Ska försöka fatta mig kort. Jag är gravid i v.12 (11+2). För 10 dagar sedan fick jag ett missfall, fick då komma in till gyn där dem konstaterade att jag hade väntat tvillingar men den ena hade stötts ut av kroppen. Hade dock varken rikliga blödningar eller smärta när detta hände. Ett hjärtslag såg dem fortfarande och konstaterade att den andra levde. Igår hade jag och sambon sex, när jag skulle gå på toaletten efteråt kom det en brun blödning med klumpar. Tänkte direkt att ”och där försvann nummer 2”. Blödningen försvann direkt efter det toalettbesöket. Har inte heller känt smärta. Men kan man blöda 10 dagar efter ett missfall? Tänkte i och med att det var gammalt blod och jag knappt blödde ”ut” så värst mycket vid första missfallet. Ska på kontroll på onsdag men hatar ovissheten. Hur blödde ni vid missfall? Kom allt samtidigt eller lite i taget? Hoppas ju på att det kan vara rester från missfall 1 🙈

I torsdags förändrades vårt liv, speciellt för vår fina kille som snart fyller 5 år. Diabetes typ 1. Jag kan inte fatta det. Hoppas jag vaknar imorgon och detta bara är en dröm. 💔

Är det någon som har erfarenhet av CMV infektion under graviditeten? Jag är i vecka 12 , andra graviditeten, och låg nyligen inne på sjukhus med blodbrist, förhöjda levervärden och feber. Troligen orsakat av CMV virus vilket det visade att jag hade. Är så rädd att fostret blivit smittat 😢 Det kan då i värsta fall ge svåra neurologiska skador. Man kan kolla smitta genom fostervattenprov men då först i vecka 21. Är så orolig och vi vet inte hur vi ska göra. Får tyvärr inte mycket stöd av vården.

Alltså, jag vet att jag borde vara väldigt glad och tacksam att illamåendet försvunnit.. MEN kan inte sluta tänka..

För 1 1/2 vecka sen hade jag en blödning var då typ i vecka 5+3. Alltså blödningen var så liten.. men den fanns ändå där. Typ som en blodig flytning i konsistenten men mycke mindre än en flytning. Inga fler blödningsr efter det. Illamåendet drog igång! En vecka bara, första dagarna var de konstant illamående heeela dagarna. en va de bara på morgonen, spydde 1 gång 2-3 morgonar irad. Och nu är allt som bortblåst!!! Jag blir så nervös.. varför försvinner symtomen??? De ska de ju inte göra.. tycker jag inte.. HATAR att jag måste gå till vecka TJUGO för RUL. Inga ultraljud innan dess..
ska träffa barnmorskan 4 november första gången. Men kommer inte komma nån vart hon kommer vägra ge mig ett tidigt ultraljud för de är onödigt enligt henne.. tycker detta är svin jobbigt

Hej alla! Har ni några erfarenheter av letrozole?? Hur blev det för er? Jag tog letrozole en hel tablett i 5 dagar men fick tydligen cysta av dessa därmed ingen ägglossning som jag hade hoppas på!:( här någon av er här inne haft cystor? Tack alla kram

Hej alla. Som rubriken säger undrar jag om någon av er haft såhär. Ägglossning men ändå att det visas negativt på stickorna. Jag har tagit test i princip varje dag men det här ändå visas negativt. Använder de från rfsu. Haft blödningsproblem o blött konstant varje dag typ i ett år... så räknar inte med att haft ägglossning ändå! Men nu äntligen har det minskat o dom senaste 2 månaderna har jag slutat blött konstant men vet inte ännu hur min mens kommer bli nu då jag ätit provera ibland men slutat med dessa nu. Längtar efter ett andra barn så de gör ont... dela med er om ni haft liknande blödningsrubbningar eller utebliven ägglossning osv tack :)

Hej. Jag är i vecka 6. (5+3). Kan man ha nidblödning nu? Fick en liten liten liten blödning på pappret idag. Är super orolig. Är det vanligt??? Har ej hänt fler gånger

Hej!
Måste bara ventilera mig efter vad som har känts som det längsta dygnet i mitt liv. Jag är i v.10, och började blöda igår. Utan magont, bara blod. Jag ringde 1177 och avvaktade sedan under em, på kvällen började jag blöda mer och jag bestämde mig för att åka in till akuten. Jag ville bara få det konstaterat, svart på vitt, om det var ett missfall. Väl där kunde akuten inte ta emot flera patienter pga ambulansintagen, väntetiden beräknades bli framåt morgontimmarna. Så jag åkte hem, och beslutade mig för att prova imorgon igen. Idag fick jag en tid hos gyn för att kolla med Vul. Läkaren var tyst en lång stund under undersökningen. Visade mig ett foster med hjärtljud, men även ett tomrum strax under fostret. ”Här har du förmodligen haft en tvilling, som inte är kvar. Det kan förklara blödningen”. Fick en extra kontroll om två veckor för att kolla fostret igen, då man inte vet hur detta kan påverka det foster som är kvar. Har någon annan varit med om samma? Hur gick det för er? Vill inte hoppas för mycket, men ett litet hopp om att kanske få ett barn finns ju nu.

