Hej!
Jag plussade vecka fem men glädjen höll bara i sig i några dagar.

För 13 dagar sedan började jag blöda (bara på papper, inte i trosa). Har sedan dess fått kanske 4-5 störtblödningar. Inga riktiga klumpar, men mensvärk vid två olika tillfällen (dag 3 och dag 11 av blödning).

Jag var stensäker från första blödning att det var missfall (har inte fått det bekräftat och test visar ju såklart fortfarande positivt) - men nu de senaste dagarna har jag fått ännu ondare i brösten och andra gravidsymptom som jag INTE hade innan mitt förmodade missfall. Jag har läst att kroppen kan känna sig gravid ett tag efter missfall, men att få fler symptom har jag inte läst om?

Fler som varit i samma sits? Hur gick det för er?

Jag hade blodblandade flytningar och blod när jag torkade mig på toaletten och blev orolig så jag kontaktade både barnmorska och kvinnokliniken flera gånger som sa att en liten blödning inte är någon fara, vilket jag vet men jag var ändå orolig. Till slut fick vi komma in för ett VUL som visade att vi fått en Missed Abortion. Jag var då i 13 (12+6) och bebis hade slutat växa i v8 ca. Från dröm till mardröm på en sekund 😭
På sjukhuset fick jag tablett för att stanna av alla gravidhormoner och två dagar senare (lördags) tog jag cytotec 4st på morgonen och ytterligare 2 till efter 4,5 timme) men blödningen kom aldrig igång så 4 dagar senare (i onsdags) fick vi komma in på VUL igen som visade att det inte hänt ett smack. Så nu är jag inbokad för en skrapning på måndag.
Min fundering är om det är någon annan som har varit i samma situation? Hur gick det för er och mådde ni?
Jag vill bara vakna ur denna mardröm 💔

Jag och min sambo väntar vårt andra barn, bf om 3 veckor. Vi har en flicka på 1,5 år och denna gången har vi valt att inte ta reda på könet. Jag ångrar mig inte alls utan ser fram emot att få reda på könet vid förlossningen. Nu är det så att ända sedan vi valde att inte ta reda på könet har min svärmor dränkt mig i kommentarer VARJE DAG om att det blir en liten pojke. Det kan låta " lilla prinsen kommer snart" " snart blir ni föräldrar till en pojke" "om några veckor gör prinsen entré" "snart blir prinsessan storasyster till en lillebror" " lillebror kommer tidigare" " Det där är definitivt en pojkmage" osv. Hon pratar med alla hon träffar om hur vi med 100% sannorlikhet kommer att få en pojke nu. Dessutom skickar hon massa blåa hjärtan hela tiden. Detta gör mig fullständigt galen. Man kan spekulera i vad det är för kön, det gör vi med såklart, men att lägga det på denna nivån... det förstör hela grejen för mig. Vi bryr oss inte ett dugg om vi får en underbar dotter till eller en pojke som kommer och förgyller vårt liv. Men hennes kommentarer gör mig jätteledsen och får mig att känna att om vi får en flicka så är hon inte välkommen. Det har nästan kommit till den poängen att jag hellre vill ha en flicka till bara för att slippa få höra "vad var det jag sa, jag hade rätt" Jag kokar snart över och kommer förr eller senare explodera. Gravidhormonerna gör det inte bättre heller. Vad hade ni gjort? Jag har inte velat säga ifrån och bli ovän med henne men snart bryr jag mig inte längre.

I torsdags morse hade jag en liten blödning som blev mer och mer under dagen och på fredag och lördag kom det ut klumpar och jag fick jätte ont i magen i nån minut. Men nu på tisdag har blödning stoppats, det jag undrar är om nån annan varit med om att ett missfall är så här för jag läste att ett missfall ska man blöda i flera veckor men detta va ju så länge som en mens.
Om det inte är missfall är jag i vecka 7 (6+4)

Hej!
Hoppas frågan är okej men har någon här erfarenhet av att sökt bidrag eller liknande hos socialen som gravid/partners?
Hur blev det för er och sådant

Hej befinner mig i vecka 28 i min första graviditet och har den senaste tiden fått mycket flytningar. Det rinner på så det känns som att jag kissar ner mig. Jag har även fått mensvärksliknande smärtor, kan de vara ett tecken på foglossning eller?

nå,vad tycker ni? När går gränsen (ålder) för att barn kan vara nakna på stranden? Min 4,5 åring badade naken häromdagen och bara för att vi hade glömt extrakläder och han var kall i uv dräkten. Han verkade inte brydd själv men jag började tänka på om det fanns pedofiler mm i närheten!

