i känsliga ämnen

Har idag i v9 (8+2) fått vad som verkar vara mens.... ljus röda blödningar när jag torkar mig... kommit lite i bindan, mensvärk som moler hela tiden. Är så orolig och rädd att det är ett MF.... Har aldrig varit med om det här förut. Detta är min 5:e graviditet...

Min dotter på 3år klagar ibland på att de kliar i rumpan.
Noga med att torka rent när de byts blöja, springer även runt både med trosor å utan en stund varje dag.

Har kollat analöppningen när hon somnat om de kan vara mask men inte sett något. Å de ligger inte kvar nå avföring heller.

Mån som vet vad de kan bero på?

Hjälp! Ps: mkt info.. Blev lämnad trots att barnet var planerat. Hans ursäkt var att han inte trodde det skulle hända så snabbt och att han inte kände sig redo eftersom han bor hemma och är 27 år utan jobb. Är 25 med egen lägenhet. Han ville göra abort men det vill jag inte gå igenom igen. Är nu i vecka 11 och varit ensam från start :( han säger att han kanske vill vara i barnets liv när det är fött (vill jag knappast lita på) men han vill inte vara där för mig under graviditeten och hjälpa till med något. Har ingen familj och knappt några vänner så det kommer bli jobbiga månader men bebisen och kärleken underlättar lite. Är mest hemma och isolerad men får tvinga mig till jobbet för att klara av hyran. Nu till frågan.. är det fel av mig att utesluta honom helt om han vill komma tillbaka tex när jag är i månad 8-9 eller när barnet är fött? Vill tillägga att han är ifrån Somalia och anledningen till att han inte är närvarande är för han inte vågar berätta för sina föräldrar eftersom vi skaffat barn utanför giftemål. Tack finisar

Jag har skrivit innan om mina tvivel. Försökt ring 1177 för att prata med någon. Jag känner att jag inte har några som helst anledningar att behålla barnet. Kände mig innan bortprioriterad när jag ändå skulle ge mig pojkvän sitt första barn, han är 45. Han var överlycklig över beskedet. Nu har det framkommit att han försökt köpa sex av prostituerade. Kan och vill jag ta hand om barnet själv? Tänk om jag gör abort och ångrar mig. Jag bär en så skam att jag vet inte hur jag ska bära mig åt. Jag behöver verkligen hjälp, jag är i v 12 imorgon.

Hej. Finns det någon annan som brutit med sina föräldrar? Jag tog äntligen modet till mig igår efter många många års lekande med tanken och bröt med min mamma. Ett skitsvårt beslut men måste skydda mig. Sorgen är stor såklart men känner mig fri från hennes självömkan,martyrskap och det ständiga dåliga samvetet hon ger mig med sin tystnad som kan pågå tills jag ringer och försöker lösa allt. Hon kan ringa mig flera ggr per dag och behandlar mig inte som en vuxen. Gör mig mindre framför min man och barn. Bodde hos fosterfamilj till jag var 5 år pga mamma o pappa var missbrukare,pappa dog i överdos när jag var 16 år. När jag väl fick komma hem igen har hon inte jobbat på vår anknytning ett dugg utan hennes män har kommit före mig och jag har liksom hängt på. Känner ett stort ansvar att alltid be om ursäkt o fixa allt när det blivit dåligt. Hon har aldrig å jag menar aldrig bett mig om ursäkt för sitt beteende och tar inte ansvar för det heller. Jag tänker om hon haft så många år på sig att bygga en relation mellan oss men inte lyckats,då är det dags att ta konsekvenserna. Ville skriva av mig lite och höra om vi är fler. Känner mig tom och ledsen å kanske ensam med men vet att detta är rätt beslut. Kram

Vi kämpar verkligen här hemma. Kom hem för några dagar sedan med ett litet syskon. Och vår 2 åring som blivit storasyster är som helt förbytt. Hon är konstant arg och ledsen. Gnäller om allt. Tror att hon gnällde och grät i över 45 minuter imorse om att hon fortfarande ville ha på sig den kissiga nattblöjan och inte ha en ny. Hur hanterar man detta? Tips någon? Det är svårt att förklars och resonera med en tvååring.
Vi försöker mer än någonsin visa att vi älskar henne så oändligt mycket. Men blir ofta bara undanknuffade. Särskilt jag som mamma duger inte till någonting längre.
Och vi försöker även att fortsätta med våra gamla rutiner för att hon ska känna sig trygg. Men inget hjälper...
Snälla säg någon att denna avundsjuka kommer att gå över?! Och hur gör man?