Varning för låååång text och känsligt innehåll.

Vi plussade, bestämde oss för att behålla och lyckan var total. En vecka senare rasade a l l t. Jag skulle precis få in i v.7..

Det började med ljusrosa flytningar som man knappt såg om man inte var uppmärksam. Sen fick jag ont i magen, precis som mensvärk. La mig i soffan och tittade på film med barnen. Molandet höll i sig men jag tänkte inte mer på det.

Barnen nattades och jag skulle bara gå på toaletten. Blod. Det är blod på pappret. Inte mycket, men ändå, klarrött blod.

Jag fick panik. Ringer 1177 och skrikgråter i telefonen. ”Får jag missfall nu?? Kan jag fara nånstans så någon kan titta på mig och bekräfta om så är fallet??”

-Lägg dig i sängen och tänk på något annat. Det ända du kan göra är att vänta.

Vänta på att blödningen ska eskalera..

Jag går i säng, lyckas tillslut somna efter många timmars stirrande i taket.

När jag kliver upp morgonen efter känner jag hur det rinner till. Sätter mig på toaletten och ser att hela toan är fylld med klarrött blod. Jag torkar mig och det är slemblandat.. vill minnas att det fanns någon klump där också..

Nu.Är.Det.Kört.

Sen stannar det av. Nästa gång jag går på toaletten är det som dagen innan, bara blod på pappret, dock fortfarande slemmigt blod.

Sen blöder jag som en vanlig mens i tre dagar till, sen inget alls.

Min hjärna säger mig att det är slut, jag såg ju vad som kom ur mig..

Men min kropp säger att jag fortfarande är gravid. Alla symptom är kvar..

Men det kanske är vanligt? Jag vet ju att det tar X antal veckor innan allt har gått ur..

Jag får inte göra någon undersökning för att fastställa missfallet, för sånt gör man tydligen inte.. Jag ska vänta 4 veckor och sen ta ett graviditetstest. 4 veckor kändes bara såååå himla länge.

Snälla säg att det är någon fler som varit med om samma sak? Som har haft samma känslor?

Är det bara kroppen som spelar mig ett spratt?

Kan graviditetshormoner påverk så att man mår sämre som gravid?

Jag fick göra ett moderkaksprov efter man sett en mycket bred nackspalt på UL, över 9 mm.

Igår fick jag besked om svaret. Läkaren ringde mig, kände direkt att något var fel. Har loggat in på Patientportalen varje dag denna vecka, inte sett något svar. Jag har jobbat på som vanligt för att tänka på annat, men oron har legat och gnagt och tärt så på mig.

Minns knappt hälften av vad läkaren sa. Trisomi 18... extremt ovanligt... inte förenligt med liv...

Min första graviditet som varit såå efterlängtad slutar nu med en framkallad abort på sjukhus nästa vecka. Vi är helt förkrossade. Jag har en blogg där jag skriver om detta om någon vill veta mer:

https://graviditetiallsinnakenhet.blogspot.com/?m=1

Hej, jag är i min 9+4 vecka just nu och har fått vetta att jag har bakteriell vaginos. Är det någon som har erfarenhet utav det och hur har det gått? Blir lite orolig står att det kan orsaka tidig förlossning. Jag ska behandla det i 6 dagar nu, men fortfarande orolig :(
Tacksam för svar

Hur gör ni för att inte gå under av oro dem första 12 veckorna under graviditeten? Är i v.6 och oroar mig över att få missfall så jag knappt kan sova om nätterna. Varje gång jag får en flytning är det som att det går en kall kår genom kroppen för att man är så rädd för att det ska vara blod. Hur tänkte/tänker ni för att lugna er själva?

Jag läste ett tidigare inlägg angående en jobbig svärmor, som jag kände igen mig måste skriva av mig...Varför ska de lägga sig i allt? Min svärmor är helt underbar förutom att ibland kan jag tycka att det bli för mycket, svårt att förklara men det känns som de ska vara så mycket hela tiden. När man kommer hem till de så hinner vi knappt in genom dörren förrän hon är med näsan nere i vagnen.. varenda gång tänker jag "men snälla vi kan väl få komma in först". Enda sedan vår dotter v Jag känner inte alls så här med mina egna föräldrar

Hej. Fick 1:2. Min värld rasar. Hur hanterar man ngt sånt här?

