Hej
Jag vet att det inte är något att stressa över osv
Men har för några år sedan varit sjuk i anorexi och tycker det är SÅÅÅ jobbigt att gravidkilorna sitter kvar..
jag gick upp 20kg totalt och har gått ner 9 kg av dom på 2 1/2 månad... Jag alltså en del kvar....
hur lång tid tog det innan ni var tillbaka på er startvikt?
Jag mådde så bra i min kropp precis innan jag fick veta att jag var gravid. Har ångest i hela kroppen och vill bara vara där igen.

Hej,
Jag är en tjej på 27 år, 28 nu till sommaren. Min sambo är 28. Vi har varit tillsammans i nästan 6,5 år. Jag har en väldigt stark barnlängtan, så det gör ont.
I augusti-september förra året tog jag upp detta med min barnlängtan på ett mer allvarligt sätt (vi har pratat om barn under våra år tillsammans, men då mer flygande och utan någon speciell tidsplan). Vi kom då överens om att vi skulle sluta skydda oss i juni denna sommar, men min partner ville då inte att jag skulle ta upp detta mer fram till dess. Han upplevde att jag pressar honom.
Nu är det mitten av april och jag tog upp detta med min partner igen och ställde en fråga i stil med "vi ska börja försöka nu i sommar väl?". Hans svar var att vi behöver väl inte skydda oss men att han inte vill att vi ska behöva ha sex speciella dagar. Jag svarar tillbaka att det låter som att han inte vill ha barn, och han svarar att det vill han visst men antyder ändå att vi inte ska försöka på det sättet som jag vill.
Detta sårar mig så djupt och jag kan inte säga något. Blir bara ledsen. Själv tänker jag på barn nästan varje dag. Häromdagen köpte jag till och med folsyra, då jag tänkte att sommaren börjar närma sig..

Sedan flera år tillbaka har jag haft en oroskänsla av att det inte kommer gå eller att det kommer vara väldigt svårt för mig att bli gravid. Dessa rädslor grundar sig både i min längtan men också på grund av att jag för några år sedan hade grava cellförändringar som jag var tvungen att operera bort. Jag börjar också bli orolig över att den biologiska klockan tickar. Med andra ord är jag väldigt rädd för att det inte ska gå. Detta gör viljan att börja försöka bli gravid starkare och sorgen över att min partner inte känner samma längtan väldigt jobbigt. Någon annan som är eller varit i samma situation? Hur kom ni vidare?
/en tjej med barnlängtan

Någon som har herpes 2 ?

Jag fick diagnosen för några år sedan, jag får dock ENBART herpesblåsor på handleden. Jätte konstigt. Nu när jag är gravid så kommer det skoven jätte tätt. Och lämnar lila fula märken när det läkt, och lagom när blåsorna är borta så kommer det nya.
Någon som har erfarenhet av detta? Vad ska jag göra? Börjar kännas väldigt jobbigt

Hej, behöver lite pepp och uppmuntran.
Upptäckte att jag blev gravid 26 januari. Blev super glad och berätta för alla. Sen 1 v senare fick jag världens mensverk, och riklig mens. Visste att det va missfall. Detta va i v 6 (5+6) efter blödningen gick det 1 mens och sen fick jag plus på stickan igen 2-3 April. Blev super glad och kunde knappt tro det. Sen fick jag bara känslan "missfall" jag kände att det blev det igen och 2 dagar senare, samma kraftiga mensverk och sen kom blödningen. Då va jag v 5 (4+6) nu känns allt hopplöst. Kommer jag någonsin komma förbi v 6. Är det normalt att det avbrutits nästan exakt samma vecka 2 gånger, Är det fel på mej så att min kropp avbryter graviditeten på en gång. Allt jag vill och önskar är att det ska plussa och att jag efter 9 månader ska få hålla det där plusset i famnen. Äter folsyra, röker inte, dricker inte, äter sunt. Jag ger inte upp men känner att blir det plus igen så kommer det va som att " jaha, okej, får se hur lång tid det tar den här gången." Någon mer som haft upprepade missfall men som fått lyckan tillslut. Jag känner att det gick fort andra gången så det är ju inte hopplöst och jag är glad att jag ens kan bli gravid. Jag ger inte upp Mvh// jennifer

Hej. Är det någon som varit med om samma? Jag börjar bli orolig...

Jag har autoimmun hypotyreos. Jag födde barn i juni 2020. Jag helammade från start. Jag hade gått ner alla gravidkilon i augusti.

I September fick jag min mens igen, med regelbundenhet på 30 dagar. Ammade fortfarande fullt.

Sen i december fick jag sluta amma, och i samma stund upphörde min mens.