Hej,
Ni som blivit beviljade kejsarsnitt, i vilken vecka fick ni det beviljat? Är i vecka 33 och lider av svår förlossningsrädsla. Har träffat 2 olika barnmorskor, en Aurora bm och en läkare nu. Trodde /hoppades på att läkaren skulle ge mig besked men hen sa bara att jag ska fortsätta med aurora - besöken och "sen får vi se". Upplevde läkaren som jätte elak, nedlåtande och otroligt dömande och känner att jag nästan håller på att ge upp. Hur många ggr ska man orka förklara för främlingar om ens rädsla och berätta ALLT om och om igen innan jag får besked? Jag tar hellre ett nej så jag iallafall kan göra ngt drastiskt än att bara vänta hela tiden. Dessutom är det lång tid mellan varje besök (en månad mellan Aurora och läkarbesöket). Har ju bara 7 veckor kvar.. :/

Vet inte vad jag ska göra längre, min dotter på 3 år bara gnäller och skall bråka om allt! Uppskattar inget man gör, hon får även som hon vill ibland men inte ens det uppskattas! Har henne varannan vecka också, jag har alltid kört stenhårt på rutiner och regler, men känns som det inte är lika viktiga på andra veckan.
Jag får ofta höra att jag är dum, elak, hemsk, vill till sin pappa å hans nya för dom är aldrig arga, leker jämt!

Snälla vad ska jag göra för att bli accepterad igen ??
Någon som haft samma?.
Jag sliter av mig håret snart... man känner sig som en hemsk mamma när hon säger dessa ord.

Jag har en dotter till hemma på 2 månader som jag fått med en annan då, så syskonen har varsin far.

Ursäkta långt inlägg..

Jag lider av svår Förlossningsrädsla. Har varit rädd i stort sett hela graviditeten men hela tiden skjutit tankarna framför mig. Sen kom den dagen då min barnmorska frågade om mina planer för förlossningen och jag bröt ihop helt. Fick remiss till en aouroa som i stort sett avfärdade allt jag sa och gav mig en broschyr om mindfulness. Fick en ny tid efter semestrarna vilket var ca 1 månad efter. (Hela samtalet med Aurora gick ut på att dumförklara mig och berätta dåliga saker om kejsarsnitt. Vart överrumplad av allt hen sa och hade svårt att bemöta med Konkreta argument utan bara grät.)

Fattar inte hur en timmes samtal med en månads mellanrum ska förväntas hjälpa??

Läste broschyren när jag kom hem och blev alldeles arg när jag läste den. Den innehöll bara massa skit om hur positivt all smärta var, hur man med positiva tankar kunde få barnet ner längre i magen mm och jag kände hur paniken inom mig bara växte och växte.

Veckorna efter detta har ångesten bara ökat och ökat. Gråter på nätterna, får panik attacker på bussen till jobbet och mår allmänt piss. Min kille är inte särskilt stöttande utan bara säger att "allt kommer bli bra", "du har aldrig pressat dig till max förut, du klarar detta" .

Fick träffa min vanliga bm på rutinkoll igen och jag bröt ihop ännu mer och förklarade att aouroa bara förvärrat allt och hon tröstade mig och sa att hon trodde jag skulle få ks vilket lugnade mig enormt. Meddelade min partner om detta och kände mig lycklig för första ggn på länge. Det var då han sa "vi ska förbereda oss på vanlig förlossning iallafalö, ifall läkaren säger nej". Paniken kom upp till bröstet igen och jag var tillbaka på ruta 0 igen. Är så irriterad på att han ska skrämma mig när jag äntligen mådde bra.

Fortsatte gråta på nätterna och hade framför allt en extremt jobbig natt när jag inte sov alls. Han fick lite dåligt samvete och efter jobbet kom han hem med en lapp på saker HAN ska göra för att underlätta allt och jag blev lite lugnare. Lappen ligger i hans plånbok och än så länge har han inte gjort ngt av det som står.

Varje gång jag berättar om hur trött jag är berättar han hur trött HAN är. Trots att han är trött insitererar han på att träna hela tiden vilket jag vet gör honom ännu tröttare men eftersom träning tydligen är det viktigaste i hans liv så prioroterar han det.

Nu till mitt största problem. Han vill så gärna springa Lidingö loppet och har anmält sig dit trots att vi ska få barnet strax innan. Jag har uttryckt min oro för att ensam passa barnet och hunden den dagen och eftersom han kommer vara så trött efter loppet så kommer han inte kunna hjälpa till alls utan jag måste passa upp honom också. Får jag ks kommer jag inte kunna ta hand om hunden eftersom den är så pass stor och stark och jag är orolig för hur detta ska gå.

Önskar verkligen att han har mer handlingskraftig och inte så självisk och tänkte på sitt lopp.

Funderar över om vi ens kommer klara detta och hur mkt av mina känslor som endast är gravid hormoner? Ni som haft själviska eller oengagerande partners under graviditeten? Lyckades ni förlåta dom och gå vidare med livet? Hur löste ni allt?

Hej! Jag är gravid i v.18 och har problem med uppsvälld och gasig mage. Jag har köpt receptfria tabletter på apoteket för att minska uppsvälldheten. Jag har börjat äta Redugas och undrar någon har testat detta eller har ni andra tips för att minska dessa magproblem?

