Hej 🌸 Är det fler som har ont i ryggen? Jag är i vecka 9+2 och har sen igår haft ont i mitten och slutet av ryggen. Kväll och natt är värst. Kan ej minnas att jag gjort något speciellt så försöker koppla till graviditeten.

Jag är en aktiv person (hästar osv) men har dragit ner på mkt bärande osv och försöker vila men vi bor på gård och har flera hästar så är lite svårt.

Är det fler som känner såhär? Hur gör ni för att avlasta? Jag använder back on track på ryggen men är ju jobbigt. Tacksam för alla råd 💕

Hej allihopa, hoppas alla mpr bra :-)

Jag fick för snart tre månader sedan gå på intervju för ett jobb jag länge varit intresserad av. Jag berättade redan på första intervjun att jag är gravid, något de tog emot väldigt fint och efter den andra intervjun blev jag erbjuden tjänsten.

Jag är völdugt glad att de känner till allting och planerar att gå på föräldrarledighet efter ca två månader jobb, det vill säga vara ledig en månad innan bebis kommer.

Jag kan dock inte ungdå ifrån att känna mig lite nervös och något orolig. Kommer jag kunna göra lika bra ifrån mig? Kommer jag orka? Vad kommer alla på arbetsplatsen tänka?

Jag har haft en väldigt lugn och stabil graviditet, inga stora svårigheter, men visst känner jag mer och mer behov av ett lugnare tempo. Man har liksom mer och mer börjat gå in i en bebisbubbla.

Vad har ni för erfarenhet?

Tacksam för svar, tack på förhand :-)

Hej,

Testades precis positivt för corona, är i vecka 16. Sjukt ont i ryggen samt hostar ihjäl mig så jag nästan spyr. Har en son på snart 4 år som också har hosta men jag ringde 1177 å dom sa att man inte gör något.

Hur gjorde ni som fått corona vid graviditet? Är det bara att vänta ut å va hemma från jobbet också?

Min sambo hotar med att slå min vår son som är fem år om han inte gör som vi säger. Han säger även till min son att han är odräglig det är han inte han är lite trotsig i mellan åt. Vet ej vad man ska göra. Sa till min sambo att man ej ska slåss o om han slår vår son så flyttar jag då sa han bara men gör det då. Någon som kan förstå varför man hotar att slå sitt barn jag förstår inte varför man gör det. Vi har även en som som är tre veckor honom har min sambo knappt tagit i. Någon som kan förstå hur min sambo tänker jag har jätte svårt att förstå hans beteende

Jag blir galen på mig själv. Har plussat och har symptom. Ska göra ett första VUL om två veckor (får det då vi gjort IVF). Jag är så orolig för att något ska vara fel. Mina bröst gör otroligt ont och de senaste två dagarna har jag varit så otroligt trött. Hur har ni andra hanterat starten av graviditeten? Kommer man någonsin kunna slappna av? Jag är så himla orolig för att det inte ska gå vägen, jag har kämpat för att få komma hit. Jag går liksom och tar mig själv på brösten för att känna att jag verkligen har symptom fortfarande. Men nu har jag läst att det inte är någon garanti. Vill bara spola fram tiden fram till mitt ultraljud.

Har plussat för knappt en vecka sedan och ska till bm imorgon. Har haft kraftig värk i magen och bruna flytningar.
När kan man tidigast göra vul för att utesluta mf?