Jag har nu inte haft mens sen dess, med undantag för någon missfärgad flytning en dag här och där. Jag är inte gravid, har ingen könssjukdom och har inte urinvägsinfektion. Däremot har jag mycket flytningar, som är lite gula.

Jag förstår inte vad som hänt, och undrar om någon vart i samma sits? Har försökt söka vård, men bara fått tillbaka att sjukvården är belastad just nu och att jag borde testa att slappna av i ett bad.....

Snälla, behöver söka tröst i era erfarenheter, fina ni❤️

Jag plussade för några dagar sedan, är i v 6 (5+6). Har haft konstig mensvärk sedan jag plussade. Nästan lite magknip/mensvärk. Som när man är riktigt dålig i magen när man har mens.
Igår hände de som inte fick hända. ROSA på pappret! En slemmig rosa flytning!
Får ochså ont i svanken.
Jag håller på att få missfall?
Idag när jag vaknar så torkar jag mig ljusbrunt, det är även små blodsträngar i.
Mensvärken kommer och går. Men har inte jätteont.

Snälla fina ni. Har ni egna erfarenheter av detta? Både bra och dåligt! Snälla! En orolig själ behöver läsa. Om detta är missfall. Varför kommer det bara inte igång då. Snälla vackra ni. Jag är så ledsen och frustrerad .

Mvh en ledsen sofie ❤️

Var hos gyn-läkaren idag och fick diagnosen bakteriell vaginos. Fick Dalacin vaginalkräm som ska appliceras med applikator i 7 dagar.
När jag kom hem läste jag om biverkningar med läkemedlet som bland annat var inflammation vid livmodertappen & onormalt förlossningsarbete. Jag har dessutom hört att gravida inte ska använda applikator då det kan skada tappen.
Vad innebär biverkningarna och hur kan de påverka mig som är i vecka 19?
Är det någon som haft liknande problem?

Som rubriken lyder, ni som brutit med en familjemedlem hur har ni gått till väga? När jag tänker familj tänker jag även din mans/frus familj. Vad sa ni och hur tog personen i frågan det samt blev de bråk eller diskussion lång tid efter?

Min partner och jag väntar vårt första barn, och beskedet kom som en chock i vecka 21. I takt med att chocken lade sig hyste vi såväl rädsla som ångest, dels över barnets hälsa och hur min livsstil under de 21 veckorna av ovisshet kan ha påverkat barnets utveckling (druckit vin på helger, varit berusad vid minst två tillfällen under de 21 veckorna), dels över vårt egen mående och framtid. Är vi redo att bli föräldrar? Kommer vi någonsin att kunna leva så som vi gjort innan? Vi har alltid haft det så bra ihop - hur kommer ett barn att påverka vår relation? I samband med de (själviska?) tankar, slogs jag av skuldkänslor och tyckte synd om vårt barn, vars föräldrar inte jublade i samband med beskedet.

Idag, några månader senare har jag landat i det hela och bryr mig om barnet. Jag börjar sakteligen hysa känslor som glädje och måhända även kärlek till barnet. Emellertid råder fortsatt nervositet avseende livet som förälder. Den mest dominerande känslan, däremot, är en enorm oro över min partner, som tagit hårt på graviditeten, betydligt mer än vad jag har gjort. Kanske beror det dels på att jag som bär barnet bildar någon subtil anknytning till det, dels för att jag får kontinuerligt stöd och information på MVC (dit han inte får följa med p.g.a. pandemin). Han står sedan beskedet bredvid, utan samma stöd av vården som jag får. Han fick inte ens vara med via telefon på ultraljudet p.g.a. någon fånig regel på sjukhuset. Allt kring graviditeten har återberättats för honom, vilket inte är samma sak. Givetvis känner han barnets rörelser och lyssnar ibland med huvudet mot magen, men i dagsläget vet jag ärligt talat inte om det hjälper eller stjälper honom.

Relativt kort efter beskedet om graviditeten, remitterades vi till en psykolog, som vi pratat med några gånger nu. Vi har även anförtrott oss hos några vänner som vi litar på och kan diskutera sådana känsliga saker med, utan att de dömer eller ifrågasätter oss. Min partner har således fått prata av sig och fått stöd från inte bara mig, utan fler. Det räcker inte dock, och det märks på honom - framförallt nu när det närmar sig - att han mår riktigt dåligt. Han har gått ned i vikt, sover dåligt, och uppger att han skäms över att vara en "sådan dålig partner", när han i själva verket är alldeles underbar och skämmer bort mig. Jag bävar att han hamnat, eller kommer att hamna, i en depression. Finns det några andra par/pappor därute som vi/han kan nå ut till? Jag älskar min partner över allt annat i världen och vill inget hellre än att han ska må bra och vara lycklig. Blott min närvaro och mina ord räcker inte (i synnerhet inte nu, när min gravida kropp jämt och ständigt påminner honom om det som fått honom att må dåligt från start).