För 1 vecka sedan fick vi ett förmodat missfall i vecka 6. Alltså var det väldigt tidigt. Vi hade fått ett två positiva test en dryg vecka innan missfallet, och anledningen till att jag är så säker på att det var ett missfall var att det var väldigt klumpigt det som kom ut. Men det gjorde inte mer ont än en vanlig mensvärk.
Min fråga är nu, om det är normalt att gravidsymtomen kvarstår trots att man fått ett missfall? Jag mår illa i omgångar, kommer som i vågor några gånger om dagen. Någon som varit med om liknade?

Hej. Vi plussade i lördags morse, 3 h efter så känns de som jag kissat på mig. Då är de alltså blod som gått igenom både trosor o cykelbyxor, så antar missfall. Blödde inget mer än de egentligen.. Skulle vart i v 5 4+3 om Man kolla på app. Men jag fattar inte vad man gör nu :( läst som en tok. Ska man ringa mvc, gyn? Eller ta nytt test eller bara låta de va? 🌟

Mår fortfarande fruktansvärt illa. Någon som vart med om samma?

Har idag i v9 (8+2) fått vad som verkar vara mens.... ljus röda blödningar när jag torkar mig... kommit lite i bindan, mensvärk som moler hela tiden. Är så orolig och rädd att det är ett MF.... Har aldrig varit med om det här förut. Detta är min 5:e graviditet...

Min dotter på 3år klagar ibland på att de kliar i rumpan.
Noga med att torka rent när de byts blöja, springer även runt både med trosor å utan en stund varje dag.

Har kollat analöppningen när hon somnat om de kan vara mask men inte sett något. Å de ligger inte kvar nå avföring heller.

Mån som vet vad de kan bero på?

Hjälp! Ps: mkt info.. Blev lämnad trots att barnet var planerat. Hans ursäkt var att han inte trodde det skulle hända så snabbt och att han inte kände sig redo eftersom han bor hemma och är 27 år utan jobb. Är 25 med egen lägenhet. Han ville göra abort men det vill jag inte gå igenom igen. Är nu i vecka 11 och varit ensam från start :( han säger att han kanske vill vara i barnets liv när det är fött (vill jag knappast lita på) men han vill inte vara där för mig under graviditeten och hjälpa till med något. Har ingen familj och knappt några vänner så det kommer bli jobbiga månader men bebisen och kärleken underlättar lite. Är mest hemma och isolerad men får tvinga mig till jobbet för att klara av hyran. Nu till frågan.. är det fel av mig att utesluta honom helt om han vill komma tillbaka tex när jag är i månad 8-9 eller när barnet är fött? Vill tillägga att han är ifrån Somalia och anledningen till att han inte är närvarande är för han inte vågar berätta för sina föräldrar eftersom vi skaffat barn utanför giftemål. Tack finisar

Jag har skrivit innan om mina tvivel. Försökt ring 1177 för att prata med någon. Jag känner att jag inte har några som helst anledningar att behålla barnet. Kände mig innan bortprioriterad när jag ändå skulle ge mig pojkvän sitt första barn, han är 45. Han var överlycklig över beskedet. Nu har det framkommit att han försökt köpa sex av prostituerade. Kan och vill jag ta hand om barnet själv? Tänk om jag gör abort och ångrar mig. Jag bär en så skam att jag vet inte hur jag ska bära mig åt. Jag behöver verkligen hjälp, jag är i v 12 imorgon.

Hej. Finns det någon annan som brutit med sina föräldrar? Jag tog äntligen modet till mig igår efter många många års lekande med tanken och bröt med min mamma. Ett skitsvårt beslut men måste skydda mig. Sorgen är stor såklart men känner mig fri från hennes självömkan,martyrskap och det ständiga dåliga samvetet hon ger mig med sin tystnad som kan pågå tills jag ringer och försöker lösa allt. Hon kan ringa mig flera ggr per dag och behandlar mig inte som en vuxen. Gör mig mindre framför min man och barn. Bodde hos fosterfamilj till jag var 5 år pga mamma o pappa var missbrukare,pappa dog i överdos när jag var 16 år. När jag väl fick komma hem igen har hon inte jobbat på vår anknytning ett dugg utan hennes män har kommit före mig och jag har liksom hängt på. Känner ett stort ansvar att alltid be om ursäkt o fixa allt när det blivit dåligt. Hon har aldrig å jag menar aldrig bett mig om ursäkt för sitt beteende och tar inte ansvar för det heller. Jag tänker om hon haft så många år på sig att bygga en relation mellan oss men inte lyckats,då är det dags att ta konsekvenserna. Ville skriva av mig lite och höra om vi är fler. Känner mig tom och ledsen å kanske ensam med men vet att detta är rätt beslut. Kram

Vi kämpar verkligen här hemma. Kom hem för några dagar sedan med ett litet syskon. Och vår 2 åring som blivit storasyster är som helt förbytt. Hon är konstant arg och ledsen. Gnäller om allt. Tror att hon gnällde och grät i över 45 minuter imorse om att hon fortfarande ville ha på sig den kissiga nattblöjan och inte ha en ny. Hur hanterar man detta? Tips någon? Det är svårt att förklars och resonera med en tvååring.
Vi försöker mer än någonsin visa att vi älskar henne så oändligt mycket. Men blir ofta bara undanknuffade. Särskilt jag som mamma duger inte till någonting längre.
Och vi försöker även att fortsätta med våra gamla rutiner för att hon ska känna sig trygg. Men inget hjälper...
Snälla säg någon att denna avundsjuka kommer att gå över?! Och hur gör man?