Min son är 10 månader och några dagar, vi hade BVC möte i torsdags och BVC sa att han verkar vara sen i utvecklingen, vilket gör mig orolig då jag försökt med allt han kan sitta men ramlar, jag vågar alltså inte sätta han själv på golvet för jag vet att han ramlar. Han kryper inte, eller liknande. Han står mot möbler men han har en tendens att kasta sig åt sidorna med mera. Han gör inte som en 10 månaders bebis ”bör göra” och fått hör mycket om de från vården. Men vad ska jag göra för att ska vilja lära sig. Hans pappa har en ben sjukdom men den har inte vad vi kan se utvecklas på honom. Jag vet inte vad jag ska göra. Känner mig som en extremt dålig mamma😔

Jag plussade för 4 dagar sedan, testet sa då 1-2v sedan befruktning.
Jag har haft kraftig ”mensvärk” i 5 dagar och har haft bruna/rosa flytningar i 3 dagar.
Igår tog jag ett nytt test som sa 2-3v. Har mitt inskrivningsamtal om 2 dagar, men är så orolig :(

Hej. Jag har haft en hemsk graviditet sedan v.5. Har spytt 3-4 gånger per dag och mått illa konstant. Nu är jag i vecka 9 och helt plötsligt är alla de symtomen borta. Kräks inte, är inte illamående (ytterst liiite). Är inte lika trött heller….
Är så orolig för missed abortion. Jag har inte haft ont i magen, inte blödigt något, inget alls. Är mitt första barn så är orolig. Tror ni det kan vara missfall?

Hej! Vi var på Rul idag där allt så bra ut förutom att för var lite vätska utanför hjärtat. Själva hjärtat såg tydligen jätte bra ut men hon tyckte att där var lite vätska. Hon sa att det kunde vara normalt men att hon ville rådfråga en läkare. Hon sa att hon skulle ringa upp idag men nu börjar ju klockan bli mycket så antar att hon ringer imorgon istället. Jag dör av oro och vill bara veta nu direkt om något är fel. Är det någon som varit med om samma?

Vi har BF 10 december och jag är förstföderska så jag räknar med att det drar ut på tiden. 🙈
Min familj bor i Skåne och kommer givetvis vilja träffa bebisen ganska tidigt, det är dessutom julhelg i närheten m.m. De är förstående och håller det öppet när det är läge att komma hit men vi känner oss kluvna. Kommer de hit så övernattar de och finns i huset kanske ett dygn eller två, det är skillnad mot att de kommer förbi och fikar emellanåt. 😄
Samtidigt vill vi givetvis att de ska komma hit och få träffa den lille men det är ju speciellt att ha folk i huset samtidigt som du har en bebis du ska lära känna.
Många råd från MVC säger "var hemma några dagar eller en period innan ni bjuder hem familj och vänner". Vad tycker ni och vad är era erfarenheter? Eller är det en väldigt bra möjlighet till att få avlastning? Hur mycket orkar man med?
När bjöd ni hem folk?

Hej!
Har BF i Dec och har sån sjuk ångest över att vara på jobbet (fått två slag I magen av barn. Jobbar som fritidspedagog) samtidigt som jag har värre ångest över att vara hemma då jag "mår bra" fysiskt. Någon som känner igen sig eller har tips på hur man kan tänka?

Min chef vill inte att jag ska vara hemma pga oro då hon anser att det inte är något hon kan göra åt... byta arbetsuppgifter går inte heller (vilket jag förstår)

Lång historia!

Jag var gravid men fick missfall i början på juni. Sen fick jag mens 28 juni som höll i sig ända till 16 juli. 22 juli hade jag oskyddat sex. 5 augusti fick jag en liten blödning. Jag har inte haft sex sedan dess.

Igår (10 september) tog jag ett graviditetstest vilket var positivt. Pga en del missfall bakom mig bokade jag tidigt ultraljud idag. Enligt sista mensens första dag bör jag vara i typ vecka 10 men på ultraljudet såg vi ett foster som var i vecka 5+. Vi såg dock ett hjärta som slog.

Sååå, vad tror vi? Jag har alltså inte haft sex sedan 22/7 så jag KAN ju inte vara i vecka 5? Men enligt BM ska inte fostret sluta växa i fem veckor men hjärtat fortfarande slå?

BM kunde inte ge annat svar än att det är ett foster med tickande hjärta och att jag är i vecka fem - men det är omöjligt.

