Någon som fått samma resultat på cellprovet? Förstår att jag har cellförändringar ,och ska vidare på undersökning.
Funderar lite på vad en sån här cellförändring oftast leder till om man tänker utifrån resultatet jag fått. Brukar det räcka med vidare undersökning eller är det vanligt att man får göra mindre ingrepp/ behandling ?
Tacksam för svar🌸

På inskrivningssamtalet nämnde jag för min BM att jag har skräck för allt som har med "vårdcentralen/sjukvård" att göra. Hon har skickat iväg mig på utredning om jag har anlag för blodproppar, utan att förklara mer ingående, utan mer bara "det är allvarligt", redan där har jag fått grov panik.
När jag skulle testa blodtrycket som jag visste på andra besöket, säger jag för att påminna henne om att jag tycker det är jätte jobbigt, och känner hur pulsen skjuter i luften. Hon menar på, nu har vi blodtrycket,som blev normalt men hon sa du får inte ligga högre, varpå jag säger men jag tycker det är super obehagligt. (hon köpte inte det).

Jag gick dit igår som vi bestämt för att lämna ett urinprov, (för sist jag var där hade jag redan kissat så hon sa att jag skulle komma in efter jobb veckan efter och knacka på hennes dörr och lämna in den.).. Sagt och gjort jag gjorde detta igår, när jag sedan skulle gå springer hon efter utan att förvarna och säger att nu ska vi ta blodtryck, och då säger jag men detta kom allt för hastigt och lustigt, och min puls skjuter iväg och jag känner hur paniken slår till. Hon ber mig sätta mig ner en stund, jag säger än en gång detta är jätte jobbigt för mig, varpå hon bara kör på, och såklart visar det HÖGT, och hon säger detta är inte alls bra, och jag säger än en gång att detta känns inte bra, jag mår dåligt av att göra detta, för jag känner hur hårt nitt hjärta slår. Hon ber mig vila ytterligare för att vi ska ta ett till och just i detta skede så fokuserade jag på min andning och blundade genom hela när hon testade, och de visade hur bra som helst.
Då säger hon, ja de här var jätte konstigt, du har ju ändå visar på att du har högt blodtryck, och jag säger ändå, JAG TYCKER DET ÄR JOBBIGT, JAG KÄNNER JU SJÄLV HUR KROPPEN TAR STRYK I DESSA PRESSADE SITUATIONER.

Hon säger jag ska gå och prata med min kollega, 5 minuter efter kommer hennes kollega som jag aldrig någonsin träffat, hon säger : ohhh du tycker det är jobbigt, men jag tänkte ta ett blodtryck på dig, =jag blir ännu mer nervös för där kommer de in en ofrämmande människa och ska ta mitt blodtryck igen, och såklart visade de högt igen... Och jag säger, att de blir inte bättre att de kommer in en ny person.. Sen säger MIN BM., sitt kvar här jag och min kollega ska prata igenom och se hur vi ska gå väga, sitter själv i ett rum i 10 min hör dem snicksnacka i rummet bredvid, och jag känner hur illa till mods jag är, känner mig minst på jorden. Barnmorskan kommer in och ska ta min puls med hennes fingrar, hon säger ja de låter bra.. Sen får jag en lapp i handen med en tid till ytterligare ett sjukhus med tid datum, och inget annat , och jag bara vad menas med detta..? Hon bara Ja du har ju högt blodtryck, och än en gång sa jag att JAG BLIR SÅ NERVLS OCH KÄNNER JU DE SJÄLV. hon säger du måste utredas för detta, och de har ibhet med graviditeten att göra.. Det är allvarligt...

Jag gick därifrån gråtandes. Jag känner mig så illa bemött och precis som att hon tycker det är kul, hon lyssnade inte på mig överhuvudtaget om att jag tycker det är jobbigt.. Har varit sömnlös hela natten, då hon veckan innan stressade upp mig att jag kanske måste medicineras om jag har anlag för blodproppar.... Jag är 171, väger 62kg...

VAD HADE NI GJORT?

