Hej!
Jag behöver råd i en fruktansvärt svår situation.. Jag och min man har varit tillsammans i 5 år och har en dotter på 1 år tillsammans. Våra liv är bra och vi trivs med hur livet ser ut. Men, något som håller på att bryta sönder oss är hans mamma (min svärmor). Hon har sedan vi träffades lagt sig i väldigt mycket saker som hon inte har med att göra. Att hon ständigt frågar saker om sin son har jag inga problem med, för det stör inte mig. Men när hon ska lägga sig i och fälla kommenterar i hur vårt familjeliv ser ut är så jobbigt.
Vi kan ta förlossningen som exempel, då skulle hon ha uppdatering minst en gång i timmen om hur öppen jag var, hur mkt värkar jag hade, vilken smärtlindring jag valde, hur jag tog allting osv osv. Och min man svarade på alla dessa frågor utan att fråga mig.. just där och då orkade jag inte ta en diskussion så klart.
Efter att dottern var född skulle hon komma in (vi hade inte ens lämnat förlossningen då..) fast jag sa nej fortsatte hon att tjata och till slut sa hon "**** behöver ju ut inte komma ut, men du och bebisen kan väl komma ut" till sin son. Som om jag var skitsamma och skulle bli lämnad kvar i ett rum.. Efter mkt om och men kom hon till BB, precis när vi kommit dit. Jag hade fortfarande sjukhus kläderna på..

Detta har eskalerat och om vi inte kan komma på tex ett kalas till någon av min mans bröders barn, ska hon veta vart vi ska, när vi har planerat det, varför vi har planerat det osv osv. Hon har ständiga åsikter om saker och ting gällande vårt familjeliv och jag blir galen snart.

Det som fått allting att bara rinna över är att vi för några månader sen hade en jobbig diskussion med min mans bror om ett kalas som vi tackade nej till (pga corona precis slagit till o Sverige och FHM uppmanade ALLA att inte ses eller träffas), plus att en släkting som skulle närvara på kalaset en vecka innan testade positivt för corona. Så vi tackade nej och sa att jag och vår dotter befinner oss i en riskgrupp. Då skulle min mans bror lägga sig i och promt veta varför vi befann oss i en riskgrupp, och ifrågasatte det hela tiden och skrev mellan raderna att vi ljög och det gjorde mig fruktansvärt ledsen.. Vem skulle ljuga om en sådan sak?
Jag vill tex inte att min dotter ska ha napp när hon är glad, men då säger hans mamma "klart hon ska ha napp!". Har jag varit på sjukhuset och min man tagit en pappadag ska hon veta varför jag varit på sjukhuset, vad jag gjort där, hur det har gått osv. Och problemet är att hon inte ens frågar mig??

Nu har vi blivit bjudna till samma bror för en middag, men vi har annat inplanerat så vi tackade nej och då fick min mans mamma något ryck och skulle återigen veta varför vi inte kunde, att vi minsann visst ska säga varför jag och bebisen befinner oss i en riskgrupp osv. Men jag diskuterar inte ens min hälsa med min egen familj?? Och sedan skrev hon ett sms "**** behöver ju inte komma, men du och bebisen kan väl ändå komma?" Återigen som om jag är skitsamma och inte spelar någon roll? Detta har fått min bägare att rinna över, att en människa jag inte ens står nära hela tiden ska lägga sig i..
vi ska ha kalas för vår dotter om en månad och jag vill verkligen verkligen inte bjuda min mans familj och han mår också dåligt av allt det här men har inte mage att säga ifrån för varje gång man gör det tar hans mamma på sig någon offerkofta och tycker så fruktansvärt synd om sig själv.. Jag orkar inte med det här längre.. Snälla, vad hade ni gjort?

Hej,
Jag har en dotter som snart fyller 1 år och en son som blev 2 veckor idag. Just nu är vi hos mina föräldrar och min sambo har semester så får mycket hjälp med barnen. Det som jag är orolig och får panik över är hur det blir sen. Hur ska jag orka ta hand om två när vi är hemma igen och sambon jobbar? Mina föräldrar bor ca 60 mil ifrån oss och min svärmor är inte mycket till hjälp även om vi bor i samma samhälle. Jag känner redan nu när jag är ensam ca 1 timme på morgonen att det är mycket när båda till exempel gråter och ska ha mat. Jag ammar inte utan ger ersättning och dottern dricker inte välling. Min sambo tar sömntabletter för att kunna sova så jag tar natten själv, som tur är så sover dottern hela nätterna men vaknar gärna tidigt på morgonen. När hon vilar skulle jag kunna vila men är så uppe i varv att när hon vaknar så har jag precis somnat.
Ursäkta för rörig text men jag vet inte hur jag ska samla alla mina tankar.