Jag fick missfall i 26 april och blödde i två veckor, nu misstänker jag att jag är gravid igen men törs inte testa än.
Är det någon som vet hur man beräknar ut BF efter missfall? Räknar man första dagen som man blödde för missfall som första dagen?

Tack på förhand 💞

Helt förvirrad, deprimerad. Jag och pojkvännen försökte bli gravida i 1,5 år, äntligen kom beskedet i April att vi lyckats. Vi är 40 plus år, jag 40 han 45. Jag har barn sen tidigare men inte han. Glädjen för mig blev dock kortvarig, nu tvivlar jag, jag tvivlar på honom, allt. Jag har sagt hemska saker om barnet. Jag sårar min pojkvän för han vill inget annat. Klart det finns stunder när jag vill ha barnet men är så känslig vad gäller allt, tycker han prioriterar bort mig att man inte är viktig nog och blir så rädd. Jag har pga rädsla tappat känslor och fått mina tvivel. Är det jag som är överkänslig pga av hormoner. Jag vill inte känna såhär. Kan tillägga att jag har depression i grunden. Jag vill bara få älska utan rädsla och ångest.

Nu har de snart gått 6 månader sen förlossningen och min kropp mår fortfarande inte bra. Jag har blivit undersökt 3ggr av bm och 2 ggr av gyn och ingen hittar något som är fel. Ändå känns det inte bra, de känns som att de buktar både framtill och bak, ibland känns de som att nått är där som en tampong typ. Ibland har jag även svårt att gå på toa ordentligt. Nu söker jag någon mer som haft en jobbig återhämtning som till slut blivit bra och vågat skaffa ett barn till. Just nu är jag mest bara ledsen över min kropp och sex finns inte änns på kartan..

Hej nu är det såhär att jag fick missfall för en månad sen och misstänker att jag blivit gravid igen, har inte hunnit få min mens igen, ska kolla med ett test ikväll. Har ni erfarenhet av att ens kunna bli gravid igen så tätt efter ett missfall? :)

Min sambo har precis börjat på en ny arbetsplats som ligger en bra bit ifrån där vi bor. Han har fått en kvinnlig kollega som bor i samma område som oss. Hon är singel, barnlös och något år äldre än honom. De umgås under arbetstid, samåker dit och hon brukar hämta upp honom på morgonen.
Nu (utan att jag har ifrågasatt något) så har han börjat ljuga om att han åker kommunalt till nya arbetsplatsen. Och att han gymmat ensam innan arbetstid. När jag vet att han har gymmat ihop tillsammans med henne.
Hade ni varit oroliga? Tagit upp detta med er sambo? Varför skulle han ljuga om en sådan sak egentligen. Ser ingen problematik i att han har tjejkompisar. Problemet ligger snarare i att han ljuger om saken. Vad hade ni gjort? Bara skitit i det?
Ska väl tilläggas att vi har ett barn ihop sedan innan och en till på väg. Som kommer om bara någon vecka..

På valborgsmässoafton fick vi veta att bebisen var död (var i 10+5) och jag fick med mig Citotec hem och tog dom, sen började den värsta natten i mitt liv med massor med blod, svimningar och ambulans in till sjukhuset. Hur f*n går man vidare nu?
Jag känner mig alldeles tom och arg på min kropp för att den än en gång inte kunde behålla det lilla livet i magen. Hur ska man någonsin våga försöka igen? Allt var ju planerat, hur vi skulle berätta för våra barn, namn och hur vi skulle lösa det praktiska med ledighet och rum.
Jag skulle slippa jobba under graviditeten( är mammaledig) vilket var en stor lättnad då det var väldigt tufft förra gången. Min man skulle vara hemma med oss första månaderna det går inte att lösa längre fram då han absolut inte kan vara föräldraledig under sommarhalvåret. Om jag inte blir gravid om sju månader och inte får ett missfall till. Och om man ska ta sig mod att försöka igen, vem orkar vänta så länge med att börja? Tar det sig inte på en gång eller blir missfall är det ju kört iallafall och vi får vänta ett helt år till och meningen var ju att barnen skulle komma tätt. Allt detta är förstört! Och våran ängel är i himlen. Våran fina lilla mini plutt 😢 Jag vet att risken finns med missfall, jag har varit där förut men någonstans under de två månader jag har vetat att jag var gravid har ändå alla planerna bara fallit på plats.
Jag ser att det jag skrivit ser rörigt ut men jag måste bara få ur mig allt.
Snälla finns det någon som har erfarenheter eller tankar som kan muntra upp? Idag är en riktig deppdag.