Egentligen behöver jag bara skriva av mig och få ur mig lite ångest. Rent statistiskt och logiskt vet jag att det är precis lika vanligt att få två missfall på raken som det är att få ett. Jag vet även att det inte finns något som jag kunde ha gjort annorlunda för att det inte skulle bli såhär.

Jag har varit gravid två gånger, är numera 37, men de två graviditetens vilka båda har slutat med missfall har varit inom nio månaders tid.

Första graviditeten tog efter två månaders försök. Blev både glad och oroad när vi fick ett tydligt plus. Men en graviditet är såklart förenat med oro från start lika mycket som ett liv som förälder är det.

Började få bruna flygningar i v 12 och mina symptom försvann. Ringde gyn, 1177 och alla möjliga insatser men alla sa att det är ingen fara, det är vanligt och så länge du inte har ont så är det lugnt. Själv fattade jag ju att något inte stämde och vid VUL några dagar senare konstaterades MA som avstannat i v 7+6. Det blev cytotec och några smärtsamma dagar.

Ett halvår senare visar det sig att jag är gravid igen. Skulle idag vara i v 5+4. Hade tid på MVC för hälsosamtal men när jag vaknade i morse blödde jag och hade ont i svanken.

Har faktiskt ändå varit på MVC men det var mer utifrån att jag vill att dom journalför det.

Jag blöder fortfarande och har ont men det har väl inte riktigt dragit igång ännu och eftersom det är så tidigt så kanske det inte blir värre än så här. Just nu känns det mest som om jag har mens. Jag har samma värk och ungefär samma blödning som jag brukar ha då.

Jag tror det avstannade redan i måndags för då försvann molvärken och den värsta tröttheten. Magen kom även igång igen och jag började svettas på nätterna vilket jag normalt sätt bara gör innan mens av någon anledning.

Just nu känns det lite hopplöst samtidigt som det känns bättre denna gången eftersom det är så pass tidigt. Hade jag inte testat mig så hade jag tagit det som en väldigt sen mens.

Den största oron jag har är såklart att det är något fel på mig som varit gravid två gånger inom ett år vilka båda slutat i missfall.

Statistiken talar dock för att det går bättre nästa eftersom tre missfall på rad är ganska ovanligt samtidigt som statistiken talar emot mig då jag bara varit gravid två gånger och båda gångerna har slutat i missfall.

Jag tror att vi kanske försöker igen. Just nu känns det lite som att det spelar ingen roll och blir jag gravid igen så kommer det ändå sluta så här. Och med det i bakhuvudet kanske det är lika bra att låta bli att försöka överhuvudtaget så man slipper drabbas av det här igen och den ångest det ändå skapar. Då slipper man alla tankar på att man är värdelös och misslyckad som kvinna.

Och för att göra situationen ännu värre så är min närmsta kollega och vän i 7 månaden. Min chef är i 8 månaden och en annan kollega är i 6 månaden.

Ångesten inför att gå till jobbet igen nästa vecka och möta tre höggravida kvinnor som är överlyckliga och uppfyllda av sina graviditeter är faktiskt värre än att just nu sitta och vänta på att min graviditet ska lämna kroppen helt.

Någon som har erfarenhet om vad detta betyder??

-Administrativa åtgärder:
Omriktar provsvar till GCK-enheten

Hej.. Jag är så orolig här 😭

Var hos barnmorskan idag på mitt andra besök! Bara för att vara på den säkra sidan så nämnde jag att min mamma haft en misstänkt blodpropp i benet (foten svullnade och de gjorde ont upp i knät) för 30år sedan(22år) men inte uppsök läkare, utan fått höra i efterhand att det kanske var en blodpropp. Och detta blev värsta grejen, så nu har jag blivit remiterad till sjukhus för att utreda om jag är i "riskzoonen" för blodpropp samt fått en order att använda stödstrumpor under hela graviditeten..?

Någon som vart med om något liknande? 😭 Jag har panik och känner mig ensam.. 😭 Livrädd... Då allt som har med sådana sjukdomar skrämmer mig...