Någon som varit med om liknande?

Att amma är en sån jävla fälla. Nu sitter jag här med en 5 månader och ingen möjlighet för sömn eller avlastning.
Han vill inte ta flaskan, så pappa kan inte mata honom på natten. Han vill äta efter 2 timmar, dygnet runt.
Dessutom, nu är både han och jag lite extra kinkiga, så vi somnar inte ordentligt innan det är dags att amma igen.
På dagen vill han bara sova vid mitt bröst eller i vagnen. Det betyder att den enda gången jag kan sova är när någon går ut med honom i vagnen.
Och då vet jag att han kommer vara hungrig igen om två timmar. Jag är så övertrött och stressad att jag har svårt att komma ner i varv och somna.

Jag ångrar mig verkligen att jag valde att amma. Om jag hade mer avlastning hade det inte varit lika jobbigt. Om nån annan kunde mata honom så jag kunde sova ostört.

Det känns som att när man googlar så finns det hundra olika tips att testa för att sömnen ska funka, man vet inte vad man borde göra eller hur man ska orka genomföra en förändring.

Jag är så trött och uppgiven. Det känns som att jag saknar något som andra mammor har, som gör att de orkar. När jag läser om mammor som på något sätt står ut med detta i typ ett år.. då får jag riktigt mörka tankar.

Snälla ni som ska ha barn. Om ni har problem med ångest eller allmänt har det svårt mentalt.. tänk efter en extra gång innan ni börjar med amning.

Hej finisar! Snälla, skriv era erfarenheter, jag är så ledsen och orolig. Det är så att jag är gravid i v.9, och blöder nu lite liknande mens (men betydligt mindre) i 4 dagar nu. Har också mensvärk hela tiden sista två dagar. Har någon haft liknande problem? Tack snälla till alla som skriver sina erfarenheter. Ta hand om er! 🙏🏼♥️

Hej,

Nu har det gått 6v sen jag hade min sista blödning efter missfallet. Ingen mens än. När kom eran?

Hej! Känner mig orolig men vet att de är inget ja kan göra utan bara vänta ut tiden..
Jag är i tidig graviditet, vecka 5 endast och har nu börjat blöda och är inne på andra dagen, helt olikt min första graviditet där jag aldrig blödde.
Har inge slemklumpar men de är klarröd vätska och kommer rätt mycket då mam torkar sig och kan droppa då man sätter sig på toaletten.
Är såklart jätterolig att detta ska vara början på ett missfall.
Någon som haft liknande, hur gick de för er? Både positivt och negativt ❤

Hej! Jag plussade för ca en vecka sedan och är ganska säker på att jag är i idag 5+4.
Jag har sedan 4 dagar tillbaka blödit ljust rött blod, inte jättemycket men ändå så jag är extremt orolig. Detta är första graviditeten för mig. Jag har fortfarande väldigt ont i brösten, illamående o fruktansvärt trött. Jag tog ett nytt test igår och jag plussade igen ännu starkare än innan. Jag vet såklart att man kan få starkare om missfallet stegrar eller så men känns lustigt att jag fortfarande har alla gravidsympton o får fler o fler hela tiden. Har inte haft speciellt ont utan en väldigt svag molande värk i magen. Var på gynakuten dagen det började blöda men de kunde inte se nåt då det är för tidigt i graviditeten. Det enda dom kunde säga va att dem inte tyckte jag hade någon smärta eller riklig blödning o att jag skulle avvakta.
Hjälp!!