Mottager gärna tips och råd från pappor (eller mammor för del delen), som också lidit/lider av motsvarande, jobbiga känslor. Hur tar/har ni tagit er igenom det? Blir/blev det bättre med tiden? Finns det någon stödgrupp på distans i pandemitider? Finns det någonting jag personligen kan göra för honom? Jag känner mig maktlös och desperat efter att finna hjälp åt honom.

Hej! Jag behöver hjälp från någon som nyss varit gravid! Jag plussade förra veckan och visade sig att jag är i vecka 7! Men jag är så orolig och googlar på allt så jag blir tokig. För någon dag sen kom det liiiiite rosa blod på pappret men det var så lite så jag tänkte inte mer på det. Sen har jag haft så otroligt mycket ”mensvärk” dem senaste dagarna och det går liksom inte över. Det är typ molande värk som kommer och går, precis som mensvärk. Jag tror typ att jag fått havandeskapsförgiftning eller att jag kommer få missfall? Hade du såhär ont i början?

Jag är i vecka 5+6. Har haft några väldigt små blödningar, både ljusa och mörka. I torsdags så började jag blöda lite mer ljust, fortfarande knappt så det kommer på bindan, men sen fick jag även lite ont på höger sida, inte alls mycket. Höll på i några timmar och sen dess har jag haft mörka blödningar med lite ljust ihop med lite typ brännande känsla runt äggstockar och livmoder. Det är ju påsk och bm har inte öppet fören på tisdag så tänkte jag börjar skriva här och se om fler haft liknande utan att det varit något konstigt med det.

Någon annan som har en bebis med blodstrimmor i blöjan. Min son fick det v 6 och är nu 3.5 månad i ca 2 månader har jag ätit mjölkfritt och det verkar inte gå över. Helammar och bebis mår bra i övrigt (glad, inge feber eller så)

Känslan efter att akut ha blivit ivägkörd till snitt 😩
Där och då tog jag de bra, hon måste ju ut!
Men nu, känner mej snuvad på förlossningen, upplevelsen av att få ut mitt barn, ta emot de på bröstet, höra henne skrika!
Har jag ens fött barn!!
Allt gick så fort och från dom bestämde snitt tills hon va ute tog de 20min!
Kan komma på mig själv att gråta över att jag inte ”fött” mitt eget barn!
Hur har ni andra upplevt snitt? Hur kände ni efter? Fler som känner såhär?

Hur har ni gjort när ni berättat för era föräldrar? Är så nervös att berätta för mina då dem alltid har så mycket åsikter om allt möjligt. Tacksam för pepp❤️

Har gått 1 månad och 4 dagar sedan förlossningen.
Jag gick ner 9 kg direkt efter förlossningen och har härliga 10 kg kvar...
Tycker detta är såååå jobbigt.. kroppen är ju så olik det jag hade innan.
När gick ni ner alla gravidkilon?
Ammar så gott jag kan, tyvärr inte kommit igång ordentligt. Har hört och läst att amning hjälper med viktnedgången?

Hej,
Kanske någon där ute som känner igen sig.. Jag har ganska länge känt att relationen med min mamma är ansträngd, stel, svår och påfrestande. Nu när jag själv fått barn tänkte jag att det skulle bli lättare men det blev tvärtom. Hon har så mycket krav och nu för tiden orkar man ju ännu mindre.. vad gör man?? Hon blir kränkt för allt och förväntar sig att alla ska ta hand om henne..

Misstro mig inte, jag älskar mitt barn men ibland är det såå jävla jobbigt. Vi blev förlösta med kejsarsnitt för snart 4 månader sedan och allting gick bara bra. Förstagång, en hälsosam bebis och en frisk mamma. Sen efter ca 2v kom kolik, eller "High need". Vet inte. Kunde inte amma, fick inte sova, Covid-restriktioner, väggar som kröp allt närmre och 0 socialt liv. Ingen tendens till förlossningsdepression eller dylikt, bebis utredd för både blåsljud och kort tungband utan åtgärd. Kunde och kan inte amma. Men jag känner mig värdelös, klarar inte av bebis innerligt ledsamt och återkommande skrik. Och bebis skriker inte, det är vrål. Avgrundsvrål. Vågar knappt ut på promenad, vågar inte berätta för sambon eller BVC eller min familj om hur jävla dåligt jag mår . Eller jag mår egentligen inte dåligt, vill bara att bebis ska växa upp så jag får ett "barn" istället.

Kan man tycka illa om bebis-åren och hellre längta efter fritids och rutiner?