Hej, jag skriver detta inlägg endast för att starta en diskussion kring det här med tidig abort efter att man fått reda på att barnet med största sannolikhet inte är friskt.
Jag ska tillägga att jag inte själv har behövt sättas i den situationen, men jag vet vart jag står i frågan.
Som sagt, jag är nyfiken på hur folk ställer sig detta.
Alla har rätt till sin åsikt och jag vill inte att det kastas smuts eller hålls en otrevlig ton.
Se detta mer som en undersökning.
Min personliga åsikt är att jag aldrig någonsin skulle kunna genomföra en abort oavsett anledning. Sen har jag ändå till stor del förståelse för de som har eller har tänkt göra det.
Hur står du i frågan?

Hjälp jag fick 1/288 när jag gjorde kub testet igår. Idag går jag in i v 14. Jag har en frisk son på 3,5 år och där fick jag 1/20000 . Hela min värld rasa igår. Så mkt oro om barnet är friskt eller inte. Någon som har liknande händelse? Och någon som gjort nipt? Jag beställde hem en remiss för Nipt igår och väntar ivrigt att de ska komma i brevlådan så jag kan gå och ta blodprov. Hemskaste är att efter de måste jag vänta 2 v till innan svar. Då kommer jag vara i v 16. Livrädd för att om svaret blir dåligt att då behöva göra Fostervattenprov. Någon som har den erfarenheten.
Känns så hemskt att inte kunna njuta utav graviditeten och dela med sig till sin omgivning.
Antar att jag bara behöver skriva av mig då jag är full utab oro, och få höra andras upplevelser.

Hej! Det här är första gången jag är gravid, testade mig efter att jag hade otroligt ont högst upp i mitten magen, strax under revbenen. Denna smärta har jag haft i över 3v och jag blir inte bättre, det är som värst på kvällarna och kan knappt gå utan att känna att jag ska svimma. Denna brinnande känsla varar när jag äter och ger mig konstanta uppstötningar. Har ätit omepracol men det blir bara inte bättre...

Undrar nu ifall någon annan varit med om liknande och om det blir bättre?

Hej
Jag har snusat nikotin snus ända fram tills nu idag när jag plussade på stickan, v 6,5+5 idag. inge tobak snus.
Tror ni chansen är Hög att jag får missfall nu för att jag har snusat mycket eller tror ni att de går bra ändå? 😟
Slutade direkt jag plussade imorse.

Hej, jag är gravid i vecka 5 (4+3)
Igår hade jag BIM. Fick lite blodblandad flytning men inte mer än så. Men idag blöder jag EXAKT som vid mens. Googlar och googlar i timmar. Gråter, gråter lite till, hittar något som lugnar mig i några sekunder, för att sedan hitta något som sliter mig tillbaka till förtvivlan.
Hur mycket kan man blöda UTAN att det är missfall?
Och hur lite kan man blöda när det är ett missfall? Jag har speciellt ont, lite kanske. Ni som fått missfall, vill ni snälla beskriva lite hur det visade sig?😭 och ni som haft som mig och fått en fullgången graviditet, snälla dela med er😭😭

I måndags för en vecka sedan fick jag ett högt efterlängtat pluss... vilken känsla vilken enorm lycka. Börja dock blöda sparsamt samma dag, kan ju vara normalt. Hade dock två dagar med smärtor tog alvedon båda dagarna, och forsatte blöda sparsamt. Idag va jag på gynakut. Ultraljudet såg de ingenting ingen hinnsäck eller liknande. Har jag fått tidigt missfall... det känns så odramatiskt jämfört med min tidigare abort. Va i vecka 4+-2 när jag börja blöda upplevde inga klumpar utan bara en sparsam mens. Vad är era erfarenheter av tidiga missfall?? Klumpar? Inte klumpar? Tog även ett hcg prov som låg på 121 ska dit på onsdag och göra ett till för att se så det sjunker. Har känt mig så liten idag. Och varit livrädd...

Fick veta idag att jag fått MA. Trodde jag var i vecka 11 men visade sig att fostret dött i vecka 6. Har haft väldigt ont i magen som strålar ner i ljumsken till och från fram till vecka 9 tillsammans med lite gravidsymtom. Sen försvann allt för ca en vecka sedan.. alla symtom var borta! Känner mig så dum just nu.. och känner mig så ledsen och besviken. Känns som att jag gråtit slut på tårar. Jag har nu påbörjat en abort med tabletter. Är det någon som går igenom samma sak just nu? Eller nyligen gått igenom de? Vad fick er att acceptera läget och se framåt? Har lite svårt att hoppas på att plussa igen.. haft hormonella problem och blev så förvånad och glad över att jag plussade i slutet på april.