Eftersom min mens inte kom där dagen den skulle komma så testade jag mig då kom det svagt plus på stickan.. Är det verkligen ett plus? Jag har sådan mensvärk nu.. :(

Vet inte hur jag ska lägga upp bild så ni kan se?

Jag har ALLTID längtar efter att bilda familj. Jag har alltid drömt om den dagen jag skulle få plus på stickan. I några år har jag varit redo att bli mamma. I ca 5 månader har vi försökt bli bli gravida vilket jag då under tiden vi försökte var en evighet medans jag nu tycker gick otroligt fort. Det känns som jag inte hunnit med riktigt. Jag var helt inställd på att jag aldrig skulle kunna få barn på naturligt sätt. Jag har nu plussat och har otroligt många känslor i kroppen.
Så fort jag får tillfälle att gråta gör jag det. Jag känner inte alls igen mig själv just nu, vilket är otroligt jobbigt. Jag har alltid varit en positiv och glad person och jag är raka motsatsen till det just nu. Jag är nervös och rädd för att vårt liv kommer förändras. Att vi kommer tappa bort oss någonstans på vägen. Vi har varit tillsammans jättelänge. Älskar min sambo jättemycket och vill leva mitt liv med honom och jag vill ha barn med honom så det är inte det som detta handlar om.
Jag förstår bara inte varför jag känner såhär när jag alltid har drömt om att få ett eget barn.
Någon mer som känner som jag? Otrolig tacksam för all hjälp jag kan få.

Min äldsta blir 8 år i maj och har de senaste månaderna betett sig så ängsligt när vi är hemma. Hon ropar ideligen och frågar vart jag är någonstans. Alltså dagtid på helgen eller på em när vi är hemma. Svarar jag inte direkt, eller om hon inte hör att jag svarar, så ropar hon igen och igen med ökad panik i rösten. Vi flyttade från lägenhet till en 2-våningsvilla på 170 kvm i höstas så ibland får hon "leta" en stund innan hon hittar mig. Då vill hon liksom inget, hon vill bara kolla vart jag är. Hon har ingen separationsångest när jag lämnar henne på skolan, så det är inte där skon klämmer. Nån som känner igen beteendet hos era 7-8-åringar? Jag har givetvis frågat henne själv, men hon svarar bara att hon vill veta vart jag är...

Jag mår så fruktansvärt dåligt över rökningen och ju mer jag oroar mig och vill sluta ju mer röker jag. Har pratat med mvc och dem tycker jag ska trappa ner men jag har liksom inte lyckats. Det stressar mig mer jag känner mig som världens sämsta människa. Tänker varje sekund på att nu har den dött och att jag orsakar den skador för livet....

Jag håller på att gå under här hemma av oro.

36 år gammal och gravid för första gången.

Plussade i tisdags efter utebliven mens. Har haft mer eller mindre ont i magen sedan ÄL.


Sen 1,5 v tillbaka har jag haft en molande värk i magen och om jag ska vara helt ärlig så har jag hela tiden trott att jag ska få mens eftersom det känts så och fortfarande gör. Jag är övertygad om att mensen kommer komma varenda gång jag går på toaletten. Har tagit tre graviditetstester alla är positiva och för att helgardera mig har jag tagit tre olika.

Det värker på alla håll och kanter i nedre delen av magen. Just nu på vänster sida. Värker det inte känns det ömt och lite varmt. Ibland får jag attacker av smärta vilken håller i sig från 30 sekunder till ett par minuter. Varje gång det händer blir jag paralyserad av skräck.

Dessvärre har jag såklart googlat och kommit fram till att det verkar vanligare med missfall än med en lyckad graviditet. Alla verkar få missfall. Jag har inte läst en enda tråd på något forum där någon inte råkat ut för det.

Ironiskt nog blev smärtan värre efter jag plussat precis som om kroppen vill jävlas med mig.

Jag vågar inte gå på toan knappt för är livrädd att det ska komma blod. Precis som om jag skulle kunna förhindra det ändå.

Detta har tagit upp hela min tankeverksamhet sedan i tisdags. Jag får panik.

Ska man ha värk? Är det normalt?

Ibland är det faktiskt ganska bra och jag känner inte så mycket och då blir jag orolig för det.

Min sambo står alldeles handfallen för han vet inte hur han ska hantera det och jag känner mig misslyckad redan nu för att jag läst så många skräckhistorier.

Brösten gör ont, jag lipar för ingenting och får panikångest så fort tjejmagen ger sig till känna.

Problemet är att jag aldrig hört någon annan säga att dom haft ”mensvärk” under sina graviditeter. Alla verkar ha haft det väldigt bra och varit lyckliga och glada. Jag känner bara ångest och det värsta är att jag så hemskt gärna ville bli gravid och nu är det, det absolut värsta jag någonsin upplevt :(.