Hej, fyller 21 i september och är hemma med dottern(1 år) samtidigt som att jag pluggar upp min gymnasieexamen på distans, 50 %.
Har fått diagnosen borderline när jag var 18 år och gick i DBT(därav ingen gymnasieexamen- sjukskrivning). Under grav o hennes första år har jag inte ätit antidepressiva men gjort det till och från sen jag var 13 år annars.
Känner nu att jag behöver äta det igen. Har ingen ork, allt känns meningslöst och är ledsen och arg hela tiden. På sambon, dottern, familj, vänner etc. Men, sambon verkar inte fatta detta. Trots att han vet om diagnosen och mina besvär tjatar han på mig om ex städning, disk, tvätt och blir arg när jag inte gjort allt han tycker jag borde göra. Han tjatar även om sex och hur andra tjejer ”spanar in honom” och hur han inte kan hålla sig till bara mig... sen säger han att han skojar. Han jobbar och jag är hemma, men jag går alltid upp med dottern när han går upp(06.30) men ändå så går han o lägger sig 20.30(lämnar mig ensam med dottern, hon är nattuggla o går ej på förskola så hon lägger sig när jag gör det ca 21.30-22). Jag får ha henne när jag lagar mat till oss alla, fixar disk mm. Sen på kvällen/natten.
Vet inte riktigt hur jag ska orka och finna lust och glädje igen. Dottern är det bästa som hänt mig men orkar inte va den bästa mamman jag kan va. Speciellt inte med sambon som inte hjälper till med något här hemma..

Hur har ni som tycker om att vara gravida känt er när ni vetat att ni var färdiga med barn? Jag har precis fått mitt tredje och sista barn, och det är inte förhandlingsbart, detta var sista barnet. Dels vill jag inte ha fler, maken vill definitivt inte ha fler, jag fyller snart 35 och då ökar ju riskerna, vilket skulle vara otroligt mycket mer jobb när man redan har 3 barn. MEN att vara gravid är det absolut bästa jag har gjort nån gång. Jag har fått må så otroligt bra och har älskat den stora magen varje gång. Förlossningarna har gått som på räls, och det finns ju ingen häftigare upplevelse! Nu när jag ser höggravida kvinnor kan jag känna en sån avundsjuka att de har det roliga kvar och det känns helt ofattbart att jag aldrig mer kommer vara gravid. Man har ju bara värmt upp känns det som. Nån som kan relatera?

Hej!
Jag plussade vecka fem men glädjen höll bara i sig i några dagar.

För 13 dagar sedan började jag blöda (bara på papper, inte i trosa). Har sedan dess fått kanske 4-5 störtblödningar. Inga riktiga klumpar, men mensvärk vid två olika tillfällen (dag 3 och dag 11 av blödning).

Jag var stensäker från första blödning att det var missfall (har inte fått det bekräftat och test visar ju såklart fortfarande positivt) - men nu de senaste dagarna har jag fått ännu ondare i brösten och andra gravidsymptom som jag INTE hade innan mitt förmodade missfall. Jag har läst att kroppen kan känna sig gravid ett tag efter missfall, men att få fler symptom har jag inte läst om?

Fler som varit i samma sits? Hur gick det för er?

Jag hade blodblandade flytningar och blod när jag torkade mig på toaletten och blev orolig så jag kontaktade både barnmorska och kvinnokliniken flera gånger som sa att en liten blödning inte är någon fara, vilket jag vet men jag var ändå orolig. Till slut fick vi komma in för ett VUL som visade att vi fått en Missed Abortion. Jag var då i 13 (12+6) och bebis hade slutat växa i v8 ca. Från dröm till mardröm på en sekund 😭
På sjukhuset fick jag tablett för att stanna av alla gravidhormoner och två dagar senare (lördags) tog jag cytotec 4st på morgonen och ytterligare 2 till efter 4,5 timme) men blödningen kom aldrig igång så 4 dagar senare (i onsdags) fick vi komma in på VUL igen som visade att det inte hänt ett smack. Så nu är jag inbokad för en skrapning på måndag.
Min fundering är om det är någon annan som har varit i samma situation? Hur gick det för er och mådde ni?
Jag vill bara vakna ur denna mardröm 💔