Hej!
Vet att det här kan vara ett känsligt ämne för många men jag vill egentligen bara veta hur ni andra tänker kring att vaxa eller raka sig ”down there” inför förlossningen.
Jag är i vecka 26 och börjar få väldigt svårt att nå överallt på kroppen, att sätta på sig skorna är en pina och att raka benen är en omöjlighet då magen är ivägen.
Vanligtvis brukar jag raka mig på fiffi regelbundet då jag själv föredrar att det är hårfritt då det får mig att känna mig ren och fräsch. Men saken är då den att jag inte längre når eller ser speciellt bra vad som sker där nere och har då övervägt brasiliansk vaxning. Är det någon som har erfarenhet? Och kan man vaxa sig så nära inpå förlossningen som möjligt eller finns det risk för att man drar igång nått då det kan smärta en del? Kom gärna med era tankar och idéer tack! ☺️

Hej❤️Jag fick veta att jag är gravid förra veckan. Två dagar innan det så bestämde sig jag och min sambo för att vi ska gå isär men vi kommer vara sams. Vi har en dotter som är 1,5 år. Vi har bestämt oss för att vi ska ha våran dotter varannan vecka. Vi är också inne på att flytta till en annan kommun och hitta en varsin bostad och skola in vår dotter på en förskola i den kommunen.
Saken är den att jag just nu är arbetslös. Vår dotter har inskolning på sin förskola just nu.
Jag har ingen sgi pågrund av att jag blev gravid under gymnasiet så har jag inte hunnit jobba under en längre period.
Jag hoppas på att få börja jobba så snart som möjligt.
När jag fick veta om graviditeten tänkte jag först att jag skulle behålla. Pappan vill inte att vi ska behålla men väljer jag att behålla så kommer han att vara delaktig och finnas där.
Men med tanke på att jag måste hitta ett boende, hitta ett jobb och komma på fötterna så vet jag inte om det kommer bli tufft för mig med 2 barn och vara mammaledig sen.
Är det dumt att behålla med tanke på att jag inte har sgi ännu eller ett fast jobb? Vill inte sätta mig eller mina barn i en dålig sits. Pappan har fast jobboch bra inkomst.
Mina tankar är att behåller jag så kommer det att försvåra för mig och pappan. Jag är osäker på om jag hade klarat av ett till barn ekonomiskt på egen hand. Men samtidigt så mår jag dåligt med tanken på att göra en abort. Känns som att mitt hjärta går sönder.
Vad är era tankar kring det hela?

Är det bara jag som är orolig när jag lämnar mitt barn till en manlig praktikant? Jag litar inte alls på folk. Särskilt inte när jag vet att det har hänt saker på en annan förskola och förskolepedagogen åkte dit för det i samma stad. En ny kille kom idag och ingen information har vi fått. Är inte förskolan skyldig att meddela om det kommer in någon ny??!! Jag vet också att min dotter behöver extra hjälp på toan som att torka sig eller byta kläder om hon kissar på sig. Jag hatar att vara såhär orolig. Blir jätteledsen. Nån mer som känner såhär??

Snälla! Hjälp. Vår 1-åring sover (om vi pressar honom) 3 gånger om dagen. Hade han fått välja gärna 4 gånger om dagen, och det blir det ibland när han inte orkar hålla sig vaken. Han sover ca 30-40 min åt gången och vaknar sedan, vad vi än gör. Vi har försökt få sovstunderna att bli färre och längre. Testat allt! Han har lätt att somna men inte sova långvarigt. Nu börjar vi undra om allt står rätt till. Vi har aldrig hört eller läst om någon som varit i samma sits. Är vi ensamma om detta? Dessutom har vi känt oss väldigt begränsade när han behöver sova med så täta intervaller. Ibland orkar han inte vara vaken mer än en dryg timme. Men om allt är okej kan vi såklart stå ut med den biten, men jag känner att det här inte känns ”normalt”. (För övrigt; • Han vaknar ca 07 och lägger sig vid 19 på kvällen. • Han föddes ca 6 veckor för tidigt men återhämtade sig snabbt. • Inget annat avvikande)

Hej, jag är i v.6 och är så glad att bli oplanerat gravid, men oron kommer när man börjar läsa på internet. Allt man vill är att få ett friskt barn, men att göra nipttest känns både dyrt, och inte 100 trovärdigt. Vad gör ni? Borde man göra ett för att lugna nerverna och njuta av graviditeten? Eller borde man bara lita på att allt blir bra?