Jag tror att min son har autism..precis fyllt 1 år.
Han pekar inte, kollar sällan om jag pekar, vinkar inte. Han lyssnar sällan när man säger Hans namn, är vi tex ute och han är en bit bort och jag ropar brukar han oftast stanna och vända sig men är jag 1 meter ifrån får man oftast ingen kontakt förens man sagt hans namn typ 10 gånger. Han tycker det är kul med nya personer, är vi tex i affären ler han stort mot tex kassörskan och håller kontakt länge, charmar :)

Som nyfödd var han väldigt krävande, ofta missnöjd, magproblem och stort närhetsbehov, han sov på mitt bröst första 2 månaderna..
Han har skelat sedan födseln, ska få glasögon.

Han älskar att vara ute och bara gå runt, sitta i gräset och greja med löv och stenar. Inne springer han oftast fram och tillbaka mellan rummet, hittar någon leksak på vägen han grejar med några sekunder osv.

Jag hade tänkt försöka vänta tills han börjat på förskolan efter sommaren men jag kan bara inte släppa det..

Vad tror ni??


Kan:
Titt ut
Säga mamma, pappa och sagt hej några gånger
Går (sedan 10,5 mån)
Ger mig en sak jag ber om att få (om han har den i handen, förstår inte tex hämta bollen)
Äta med sked
Ge ögonkontakt
High five 🖐️
Kan bygga 1-2 klossar men verkar inte intresserad av det, känns som att han blir tvingad.

Kan inte:
Peka
Lyssna när man säger Hans namn
Vinka (sett försök till det enstaka gånger)
Klappa händerna (kan slå två klossar mot varandra)
"Vart är" tex lampan eller magen, ointresserad när jag försöker visa.

Jag är livrädd för fosterrörelserna. Är jag helt ensam? Alla verkar tycka att det är så mysigt men jag får panik. Går hos kurator men det enda hon sagt är att jag kan ju göra en sen abort om jag inte klarar det men det vill jag inte. Är i andra trimestern och fasar för tiden som kommer då jag kan SE fostrets rörelser som vore det en alien där inne. Jag mår så dåligt och skäms för att jag är så rädd för mitt eget barn.
Finns det någon som känt så här och det blivit bättre med tiden? Är jag verkligen ensam i min känsla?

I somras fick min sambo en kris då vi fick en del dåliga nyheter och har där efter varit deprimerad. Just nu går det väldigt upp och ner och behöver era tips!

Ni som lever/levt med en deprimerad partner eller själva är/varit deprimerade, har ni några tips? Hur gör man för att orka leva med någon som mår dåligt och hur vill man bli bemött av sin partner när man är deprimerad?

Hej! I onsdag kom vår lilla tös ut och förlossningen var jättebra, men nu till min fundering så sprack jag ganska mycket, till lite höger och vänster. Men jag har ett väldigt ömmt ställe, blöder lite från de såret. Gör inte ont att kissa eller duscha. Men har svårt att sitta och gå normalt, känns som det skaver och rivs upp. Har stora bindor och även kvar nättrosorna från BB som jag använder ibland. Förstår att de tar tid att läka men känner mig uttråkad på att bara va inne. Hur hade ni? Någon mer som hade problem? När kände ni att det blev bättre? Tips?

Jag vet inte riktigt hur det ska hjälpa eller var jag vill komma. Men kanske bara vill skriva ut det ???
Det här kan ju bli långt. Men någon som haft det som jag? Vi fick barn nr1 i Juli17. Genom planerat snitt. Jag vart då 31 år gammal. Slutade med preventivmedel i juni 18 pga bristande sexlust. Alltså. Noll verkligen. Sen hade jag så himla ont i magen hela nov-18 och sökte vård för det. Mens och allt har varit normalt hela tiden. Alla prover var normala.

Blev otippat men inte oönskat (eller oväntat eftersom vi inte skyddat oss) gravid i december. Jag kände redan från början att något ..inte var rätt. Missfall blev det ju, började blöda i slutet av dec. Det var långdraget. Blödde ut det sista på alla hjärtans dag 2019. Blödde allt som allt i 8 veckor. Sen uppehåll en vecka. Och en en 5 dagars blödning vilket jag antog var min mens.

Efter det har sexlusten varit normal och allt känns ändå rätt ok. Idag är det bim 19 OM den där blödningen var min mens. Jag gjorde test på bim 9 sist men det var inget då..
Vi försöker inte aktivt utan blir det så blir det.
Jag känner mig inte gravid men det spänner och har lite ljusbrun flytning. När blev ni som gått igenom MF "som vanligt" igen?

(Allmänläkare och Vården har inte hjälpt mig stort utan rycker mest på axlarna då deras kunskap av just min situation är låg och de har helt enkelt inte tid att lyssna. Jag tillägger att jag bär på ca 30 kg övervikt sen en tidigare ätstörning och har fått hjälp med kostrådgivning och allt vården kan erbjuda. Nu är det tid som gäller för att jag ska komma i balans enligt bariatrisk läkare. )


Nån?
Mvh//Mitti

Elaka och onödiga kommentarer undanbedes!!