Jag och min sambo väntar vårt andra barn, bf om 3 veckor. Vi har en flicka på 1,5 år och denna gången har vi valt att inte ta reda på könet. Jag ångrar mig inte alls utan ser fram emot att få reda på könet vid förlossningen. Nu är det så att ända sedan vi valde att inte ta reda på könet har min svärmor dränkt mig i kommentarer VARJE DAG om att det blir en liten pojke. Det kan låta " lilla prinsen kommer snart" " snart blir ni föräldrar till en pojke" "om några veckor gör prinsen entré" "snart blir prinsessan storasyster till en lillebror" " lillebror kommer tidigare" " Det där är definitivt en pojkmage" osv. Hon pratar med alla hon träffar om hur vi med 100% sannorlikhet kommer att få en pojke nu. Dessutom skickar hon massa blåa hjärtan hela tiden. Detta gör mig fullständigt galen. Man kan spekulera i vad det är för kön, det gör vi med såklart, men att lägga det på denna nivån... det förstör hela grejen för mig. Vi bryr oss inte ett dugg om vi får en underbar dotter till eller en pojke som kommer och förgyller vårt liv. Men hennes kommentarer gör mig jätteledsen och får mig att känna att om vi får en flicka så är hon inte välkommen. Det har nästan kommit till den poängen att jag hellre vill ha en flicka till bara för att slippa få höra "vad var det jag sa, jag hade rätt" Jag kokar snart över och kommer förr eller senare explodera. Gravidhormonerna gör det inte bättre heller. Vad hade ni gjort? Jag har inte velat säga ifrån och bli ovän med henne men snart bryr jag mig inte längre.

I torsdags morse hade jag en liten blödning som blev mer och mer under dagen och på fredag och lördag kom det ut klumpar och jag fick jätte ont i magen i nån minut. Men nu på tisdag har blödning stoppats, det jag undrar är om nån annan varit med om att ett missfall är så här för jag läste att ett missfall ska man blöda i flera veckor men detta va ju så länge som en mens.
Om det inte är missfall är jag i vecka 7 (6+4)

Hej!
Hoppas frågan är okej men har någon här erfarenhet av att sökt bidrag eller liknande hos socialen som gravid/partners?
Hur blev det för er och sådant

Hej befinner mig i vecka 28 i min första graviditet och har den senaste tiden fått mycket flytningar. Det rinner på så det känns som att jag kissar ner mig. Jag har även fått mensvärksliknande smärtor, kan de vara ett tecken på foglossning eller?

nå,vad tycker ni? När går gränsen (ålder) för att barn kan vara nakna på stranden? Min 4,5 åring badade naken häromdagen och bara för att vi hade glömt extrakläder och han var kall i uv dräkten. Han verkade inte brydd själv men jag började tänka på om det fanns pedofiler mm i närheten!

Hej,
Ni som blivit beviljade kejsarsnitt, i vilken vecka fick ni det beviljat? Är i vecka 33 och lider av svår förlossningsrädsla. Har träffat 2 olika barnmorskor, en Aurora bm och en läkare nu. Trodde /hoppades på att läkaren skulle ge mig besked men hen sa bara att jag ska fortsätta med aurora - besöken och "sen får vi se". Upplevde läkaren som jätte elak, nedlåtande och otroligt dömande och känner att jag nästan håller på att ge upp. Hur många ggr ska man orka förklara för främlingar om ens rädsla och berätta ALLT om och om igen innan jag får besked? Jag tar hellre ett nej så jag iallafall kan göra ngt drastiskt än att bara vänta hela tiden. Dessutom är det lång tid mellan varje besök (en månad mellan Aurora och läkarbesöket). Har ju bara 7 veckor kvar.. :/

Vet inte vad jag ska göra längre, min dotter på 3 år bara gnäller och skall bråka om allt! Uppskattar inget man gör, hon får även som hon vill ibland men inte ens det uppskattas! Har henne varannan vecka också, jag har alltid kört stenhårt på rutiner och regler, men känns som det inte är lika viktiga på andra veckan.
Jag får ofta höra att jag är dum, elak, hemsk, vill till sin pappa å hans nya för dom är aldrig arga, leker jämt!

Snälla vad ska jag göra för att bli accepterad igen ??
Någon som haft samma?.
Jag sliter av mig håret snart... man känner sig som en hemsk mamma när hon säger dessa ord.

Jag har en dotter till hemma på 2 månader som jag fått med en annan då, så syskonen har varsin far.

Ursäkta långt inlägg..

Jag lider av svår Förlossningsrädsla. Har varit rädd i stort sett hela graviditeten men hela tiden skjutit tankarna framför mig. Sen kom den dagen då min barnmorska frågade om mina planer för förlossningen och jag bröt ihop helt. Fick remiss till en aouroa som i stort sett avfärdade allt jag sa och gav mig en broschyr om mindfulness. Fick en ny tid efter semestrarna vilket var ca 1 månad efter. (Hela samtalet med Aurora gick ut på att dumförklara mig och berätta dåliga saker om kejsarsnitt. Vart överrumplad av allt hen sa och hade svårt att bemöta med Konkreta argument utan bara grät.)

Fattar inte hur en timmes samtal med en månads mellanrum ska förväntas hjälpa??

Läste broschyren när jag kom hem och blev alldeles arg när jag läste den. Den innehöll bara massa skit om hur positivt all smärta var, hur man med positiva tankar kunde få barnet ner längre i magen mm och jag kände hur paniken inom mig bara växte och växte.