Åkte in akut till gynakuten igår efter inrådan från bm och sjukvårdsrådgibningen. 3 kvällar i rad hade jag haft sammandragningar och blödningar. Proverna var bra förutom att jag tydligen har en ruskig uvi som jag inte känt av. Och efter undersökning med ul visade det sig att jag hade fått missfall. Det hade hänt kring v5 och det kommer först nu i det som skulle vara v10.
Blev hemskickad för att kroppen skulle få en chans att lösa det själv. Vaknade inatt med världens krystvärkar och sen..

Hur går man vidare?
Vi bestämde i slutet av oktober att vi skulle försöka och blev chockade för att allt hände så fort. Men så tog det bara slut. Min själ går i sönder. Jag vet inte om jag vågar försöka igen, vill inte råka ut för detta en gång till.
Är det någon som varit med om liknande? Hur kom ni fram till att ni vågade fortsätta? Lyckades ni direkt eller ni fick fler mf innan ni lyckades?
Jag vet inte var jag ska vända mig. Har så många tankar och funderingar.. och främst är jag rädd.
Hur kunde jag missa signalerna?

Hej
På min födelsedag råkade jag dricka ett glas cider utan att tänka mig för, hade köpt den på maxi.. Efter glaset upptäckte jag att det är 0.3% alkohol i och jag ta fått fullständig panik!! Ingen förstår mig och jag är orolig för mitt barn i magen.
Hur hade ni tänkt om ni råkat göra samma? Behöver jag vara så orolig. Barnmorskan jag ringde snäste av mig i telefonen och ryckte att jag var barnslig. Men enligt livsmedelsverket och systemet råder nolltolerans. Hade absolut inte druckit om jag misstänkt alkohol!!!

Jag väntade mitt första barn tillsammans med min sambo. Skulle ha gått in i vecka 14 i onsdags. Hade ultraljud på tisdagen och fick veta att våran lilla inte visade några livstecken och även stannat av i v.9 så nu inväntar jag ett besök på sjukhuset på måndag för en abort.
Min frågan och undran är hur man går vidare?
Det är givetvis väldigt olyckligt när vi hoppats så. Jag känner mig fruktansvärt oduglig och ledsen över detta även om jag vet att det inte är mitt fel. Det är även andra gången det händer och får sluta med abort.
Hur ska jag ladda om mentalt? Är det någon som gått igenom liknande och vill dela med sig av sina historier och hur ni gick vidare efteråt?

Behöver ganska akut råd. Har blivit oplanerat gravid med fjärde barnet men pappan ville inte ha fler. Har bara vetat en vecka
Nu till saken vi har ganska mycket i våra liv med jobb ,eget företag och aktiviteter. Och hade inte tänkt oss flera barn. Och jag har varit inne två gånger för att på börja en abort men inte känt mig redo.
Gör jag inte aborten så orkar inte min sambo mer han känner att livet tar slut och att våra andra tre barn blir lidande och inte får den tid de förtjänar. Han bryter ihop.
Jag är kluven då jag anser att vi faktiskt väljer bort en. Och tänker på den som en ängel som vi inte kommer att få lära känna

Fick positivt test på att jag var gravid och bekräftat att det är v.5. Helt plötsligt för 1 vecka sen fick jag smärtor i magen och lite blod, blodet ökade dag två lite mer och lite mer men blödde inte igenom bindan utan kunde ha den i över 8 timmar. Detta varade i ungefär 3 dagar, med klumpar och bitar och sen började smärtan avta. Men "mensen" varade max 3 dagar och inte veckor som de står på nätet att ett missfall ska ska :/ De svullnad brösten avtog också. Skulle haft mens den veckan hur eller hur men kändes som ett missfall. Dock är jag fortfarande illamående och en känsla av att jag fortfarande är gravid.
Vad tror ni? Tror ni det är mf eller finns det någon chans att de efterlängtade fostret är kvar?

Fick till mig att jag efter 2 veckor skulle jag göra ett gravtest för att se om jag fortfarande är gravid och visar det positivt så skulle jag ringa till mvc och visar det negativt så skulle vi helt enkelt försöka igen. Vill bara höra om någon mer varit med om liknande och om det finns någon som helst chans att det slutade lyckligt?

I förra veckan fick jag reda på att jag fått ett fördröjt missfall och vi gick sönder inombords. Vi har tillåtit oss själva vara exakt så ledsna som vi behöver och har redan gått i samtal med kurator osv. Det gör oss fortfarande oerhört ledsna men vi känner att vi bearbetar detta rätt bra.