Tacksam för svar

Jag plussade på stickan i början av december. Idag är jag i v. 11, mår som en sopsäck, illamående dagarna igenom och spyr varje dag. Jag har mitt första Ultraljud om 1.5 v, och jag är så rädd att fostret ska ha dött, att det inte lever där inne i magen, har inte kunnat känna någon glädje än för denna ständiga oron, då jag har ett MF i bagaget i april förra året i v. 6.. ( precis haft en kompis vars foster dog i v 10 men hon fick inte reda på de förens i v. 16).
Finns det chans att fostret är dött fastän man spyr och mår illa? Som att kroppen inte reagerar på att de är dött..

Behöver ert stöd..
Tack

Hej.
Har precis fått veta att vi väntar syskon till vår skrutt. Han kommer vara 17 månader när lilla bebisen kommer. Har så otroligt dåligt samvete över hur det ska gå för barn nr 1.. både under graviditeten och när lilla nya bebisen kommit. Är livrädd att barn nr 1 ska känna sig undanskuffad, är rädd att inte räcka till. Någon med barn tätt och positiva erfarenheter? Några lugnande ord? Samvetet är tungt. Rädd att ”förstöra” för vår fina son genom att ge honom syskon ”för tätt”...

Hej, jag har stark ångest.

Va gravid i vecka 10 och började blöda, blödde ungefär en vecka och kontaktade gyn som gav mig en snabb tid.

På ultraljudet såg dom inga hjärtslag och bebisen hade stannat i vecka 8+3.

Jag blev jätteledsen och grät.

2 veckor senare kollade dom igen och den hade inte växt, hon fråga mig om ja ville ha tabletter för att få ut bebisen, då kroppen inte förstått att något är fel. Jag fick en tablett då, och de andra tabletterna skulle jag ta 2 dagar senare.

Dagen då missfallet hände.

Tog tabletterna vid 10, stark mensvärk i flera timmar, vid ungefär 18:00 någonstans satt jag på toaletten och jag kände hur den kom ut, stor som ett ägg, jag blev jätterädd ledsen och fick panik.
Ropade på min man som kom, jag sa snälla lys med ficklampan, jag såg en liten paddelhand och en liten paddelfot. Ja sa till han i panik ja vill ta upp den. Han gick ut, kom tillbaka med en pinne, inte vad jag väntat mig, vände på ägget o på baksidan va de blod. Ja ville ta upp den, han sa nej tänk du kommer få mardrömmar om du ser den och får mer ångest. Ska jag spola? Han stog typ beredd med spolarknappen, efter etag sa jag, okej spola då. Och sen kom den starkaste ångest jag någonsin haft tror jag, det va min bebis, min lilla bebis blev nerspolad i toaletten och jag fick ej se dens ansikte.

Det är ju fruktansvärt.


O ja känner respektlöshet mot min bebis, att dens mamma inte äns tog upp o kollade på den.

Jag mår så dåligt ja vet ej var jag ska ta vägen


Jag har ett barn som är 1,5 år och jag håller mitt humör för hennes skull.

Men inombords har jag ångest och vill bara skrika av sorg.


Den natten ringde jag en '' pratjour'' det har jag aldrig gjort förut men ja kände jag måste prata med någon, och alla sover. Jag väntade 42 min och när hon svarade kunde hon inte höra mig, hon sa hallå är det någon där? Hon hörde mig inte. Det kändes som jag inte va värd att prata med, men på mejlen svara dom dom hade tekniskt fel.


Pratade med min mamma dagen efter som trösta mig, och sa att min man hade rätt och när fostret varit död så länge så löses den upp och man kan inte se den, o att de kan se läskigt ut. Ja berättade att ja såg hand o fot. Ja kommer ej ihåg exakt hur hon sa, men att om jag sätt den så kanske bilden hade fastnat, att man ej kan glömma lixom, och må dåligt över det.

Kändes bra i stunden, typ, men jag har fortfarnde ångest. Jag önskar jag hade tagit upp den, jag önskar jag hade sätt hur den ser ut.


Min lilla lilla bebis.