Veckorna efter detta har ångesten bara ökat och ökat. Gråter på nätterna, får panik attacker på bussen till jobbet och mår allmänt piss. Min kille är inte särskilt stöttande utan bara säger att "allt kommer bli bra", "du har aldrig pressat dig till max förut, du klarar detta" .

Fick träffa min vanliga bm på rutinkoll igen och jag bröt ihop ännu mer och förklarade att aouroa bara förvärrat allt och hon tröstade mig och sa att hon trodde jag skulle få ks vilket lugnade mig enormt. Meddelade min partner om detta och kände mig lycklig för första ggn på länge. Det var då han sa "vi ska förbereda oss på vanlig förlossning iallafalö, ifall läkaren säger nej". Paniken kom upp till bröstet igen och jag var tillbaka på ruta 0 igen. Är så irriterad på att han ska skrämma mig när jag äntligen mådde bra.

Fortsatte gråta på nätterna och hade framför allt en extremt jobbig natt när jag inte sov alls. Han fick lite dåligt samvete och efter jobbet kom han hem med en lapp på saker HAN ska göra för att underlätta allt och jag blev lite lugnare. Lappen ligger i hans plånbok och än så länge har han inte gjort ngt av det som står.

Varje gång jag berättar om hur trött jag är berättar han hur trött HAN är. Trots att han är trött insitererar han på att träna hela tiden vilket jag vet gör honom ännu tröttare men eftersom träning tydligen är det viktigaste i hans liv så prioroterar han det.

Nu till mitt största problem. Han vill så gärna springa Lidingö loppet och har anmält sig dit trots att vi ska få barnet strax innan. Jag har uttryckt min oro för att ensam passa barnet och hunden den dagen och eftersom han kommer vara så trött efter loppet så kommer han inte kunna hjälpa till alls utan jag måste passa upp honom också. Får jag ks kommer jag inte kunna ta hand om hunden eftersom den är så pass stor och stark och jag är orolig för hur detta ska gå.

Önskar verkligen att han har mer handlingskraftig och inte så självisk och tänkte på sitt lopp.

Funderar över om vi ens kommer klara detta och hur mkt av mina känslor som endast är gravid hormoner? Ni som haft själviska eller oengagerande partners under graviditeten? Lyckades ni förlåta dom och gå vidare med livet? Hur löste ni allt?

Hej! Jag är gravid i v.18 och har problem med uppsvälld och gasig mage. Jag har köpt receptfria tabletter på apoteket för att minska uppsvälldheten. Jag har börjat äta Redugas och undrar någon har testat detta eller har ni andra tips för att minska dessa magproblem?

För 1 vecka sedan fick vi ett förmodat missfall i vecka 6. Alltså var det väldigt tidigt. Vi hade fått ett två positiva test en dryg vecka innan missfallet, och anledningen till att jag är så säker på att det var ett missfall var att det var väldigt klumpigt det som kom ut. Men det gjorde inte mer ont än en vanlig mensvärk.
Min fråga är nu, om det är normalt att gravidsymtomen kvarstår trots att man fått ett missfall? Jag mår illa i omgångar, kommer som i vågor några gånger om dagen. Någon som varit med om liknade?

Hej. Vi plussade i lördags morse, 3 h efter så känns de som jag kissat på mig. Då är de alltså blod som gått igenom både trosor o cykelbyxor, så antar missfall. Blödde inget mer än de egentligen.. Skulle vart i v 5 4+3 om Man kolla på app. Men jag fattar inte vad man gör nu :( läst som en tok. Ska man ringa mvc, gyn? Eller ta nytt test eller bara låta de va? 🌟

Mår fortfarande fruktansvärt illa. Någon som vart med om samma?

Har idag i v9 (8+2) fått vad som verkar vara mens.... ljus röda blödningar när jag torkar mig... kommit lite i bindan, mensvärk som moler hela tiden. Är så orolig och rädd att det är ett MF.... Har aldrig varit med om det här förut. Detta är min 5:e graviditet...

Min dotter på 3år klagar ibland på att de kliar i rumpan.
Noga med att torka rent när de byts blöja, springer även runt både med trosor å utan en stund varje dag.

Har kollat analöppningen när hon somnat om de kan vara mask men inte sett något. Å de ligger inte kvar nå avföring heller.

Mån som vet vad de kan bero på?