Hej.
Jag har ett jobbigt problem jag inte vet hur jag ska lösa.. jag är en ganska känslig person. Vid starka känslor blir jag ofta att gråta. Väldigt arg/frustrerad/rädd/ etc.. vilket medför att när min dotter gör illa sig, en olycka som ser illa ut blir jag så rädd att jag gråter. Jag vill ju givetvis inte göra henne rädd och allt sånt men det går verkligen inte att sluta. Tårarna bara rinner. En and hoppade upp i hennes knä och flaxade och tog bananen hon åt. Hon blev ju givetvis livrädd och jag med , och jag försökte trösta henne som blev livrädd samtidigt som mina egna tårar rinner. Händer detta någon annan med? Vad ska jag göra?? Jag vill inte att det ska bli såhär…
Obs det hönder inte vid ”vanliga” olyckor eller vad det nu kan vara utan vid dem som ”ser farliga/onda/lösliga” ut … usch känner mig värdelös som ska börja grina när man ska till och trösta …

Har testat väldigt väldigt svagt ljus rosa streck idag kom mensen som den brukar göra haft Alla symptomer men ingen cellklump kom ut? Alla gravidsymptom försvann

Hej!
I mars i år fick jag ett försenat missfall i v. 8 men kroppen inte reagerade först än i v.12. Var inne och gjorde VUL i v.12 och de konstaterade att det dött runt v.8 och sedan tog kroppen hand om det själv med väldigt kraftiga blödningar.
Jag ör nu gravid igen i v. 6+1 och fick en mindre mensliknande blödning på morgonen helt smärtfri. Är såklart extremt orolig att det är missfall igen… antar att det bara är att avvakta och se Någon som har liknande erfarenhet?

Hej alla. Jag heter Paulina Gonzalo. Jag är en 30-årig kvinna med två små flickor. Min man lämnade mig i 6 månader. Från samma period har han träffat en tjej på 22 år. Han säger att han är kär i henne. Jag försökte allt för att få tillbaka honom, han säger att jag inte är rätt kvinna för honom, men skälen är helt falska eftersom jag inte är den kvinna han beskriver. Jag gör mitt bästa för att vara en bra fru och en bra mamma för våra barn. Jag höll på att bli galen. Jag bestämde mig för att prata med min svägerska om mitt problem eftersom vi var väldigt nära varandra. Hon presenterade mig för en spiritistisk drottning Zazi som hjälpte mig. hon kunde orsaka en separation mellan min man och flickan och min man återvände hem. Han bad om ursäkt för alla sårande ord han sa till mig. vi njuter just nu av vårt äktenskap bättre än tidigare. kontakta hennes e-post; queenzazi1000@gmail.com WhatsApp: +447405594942
Jag bestämde mig för att dela detta vittnesbörd som jag lovade och för att det kan vara användbart för någon där ute med liknande problem.

Igår födde jag fram mitt 16-veckors foster. Pga en väldigt dålig relation valde jag att göra abort, det kändes som det enda sättet jag kunde skydda henne. Skydda mig.
Nu är sorgen ofantlig. Jag älskade denna lilla flicka men hade inte kunnat ge henne en trygg bra uppväxt med honom inblandad och han ville vara det. Han ville kontrollera oss båda.
Jag gråter. Och gråter.
Magen känns så tom. Innan kände jag sån kontakt med henne. Kunde säga förlåt, klappa henne, säga att det aldrig var hennes fel, att jag älskade henne och att hon var önskad och perfekt.
Nu är det bara.. tomt.. tystnad. Jag bara skriver skriver skriver om henne. Tänder ljus.
Jag trodde inte jag skulle känna att jag förlorade kontakt med henne så snabbt. Men hon är inte i mig längre? Är hon med mig? Väntar hon nånstans på mig?
Ville bara skydda henne från ALLT som jag fått gå igenom.
Blir det enklare? Hur minns ni era änglabarn?
Hon känns så långt bort och jag vill bara vara nära igen.
Ska prata med kurator i veckan. Men vill gärna komma i kontakt med någon som vart med om något liknande. Känns som att det hade varit enklare om hon inte hunnit bli så stor, och om jag inte hunnit börja älska henne och längta efter henne. Hon har förändrat hela mig.
Nu är jag bara en mamma utan sitt barn.

