet jag fått. Brukar det räcka med vidare undersökning eller är det vanligt att man får göra mindre ingrepp/ behandling ?
Tacksam för svar🌸

På inskrivningssamtalet nämnde jag för min BM att jag har skräck för allt som har med "vårdcentralen/sjukvård" att göra. Hon har skickat iväg mig på utredning om jag har anlag för blodproppar, utan att förklara mer ingående, utan mer bara "det är allvarligt", redan där har jag fått grov panik.
När jag skulle testa blodtrycket som jag visste på andra besöket, säger jag för att påminna henne om att jag tycker det är jätte jobbigt, och känner hur pulsen skjuter i luften. Hon menar på, nu har vi blodtrycket,som blev normalt men hon sa du får inte ligga högre, varpå jag säger men jag tycker det är super obehagligt. (hon köpte inte det).

Jag gick dit igår som vi bestämt för att lämna ett urinprov, (för sist jag var där hade jag redan kissat så hon sa att jag skulle komma in efter jobb veckan efter och knacka på hennes dörr och lämna in den.).. Sagt och gjort jag gjorde detta igår, när jag sedan skulle gå springer hon efter utan att förvarna och säger att nu ska vi ta blodtryck, och då säger jag men detta kom allt för hastigt och lustigt, och min puls skjuter iväg och jag känner hur paniken slår till. Hon ber mig sätta mig ner en stund, jag säger än en gång detta är jätte jobbigt för mig, varpå hon bara kör på, och såklart visar det HÖGT, och hon säger detta är inte alls bra, och jag säger än en gång att detta känns inte bra, jag mår dåligt av att göra detta, för jag känner hur hårt nitt hjärta slår. Hon ber mig vila ytterligare för att vi ska ta ett till och just i detta skede så fokuserade jag på min andning och blundade genom hela när hon testade, och de visade hur bra som helst.
Då säger hon, ja de här var jätte konstigt, du har ju ändå visar på att du har högt blodtryck, och jag säger ändå, JAG TYCKER DET ÄR JOBBIGT, JAG KÄNNER JU SJÄLV HUR KROPPEN TAR STRYK I DESSA PRESSADE SITUATIONER.

Hon säger jag ska gå och prata med min kollega, 5 minuter efter kommer hennes kollega som jag aldrig någonsin träffat, hon säger : ohhh du tycker det är jobbigt, men jag tänkte ta ett blodtryck på dig, =jag blir ännu mer nervös för där kommer de in en ofrämmande människa och ska ta mitt blodtryck igen, och såklart visade de högt igen... Och jag säger, att de blir inte bättre att de kommer in en ny person.. Sen säger MIN BM., sitt kvar här jag och min kollega ska prata igenom och se hur vi ska gå väga, sitter själv i ett rum i 10 min hör dem snicksnacka i rummet bredvid, och jag känner hur illa till mods jag är, känner mig minst på jorden. Barnmorskan kommer in och ska ta min puls med hennes fingrar, hon säger ja de låter bra.. Sen får jag en lapp i handen med en tid till ytterligare ett sjukhus med tid datum, och inget annat , och jag bara vad menas med detta..? Hon bara Ja du har ju högt blodtryck, och än en gång sa jag att JAG BLIR SÅ NERVLS OCH KÄNNER JU DE SJÄLV. hon säger du måste utredas för detta, och de har ibhet med graviditeten att göra.. Det är allvarligt...

Jag gick därifrån gråtandes. Jag känner mig så illa bemött och precis som att hon tycker det är kul, hon lyssnade inte på mig överhuvudtaget om att jag tycker det är jobbigt.. Har varit sömnlös hela natten, då hon veckan innan stressade upp mig att jag kanske måste medicineras om jag har anlag för blodproppar.... Jag är 171, väger 62kg...

VAD HADE NI GJORT?

Egentligen behöver jag bara skriva av mig och få ur mig lite ångest. Rent statistiskt och logiskt vet jag att det är precis lika vanligt att få två missfall på raken som det är att få ett. Jag vet även att det inte finns något som jag kunde ha gjort annorlunda för att det inte skulle bli såhär.

Jag har varit gravid två gånger, är numera 37, men de två graviditetens vilka båda har slutat med missfall har varit inom nio månaders tid.

Första graviditeten tog efter två månaders försök. Blev både glad och oroad när vi fick ett tydligt plus. Men en graviditet är såklart förenat med oro från start lika mycket som ett liv som förälder är det.