Hjälp! Ps: mkt info.. Blev lämnad trots att barnet var planerat. Hans ursäkt var att han inte trodde det skulle hända så snabbt och att han inte kände sig redo eftersom han bor hemma och är 27 år utan jobb. Är 25 med egen lägenhet. Han ville göra abort men det vill jag inte gå igenom igen. Är nu i vecka 11 och varit ensam från start :( han säger att han kanske vill vara i barnets liv när det är fött (vill jag knappast lita på) men han vill inte vara där för mig under graviditeten och hjälpa till med något. Har ingen familj och knappt några vänner så det kommer bli jobbiga månader men bebisen och kärleken underlättar lite. Är mest hemma och isolerad men får tvinga mig till jobbet för att klara av hyran. Nu till frågan.. är det fel av mig att utesluta honom helt om han vill komma tillbaka tex när jag är i månad 8-9 eller när barnet är fött? Vill tillägga att han är ifrån Somalia och anledningen till att han inte är närvarande är för han inte vågar berätta för sina föräldrar eftersom vi skaffat barn utanför giftemål. Tack finisar

Jag har skrivit innan om mina tvivel. Försökt ring 1177 för att prata med någon. Jag känner att jag inte har några som helst anledningar att behålla barnet. Kände mig innan bortprioriterad när jag ändå skulle ge mig pojkvän sitt första barn, han är 45. Han var överlycklig över beskedet. Nu har det framkommit att han försökt köpa sex av prostituerade. Kan och vill jag ta hand om barnet själv? Tänk om jag gör abort och ångrar mig. Jag bär en så skam att jag vet inte hur jag ska bära mig åt. Jag behöver verkligen hjälp, jag är i v 12 imorgon.

Hej. Finns det någon annan som brutit med sina föräldrar? Jag tog äntligen modet till mig igår efter många många års lekande med tanken och bröt med min mamma. Ett skitsvårt beslut men måste skydda mig. Sorgen är stor såklart men känner mig fri från hennes självömkan,martyrskap och det ständiga dåliga samvetet hon ger mig med sin tystnad som kan pågå tills jag ringer och försöker lösa allt. Hon kan ringa mig flera ggr per dag och behandlar mig inte som en vuxen. Gör mig mindre framför min man och barn. Bodde hos fosterfamilj till jag var 5 år pga mamma o pappa var missbrukare,pappa dog i överdos när jag var 16 år. När jag väl fick komma hem igen har hon inte jobbat på vår anknytning ett dugg utan hennes män har kommit före mig och jag har liksom hängt på. Känner ett stort ansvar att alltid be om ursäkt o fixa allt när det blivit dåligt. Hon har aldrig å jag menar aldrig bett mig om ursäkt för sitt beteende och tar inte ansvar för det heller. Jag tänker om hon haft så många år på sig att bygga en relation mellan oss men inte lyckats,då är det dags att ta konsekvenserna. Ville skriva av mig lite och höra om vi är fler. Känner mig tom och ledsen å kanske ensam med men vet att detta är rätt beslut. Kram

Vi kämpar verkligen här hemma. Kom hem för några dagar sedan med ett litet syskon. Och vår 2 åring som blivit storasyster är som helt förbytt. Hon är konstant arg och ledsen. Gnäller om allt. Tror att hon gnällde och grät i över 45 minuter imorse om att hon fortfarande ville ha på sig den kissiga nattblöjan och inte ha en ny. Hur hanterar man detta? Tips någon? Det är svårt att förklars och resonera med en tvååring.
Vi försöker mer än någonsin visa att vi älskar henne så oändligt mycket. Men blir ofta bara undanknuffade. Särskilt jag som mamma duger inte till någonting längre.
Och vi försöker även att fortsätta med våra gamla rutiner för att hon ska känna sig trygg. Men inget hjälper...
Snälla säg någon att denna avundsjuka kommer att gå över?! Och hur gör man?

Jag fick missfall i 26 april och blödde i två veckor, nu misstänker jag att jag är gravid igen men törs inte testa än.
Är det någon som vet hur man beräknar ut BF efter missfall? Räknar man första dagen som man blödde för missfall som första dagen?

Tack på förhand 💞

Helt förvirrad, deprimerad. Jag och pojkvännen försökte bli gravida i 1,5 år, äntligen kom beskedet i April att vi lyckats. Vi är 40 plus år, jag 40 han 45. Jag har barn sen tidigare men inte han. Glädjen för mig blev dock kortvarig, nu tvivlar jag, jag tvivlar på honom, allt. Jag har sagt hemska saker om barnet. Jag sårar min pojkvän för han vill inget annat. Klart det finns stunder när jag vill ha barnet men är så känslig vad gäller allt, tycker han prioriterar bort mig att man inte är viktig nog och blir så rädd. Jag har pga rädsla tappat känslor och fått mina tvivel. Är det jag som är överkänslig pga av hormoner. Jag vill inte känna såhär. Kan tillägga att jag har depression i grunden. Jag vill bara få älska utan rädsla och ångest.

Nu har de snart gått 6 månader sen förlossningen och min kropp mår fortfarande inte bra. Jag har blivit undersökt 3ggr av bm och 2 ggr av gyn och ingen hittar något som är fel. Ändå känns det inte bra, de känns som att de buktar både framtill och bak, ibland känns de som att nått är där som en tampong typ. Ibland har jag även svårt att gå på toa ordentligt. Nu söker jag någon mer som haft en jobbig återhämtning som till slut blivit bra och vågat skaffa ett barn till. Just nu är jag mest bara ledsen över min kropp och sex finns inte änns på kartan..