Hej! Jag har en liten flicka och skulle vilja ha en liten pojke nästa gång jag blir gravid. SJÄLVKLART blir jag glad om det blir en till flicka. Ni som har pojkar:
Åt ni nåt speciellt? Nån speciell kost?
När hade ni sex i förhållande till ägglossning?
Hade ni samlag en gång eller flera gånger?
Fick ni orgasm innan er partner?

Hej alla fina människor här!
Det är så att jag har satt in ett P-stav, men ändå orolig att bli gravid igen. Har det hänt någon? Är den fullt säker?

Hej! Min tös får ofta röda prickar, som fläckar kan man säga på kroppen, på ansiktet också små prickar har hon här och där. Min BVC sa att det beror på torhet men jag smörjer henne varje dag och kväll. Min undran är om det är ersättningen hon är allergisk mot eller frukt som vi ibland ger henne (oftast banan. Ersättningen dricker hon utan problem. Det är så förvirrande för jag vet inte exakt varför hon får dem på kroppen. Ska man testa att byta till Nan istället? Semper har hon fått från födseln och då var det inget. Eller är det från fruktpureerna?
Baby 6 månader

Jag var nyss på akuten och har fått missfall. Dem sa att jag måste fått missfall mellan vecka 6 - 8. Skulle ha varit i vecka 11 nu. Men idag började jag blöda och ha lite ont. Känner mig helt förstörd.. har tappat all hopp. Ville ha det hör barnet så mycket. Ändp hade jag massa symtom kvar.

Jag har så svårt att lita på folk. Tror alltid där är nån baktanke liksom, de är skit jobbigt. Min man ska börja ett nytt jobb om 2 veckor ungefär, och jag borde ju vara glad för hans skull.. Men jag undrar vem som hjälpte honom att få det...., vem som jobbar där osv, vet en som är glad för flaskan som jobbar där, och då blir jag ju närvös för att min man ska komma i dom kretsarna igen..., sen beställde han nya kläder och parfymer.... Vem ska han imponera på? Mina tankar går på högvarv, oroar jag mig i onödan? Magkänslan brukar inte ha fel... Han blir bara arg när jag vill prata med han.

Hej allihopa!
Jag är i vecka 19 och i tisdag var vi på vårat första ultraljud, spända och glada. Fick se vår lilla plutt och ett hjärta som slog och de kändes så bra. Hon som utförde ultraljudet hade svårt att se hjärtat ordenligt för bebisen låg så det var svårt att se. Fick gå upp en sväng och gå runt och hosta osv. Kollade igen men samma sak nu.. och hon såg även att det inte såg ut som det skulle med klaffarna, att den låg bredvid varandra istället för omlott? Om jag inte minns fel.

Fick komma tillbaka på onsdagen då en doktor skulle få titta. Han såg samma sak. Han förklarar att detta hjärtfel går att operera men att man sätt detta i samband med downs syndrom, även utan downs syndrom också. Så nu fick vi en Remiss till Uppsala akademiska för att dom också ska titta, för dem här som nyss gjort de kan ju ha sätt fel..
Men de känns minst troligt. Doktorn gjorde även ett fostervatten prov för att se om barnet har downs syndrom. Provsvaret tar ca en vecka. Uppsala skulle ringa mig..

Nu då? Nu ligger jag här hemma i soffan och gråter, orkar inte gå och jobba och fattar ingenting. Nu behöver jag få veta om era erfarenhet som ni vill dela med er av? Någon som varit med om samma?

Hej, jag klippte mina äggledar i samband med dotterns födsel (3oktober 2017) och har efter det fått min mens som vanligt. Äter även p-piller men nu är mensen sen. Någon som blivit gravid trots sterilisering?

Hej! Vi försöker bli gravida med andra barnet nu, har idag en 2 åring. Innan han kom till hade jag ett utomkveds för ca 3 år sedan. Nu när vi började försöka med andra barnet blev vi gravida på första försöket, plussade redan 4 dagar innan då jag kände så tydliga tecken. Men det slutade tyvärr i tidigt missfall, började blöda 2 dagar efter beräknad mens. Vi testade igen direkt då jag inte blödde mer än 6 dagar efter missfallet och gravtestet efter missfallet var negativt redan andra blödningsdagen. Började denna gången blöda 4 dagar INNAN mens. Har alltid varit precis exakt på dagen med mensen så mina tankar går att det kanske var ett missfall till? Vad tror ni?

Jag tog ett test dagen efter jag började blöda men det var negativt. Har inte haft ont. Första missfallet hade jag lite ont i magen och en hel del i ryggen. Kan det variera beroende på hur tidigt det är?

Någon som upplever samma sak och har tips på hur man kan tänka för att inte hänga upp sig på detta nu? Det enda jag tänker på åter igen är att bli gravid och blir väldigt ledsen av missfallen. Svårt att prata om det då jag inte vill berätta för hela världen att vi försöker bli med barn igen.