Började få bruna flygningar i v 12 och mina symptom försvann. Ringde gyn, 1177 och alla möjliga insatser men alla sa att det är ingen fara, det är vanligt och så länge du inte har ont så är det lugnt. Själv fattade jag ju att något inte stämde och vid VUL några dagar senare konstaterades MA som avstannat i v 7+6. Det blev cytotec och några smärtsamma dagar.

Ett halvår senare visar det sig att jag är gravid igen. Skulle idag vara i v 5+4. Hade tid på MVC för hälsosamtal men när jag vaknade i morse blödde jag och hade ont i svanken.

Har faktiskt ändå varit på MVC men det var mer utifrån att jag vill att dom journalför det.

Jag blöder fortfarande och har ont men det har väl inte riktigt dragit igång ännu och eftersom det är så tidigt så kanske det inte blir värre än så här. Just nu känns det mest som om jag har mens. Jag har samma värk och ungefär samma blödning som jag brukar ha då.

Jag tror det avstannade redan i måndags för då försvann molvärken och den värsta tröttheten. Magen kom även igång igen och jag började svettas på nätterna vilket jag normalt sätt bara gör innan mens av någon anledning.

Just nu känns det lite hopplöst samtidigt som det känns bättre denna gången eftersom det är så pass tidigt. Hade jag inte testat mig så hade jag tagit det som en väldigt sen mens.

Den största oron jag har är såklart att det är något fel på mig som varit gravid två gånger inom ett år vilka båda slutat i missfall.

Statistiken talar dock för att det går bättre nästa eftersom tre missfall på rad är ganska ovanligt samtidigt som statistiken talar emot mig då jag bara varit gravid två gånger och båda gångerna har slutat i missfall.

Jag tror att vi kanske försöker igen. Just nu känns det lite som att det spelar ingen roll och blir jag gravid igen så kommer det ändå sluta så här. Och med det i bakhuvudet kanske det är lika bra att låta bli att försöka överhuvudtaget så man slipper drabbas av det här igen och den ångest det ändå skapar. Då slipper man alla tankar på att man är värdelös och misslyckad som kvinna.

Och för att göra situationen ännu värre så är min närmsta kollega och vän i 7 månaden. Min chef är i 8 månaden och en annan kollega är i 6 månaden.

Ångesten inför att gå till jobbet igen nästa vecka och möta tre höggravida kvinnor som är överlyckliga och uppfyllda av sina graviditeter är faktiskt värre än att just nu sitta och vänta på att min graviditet ska lämna kroppen helt.

Någon som har erfarenhet om vad detta betyder??

-Administrativa åtgärder:
Omriktar provsvar till GCK-enheten

Hej.. Jag är så orolig här 😭

Var hos barnmorskan idag på mitt andra besök! Bara för att vara på den säkra sidan så nämnde jag att min mamma haft en misstänkt blodpropp i benet (foten svullnade och de gjorde ont upp i knät) för 30år sedan(22år) men inte uppsök läkare, utan fått höra i efterhand att det kanske var en blodpropp. Och detta blev värsta grejen, så nu har jag blivit remiterad till sjukhus för att utreda om jag är i "riskzoonen" för blodpropp samt fått en order att använda stödstrumpor under hela graviditeten..?

Någon som vart med om något liknande? 😭 Jag har panik och känner mig ensam.. 😭 Livrädd... Då allt som har med sådana sjukdomar skrämmer mig...

Tacksam för svar

Jag plussade på stickan i början av december. Idag är jag i v. 11, mår som en sopsäck, illamående dagarna igenom och spyr varje dag. Jag har mitt första Ultraljud om 1.5 v, och jag är så rädd att fostret ska ha dött, att det inte lever där inne i magen, har inte kunnat känna någon glädje än för denna ständiga oron, då jag har ett MF i bagaget i april förra året i v. 6.. ( precis haft en kompis vars foster dog i v 10 men hon fick inte reda på de förens i v. 16).
Finns det chans att fostret är dött fastän man spyr och mår illa? Som att kroppen inte reagerar på att de är dött..

Behöver ert stöd..
Tack

Hej.
Har precis fått veta att vi väntar syskon till vår skrutt. Han kommer vara 17 månader när lilla bebisen kommer. Har så otroligt dåligt samvete över hur det ska gå för barn nr 1.. både under graviditeten och när lilla nya bebisen kommit. Är livrädd att barn nr 1 ska känna sig undanskuffad, är rädd att inte räcka till. Någon med barn tätt och positiva erfarenheter? Några lugnande ord? Samvetet är tungt. Rädd att ”förstöra” för vår fina son genom att ge honom syskon ”för tätt”...