Hej nu är det såhär att jag fick missfall för en månad sen och misstänker att jag blivit gravid igen, har inte hunnit få min mens igen, ska kolla med ett test ikväll. Har ni erfarenhet av att ens kunna bli gravid igen så tätt efter ett missfall? :)

Min sambo har precis börjat på en ny arbetsplats som ligger en bra bit ifrån där vi bor. Han har fått en kvinnlig kollega som bor i samma område som oss. Hon är singel, barnlös och något år äldre än honom. De umgås under arbetstid, samåker dit och hon brukar hämta upp honom på morgonen.
Nu (utan att jag har ifrågasatt något) så har han börjat ljuga om att han åker kommunalt till nya arbetsplatsen. Och att han gymmat ensam innan arbetstid. När jag vet att han har gymmat ihop tillsammans med henne.
Hade ni varit oroliga? Tagit upp detta med er sambo? Varför skulle han ljuga om en sådan sak egentligen. Ser ingen problematik i att han har tjejkompisar. Problemet ligger snarare i att han ljuger om saken. Vad hade ni gjort? Bara skitit i det?
Ska väl tilläggas att vi har ett barn ihop sedan innan och en till på väg. Som kommer om bara någon vecka..

På valborgsmässoafton fick vi veta att bebisen var död (var i 10+5) och jag fick med mig Citotec hem och tog dom, sen började den värsta natten i mitt liv med massor med blod, svimningar och ambulans in till sjukhuset. Hur f*n går man vidare nu?
Jag känner mig alldeles tom och arg på min kropp för att den än en gång inte kunde behålla det lilla livet i magen. Hur ska man någonsin våga försöka igen? Allt var ju planerat, hur vi skulle berätta för våra barn, namn och hur vi skulle lösa det praktiska med ledighet och rum.
Jag skulle slippa jobba under graviditeten( är mammaledig) vilket var en stor lättnad då det var väldigt tufft förra gången. Min man skulle vara hemma med oss första månaderna det går inte att lösa längre fram då han absolut inte kan vara föräldraledig under sommarhalvåret. Om jag inte blir gravid om sju månader och inte får ett missfall till. Och om man ska ta sig mod att försöka igen, vem orkar vänta så länge med att börja? Tar det sig inte på en gång eller blir missfall är det ju kört iallafall och vi får vänta ett helt år till och meningen var ju att barnen skulle komma tätt. Allt detta är förstört! Och våran ängel är i himlen. Våran fina lilla mini plutt 😢 Jag vet att risken finns med missfall, jag har varit där förut men någonstans under de två månader jag har vetat att jag var gravid har ändå alla planerna bara fallit på plats.
Jag ser att det jag skrivit ser rörigt ut men jag måste bara få ur mig allt.
Snälla finns det någon som har erfarenheter eller tankar som kan muntra upp? Idag är en riktig deppdag.

Eftersom min mens inte kom där dagen den skulle komma så testade jag mig då kom det svagt plus på stickan.. Är det verkligen ett plus? Jag har sådan mensvärk nu.. :(

Vet inte hur jag ska lägga upp bild så ni kan se?

Jag har ALLTID längtar efter att bilda familj. Jag har alltid drömt om den dagen jag skulle få plus på stickan. I några år har jag varit redo att bli mamma. I ca 5 månader har vi försökt bli bli gravida vilket jag då under tiden vi försökte var en evighet medans jag nu tycker gick otroligt fort. Det känns som jag inte hunnit med riktigt. Jag var helt inställd på att jag aldrig skulle kunna få barn på naturligt sätt. Jag har nu plussat och har otroligt många känslor i kroppen.
Så fort jag får tillfälle att gråta gör jag det. Jag känner inte alls igen mig själv just nu, vilket är otroligt jobbigt. Jag har alltid varit en positiv och glad person och jag är raka motsatsen till det just nu. Jag är nervös och rädd för att vårt liv kommer förändras. Att vi kommer tappa bort oss någonstans på vägen. Vi har varit tillsammans jättelänge. Älskar min sambo jättemycket och vill leva mitt liv med honom och jag vill ha barn med honom så det är inte det som detta handlar om.
Jag förstår bara inte varför jag känner såhär när jag alltid har drömt om att få ett eget barn.
Någon mer som känner som jag? Otrolig tacksam för all hjälp jag kan få.