Till min fråga. Vet att både jag och flera andra fått berättat för sig att man ska vänta 1-2 menstruationer innan man försöker igen. Men på 1177 står det att man kan försöka direkt. Detta är ju inte aktuellt innan man slutat blöda helt såklart. Men vet ni vart man kan hitta pålitlig information som berättar vad som faktiskt gäller. För litar både på vårdpersonal och 1177 och tycker det är förvirrande när de säger olika? Har sökt kontakt med min barnmorska men som vanligt tar det år och dar innan återkoppling.

Hur ställer ni er till mor och farföräldrar som blir sura för att man inte vill att dom ska hålla och gosa mm? När de rör sig ganska mycket i samhället och man vill ta de säkra före det osäkra. Kan ni känna krav för övrigt att styra upp så dom får träffa barnbarnen? (Bortse från Corona nu). Att man måste låta dom träffa barnbarnen och se utvecklingen tätt inpå. Har man annat planerat kan dom bli stötta av att man inte vill träffas just då. Hur gör ni och känner ni?

Jag har kör periodisk fasta 20:4. Min fundering är att jag gärna vill ha kvar rutinen om möjligt. Finns det något här inne som har erfarenhet av denna typen av fasta i samband med en graviditet?

Bara för att förtydliga: jag vill ha svar från mammor som har gått igenom en graviditet och fortsatt med rutiner kring fasta.

Hej allihopa😊 Vi söker nu deltagare till DANA studien som riktar sig till gravida med depression. Tyvärr är det inte alls ovanligt med nedstämdhet och depression under graviditeten, men det finns hjälp att få! Deltagare kommer att erbjudas vägledd KBT över internet speciellt anpassat till depression under just graviditeten. Känner du igen dig? Läs mer och gör en intresseanmälan till studien på https://dana.ki.se
Vänliga hälsningar❤️

Hejsan..

Jag och min sambo har försökt att få barn i snart 2 år.. i början på förra året (februari) gjorde vi en utredning på honom. Bra antal och mängd men för korta svansar fick vi som svar.

Månaderna gick utan resultat och minus på stickan. Sen gick vi till en IVF klinik och gjorde undersökning på mig. Såg super bra ut, någon vecka senare gjorde vi spolning.. efter spolningen den 21 december så pulsade någon vecka senare!! Super glada och överlyckliga... Men tyvärr blev det missfall i vecka 5.... Så på ruta ett igen..

Så min undran är till er då jag vill höra glada historier på folk som blev gravida igen efter ett missfall. Hur lång tid tog det för er att bli gravida igen?
Har ni samma problem med partner som har lite svårt med svansar?

Tungt men vi håller humöret uppe för försökå igen! Man blev trots allt gravid då ska man för fan bli det igen!! ^-^

Hej,

Min snart 2 åring kan vara jättehård i magen (hårda klumpar) men verkar inte besväras av det nämnvärt. Inte uppsvullen och visar inte att hon har ont.
För att sedan vara helt lös i magen 1-2 dagar därpå. Och så håller det på sådär. Var och varannan dag den senaste veckan.
Någon annan som känner igen det? Börjar fundera på om det kan vara någon form av allergi eller överkänslighet?
Eller kan det ha med tandsprickning att göra?

Gjorde konisering den 25/1 och upptäckte den 27/1 att gtest visade positivt. Har haft flytningar sen den 25e och idag började jag blöda lite. Är medveten om att sårskorpan ska lossna vid den här tidpunkten. Men hur tusan ska man låta bli att stressa ihjäl sig när man har 2 missfall bakom sig?
Nån som gjort konisering vid graviditet och det har gått bra ändå?

Hej på er.
Igår var jag på Kub, i dessa tider får man ju gå ensam. Jag har varit orolig hela denna graviditet, är idag 12+5. Varit övertygad att något ska gå fel, som X grav, missed ab eller ja missfall. Oron började släppa i vecka 11+ och jag bestämde mig för att det skulle gå bra. Jag fick se lilla pyret i vecka 9+ och bestämde mig att DET SKA GÅ BRA!! Jag ser direkt på KUB att den har en bred nackspalt, men bm sa inget. Vi kollade igenom den lille som hoppa runt och rörde sig massor. Allt såg fint ut sa hon. Tills hon mätte spalten; 4.1mm .... mina prover var bra, något lågt hcg men bra sa hon. Min risk blev 1/107 för ds och 1/170 för trisomi 13 och 18... försöker intala mig själv att det ändå är rätt bra siffror. Men hon sa även att risken för missbildningar är större iom bred nackspalt. Vi som slutade vara oroliga får börja igen. Börjar må så himla dåligt, likaså min sambo. Vi är 25 år, friska, röker ej. Trodde verkligen sannolikheten skulle vara låg.. vad har ni för erfarenheter???? Har någon haft samma nackbredd och fått friska barn? Eller någon som haft en missbildning och isåfall vad?