Ja, vad ska man skriva egentligen. Jag och sambon har försökt få barn sen januari -19. Kanske lite sent påkommet med tanke på att jag snart är 38 men åt andra sidan har jag faktiskt inte velat ha barn förrän jag träffade min sambo. Plussade första gången i april -19. Hann till v 12 då jag fick bruna flytningar och ett MA konstaterades. Fick cytotek vilket var en mindre trevlig upplevelse. Plussade sedan igen i januari -20. Lyckan var inte långvarig för började störtblöda i v 6. Ännu ett missfall. I mars var det dags igen men då hann jag bara fyra dagar efter BIM innan jag började blöda. Hade jag inte testat mig på BIM hade jag nog inte ens reagerat när ”mensen” kom. Vi är jäkligt envisa och missfall nr 3 räknas inte i egentlig mening eftersom det skedde så tidigt så vi var på det igen direkt efter. Plussade i maj igen. Var i v 8 i förra veckan och fick bruna flytningar. Fick jäkligt ensidigt ont så fick komma in akut och observeras och lämna blodprover. Blev utskriven midsommarafton och återbesök midsommardagen. Hcg hade inte sjunkit mer än med 165 så blev nytt ultraljud. Första såg man bara en skugga och blev därför oroad över X. Andra såg man tydligare. Graviditeten satt på rätt ställe. Eller graviditeterna kanske jag ska skriva för där var två. Den ena som höll på att blöda ut. Den andra var alldeles för liten så nu väntar jag på att den ska komma ut också. Har kramper och blöder. Inte mer än när jag har mens. Kommer koagel men inga klumpar. Jag ska kanske vara glad över att jag blir gravid ganska enkelt men det vet jag ju inte om jag blir till nästa försök och sannolikheten att det kommer att gå bra är väl lika med noll när det väl sker. Jag har inga barn sedan tidigare men har ändå lyckats vara gravid 4 ggr där inget blivit som det var tänkt. Just nu ligger jag mest och funderar på om vi ens ska försöka igen. Min livmoder verkar vara desperat som fångar upp allt den får till sig eller så stöter min kropp ut det som kanske hade kunnat fungera. Jag börjar även få åldersnoja och känner att tiden rinner ifrån mig. Min sambo är 6 år yngre än mig och ibland funderar jag på om jag begränsar honom. Jag kanske aldrig får behålla en graviditet och då berövar jag honom chansen att bli pappa. Jag antar att det är naturliga känslor när det blir så här. Jag är inte speciellt ledsen denna gången. De andra gångerna har jag varit helt förstörd psykiskt. Denna gången är jag oroväckande lugn. Jag vet inte om det är för att jag accepterat att jag kanske aldrig kommer att få barn eller om det beror på att jag kommer få en utredning. Jag vet inte ens vad jag vill med tråden. Förmodligen bara lufta mina tankar.

Jag är i v 13 och är så lycklig över att få bli mamma. Men. Min kille är ordentligt deprimerad och har varit i några månader. Han och jag glider i från varandra allt mer o mer. Det går inte att prata med honom för det blir bara värre. Min värsta mardröm är att inte kunna ge mitt barn en lycklig familj. Tips på vad jag ska göra eller tänka.

Jag födde för 3 månader sen och tycker att jag luktar väldigt illa från underlivet. Enligt barnmorskan var allt normalt på återbesöket och hon sa att det kan vara PH-värdet som gör att det luktar annorlunda. Även under graviditeten tyckte jag att det luktade illa, även då var allt normalt enligt barnmorskan och läkaren. Det jobbigaste nu är att nu känmer även min sambo av lukten. Det känns skitjobbigt eftersom vi försöker se till att ha mycket närhet även om vi ännu inte haft sex sen vi gjorde vår bebis, alltså på ganska exakt 1 år nu. Känns ju omöjligt att komma tillbaka till att ha ett sexliv när en känner sig äcklig.
Är det nån annan som haft samma problem och har tips på vad en kan göra åt det? Jag är noga med att duscha varje dag men utan att använda produkter i underlivet enligt rekommendation från barnmorskan, men ändå luktar det.

Jag helammar min son på snart 5 veckor. Igår hade han rostfärgat/mörkorange färg på bajset. Innan har det varit senapsgult.

Är detta normalt och varför får bajset denna färg? Har inte sett det förut.

Hej

Jag undrar vad ni tror om maten hos min bebis. Hon slutade för en vecka sedan att ta bröstet i samband med att hon lärde sig ta napp för första gången. Har efter det pumpat mjölk och gett ersättning. Nu har hon börjat ta bröstet lite och kan amma några gånger om dagen Max 10 minuter varje gång. Hon äter ca 90ml ersättning (vill ej ha mer - står på NAN att de ska äta 180ml/gång). Ibland kräks hon upp det. Brukar erbjuda antingen ersättning eller urpumpad mjölk var 2-3 timme, på natten äter hon inte alls utan sover hela natten.
Äter ca urpumpad mjölk kanske 2-3 ggr/dygn, då Max 60 ml då jag ej får ut mer.
Hon har gått upp superbra och ligger över sin kurva, men jag är ändå orolig att hon får i sig för lite.
Vad tror ni? Jag ska till BVC med henne i början av Juli, kan ej nå BVC för de har sommarstängt.

Tack!

Hej.

Jag är en tjej på 19 år som blivit oplanerat gravid med en kille jag bara träffat i snart två månaders tid. Han är också 19 år. Jag går inte på p-piller vilket jag berättat för honom så han vet vad som kan hända. Och att jag inte kommer göra abort ifall så blir fallet. Så vi båda har tagit risken och gjort ”fel.”

Jag har gått på p-piller av och till sedan jag var 14 men har aldrig lyckats bli gravid. Så jag trodde inte det skulle ske nu heller men det har skett. Jag är gravid.