Hej, jag har stark ångest.

Va gravid i vecka 10 och började blöda, blödde ungefär en vecka och kontaktade gyn som gav mig en snabb tid.

På ultraljudet såg dom inga hjärtslag och bebisen hade stannat i vecka 8+3.

Jag blev jätteledsen och grät.

2 veckor senare kollade dom igen och den hade inte växt, hon fråga mig om ja ville ha tabletter för att få ut bebisen, då kroppen inte förstått att något är fel. Jag fick en tablett då, och de andra tabletterna skulle jag ta 2 dagar senare.

Dagen då missfallet hände.

Tog tabletterna vid 10, stark mensvärk i flera timmar, vid ungefär 18:00 någonstans satt jag på toaletten och jag kände hur den kom ut, stor som ett ägg, jag blev jätterädd ledsen och fick panik.
Ropade på min man som kom, jag sa snälla lys med ficklampan, jag såg en liten paddelhand och en liten paddelfot. Ja sa till han i panik ja vill ta upp den. Han gick ut, kom tillbaka med en pinne, inte vad jag väntat mig, vände på ägget o på baksidan va de blod. Ja ville ta upp den, han sa nej tänk du kommer få mardrömmar om du ser den och får mer ångest. Ska jag spola? Han stog typ beredd med spolarknappen, efter etag sa jag, okej spola då. Och sen kom den starkaste ångest jag någonsin haft tror jag, det va min bebis, min lilla bebis blev nerspolad i toaletten och jag fick ej se dens ansikte.

Det är ju fruktansvärt.


O ja känner respektlöshet mot min bebis, att dens mamma inte äns tog upp o kollade på den.

Jag mår så dåligt ja vet ej var jag ska ta vägen


Jag har ett barn som är 1,5 år och jag håller mitt humör för hennes skull.

Men inombords har jag ångest och vill bara skrika av sorg.


Den natten ringde jag en '' pratjour'' det har jag aldrig gjort förut men ja kände jag måste prata med någon, och alla sover. Jag väntade 42 min och när hon svarade kunde hon inte höra mig, hon sa hallå är det någon där? Hon hörde mig inte. Det kändes som jag inte va värd att prata med, men på mejlen svara dom dom hade tekniskt fel.


Pratade med min mamma dagen efter som trösta mig, och sa att min man hade rätt och när fostret varit död så länge så löses den upp och man kan inte se den, o att de kan se läskigt ut. Ja berättade att ja såg hand o fot. Ja kommer ej ihåg exakt hur hon sa, men att om jag sätt den så kanske bilden hade fastnat, att man ej kan glömma lixom, och må dåligt över det.

Kändes bra i stunden, typ, men jag har fortfarnde ångest. Jag önskar jag hade tagit upp den, jag önskar jag hade sätt hur den ser ut.


Min lilla lilla bebis.



Jag bad till gud och sa snälla snälla låt den flyta upp i toalettstolen igen.


Den natten drömde jag att den flöt upp i toalletstolen, och då tog jag upp den, den va 10 cm stor (i värkligheten va den typ 3 eller 5 cm) o den va så himla söt, jag ropade på min man och sa titta vad söt den är.
Jag kommer ej ihåg vad som hände efter det.


Gud hörde min bön.
Försöker förstå.

Har fortfarande ångest, det känns bättre att jag fick den drömmen.

Känns oxå bra att ha skrivit detta.

Jag är så arg på mig själv att jag inte lyssnade på mig själv, för det är svårt att tänka när man har panik.

Min man va nog oxå rädd, och han sa det han trodde va bäst.
Jag är ej arg på han.

I efterhand tänkte jag, varför va det så bråttom att spola, jag önskar jag hade lugnat mig så jag kunde tänka.
Känner kanske lite att han strässade mig med att spola, men han va ju oxå strässad och jag är ju den som gav mitt godkännande.


Googlade och de va en tjej som skrivit att hon tog upp den och att hon va glad att hon gjorde det och fick se den blir lättare att gå vidare.



Önskar jag gjort samma.
Tacksam att jag fick göra det i drömmen.


Vet ej hur jag ska gå vidare. Har ångest typ hela tiden o ibland stark ångest.