Min son är 14 månader, född i vecka 35. Vet dock inte om det har någon betydelse. Jag börjar känna oro över att han är så sen med allt. Han började krypa stadigt vid 12-13 månader, idag ställer han sig upp mot möbler men har inte alls balans att stå själv eller förstå att han måste hålla i sig. Han försöker inte säga något ord, han pekar inte, inte klappa händer, inte vinka, inte digga till musik mm. Hur sen kan barn vara utan att man ska vara uppmärksam på att något annat kan vara fel? Ska till BVC när strax innan han blir 15 månader för kolla motoriken.

Hej! Är det andra här som har besvär med urinträngningar? Har nyligen behandlats för en UVI och vet att jag har GBS i urinen. Men finns det några som inte haft UVI innan och ändå känner av detta i samband med sin graviditet? Efter varje gång jag kissat på toaletten så träcker det på en stund efteråt också. Ska prata med min BM på tisdag om detta.

Efter en väldigt lång jobbig tid har jag tillslut insett att min partner är kontrollerande, negativ, säger elaka saker, får mig dra mig undan från de som står mig närmast och från att göra det jag mår bra av. Vi har försökt lösa våra relationsproblem en lång tid, men de eskalerade verkligen när jag blev gravid.
Tanken på abort har gjort mig lättad hela tiden i början, vilket har gett mig dåligt samvete.
Jag har tappat bort mig själv helt i denna relationen och sen flera veckor tillbaka bara bråkar vi. Han är väldigt oförstående, och oempatisk.
Idag har jag insett att det inte kommer funka. Bebis i magen är 15 hela veckor och jag har börjat knyta an och älska den. Men detta funkar inte. Inser i efterhand att det funnits många röda flaggor från start.
Så.. jag vill göra abort. Fastän jag älskar bebisen. Har så mycket dåligt samvete och blandade känslor. Men jag har gråtit konstant de senaste månaderna och knappt velat leva pga relationen. Därav vill jag heller inte behöva ha kontakt med honom i framtiden och absolut inte ha ett barn med honom.
Detta är kanske inte nån fråga. Men har nån mer gjort en så sen abort?
Hur klarar man det känslomässigt efteråt?

// leden, rädd men hoppfull om ett bättre liv

Hej! Fick idag veta att jag hade GBS i urinen vid min senaste urinodling. Fick i slutet på juni en UVI som jag behandlades för och symtomen försvann. Som gravid gör man på rutin en ny odling mellan 1-2 v efter avslutad kur. Har fortfarande inga besvär. Barnmorskan sa att jag kommer få förebyggande AB-dropp ca.2 timmar innan förlossningen för att undvika så inte bebisen får bakterien. På vissa sjukhus ger dom inte alls antibiotika innan , utan har bara koll på barnet och mamman efteråt. Vet att denna bakterie inte är farlig och finns normalt i tarmen men kan orsaka UVI och hamna i urinvägarna om man har otur. Men har någon här inne haft detta och erfarenhet av att ha fått antibiotika innan förlossningen och hur det gick sen och för er bebis?