När vi har pratat om det innan har han hotat med att aldrig prata med mig igen om jag skulle behålla det, och att jag skulle förstöra hans liv. Men ändå har han legat med mig, fullt medvetande om att jag inte skyddar mig och inte skulle klara ta bort det. Så det är lika mycket hans fel, eller? Jag är så rädd för hur jag ska berätta det för honom, hur han kommer reagera och hur det kommer sluta.

Jag vill inte göra abort, men är rädd han kommer tvinga mig till det. Har inte träffat hans familj, så är rädd hur dem skulle reagera också. Så mycket tankar som går just nu. Någon som varit i liknande sits? Hur ska jag tänka? Hur ska jag berätta det på bästa sätt? Vad gör jag?

Hej!

Igår så fick min sambo och jag för oss att ha samlag i sängen bredvid vår 3 månaders när hon låg och sov.
Jag samsover alltid med henne.
Jag fick avbryta för det kändes fel och sen efter det har jag fått griller i huvudet att det skulle varit farligt för henne på något sätt, hon guppade ju ganska mycket kan man säga.
Är jätteorolig för SBS, läser överallt, legat vaken hela natten och oroat mig.
Någon mer som haft/brukar låta lusten infalla och samtidigt ha en bebis bredvid i sängen?

Hej på er!
Jag är gravid i v 26 nu och den här resan har verkligen varit det tuffaste jag varit med om.

Jag har en bakomliggande depression samtidigt som jag påverkas väldigt av graviditeten.

Jag har fått någon typ av hjärndimma, jag vaknar upp och kan inte tänka klart. Och jag känner bara hur hjärnan blir mer och mer förstoppad. Det känns som det brinner i huvudet ibland.
Jag har inga sömn problem, sover ca 7-8 h natt. Men är precis färdig även när jag vaknar.
Orkar inte hänga med i diskutioner och jag kan inte tänka klart.
Jag upplever inte att en natts sömn hjälper, då det är allra värst när jag vaknar efter 7-8h sömn och borde vara "utvilad".
Om jag vaknar på natten eller så, så har jag panik och kan inte somna om. Utan tänker bara i panik att jag inte kan tänka klart.

Är detta någon varit med om som gravid och deprimerad? Skulle behöva alla tips och råd och stöd av er.

Kram

Hej på er!
Detta kan ev bli en lång text men ska försöka få det kortfattat. Några av er kan ha läst ett tidigare inlägg från mig om min bipolära sambo och mina barn och deras relation, nu är det mer min och hans det handlar om. Vi har vart tillsammans i två år nu i sommar, känt varandra ca 8 år innan. Han var sjukskriven i 4 år pga djup depression för ca 3 år sedan, nu har han till hösten vart sjukskriven igen i ett år, fick efter utredning vid årsskiftet 19/20 reda på att han lider av bipolär sjukdom. Han lider av ganska svår ångest och stress vilket begränsar hans sociala liv väldigt mycket, klarar sällan av att följa med eller hitta på något med andra om det inte är hans egen familj. Sysslorna hemma blir oxå lidande och jag får göra det mesta, vi gjorde på hans initiativ ett veckoschema om vem som gör vad för att slippa tjafsa om det vilket har funkat sådär. Han fördriver 90% av sin tid med att ligga och blippa telefon i säng eller soffa.
Jag själv har alltid vart social och tycker om att hitta på saker och umgås med människor så det skär sig en del där och jag känner mig ganska ensam till och från. Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta egentligen, mer än att livet känns lite hopplöst nu. Jag önskar inget hellre än att han ska få va frisk och må bra och fungera som en ”normal” människa.

För 4dagar sen började jag blöda och i tisdags fick jag konstaterat att det var ett missfall. Då hade processen redan börjat men fanns lite rester kvar har gjort två behandlingar med cytotec utan någon större blödning, hade mest ont men heller inte det så farligt och nu blöder jag i princip ingenting.
Fått till mig att man ska blöda mer och i veckor. Ska på nytt ultraljud på tisdag för å se så allt är ute men vill ändå höra era erfarenheter om det är vanligt att blöda kort tid med?