Detta hände den 1 januari, så det har gått 2 dagar, 2 långa hämska dagar.



//ledsen mamma

Hej. Detta är en väldigt jobbig fråga att ställa då detta är ett känsligt ämne för många. Men vill gärna veta andras tankar om detta. Hur många har ångrat en abort? Och om man har gjort en abort för att man kände att tiden inte var rätt tid, hur var det då?

Hej! Jag undrar om det är någon som har barn som som inte kunnat stödja på benen? Min dotter har kunnat stödja på benen sen hon var ca 8 månader, alltså stå om hon håller i sig. Hon har dock aldrig kunnat dra sig upp själv och stå eller gå runt bord. Efter hon fyllde 1 år så har hon slutat stödja på benen helt. Hon kryper som vanligt och kan ställa sig på knäna och vi har varit hos sjukgymnast som inte bedömer att hon ligger efter motoriskt utan är väldigt stark i övriga kroppen förutom just benen. Hon har en vilja att kunna stå men kan liksom helt enkelt inte. Vi har fått en remiss till BUM för vidare utredning. Är det någon som haft liknande med sina barn och isåfall hur har det gått för er? Känner mig så ensam i detta. Tacksam för svar!

Jag och min man har två barn. 2 och 3 år. Vi har så himla dålig ekonomi nu hemfört med för ca ett år sen. Det är olika familjeförhållanden som gör att vi inte kunnat jobba kvar på de ställen där vi haft fast och har bra lön. Nästa månad byter jag jobb och kommer gå upp i lön. Men tills de är mer säkert tänkte jag be om tips på billig mat, smarta lösningar, rabatter mm. De kan ju inge bara vara vi här i Sverige... hjälp mig snälla

Fick min lilla prinsessa för 3 månader sedan. Allt har varit bra, amningen har gått rätt bra till en början, men senaste månaden så har jag haft 3 mjölkstockningar, dom två sista gångerna har det dock varit annorlunda, brösten har inte varit hårda utan snarare tvärtom, fast jag har varit jääätte öm på vissa punkter!? Feber, frossa, svettningar..
Sen som grädde på moset, så har min sköldkörtel blivit större. (Ska tillägga att jag drabbats av förstorad sköldkörtel innan graviditeten) dock en ofarlig cysta.
Men nu känns det som den svullnat, samt att jag mår skit :( lite yr mellan varven, otroligt trött, svettas, värmeslag.. skitjobbigt!!!
Var och tog blodprov i går... se om den funkar som den ska. Har hört att sköldkörteln kan spöka efter graviditet... .
Är det någon därute som har/ har haft liknande symptom/ problem??
Skriiiiv.. behöver verkligen det! ❤️

Hej jag satte in min pstav för en vecka sedan. Har fortfarande ont när jag trycker på den och när jag spänner musklerna i armen i vissa lägen gör det svin ont. Tänker om BM kanske kan ha satt pstaven fel? Har haft pstav för några år sedan o hon satte den vid mitt gamla ärr, men tänker att kroppen har ju ändrats sedan dess så de kanske inte passar på det stället längre?

Hej! Är det någon här som har spolat äggledarna som kan berätta för mig hur det går till?

Hej, jag vet inte hur jag ska berätter. Jag och min man var på en KUB test på 191204 och fick höra att varan bebis kanske kommer inte överleva. Jag känner mig så ensam. Min man känner helt normalt och att det kommer att bli okej men jag kan inte sluta tänka på den. Vi har en tid den 27:e för en fostervattenprov men till vi vet 110% jag kan inte äta, sova, släppna av. Jag fick nån tabletter från läkare men jag vill inte tar de, jag vill inte skada min bebis enu mera. Är det någon som har eller haft samma problem?😭

Hej! Tänkte bara höra om det är nån mer skön morsa där ute som har liknande besvär (för.nu börjar det bli jobbigt)
Har haft problem med näsan sen jag blev gravid - nu bäckar den igen med snorbusar som inte är av denna värld!
Får massor/mängder både 'kladdiga' men oxå stenhårda klumpar + små sår vid näsborrarna som gör #@$& ont, som liksom små sprickor.