Jag fick missfall i 26 april och blödde i två veckor, nu misstänker jag att jag är gravid igen men törs inte testa än.
Är det någon som vet hur man beräknar ut BF efter missfall? Räknar man första dagen som man blödde för missfall som första dagen?

Tack på förhand 💞

Helt förvirrad, deprimerad. Jag och pojkvännen försökte bli gravida i 1,5 år, äntligen kom beskedet i April att vi lyckats. Vi är 40 plus år, jag 40 han 45. Jag har barn sen tidigare men inte han. Glädjen för mig blev dock kortvarig, nu tvivlar jag, jag tvivlar på honom, allt. Jag har sagt hemska saker om barnet. Jag sårar min pojkvän för han vill inget annat. Klart det finns stunder när jag vill ha barnet men är så känslig vad gäller allt, tycker han prioriterar bort mig att man inte är viktig nog och blir så rädd. Jag har pga rädsla tappat känslor och fått mina tvivel. Är det jag som är överkänslig pga av hormoner. Jag vill inte känna såhär. Kan tillägga att jag har depression i grunden. Jag vill bara få älska utan rädsla och ångest.

Nu har de snart gått 6 månader sen förlossningen och min kropp mår fortfarande inte bra. Jag har blivit undersökt 3ggr av bm och 2 ggr av gyn och ingen hittar något som är fel. Ändå känns det inte bra, de känns som att de buktar både framtill och bak, ibland känns de som att nått är där som en tampong typ. Ibland har jag även svårt att gå på toa ordentligt. Nu söker jag någon mer som haft en jobbig återhämtning som till slut blivit bra och vågat skaffa ett barn till. Just nu är jag mest bara ledsen över min kropp och sex finns inte änns på kartan..

Hej nu är det såhär att jag fick missfall för en månad sen och misstänker att jag blivit gravid igen, har inte hunnit få min mens igen, ska kolla med ett test ikväll. Har ni erfarenhet av att ens kunna bli gravid igen så tätt efter ett missfall? :)

Min sambo har precis börjat på en ny arbetsplats som ligger en bra bit ifrån där vi bor. Han har fått en kvinnlig kollega som bor i samma område som oss. Hon är singel, barnlös och något år äldre än honom. De umgås under arbetstid, samåker dit och hon brukar hämta upp honom på morgonen.
Nu (utan att jag har ifrågasatt något) så har han börjat ljuga om att han åker kommunalt till nya arbetsplatsen. Och att han gymmat ensam innan arbetstid. När jag vet att han har gymmat ihop tillsammans med henne.
Hade ni varit oroliga? Tagit upp detta med er sambo? Varför skulle han ljuga om en sådan sak egentligen. Ser ingen problematik i att han har tjejkompisar. Problemet ligger snarare i att han ljuger om saken. Vad hade ni gjort? Bara skitit i det?
Ska väl tilläggas att vi har ett barn ihop sedan innan och en till på väg. Som kommer om bara någon vecka..

På valborgsmässoafton fick vi veta att bebisen var död (var i 10+5) och jag fick med mig Citotec hem och tog dom, sen började den värsta natten i mitt liv med massor med blod, svimningar och ambulans in till sjukhuset. Hur f*n går man vidare nu?
Jag känner mig alldeles tom och arg på min kropp för att den än en gång inte kunde behålla det lilla livet i magen. Hur ska man någonsin våga försöka igen? Allt var ju planerat, hur vi skulle berätta för våra barn, namn och hur vi skulle lösa det praktiska med ledighet och rum.
Jag skulle slippa jobba under graviditeten( är mammaledig) vilket var en stor lättnad då det var väldigt tufft förra gången. Min man skulle vara hemma med oss första månaderna det går inte att lösa längre fram då han absolut inte kan vara föräldraledig under sommarhalvåret. Om jag inte blir gravid om sju månader och inte får ett missfall till. Och om man ska ta sig mod att försöka igen, vem orkar vänta så länge med att börja? Tar det sig inte på en gång eller blir missfall är det ju kört iallafall och vi får vänta ett helt år till och meningen var ju att barnen skulle komma tätt. Allt detta är förstört! Och våran ängel är i himlen. Våran fina lilla mini plutt 😢 Jag vet att risken finns med missfall, jag har varit där förut men någonstans under de två månader jag har vetat att jag var gravid har ändå alla planerna bara fallit på plats.
Jag ser att det jag skrivit ser rörigt ut men jag måste bara få ur mig allt.
Snälla finns det någon som har erfarenheter eller tankar som kan muntra upp? Idag är en riktig deppdag.