Vill börja med att säga att jag och min dotters far är separerade sen hon var född då han redan hade en familj som han höll ”hemlig”. Vår relation är idag trots alla omständigheter helt ok, han är väldigt speciell som person och alltid tryckt ner mig lite i förhållandet tidigare gällande mitt utseende men de går i vågor. Jag har hanterat de ganska bra men har nu börjat märka att hon går på vår dotters utseende, varför vet jag inte men de stör mig.
Min dotter är såkallad ”mixad” med många rötter :) hennes far är Ljus mulatt och jag är mörkhårig med mörka ögon dottern blev blond med lockigt hår o gröna ögon som finns på min papps sida av släkten.
När vi umgås så slänger han ur sig ”Men oj så tjock du blivit din lilla tjockis” följt av ett skratt som må tyckas oskyldigt och jag reagerade inte så mycket på just de, sedan har jag märkt att han aldrig berömmer vår dotter när hon gör något bra eller i hennes utveckling. På babysim sa han en gång ”gud de här var väl ingenting så fjuttigt” sen började han hylla sin andra dotter direkt att hon kunde simma när hon var 10 månader. Jag svarade inte först och sa sen att vår dotter är duktig som försöker o lär sig fint, märker då att han ej svarar. Han ger mig myclet ”lektioner ” I hur jag ska lära min dotter saker (han umgås väldigt sällan med oss)
Sist nu idag märkte jag att han tittade konstigt på vår dotter o sa ”gud hon är så ljus!! Hon måste få färg!!!! Hon måste vara i solen” de var nästan som han fick panik för hon inte var brun!
Jag satte då ner foten och sa att hon är fin i sin ljusa hy och de är ingen katastrof om man inte är brun.
(Pappan kommer från en blandad familj där halva släkten är mörkhyad) han påpekar ofta att han tycker vår dotter är så ljus.
Ett tag bad jag han göra ett faderskapstest om han jämt ska klanka ner på dottern han sa då starkt nej och att de är hans dotter.
(De är 100% vår dotter då jag bara haft förhållande med honom) men de som stör mig är att han ofta börjat påpeka saker om hennes utseende som har en negativ klang. Även andra kommentarer som jag vet att jag inte misstolkar.
Han har varit såhär tidigare också så de är inget som bara kommit nu. Jag avslutade med att säga att de är viktigt att vi berömmer våra barn o säger att de är fina som de är annars kan de vli så sjukt fel! Jag sa att lika myclet som han hyllar sin förstfödda dotter som är mörk så ska även vår dotter vara stolt att hon är ljus! De ska vägas upp på samma sätt. Alla är fina som de är oavsett hudfärg!
Han tystnade då helt och sa inget.

Hur hade ni hanterat det? Älskar verkligen min dotter och tycker hon är
Världens finaste med sitt lockiga hår o sin ljusa hy, skulle aldrig tillåta någon klanka ner på de och speciellt inte hennes pappa.

Otrevliga kommentarer undanbedes :)

Hej. Jag är i vecka 25 nu och har inte klarat sluta röka, jag skäms såpass att jag ljuger för andra så att jag nästan tror på mig själv. (”Jag röker inte på arbetet. Jag röker bara hemma” eller ”jag röker bara på arbetet inte hemma”). Har några kompisar som säger ”jag rökte hela graviditeten så det är ingen fara”, men jag vill inte. Jag känner mig smutsig och oansvarig. (Så ni behöver inte hoppa på mig mer). Frågan är, hur kommer bebis att må när den kommer ut, Abstinens? Kan jag försöka sluta nu? Tvärt om eller trappa ner? Och snälla, inga hårda kommentarer.

Jag är gravid i V27 och jag och min sambo bråkar mer och mer. Jag gråter nästintill varje dag och känner mig mer och mer hopplös, samma gällande inför vår framtid. Energin finns inte där mer, spenderar mycket tid under täcket i sängen sovandes eller gråtandes.
Vi har jätte fina stunder tillsammans men de negativa börjar bli fler än de positiva. Får ofta höra att jag inte gör något i hemmet, alla bråk och allt som är negativt är mitt fel och att jag inte mår mentalt bra . Jag har nu börjat känna ånger inför barn och abort är ju inte på kartan mer. Känner oro, rädsla och stress inför förlossningen och inför tiden efteråt.
Jag kan inte själv ta hand om barnet då jag känner att som ensamstående kommer det att bildas en depression och barnet kommer inte få någon bra start i livet.
Jag har just nu mycket att tänka på inte bara gällande mig utan även familjen då jag har sjuka familje medlemmar.
Ska man fortsätta att vara tillsammans och hoppas man hittar tillbaka till varandra, att det här bara är en deppig fas jag kommit in i som påverkar oss? Eller ska man säga tack och hej nu, och skriva på så fadern får ensam vårdnad efter förlossningen?

Undrar om ni har haft gravid symtom innan mensen ?
Själv har jag illamående och beskt smak i munnen?

Är ca i v 10-11 och i torsdags (28/5) började de komma bruna blödningar samt små små klumpar som typ blodklumpar (bara få millimeter stora). Detta fortsatte under fredagen och jag tyckte att de kom mer under fm samt att de började komma lite mer rosaaktigt blandat med de bruna (vet ej om jag inbilla mig). Idag, lördag, har de minskat men kommer förtfarande. Hade ont i magen torsdag em/kväll och nästan hela fredagen men nästan inget idag, ingen jättesmärta.

Någon som varit med om samma eller liknande? Är de MA för kan ju inte påstå att det liknar ett ”vanligt” missfall? Eller kan de vara något annat? Kan inte söka vård förrens på måndag eftersom det än sålänge inte blöder mycket eller har ont.