Har provat smörjande näsolja, barnolja m ringblomma, peta upp tops-i-näsan-med -olivolja, inte snyta mig så ofta (men det går inte det heller)

Ska tilläggas att jag helammsr min dotter på snart 7,5 månader.
Upplever att jag inte alls har samma bekymmer med 'övriga' slemhinnor.
Har tagit upp det både på BVC & Mödravården men ingen av dem säger att de hört nåt liknande (eller sett det) heller - det som är värst är ju att jag ser ut som jag gör! Ständig rödnäsa med ömmande sårskorpor & som små 'jack i näsan.
Jaja nu har jag fått ventilera lite (& tack till dig som läst & ev känner igen dig.)
Tacksam för tips & råd!

Mvh.

Jag har nyligen fått mitt tredje barn, och med alla 3 har jag varit urusel på knipövningarna efteråt. Delvis säkert på att jag inte har känt att de varit nödvändiga just då, jag har aldrig läckt trots kraftig hosta etc men mestadels för att jag verkligen inte hittar vilja muskler jag ska knipa med. Idag var jag på efterkontrollen hos bm och hon bad mig knipa runt hennes fingrar, men jag kunde typ inte alls så hon skulle skicka remiss till en sjukgymnast för att hitta rätt muskler att knipa med. Någon som gjort detta? Trots min ålder och allt man gått igenom med 3 graviditeter och 3 förlossningar så kändes detta plötsligt ganska genant och jag har egentligen lust att strunta i det, men det kanske är jättekorkat... Och det hjälper inte hur mycket jag läser om "hängmattor" och att man ska knipa bakifrån och fram och gud vet vad, jag får verkligen inte till det.

Hej!
Var på KUB i v 14 och allt var bra. Skulle på RUL och vi var så glad och inställd på att fråga om könet. Det är mitt 3 e barn o sambons första. Vi är båda över 40 och vi vågade inte prata om att vi var gravid förrän efter kub testet. Men när vi kom på RUL fanns inga hjärtslag. Jag fattade inte ens vad bm sa, jag var så chockad. Mitt barn hade dött, fanns inte längre. Hur skulle jag förstå detta. Två dagar efter fick jag medicinsk igångsättning för att föda ut det döda fostret, min bebis. Och man skulle ta ställning till många saker som vi inte var beredd på. Det var hemskt. Och man undrade ju varför!!? Sedan följde att berätta för alla. Jag känner mig så ensam trots att det finns många fina människor runt mig som vill stötta. Brottas med sorgen och önskan om att få ett till barn. Att jag börjar vara gammal och chansen minskar. Allt känns bara så svårt precis nu. Det är som att det är nära till tårar hela tiden. Det känns som ett stort hål i bröstet...

Ska försöka fatta mig kort. Jag är gravid i v.12 (11+2). För 10 dagar sedan fick jag ett missfall, fick då komma in till gyn där dem konstaterade att jag hade väntat tvillingar men den ena hade stötts ut av kroppen. Hade dock varken rikliga blödningar eller smärta när detta hände. Ett hjärtslag såg dem fortfarande och konstaterade att den andra levde. Igår hade jag och sambon sex, när jag skulle gå på toaletten efteråt kom det en brun blödning med klumpar. Tänkte direkt att ”och där försvann nummer 2”. Blödningen försvann direkt efter det toalettbesöket. Har inte heller känt smärta. Men kan man blöda 10 dagar efter ett missfall? Tänkte i och med att det var gammalt blod och jag knappt blödde ”ut” så värst mycket vid första missfallet. Ska på kontroll på onsdag men hatar ovissheten. Hur blödde ni vid missfall? Kom allt samtidigt eller lite i taget? Hoppas ju på att det kan vara rester från missfall 1 🙈

I torsdags förändrades vårt liv, speciellt för vår fina kille som snart fyller 5 år. Diabetes typ 1. Jag kan inte fatta det. Hoppas jag vaknar imorgon och detta bara är en dröm. 💔

Är det någon som har erfarenhet av CMV infektion under graviditeten? Jag är i vecka 12 , andra graviditeten, och låg nyligen inne på sjukhus med blodbrist, förhöjda levervärden och feber. Troligen orsakat av CMV virus vilket det visade att jag hade. Är så rädd att fostret blivit smittat 😢 Det kan då i värsta fall ge svåra neurologiska skador. Man kan kolla smitta genom fostervattenprov men då först i vecka 21. Är så orolig och vi vet inte hur vi ska göra. Får tyvärr inte mycket stöd av vården.

Alltså, jag vet att jag borde vara väldigt glad och tacksam att illamåendet försvunnit.. MEN kan inte sluta tänka..