Hej. Har en fundering/fråga o se om nån har de likadant. Har en son som blir 2 år i juni. Han är alltså som en virvelvind. Överallt hela tiden. Klättrar på allt. Leker ej med leksaker. Ingenting duger mer än 5sek typ. Kan aldrig sitta still. Har verkligen ett temperament o lägger sig ner o skriker om han inte får som han vill. Måste röra ALLT hela tiden. Får han inte ta den ena saken tar han den andra så håller d på så hela tiden o går runt som en cirkel. Går inte åka bil med han eller tåg. Han ska springa runt hela tiden o tex rota i papperskorgar. Han älskar o förstöra hela tiden. Kasta saker, o tex om man hänger tvätt ska han riva ner tvätten. Får han inte mat på en gång blir han helt galen. Svår o få o somna. Ibland är han vaken hela dagen o sover inte ett skit. När vi sitter o äter kan han sitta i sin stol i typ 5sek sen ska han komma t mig o sitta i mitt knä o röra mim mat o försöker klättra upp på bordet o svinga lampan fram o tbx o kleta i maten ah ni fattar. När vi går i affärer eller vart som. kan han inte gå brevid o hålla i handen för då kmr man aldrig fram utan han måste röra o titta framförallt röra precis allting. Då menar ja allt. Han kan inte missa nån sak. Han kan inte se på tv eller film typ bara 10sek. Han förstår inte NEJ. Även fast man sagt till honom 100000 gånger o tex knippsat han på fingrarna lite försiktigt. Är de nån som har likadant eller är detta verkligen normalt? (o snälla ni som inte har nåt fint att skriva skriv ingenting!!!!!!) tack

Hej! Är mamma till en dotter som väntar sitt andra barn och är beräknad till sommaren. Skulle vilja veta om några av er här inne har erfarenhet av psykisk ohälsa och ångest vid graviditeten? Min dotter mår fruktansvärt dåligt och blir väldigt negativt inställd till sin sambo bland annat, där hon får för sig både det ena med det andra mot honom. Hon tycks tro att alla som bara vill henne väl vill skada henne och att vi tycker hon är en dålig mamma. Hon har haft problem med psykisk ohälsa tidigare och de var likadant vid förra graviditeten, men allt har fungerat fantastiskt bra när barnet väl är fött. De är själva graviditeten hon inte fixar. Tyvärr så känns de som om hon samtidigt sköms för de som händer då hon inte kan kontrollera sig själv. Svärsonen och jag har pratat med barnmorskan hennes som tex inte kände till något om detta och svärsonen tog även kontakt med en Socionom på MVC, som gjorde en orosanmälan till soc 😞. Jag har själv igen erfarenhet själv av detta och vill bara att min dotter ska kunna få må bra sista tiden av sin graviditet. Men känns som om de blir svår så länge hon själv inte vågar säga något till sin barnmorska. Tacksam för alla råd och tips jag kan få, då jag förstått att detta är vanligare än vad man tror

Hej allihopa!
De är så här att jag har under flera veckors tid haft värkar och vart in och ut på Specialmödravården och vid 3 tillfällen har jag fått sömn dos, då jag inte får nån sömn längre. Var inne senast igår och fick en dos morfin, värkhämande och insomningstabletter. Och nu på morgonen spyde jag kolsvart vätska i två olika omgångar... nån annan som gjort de förut? Har ringt dom och dom vet inte heller vad de skulle kunna vara.

Vill mest höra om jag är ensam om att ha en sambo utan intressen? Jag är 40 år och vi har en 2-åring. Allt funkar jättebra kring henne, min sambo ägnar tid och kärlek till henne. Men han har inga egna intressen mer än att sitta och bläddra på mobilen typ. Inga drömmar, planer eller framtidsprojekt. Tar sällan initiativ att hitta på något. Han gör hushållssysslor men jag måste tala om vad han ska göra. Jag pysslar med lite av varje och går gärna någon kvällskurs emellanåt, har försökt få med han men det går inte. Jag blir så less på att han aldrig hittar på något på egen hand, känns som han aldrig har något att komma med och vi glider ifrån varandra mer o mer. Intimiteten har dött ut helt. Känner mig som en gnällkäring men jag vet inte riktigt vad man ska göra. Han kommer ju inte förändras, men att gå isär känns inte heller rätt. Jag kommer inte bli lyckligare av att bo ensam, det blir dessutom praktisk och ekonomiskt mycket svårare. Någon som är/har varit i samma situation som har något tips på hur man ska tänka?

I torsdags förrförra veckan började jag blöda lite. Fick besked om att åka in till akuten om det blev mer så på fredag morgon åkte vi in. Fick bara ta ett blodprov som sa att jag inte hade någon infektion.
Under helgen kom lite klumpar och på tisdagen gjordes ett VUL och ett blodprov. Eftersom de inte hade "bevis" i form av UL på graviditeten ville de att jag lämnade ett nytt blodprov på torsdagen.
På tisdagen var HCG 235, på torsdagen 125. Fick göra ett till i lördags som låg på 65. De kan fortfarande inte avskriva ett utomkveds så ska göra ett graviditetstest på lördag och om det är positivt ska vi ta det därifrån.
Har inte haft ont och blöder inte längre nämnvärt.
Hur har det varit för er vid utomkveds?