Jag skrev ett inlägg igår men det blev väldigt rörigt och jag visste inte så mycket vad det handlade om, är iallafall i v. 7+1. Jag började blöda för över en vecka sen och gjorde två VUL förra veckan. Jag fick veta att det här inte var en normal graviditet, att fostret var för litet, att man inte kunde se några hjärtslag och att jag förmodligen skulle få missfall. Började blöda ännu mer och fick ut klumpar, så igår fick jag en ny tid för VUL då helt säker på att det var ett missfall. Men man hittade ett foster med hjärtslag. Dock så har jag nu förstått (efter en del googlande) att jag har en blodansamling i livmodern ovanför hinnsäcken. Det kan ha varit en tvilling som inte klart sig. Har aldrig hört om detta tidigare och undrar om det är någon som varit med om samma sak? Dom kan inte säga i nuläget hur graviditeten kommer fortgå. Men skulle gärna höra om någon varit med om samma och hur det gick.

Okej, ska försöka att dra det här lite kort. För en vecka sen, alltså den 18/5 så började jag blöda. Jag var då i vecka 5+6. Fick åka in till akuten och göra VUL och hon trodde blödningen berodde på att det egentligen var menat att jag skulle få tvillingar, men ett av äggen tog sig aldrig in i livmodern så det kunde vara det som jag blödde ut (eller ett missfall). På fredagen samma vecka (22/5) så gjorde jag ett nytt VUL, den gynekologen sa att det här inte var en normal graviditet och att det med största sannolik är ett missfall. Det konstiga är att jag har mått illa hela veckan och spytt trots att jag blödit. Iallafall, i söndags kom det ut en klump med en hinna och igår kom det ut en liknande klump fast större. Så missfall alltså, fick en tid idag till gynmottagningen för att kolla så att allt är ute. MEN... på ultraljudet så ser man ett foster med ett tickande hjärta? Och jag förstår verkligen ingenting. Jag har en blödning så jag kommer troligtvis att fortsätta blöda, dom kan inte säga hur det kommer gå. Men nu fick man ju upp hoppet igen efter dagar av pendlande mellan hopp och förtvivlan, försöker att inte få upp hoppet för mycket. Är det någon som har varit med om något liknande?

Hej jag undrar om hur har ni haft med femte barn både graviditet och förlossningen ? Var det svårare eller liknande som de andra graviditeter ...

Hej alla!
Jag fick tyvärr veta att jag fått missfall idag. Skulle vara i v 12 men den lille slutade växa redan vecka 4-5. Nu ligger jag hemma och väntar på att det ska ut av sig själv. Hur lång tid tar det? Kan man skynda på det? Hur länge är man hemma från jobb? Haft väldigt milda smärtor o små blödningar men ”visste” nästan innan de sa på gyn. Som att kroppen berättat för mig tidigare trots stor mage, bröst och allt sånt.

Ni som upplevt liknande går gärna dela med er
Med vänlig hälsning, en sorgsen familj

Mitt barn är snart 11 månader. Hon kan inte krypa/masa (ligger hon på mage puttar hon sig bakåt), hon kan inte ställa sig upp mot möbler, inte heller sätta sig från liggande.
Hon säger ”mamma” men inte på beställning och verkar inte heller förstå innebörden av det. Hon kan inte säga något annat ord.
Hon kollar intensivt på mig när jag pratar men kan inte klappa händerna, vinka, ge mig en leksak, ställa två klossar på varandra och dylikt när jag försöker lära henne saker.
Hon har sen start varit ett lugnt barn, sovit hela nätter sen hon var två månader, äter jättebra och varit väldigt nöjd och extremt iakttagande.
De senaste två månaderna har jag dock märkt att hon är frustrerad och vill stå/gå genom att hålla mina händer mest hela dagarna.
Jag vet att barn utvecklas olika men jag börjar bli orolig eftersom hon varken utvecklats i tal eller motorik. Hon satt dock stadigt vid 7-8 månader och utvecklade pincettgrepp vid 9 månader. Är det någon som har erfarenhet om detta? Finns det fler såna barn? Jag vill ju bara veta att allt är okej med henne!

Hej,

Är det någon som har erfarenhet från genomförd kolposkopi i graviditetsvecka 28? Uppstod blödning eller andra komplikationer? Några tips inför etc.

/Nervös

Efter min senaste mens har jag haft massor med flytningar. Tjocka vita. Genomskinliga. Tjocka vita igen. Mensen slutade en fre. Natten till dö hade vi sex och tror jag hade ägglossning ngn dag efter. Upplever mer flytningar än vanligt. En speciell känsla i kroppen. Möjligen metallsmak i munnen ibland. Vad tror ni? För tidigt att testa nu.

Hur långt efter fick ni er ägglossning och mens efter cytotec behandling? Har gått 3 veckor för mig nu

6 veckor kvar till bf, så de börjar närma sig. Som jag känner nu vill inte jag ha med mig någon till förlossningen, jag är jätte rädd för förlossningen, känslan av att tappa kontrollen och att känna mig utelämnad. Och för mig känns det bara som att har jag en till person där, förutom personal så är det bara ett extra moment som gör mig orolig, att jag ska tänka på vad den människan tycker å tänker. Men alla jag pratar med tycker att jag ska ha någon med mig. Jag är inte tillsammans med barnets pappa (men han är delaktig och vill vara en del av barnets liv), så känner mig inte bekväm med att han ska vara med, de enda andra alternativet är min mamma, men vet inte hur bekväm jag kommer känna mig å ha henne med då de är en sån intim händelse.