För 1 1/2 vecka sen hade jag en blödning var då typ i vecka 5+3. Alltså blödningen var så liten.. men den fanns ändå där. Typ som en blodig flytning i konsistenten men mycke mindre än en flytning. Inga fler blödningsr efter det. Illamåendet drog igång! En vecka bara, första dagarna var de konstant illamående heeela dagarna. en va de bara på morgonen, spydde 1 gång 2-3 morgonar irad. Och nu är allt som bortblåst!!! Jag blir så nervös.. varför försvinner symtomen??? De ska de ju inte göra.. tycker jag inte.. HATAR att jag måste gå till vecka TJUGO för RUL. Inga ultraljud innan dess..
ska träffa barnmorskan 4 november första gången. Men kommer inte komma nån vart hon kommer vägra ge mig ett tidigt ultraljud för de är onödigt enligt henne.. tycker detta är svin jobbigt

Hej alla! Har ni några erfarenheter av letrozole?? Hur blev det för er? Jag tog letrozole en hel tablett i 5 dagar men fick tydligen cysta av dessa därmed ingen ägglossning som jag hade hoppas på!:( här någon av er här inne haft cystor? Tack alla kram

Hej alla. Som rubriken säger undrar jag om någon av er haft såhär. Ägglossning men ändå att det visas negativt på stickorna. Jag har tagit test i princip varje dag men det här ändå visas negativt. Använder de från rfsu. Haft blödningsproblem o blött konstant varje dag typ i ett år... så räknar inte med att haft ägglossning ändå! Men nu äntligen har det minskat o dom senaste 2 månaderna har jag slutat blött konstant men vet inte ännu hur min mens kommer bli nu då jag ätit provera ibland men slutat med dessa nu. Längtar efter ett andra barn så de gör ont... dela med er om ni haft liknande blödningsrubbningar eller utebliven ägglossning osv tack :)

Hej. Jag är i vecka 6. (5+3). Kan man ha nidblödning nu? Fick en liten liten liten blödning på pappret idag. Är super orolig. Är det vanligt??? Har ej hänt fler gånger

Hej!
Måste bara ventilera mig efter vad som har känts som det längsta dygnet i mitt liv. Jag är i v.10, och började blöda igår. Utan magont, bara blod. Jag ringde 1177 och avvaktade sedan under em, på kvällen började jag blöda mer och jag bestämde mig för att åka in till akuten. Jag ville bara få det konstaterat, svart på vitt, om det var ett missfall. Väl där kunde akuten inte ta emot flera patienter pga ambulansintagen, väntetiden beräknades bli framåt morgontimmarna. Så jag åkte hem, och beslutade mig för att prova imorgon igen. Idag fick jag en tid hos gyn för att kolla med Vul. Läkaren var tyst en lång stund under undersökningen. Visade mig ett foster med hjärtljud, men även ett tomrum strax under fostret. ”Här har du förmodligen haft en tvilling, som inte är kvar. Det kan förklara blödningen”. Fick en extra kontroll om två veckor för att kolla fostret igen, då man inte vet hur detta kan påverka det foster som är kvar. Har någon annan varit med om samma? Hur gick det för er? Vill inte hoppas för mycket, men ett litet hopp om att kanske få ett barn finns ju nu.

Varning för låååång text och känsligt innehåll.

Vi plussade, bestämde oss för att behålla och lyckan var total. En vecka senare rasade a l l t. Jag skulle precis få in i v.7..

Det började med ljusrosa flytningar som man knappt såg om man inte var uppmärksam. Sen fick jag ont i magen, precis som mensvärk. La mig i soffan och tittade på film med barnen. Molandet höll i sig men jag tänkte inte mer på det.

Barnen nattades och jag skulle bara gå på toaletten. Blod. Det är blod på pappret. Inte mycket, men ändå, klarrött blod.

Jag fick panik. Ringer 1177 och skrikgråter i telefonen. ”Får jag missfall nu?? Kan jag fara nånstans så någon kan titta på mig och bekräfta om så är fallet??”

-Lägg dig i sängen och tänk på något annat. Det ända du kan göra är att vänta.

Vänta på att blödningen ska eskalera..

Jag går i säng, lyckas tillslut somna efter många timmars stirrande i taket.

När jag kliver upp morgonen efter känner jag hur det rinner till. Sätter mig på toaletten och ser att hela toan är fylld med klarrött blod. Jag torkar mig och det är slemblandat.. vill minnas att det fanns någon klump där också..

Nu.Är.Det.Kört.