Min äldsta blir 8 år i maj och har de senaste månaderna betett sig så ängsligt när vi är hemma. Hon ropar ideligen och frågar vart jag är någonstans. Alltså dagtid på helgen eller på em när vi är hemma. Svarar jag inte direkt, eller om hon inte hör att jag svarar, så ropar hon igen och igen med ökad panik i rösten. Vi flyttade från lägenhet till en 2-våningsvilla på 170 kvm i höstas så ibland får hon "leta" en stund innan hon hittar mig. Då vill hon liksom inget, hon vill bara kolla vart jag är. Hon har ingen separationsångest när jag lämnar henne på skolan, så det är inte där skon klämmer. Nån som känner igen beteendet hos era 7-8-åringar? Jag har givetvis frågat henne själv, men hon svarar bara att hon vill veta vart jag är...

Jag mår så fruktansvärt dåligt över rökningen och ju mer jag oroar mig och vill sluta ju mer röker jag. Har pratat med mvc och dem tycker jag ska trappa ner men jag har liksom inte lyckats. Det stressar mig mer jag känner mig som världens sämsta människa. Tänker varje sekund på att nu har den dött och att jag orsakar den skador för livet....

Jag håller på att gå under här hemma av oro.

36 år gammal och gravid för första gången.

Plussade i tisdags efter utebliven mens. Har haft mer eller mindre ont i magen sedan ÄL.


Sen 1,5 v tillbaka har jag haft en molande värk i magen och om jag ska vara helt ärlig så har jag hela tiden trott att jag ska få mens eftersom det känts så och fortfarande gör. Jag är övertygad om att mensen kommer komma varenda gång jag går på toaletten. Har tagit tre graviditetstester alla är positiva och för att helgardera mig har jag tagit tre olika.

Det värker på alla håll och kanter i nedre delen av magen. Just nu på vänster sida. Värker det inte känns det ömt och lite varmt. Ibland får jag attacker av smärta vilken håller i sig från 30 sekunder till ett par minuter. Varje gång det händer blir jag paralyserad av skräck.

Dessvärre har jag såklart googlat och kommit fram till att det verkar vanligare med missfall än med en lyckad graviditet. Alla verkar få missfall. Jag har inte läst en enda tråd på något forum där någon inte råkat ut för det.

Ironiskt nog blev smärtan värre efter jag plussat precis som om kroppen vill jävlas med mig.

Jag vågar inte gå på toan knappt för är livrädd att det ska komma blod. Precis som om jag skulle kunna förhindra det ändå.

Detta har tagit upp hela min tankeverksamhet sedan i tisdags. Jag får panik.

Ska man ha värk? Är det normalt?

Ibland är det faktiskt ganska bra och jag känner inte så mycket och då blir jag orolig för det.

Min sambo står alldeles handfallen för han vet inte hur han ska hantera det och jag känner mig misslyckad redan nu för att jag läst så många skräckhistorier.

Brösten gör ont, jag lipar för ingenting och får panikångest så fort tjejmagen ger sig till känna.

Problemet är att jag aldrig hört någon annan säga att dom haft ”mensvärk” under sina graviditeter. Alla verkar ha haft det väldigt bra och varit lyckliga och glada. Jag känner bara ångest och det värsta är att jag så hemskt gärna ville bli gravid och nu är det, det absolut värsta jag någonsin upplevt :(.

Jag tror att min son har autism..precis fyllt 1 år.
Han pekar inte, kollar sällan om jag pekar, vinkar inte. Han lyssnar sällan när man säger Hans namn, är vi tex ute och han är en bit bort och jag ropar brukar han oftast stanna och vända sig men är jag 1 meter ifrån får man oftast ingen kontakt förens man sagt hans namn typ 10 gånger. Han tycker det är kul med nya personer, är vi tex i affären ler han stort mot tex kassörskan och håller kontakt länge, charmar :)

Som nyfödd var han väldigt krävande, ofta missnöjd, magproblem och stort närhetsbehov, han sov på mitt bröst första 2 månaderna..
Han har skelat sedan födseln, ska få glasögon.

Han älskar att vara ute och bara gå runt, sitta i gräset och greja med löv och stenar. Inne springer han oftast fram och tillbaka mellan rummet, hittar någon leksak på vägen han grejar med några sekunder osv.

Jag hade tänkt försöka vänta tills han börjat på förskolan efter sommaren men jag kan bara inte släppa det..

Vad tror ni??


Kan:
Titt ut
Säga mamma, pappa och sagt hej några gånger
Går (sedan 10,5 mån)
Ger mig en sak jag ber om att få (om han har den i handen, förstår inte tex hämta bollen)
Äta med sked
Ge ögonkontakt
High five 🖐️
Kan bygga 1-2 klossar men verkar inte intresserad av det, känns som att han blir tvingad.

Kan inte:
Peka
Lyssna när man säger Hans namn
Vinka (sett försök till det enstaka gånger)
Klappa händerna (kan slå två klossar mot varandra)
"Vart är" tex lampan eller magen, ointresserad när jag försöker visa.