Jag bad till gud och sa snälla snälla låt den flyta upp i toalettstolen igen.


Den natten drömde jag att den flöt upp i toalletstolen, och då tog jag upp den, den va 10 cm stor (i värkligheten va den typ 3 eller 5 cm) o den va så himla söt, jag ropade på min man och sa titta vad söt den är.
Jag kommer ej ihåg vad som hände efter det.


Gud hörde min bön.
Försöker förstå.

Har fortfarande ångest, det känns bättre att jag fick den drömmen.

Känns oxå bra att ha skrivit detta.

Jag är så arg på mig själv att jag inte lyssnade på mig själv, för det är svårt att tänka när man har panik.

Min man va nog oxå rädd, och han sa det han trodde va bäst.
Jag är ej arg på han.

I efterhand tänkte jag, varför va det så bråttom att spola, jag önskar jag hade lugnat mig så jag kunde tänka.
Känner kanske lite att han strässade mig med att spola, men han va ju oxå strässad och jag är ju den som gav mitt godkännande.


Googlade och de va en tjej som skrivit att hon tog upp den och att hon va glad att hon gjorde det och fick se den blir lättare att gå vidare.



Önskar jag gjort samma.
Tacksam att jag fick göra det i drömmen.


Vet ej hur jag ska gå vidare. Har ångest typ hela tiden o ibland stark ångest.


Detta hände den 1 januari, så det har gått 2 dagar, 2 långa hämska dagar.



//ledsen mamma

Hej. Detta är en väldigt jobbig fråga att ställa då detta är ett känsligt ämne för många. Men vill gärna veta andras tankar om detta. Hur många har ångrat en abort? Och om man har gjort en abort för att man kände att tiden inte var rätt tid, hur var det då?

Hej! Jag undrar om det är någon som har barn som som inte kunnat stödja på benen? Min dotter har kunnat stödja på benen sen hon var ca 8 månader, alltså stå om hon håller i sig. Hon har dock aldrig kunnat dra sig upp själv och stå eller gå runt bord. Efter hon fyllde 1 år så har hon slutat stödja på benen helt. Hon kryper som vanligt och kan ställa sig på knäna och vi har varit hos sjukgymnast som inte bedömer att hon ligger efter motoriskt utan är väldigt stark i övriga kroppen förutom just benen. Hon har en vilja att kunna stå men kan liksom helt enkelt inte. Vi har fått en remiss till BUM för vidare utredning. Är det någon som haft liknande med sina barn och isåfall hur har det gått för er? Känner mig så ensam i detta. Tacksam för svar!

Jag och min man har två barn. 2 och 3 år. Vi har så himla dålig ekonomi nu hemfört med för ca ett år sen. Det är olika familjeförhållanden som gör att vi inte kunnat jobba kvar på de ställen där vi haft fast och har bra lön. Nästa månad byter jag jobb och kommer gå upp i lön. Men tills de är mer säkert tänkte jag be om tips på billig mat, smarta lösningar, rabatter mm. De kan ju inge bara vara vi här i Sverige... hjälp mig snälla

Fick min lilla prinsessa för 3 månader sedan. Allt har varit bra, amningen har gått rätt bra till en början, men senaste månaden så har jag haft 3 mjölkstockningar, dom två sista gångerna har det dock varit annorlunda, brösten har inte varit hårda utan snarare tvärtom, fast jag har varit jääätte öm på vissa punkter!? Feber, frossa, svettningar..
Sen som grädde på moset, så har min sköldkörtel blivit större. (Ska tillägga att jag drabbats av förstorad sköldkörtel innan graviditeten) dock en ofarlig cysta.
Men nu känns det som den svullnat, samt att jag mår skit :( lite yr mellan varven, otroligt trött, svettas, värmeslag.. skitjobbigt!!!
Var och tog blodprov i går... se om den funkar som den ska. Har hört att sköldkörteln kan spöka efter graviditet... .
Är det någon därute som har/ har haft liknande symptom/ problem??
Skriiiiv.. behöver verkligen det! ❤️