Sen stannar det av. Nästa gång jag går på toaletten är det som dagen innan, bara blod på pappret, dock fortfarande slemmigt blod.

Sen blöder jag som en vanlig mens i tre dagar till, sen inget alls.

Min hjärna säger mig att det är slut, jag såg ju vad som kom ur mig..

Men min kropp säger att jag fortfarande är gravid. Alla symptom är kvar..

Men det kanske är vanligt? Jag vet ju att det tar X antal veckor innan allt har gått ur..

Jag får inte göra någon undersökning för att fastställa missfallet, för sånt gör man tydligen inte.. Jag ska vänta 4 veckor och sen ta ett graviditetstest. 4 veckor kändes bara såååå himla länge.

Snälla säg att det är någon fler som varit med om samma sak? Som har haft samma känslor?

Är det bara kroppen som spelar mig ett spratt?

Kan graviditetshormoner påverk så att man mår sämre som gravid?

Jag fick göra ett moderkaksprov efter man sett en mycket bred nackspalt på UL, över 9 mm.

Igår fick jag besked om svaret. Läkaren ringde mig, kände direkt att något var fel. Har loggat in på Patientportalen varje dag denna vecka, inte sett något svar. Jag har jobbat på som vanligt för att tänka på annat, men oron har legat och gnagt och tärt så på mig.

Minns knappt hälften av vad läkaren sa. Trisomi 18... extremt ovanligt... inte förenligt med liv...

Min första graviditet som varit såå efterlängtad slutar nu med en framkallad abort på sjukhus nästa vecka. Vi är helt förkrossade. Jag har en blogg där jag skriver om detta om någon vill veta mer:

https://graviditetiallsinnakenhet.blogspot.com/?m=1

Hej, jag är i min 9+4 vecka just nu och har fått vetta att jag har bakteriell vaginos. Är det någon som har erfarenhet utav det och hur har det gått? Blir lite orolig står att det kan orsaka tidig förlossning. Jag ska behandla det i 6 dagar nu, men fortfarande orolig :(
Tacksam för svar

Hur gör ni för att inte gå under av oro dem första 12 veckorna under graviditeten? Är i v.6 och oroar mig över att få missfall så jag knappt kan sova om nätterna. Varje gång jag får en flytning är det som att det går en kall kår genom kroppen för att man är så rädd för att det ska vara blod. Hur tänkte/tänker ni för att lugna er själva?

Jag läste ett tidigare inlägg angående en jobbig svärmor, som jag kände igen mig måste skriva av mig...Varför ska de lägga sig i allt? Min svärmor är helt underbar förutom att ibland kan jag tycka att det bli för mycket, svårt att förklara men det känns som de ska vara så mycket hela tiden. När man kommer hem till de så hinner vi knappt in genom dörren förrän hon är med näsan nere i vagnen.. varenda gång tänker jag "men snälla vi kan väl få komma in först". Enda sedan vår dotter v Jag känner inte alls så här med mina egna föräldrar

Hej. Fick 1:2. Min värld rasar. Hur hanterar man ngt sånt här?

Hej, fyller 21 i september och är hemma med dottern(1 år) samtidigt som att jag pluggar upp min gymnasieexamen på distans, 50 %.
Har fått diagnosen borderline när jag var 18 år och gick i DBT(därav ingen gymnasieexamen- sjukskrivning). Under grav o hennes första år har jag inte ätit antidepressiva men gjort det till och från sen jag var 13 år annars.
Känner nu att jag behöver äta det igen. Har ingen ork, allt känns meningslöst och är ledsen och arg hela tiden. På sambon, dottern, familj, vänner etc. Men, sambon verkar inte fatta detta. Trots att han vet om diagnosen och mina besvär tjatar han på mig om ex städning, disk, tvätt och blir arg när jag inte gjort allt han tycker jag borde göra. Han tjatar även om sex och hur andra tjejer ”spanar in honom” och hur han inte kan hålla sig till bara mig... sen säger han att han skojar. Han jobbar och jag är hemma, men jag går alltid upp med dottern när han går upp(06.30) men ändå så går han o lägger sig 20.30(lämnar mig ensam med dottern, hon är nattuggla o går ej på förskola så hon lägger sig när jag gör det ca 21.30-22). Jag får ha henne när jag lagar mat till oss alla, fixar disk mm. Sen på kvällen/natten.
Vet inte riktigt hur jag ska orka och finna lust och glädje igen. Dottern är det bästa som hänt mig men orkar inte va den bästa mamman jag kan va. Speciellt inte med sambon som inte hjälper till med något här hemma..