För övrigt såg man ett näsben som tydligen är bra. Vi såg hjärtat och de vi kunde se är ändå fyra hålrum som de ska. Ben och armar sprattlade. Vi hoppas allt vi kan❤️

Jag får lätt känslan att alla andra har det så lätt med sina barn. Dem sover på nätterna, äter exakt var tredje timme och sömnen kommer av sig självt bara man går ut med vagnen. Mitt barn har aldrig varit så, han är väldigt känslig och kräver vår närhet för att somna. Han äter lite hipp som happ oavsett hur vi gör. Sover oroligt på nätterna. Somnar sällan lätt i vagnen utan vill ha flaskan. Tips UNDANBEDES. Jag lovar, vi har provat allt. Mer intresserad av om det finns andra med lika känsliga barn sov vårt? Som inte bara följer scheman

Hej, jag är gravid i vecka 20 (19+3). Jag har gjort kubb som såg väldigt bra ut och allt känns annars okej. Jag är däremot väldigt orolig för att jag har fått ljusrosa flygningar och lite blodstänk i toaletten samt lite mensvärk. Jag åkte till akuten och vad dom kunde se så såg allt bra ut med livmodertapp, moderkaka och bebis. Igår kom det lite mer blod och det var rött på pappret och lite koagulerat blod i toaletten. Jag har haft ljusrosa flytningar i ca 5 dagar. Någon mer som har erfarenhet av små blödningar under graviditet runt den tiden jag är? Allt ser ju bra ut men jag är så orolig, tacksam för alla svar ❤️

Hej, jag är gravid i vecka 20 (19+3). Jag har gjort kubb som såg väldigt bra ut och allt känns annars okej. Jag är däremot väldigt orolig för att jag har fått ljusrosa flygningar och lite blodstänk i toaletten samt lite mensvärk. Jag åkte till akuten och vad dom kunde se så såg allt bra ut med livmodertapp, moderkaka och bebis. Igår kom det lite mer blod och det var rött på pappret och lite koagulerat blod i toaletten. Jag har haft ljusrosa flytningar i ca 5 dagar. Någon mer som har erfarenhet av små blödningar under graviditet runt den tiden jag är? Allt ser ju bra ut men jag är så orolig, tacksam för alla svar ❤️

Min stora pojke på snart 4 år testar konstant och jag känner att jag i princip går från konflikt till konflikt från morgon till kväll. Han upphör sällan i sitt mål att aktivt försöka göra tvärtemot vad vi som föräldrar ber han om. Vi som föräldrar vet båda om att vi har dåligt temperament och har svårt att bemöta honom korrekt i hans trots. Vi turas om när vi kan och ser att den andra föräldern behöver gå ifrån och få en paus. Det absolut värsta är läget vi är i just nu. Sen ett halvår tillbaka har han varit helt blöjfri dagtid och de senaste månaderna även på natten, jag blev så himla glad och stolt över detta och tyckte det var skönt med den framgången när allt annat är så motigt. Nu de senaste två veckorna har han tappat det totalt här hemma, han både kissar på sig och går försent till toan när han ska bajsa. Jag förstår inte varför och tappar det pedagogiska helt när han gång på gång inte går på toaletten som han ska. Jag blir arg och ledsen och frågar gång på gång varför det blir så. Han säger bara att det är försent mamma. Pappan reagerar inte mycket bättre trots att vi båda vet hur fel det är att skuldbelägga och tjata kring toan. Förutom att han blir ledsen för att vi blir irriterad så verkar han inte bry sig nämnvärt. Jag känner att jag väntar hela tiden på att saker och ting ska bli bättre på något sätt men vet inte hur vi ska komma förbi allt trots, envishet och negativa känslor. Jag älskar min pojke men jag mår dåligt varje dag över våra konflikter och över hur jag/vi bemöter honom. Jag är rädd att han ska växa upp och bli en arg person som inte kan hantera sina känslor. Det är min absoluta mardröm just nu. Ursäkta ett långt inlägg och hoppas att någon här har några goda råd och erfarenheter som kan hjälpa oss!

Är helt förkrossad ! Fick 1:70 på Ds och ska göra nipt nästa vecka! Barnmorskan sa att alla värden var bra utom mitt blodprov , det drog ner det, hade högt bhcg! Vet inte hur jag ska kunna vänta 3 veckor på ett svar från nipt! Barnmorskan sa att alla mått och barnet såg friskt och bra ut! Någon med erfarenhet av dåligt kub det gått bra för? Behöver tröst i mörkret

Är snart i v 15 och mår illa dygnet runt och spyr ibland! Börjar tro att det kanske inte går över för mig och fasar för att gå så här i över ett halvår till 😭 när gick ert illamående över och gick det över gradvis eller över en natt ? Jag har testat alla tips och trix och mediciner , inget hjälper!