Ni som har varit själv på förlossningen hur gick det för er? Var det något ni önskade själv eller blev det vara så? Önskar ni att ni hade valt annorlunda efter?

hej! jag har nyss plussat (är kanske i v 7-8)
jag väntar mitt tredje barn. Detta var inte planerat men välkommet!
jag är så otroligt rädd för att en eventuell insjukning för mig i corona skulle kunna göra skador på fostret, menar självklart inte att jag skulle älska ett barn med speciella behov mindre men när jag är gravid så är jag så sjukt rädd för allt och coronan gör det nästintill outhärdligt att leva i ovissheten tex så känns det att om man blir smittad så tidigt i graviditeten så är ju inte alla organ färdigbildade på fostret och en infektion som corona kanske kan rubba min kropp?! tänker att det finns ju inget barn som är fött än som blivit smittat tidigt i graviditeten?!
jag är i akut behov av alla era olika tankar mår verkligen inte bra och funderar på om jag ens skulle klara av att leva i denna oro en hel graviditet?!?!

Hej jag vet att kanske inte är normalt att pappan är med i libroklubben
Men min fråga är
Har en son som är 2 år redan men inte vart med från början där. Men min fråga nu är det normalt att ha panik över att få barn nu?

Om ca 4 veckor är beräknar och jag har en panik över att ja jag ska bli pappa igen.
Är det normalt eller ska man inte va det?

PS ska få barn med min nya partner DS

Hej!
Är det någon som vart med om samma sak som vet vad som gäller?

Om jag blir sjukskriven pga depression/utmattning under min föräldraledighet, kan min sambo vara hemma med barnet då, utan att behöva ta ut föräldradagar? Alltså att han inte behöver ansöka om betalda dagar?

Nyfiken på vad och hur ni tänker kring coronoaviruset. Har era barns förskolor gått ut med några direktiv om hur de hanterar smittan? Och hur de gör med barn som varit i riskområden? Håller ni era barn hemma? Och/eller kommer ni att göra det? Har era större barn frågat er något om viruset? Vad har ni svarat?

Jag skriver med tårar i ögonen och erkänner för mig själv att jag inte orkar med min 3 månaders bebis. Jag älskar henne över allt annat men hon tar all min energi. Hon är en ganska krävande bebis och skriker högt och mycket. Min sambo avlastar mig när han inte arbetar, men det räcker lixom inte. Jag får ångest när jag vet att jag måste ta hand om min lilla tjej alldeles själv en hel dag/natt. Just nu vill jag bara att tiden ska gå och att hon ska klara sig på egen hand.. Är det någon mer som har känt samma och vad har ni gjort?

Hej!
Undrar om någon här haft bruna flytningar i vecka 16?
Hade nämligen det på morgonen idag, gyn tog inte emot fler samtal idag och av 1177 fick jag som svar ”ja, det är ju vanligt fram till vecka 12 men nu är ju du i 16...”
Så hade gärna velat höra era erfarenheter om det!❤️

Hejsan, jag behöver bolla tankar om någon annan har upplevt detta?? I fredags så fick jag sjukt ont där nere (kändes som en starkare mensvärk) och om jag följer upp hur många veckor min lilla ska vara så ska jag vara i v.12 (11+0) men jag började få bruna flytningar och pytte lite blod på lördagen så vi bestämde oss för att åka in.. jag gjorde ultraljud för första gången och den var lika stor som att den skulle vara i v.6 / v.7 nu.. och hon såg inget hjärta som slog... Men hon ville inte utesluta att det skulle vara ett missfall.. men jag har små blödit nu sen i lördags och jag känner förkyld symtomer (håller koll på min temp om jag får feber så får jag bara ringa?).. min fråga är ; är det nån som har upplevt samma och har barn idag eller kom missfall sen för er? För just nu kan jag inte tänka positivt alls 😭

Nu är det ett tag kvar innan barnet kommer, närmare bestämt i september, men tanken slog mig ändå. Min mans mamma röker och inte lite heller. Ofta en gång var 1-2h, är hon på besök går hon självklart ut och respekterar oss bra på det viset. Luktar lite rök när hon väl kommer in. Men när barnet kommer känner jag att jag inte vill ha någon röklukt runt min barn eller liknande. Hur säger man det på ett bra sätt så att ingen tar illa upp? Helst hade jag velat att hon var nyduschad och hade rena kläder när hon kommer på besök och ska hon röka är det hemgång. Är jag överdrivet könslig nu?

Hej!
Fick barn 2018 i december och har fortfarande inte fått tillbaka min mens (februari 2020). Födde med akut kejsarsnitt om det kan ha betydelse och slutade amma när min son var 10 månader. Någon som varit i samma situation? När kom mensen isf tillbaka? Vill snart försöka med ett syskon så börjar få lite panik och tycker det är konstigt att den inte kommit tillbaka än! Alla tips mottages!