Hur har ni som tycker om att vara gravida känt er när ni vetat att ni var färdiga med barn? Jag har precis fått mitt tredje och sista barn, och det är inte förhandlingsbart, detta var sista barnet. Dels vill jag inte ha fler, maken vill definitivt inte ha fler, jag fyller snart 35 och då ökar ju riskerna, vilket skulle vara otroligt mycket mer jobb när man redan har 3 barn. MEN att vara gravid är det absolut bästa jag har gjort nån gång. Jag har fått må så otroligt bra och har älskat den stora magen varje gång. Förlossningarna har gått som på räls, och det finns ju ingen häftigare upplevelse! Nu när jag ser höggravida kvinnor kan jag känna en sån avundsjuka att de har det roliga kvar och det känns helt ofattbart att jag aldrig mer kommer vara gravid. Man har ju bara värmt upp känns det som. Nån som kan relatera?

Hej!
Jag plussade vecka fem men glädjen höll bara i sig i några dagar.

För 13 dagar sedan började jag blöda (bara på papper, inte i trosa). Har sedan dess fått kanske 4-5 störtblödningar. Inga riktiga klumpar, men mensvärk vid två olika tillfällen (dag 3 och dag 11 av blödning).

Jag var stensäker från första blödning att det var missfall (har inte fått det bekräftat och test visar ju såklart fortfarande positivt) - men nu de senaste dagarna har jag fått ännu ondare i brösten och andra gravidsymptom som jag INTE hade innan mitt förmodade missfall. Jag har läst att kroppen kan känna sig gravid ett tag efter missfall, men att få fler symptom har jag inte läst om?

Fler som varit i samma sits? Hur gick det för er?

Jag hade blodblandade flytningar och blod när jag torkade mig på toaletten och blev orolig så jag kontaktade både barnmorska och kvinnokliniken flera gånger som sa att en liten blödning inte är någon fara, vilket jag vet men jag var ändå orolig. Till slut fick vi komma in för ett VUL som visade att vi fått en Missed Abortion. Jag var då i 13 (12+6) och bebis hade slutat växa i v8 ca. Från dröm till mardröm på en sekund 😭
På sjukhuset fick jag tablett för att stanna av alla gravidhormoner och två dagar senare (lördags) tog jag cytotec 4st på morgonen och ytterligare 2 till efter 4,5 timme) men blödningen kom aldrig igång så 4 dagar senare (i onsdags) fick vi komma in på VUL igen som visade att det inte hänt ett smack. Så nu är jag inbokad för en skrapning på måndag.
Min fundering är om det är någon annan som har varit i samma situation? Hur gick det för er och mådde ni?
Jag vill bara vakna ur denna mardröm 💔

Jag och min sambo väntar vårt andra barn, bf om 3 veckor. Vi har en flicka på 1,5 år och denna gången har vi valt att inte ta reda på könet. Jag ångrar mig inte alls utan ser fram emot att få reda på könet vid förlossningen. Nu är det så att ända sedan vi valde att inte ta reda på könet har min svärmor dränkt mig i kommentarer VARJE DAG om att det blir en liten pojke. Det kan låta " lilla prinsen kommer snart" " snart blir ni föräldrar till en pojke" "om några veckor gör prinsen entré" "snart blir prinsessan storasyster till en lillebror" " lillebror kommer tidigare" " Det där är definitivt en pojkmage" osv. Hon pratar med alla hon träffar om hur vi med 100% sannorlikhet kommer att få en pojke nu. Dessutom skickar hon massa blåa hjärtan hela tiden. Detta gör mig fullständigt galen. Man kan spekulera i vad det är för kön, det gör vi med såklart, men att lägga det på denna nivån... det förstör hela grejen för mig. Vi bryr oss inte ett dugg om vi får en underbar dotter till eller en pojke som kommer och förgyller vårt liv. Men hennes kommentarer gör mig jätteledsen och får mig att känna att om vi får en flicka så är hon inte välkommen. Det har nästan kommit till den poängen att jag hellre vill ha en flicka till bara för att slippa få höra "vad var det jag sa, jag hade rätt" Jag kokar snart över och kommer förr eller senare explodera. Gravidhormonerna gör det inte bättre heller. Vad hade ni gjort? Jag har inte velat säga ifrån och bli ovän med henne men snart bryr jag mig inte längre.