Hej! Jag är 20 år gammal och var sedan jag varit liten velat haft familj. Jag är otroligt barnkär och älskar mina syskonbarn. Ja har alltid föreställt mig att dagen ja blir gravid kommer va helt otrolig och ja kommer vara överlycklig. Fick för 3 veckor sen veta att jag är gravid i vecka 8 nu. Jag blev så chokad även min pojkvän. Då de inte va planerat. Ja vill ha barn med honom och vi har det bra. Men jag har inte känt det jag velat känt. Först va ja glad och rörd. Sen nu senaste veckan har ja mått väldigt dåligt. Varit så illamående och trött så jag varit sängliggandes hela veckan. Så har svårt att vara glad över detta för känner mig bara sjuk. Sen har jag sån grov ångest för att min kropp ska förändras och förlossningen. Allt skriket NEJ. Ja vill verkligen ha barn och vill i te ta bort det men ändå känns det inte bra

Hej! Jag är gravid i v 15 och har sedan start mått illa dygnet runt och testat allt som går för att lösa det! Tabletter på recept osv! Detta har gjort att jag känner en extrem uppgivenhet och livsglädjen är nästan helt borta, jag kan inte alls glädjas över mitt barn och tvekar ofta om jag ens vill detta! Jag har faktiskt aldrig mått så här dåligt psykiskt i hela mitt liv och det tär även på min relation med min sambo som jag mest är arg på hela tiden. Jag ville ju ha barn innan jag blev gravid men den känslan är helt borta nu, allt är bara skit! Är det bara jag som känner så här? Man ska väl vara glad när man väntar ett nytt liv? Är rädd att det inte kommer gå över.

Hej på er! Undrar ifall någon kan komma med input.. Jag tog ur mig bröstpiercing tidigt in på graviditeten för att den skulle få en chans att läka tills bebis är ute (är i vecka 26 nu). Under hela tiden jag haft min piercing så har det varat/kommit lite vit vätska om jag trycker på bröstvårtan. Det har aldrig luktat illa eller så och aldrig varit irriterat eller infekterat, men det kommer lite lite vit vätska.

Nu till min fråga.. Om jag trycker på bara bröstvårtan så kommer det fortfarande lite av det vita varet eller smutset (vad det nu är), jag har även börjat producera mjölk (den genomskinliga vätskan) så vet skillnaden. Kan detta påverka bebis sen? Känns ju inte bra att bebis kanske får i sig lite av varet som är kvar efter piercingen? Hur ska man göra eller är det farligt?

Hej! Jag är väldigt rädd för att föda, inte för att jag är rädd för smärta utan för att jag tidigare blivit utsatt för sexuella övergrepp samt att jag är väldigt nålrädd. Så ni som har fött barn fick ni välja bort manlig personal under förlossningen? Hade ni skrivit önskemål om det i ett FL-brev? Och isåfall lyssnade dom på din vilja?

Hej... är det någon mer än jag som är så ensam?? Är gravid i vecka 25 och Alla mina vänner har aldrig ”tid” att ses och min sambo är bara med Sina vänner och är endast hemma och sover och äter..har ingen att umgås eller prata med.. enda gången jag träffar människor är på jobbet. Mår så dåligt av denna ensamhet...någon som har det likadant?

Hej.
Jag är inte helt säker på att jag hade missfall så jag söker någon som har liknande symtom. Började blöda på nyårsmorgonen och blödde ca 2 dagar, lite klumpar men annars inte mycket blod, hade vanlig binda och kunde byta var 4 timme utan att den var full. Inga smärtor alls. Nu i efterhand så har jag inte några symptom kvar men hade inte många innan heller, har bara cravings av och till. Har inte bokat tid hos barnmorskan för att kolla upp än.

Sjukt pinsam fråga men mitt underliv är svullet och under graviditeten har jag haft problem vid samlag. I början hade jag det och då tror jag att det berodde på svamp så efter en kur så blev det bra och var bra ganska länge men nu när jag ska till att ha sex så bränner det liksom i underlivet i ca 10 minuter efteråt. Och den här gången är det inte samma symptom som vid svamp för det kliar inte eller så och det försvinner som sagt ganska fort efteråt. Jag blir knäpp av det och känner mig ensam i att ha så, sen är det ju frustrerande att inte kunna ha eller vilja ha sex för att undvika att smärta uppstår (min man förstår mig och är väldigt försiktig och stör sig inte alls på att jag inte kan eller vill, men det är jobbigt för mig ändå) så min fråga är, finns det fler som känner som jag? Är det normalt? Är i vecka 31.