Mvh
Julia

Nån mer än jag som känner att graviditeten inte bara är en dans på rosor utan att de är riktigt jävla jobbigt i mellan åt?
Har bf i början på juni, så har ca halva tiden kvar. Jag och barnets pappa är inte tillsammans men vi är kompisar och har vill vara delaktig.
Men jag känner bara att jag vill att allt ska bara över nu! Jag älskar redan de går barnet så jag ångrar inget, men kan knappt prata om graviditeten för jag bara grinar och tycker att allt är jobbigt då folk frågar saker.
Vad kan jag göra för att det inte ska bli en så hämsk upplevelse? Som de känns nu vill jag aldrig få igenom de här igen.

Min sambo och jag har varit ihop i många år, och vårat förhållande är inte jättebra tyvärr. Vi har inte haft sex på väldigt länge och jag har ärligt talat inte haft lust heller. Men han får stånd typ så fort han tar i mig. T.o.m. om jag är ledsen och han tröstar mig så kommer det där ståndet. Jag fattar inte riktigt det, känns inte speciellt mysigt om man är ledsen. Har haft ett förhållande tidigare och där kunde vi vara nära utan stånd hela tiden. Blir väldigt avtändande det här. Man vill ju inte söka tröst hos nån som inte ens kan kramas utan att få stånd. Är det normalt eller hur har ni det?

Jag har alltid velat ha en flicka och allltid sett mig ha en flicka. Har ingen vision av mig med en pojke och jag får dåligt samvete för att jag känner så. Lite som att pojken skulle vara oönskad men jag vet att jag skulle älska barnet oavsett kön. Men får lite ångest så fort min pappa säger att det är en grabb, jag tycker verkligen inte om att han säger så. Men det kanske beror på att han är uppväxt i en mansdominerad omkrets och jag har aldrig gillat det så då har jag vuxit upp med att på något sätt tycka kvinnor är bättre än män. Jag vet att det är helt fel och jag är lite orolig.
Är det normalt att känna så här angående kön på bebis?
Det viktigaste för mig är såklart att bebisen är frisk men känner ändå av dessa känslor.

Hej. Jag är ny här och är gravid i 16:e veckan.
Kan inte säga att jag har haft en underbar graviditet hittills. Har det väldigt bråkigt i min relation det senaste, varit väldigt orolig över barnet och känner mig inte glad över att vara gravid pga allt, men vill förstås fortfarande ha mitt barn. Nu har jag fått reda på att min partner har låga lever värden, han bestämde sig för att berätta att han inte visste vad detta kunde bero på men en av anledningarna kan vara att man födds med ett genetiskt fel och att detta kunde överföras på barnet. Vilket fick mig att må väldigt dåligt. Jag undrar om någon vet något om detta och bör jag egentligen oroa mig? Hur vanligt är det med kromosofel?
Jag är 29 år och frisk. Har tagit hand om mig extremt mycket under graviditeten bara för att jag är så orolig. Har gjort ett ultraljud i vecka 15 och då såg allt bra ut enligt barnmorskan men hon kunde inte garantera att det var friskt. Funderar på att göra ett sånt kromosom test för att kolla.

Hej.
Imorgon ska jag ta cellprov och börjar nojja över om detta kommer vara skadligt för fostret? Om man börjar blöda osv?
Jag måste ta cellprov då jag inte tagit det på några år.

Någon mer som tagit cellprov gravid?

Vid min förra graviditet fick jag reda på tidigt att jag hade ett myom. Och det växte under den första halvan av graviditeten till ca 10cm. Jag fick enorma bekymmer av den då jag fick kramper och väldigt ont om jag överansträngde mig.
Dum som jag var pushade jag mig vidare lite för hårt till den grad att jag fick sammandragningar var 3-5minut i v 20.
Jag fick åka in och fick bricanyl för att hämma sammandragningarna och blev sängliggandes kommande månader för att successivt kunna börja röra på mig väldigt försiktigt för att inte trigga fler förvärkar.

Jag fick ett beräknat snitt 10 dagar före BF då lilltjejen låg i säte (kanske pga. Myomet?).


Nu vill jag så småningom försöka gå in i en till graviditet men är lite rädd och kluven.
Jag fick sagt att troligtvis kommer myomet att minska lite av sig själv, men 3 månader efter förlossning hade den fortfarande inte krympt.

Jag har fått valen att operera bort den, att försöka krympa den med något läkemedel som sätter kroppen i ett läge som liknar klimakteriet eller så bara satsar jag och ser vad som händer.
Dom sa att myomet kanske har nått sin största stolek och håller sig så, eller så växer det vidare under graviditeten.

Operation känns inte aktuellt då myomet sitter i den yttre väggen på livmodern på en ganska stor yta. Det blir mycket ärrvävnad och eftersom jag redan har ett snitt med ärrvävnad kan det försvåra både att bli gravid och göra livmodern lite skörare.
Så valet är mellan dom andra två.

Jag ville se om det är någon som har någon erfarenhet av myom i samband med graviditet?
Eller bara lite allmän feedback och åsikter om hur jag ska tänka eller gå till väga :)

Kram på er!