Hej!
Undrar om någon har erfarenhet att vid rutinultraljud kunna se att de är en flicka från sidan? Barnmorskan sa till mig att det ser ut som blygdläppar från sidan. Såg alltså inget underifrån eller dom tre strecken som det brukar synas vid flickebarn. Nyfiken på andras erfarenheter!:)

Jag har RUL på tisdag nästa vecka och märker att jag blir mer och mer nervös.... jag går snart in i v19 och min absolut största rädsla just nu är att gå på ultraljudet och att bebisen inte lever längre eller har allvarliga fel.
Känner mig väldigt lättirriterad och ångestladdad över det.

Gjorde kub i v.14 och då såg allt bra ut men jag har fastnat i att tänka att det inte är någon garanti och att folk faktiskt har gått på rul och då upptäckt att bebisen dött utan att dom visste det... hade en miniblödning i v.14 också bara så det kom lite blod på pappret när jag torkade sedan slutade det (barnmorskan sa inte så mycket om det då utan sa att många blöder lite vid tidig graviditet). Har inte haft mer blödning.

Jag känner inga direkta sparkar än, fast just det oroar mig inte så mycket då jag inte gjorde det med mina två tidigare barn under den här tiden heller, det kom senare. Känner dock "aktivitet" till och från men vissa dagar är jag osäker på om det är mina tarmar eller inte typ...fortfarande på den nivån.
Har gått upp 3kg och fått en mage och större bröst men det är ju inte heller någon garanti.

Jag vet inte... det är i princip det enda jag tänker på just nu. Väldigt osäker. Gick från att vara jätteorolig innan kub (hade ett missfall i v.9 innan denna graviditeten) till att bli förväntansfull och vi köpte en del grejer och det var bra... till att bli sjukt orolig igen. Ibland är det nästan som att jag redan har ställt in mig på det värsta och blockerar mig själv från att ens tänka att det kan gå bra.
Har inte vågat säga till jobbet att jag är gravid heller eftersom jag är så stressad över att det kommer gå fel så måste dölja magen med pösiga kläder och tänker mycket på hur jag står/sitter vilket också känns jobbigt.

Hur hanterar ni sådant? Känns lite som att jag blir knäpp. Känner mig jättenervös. Min sambo är mest förväntansfull över att få se bild på bebisen igen och få veta könet men jag känner mig bara rädd...

Hej,

Jag skriver här då jag känner mig ensam efter att ha gått igenom missfall i vecka 19. Mina närmsta vänner har inte varit gravida och jag känner att de inte förstår mig.

Efter att ha blött i nästan 5 veckor, varit inlagd och ca 12 ultraljud under de 5 veckorna konstaterades till slut en infektion i livmodern. När jag åkte in på RUL hade missfallet redan påbörjats och jag fick hjälp att slutföra det på sjukhuset med en förlossning. Min sambo var med och jag går hos kurator efter detta.

Nu ägnar jag tiden åt ägglossningstest, graviditetstest (helt i onödan men hjärnan är märklig hur besatt man blir), Natural Cycles, googla, gravidforum m.m....

Jag undrar någon här har varit med om ett sent missfall och hur tiden därefter var för er. Jag känner mig så ensam... Hur fick ni tiden att gå i sorgen? Hur gick det för er?

Kram.

Det kan vara alla möjliga färger har man ju hört. Så länge det inte är svart, rött eller vitt/grått.
Lill*n har haft samma färg och konsistens sen hen fått specialkost i oktober. Senaste tre dagarna har hen haft brun avföring, ungefär som en vuxen men fortfarande den där typiska ersättningskonsistensen. Två gånger har det varit lite, lite rött blod i. Är i övning som vanligt, förutom en lättare förkylning som startade ca två dagar innan detta.
Är det något jag borde vara orolig för? Aldrig varit så brunt i färgen som det är nu.

Jag blir ledsen när jag tänker tillbaka på när vår tjej kom till världen. Jag satt och kikade på foton hemma hos mina föräldrar nyss där hon är nyfödd. Får typ en klump i magen för det jag minns som starkast från den tiden är att jag var deppig, ledsen, ensam osv. Stressad över att jag inte kunde trösta henne när hon hade ont i magen, även stressad över alla frågor som dök upp. Och också ledsen över saknaden att ha min mamma så långt bort. Sen hon var 3 månader har allt bara känts bättre och bättre. Men så tråkigt att minnas hennes allra första tid som sådan. Någon som känt likadant? Är givetvis så glad för henne, även när hon kom❤ och älskar henne obeskrivligt mycket men den där hjälplösheten jag kände då är den känslan som kommer tillbaka när jag tänker på det. Vill inte att det ska vara så. Tips mottages gärna på hur man jobbar bort en sådan känsla.