Har fått veta att jag har svår Hepatos. 1-2 % av alla gravida får det och av dom är det 20% som har svår. Där är jag. Tidigt också. Vanligt är att man får det i slutet men jag är alltså i v.20. Värst var det för ca 1 månad sen. Nu kliar det inte så mycket men har stor oro över att bebis kommer tidigt eller inte kommer alls. Läkare och BM verkar inte veta något om detta. Har så många frågor. Påverkar hepatos bebis något mer än risk att födas tidigt? Kan det bli problem för den senare? Påverkar medicinen bebis? Allt är en röra i mitt huvud och ingen kommer med något lugnande besked. Läkaren idag sa: ”Din bebis lever idag. Mer vet vi inte”. Jahapp. Tack? Lever den inte nästa vecka då eller?
Har någon här erfarenhet av hepatos och har några lugnande besked?

Hej! Är det bara jag som råkat ut för flera kvinnor som varit elaka, respektlösa och lagt sig i föräldraskapet? För det första fick jag stressa till min svärmor dagen efter jag fött för det var sån hets från min partner att visa upp bebisen och då var ca 11 pers där. Sen ställde jag upp på att äta mat hos hans mamma dagen efter men då var ca 15 pers där och alla skulle hålla bebisen. När jag skulle amma (hade inte fått till amningen riktigt) så följde mina svägerskor efter fast jag uppenbart ville vara ifred. En till och med satt och klappade på bebisens huvud medan jag ammade och tryckte hans huvud mot mitt bröst. Kändes förnedrande.. tredje dagen behövde jag verkligen vara ifred men min svärmor bjöd in släkt från en annan stad så jag kände mig tvungen att komma dit så jag fick kämpa mot tårarna (ingen märkte) för vi hade även fått reda på att sonen gick upp dåligt i vikt. När jag skulle amma första gången med amningsnapp då så öppnade en svägerska förpackningen och tre satt och tittade på när jqg skulle amma. Fast att jag täckte för min kropp med min tröja och var obekväm så satt de kvar. Sen skulle en lära mig hur jag bytte blöja fast jag jobbat med blöjbarn i 7 år. Hon klev även in i rummet en gång och sa "men har du inte bytt blöja än?!" Fastän jag precis lagt ner barnet. En annan la sig i och ifrågasatte allt "är det verkligen rätt temperatur på ersättningen?" "Hur sover ni?" "Men va?! Samsover ni?!", "man ska ha två ombyten kläder i väskan" (ja, suck, uppenbarligen) , "ni skämmer bort barnet och gör honom van om ni bär honom"... känner mig kränkt och helt slut.

Hej, jag är 28 år gammal, gravid i vecka 7 och fick igår en blödning som sen ebbade ut i bruna flytningar som jag fortfarande har.

Detta är ett efterlängtat barn efter många försök och jag är rädd för komplikationer. Jag har endometrios, diabetes typ 2 och överviktig så oddsen är lite emot mig.

Någon som har en solskenshistoria att dela med sig av? 1177 säger att det antagligen inte är någon fara men jag är fortfarande nojig...

Hej!
Jag är gravid i vecka 35 och började med 25 mg sertralin för 5 veckor sedan pga tidigare förlossningsdepression. Jag har ända sen start av medicinen känt mig dåsig och fruktansvärt trött. Är fortfarande väldigt tankespridd och har svårt att se fram emot bebisen för jag är rädd att jag kommer må dåligt igen. Är de någon här med erfarenhet av Sertralin och kan de vara att så att jag kanske behöver höja dosen till 50 mg? Ska prata med min läkare nästa vecka men vore skönt om någon annan har någon erfarenhet.

Jag heter Camila och bor i Venezuela med min man. Min man var en kronisk fusk. Han vill alltid såra mig med andra kvinnor, inklusive kvinnor som är mindre vackra än jag. Kom ihåg att han aldrig var så här. Han brukade vara en söt, kärleksfull och omtänksam man men helt plötsligt förändrades han och jag kunde inte hitta någon anledning till varför han ändrade sig. Respektlösheten var så stor att jag nästan gav upp mitt äktenskap. Men jag hittade en lösning när jag såg olika vittnesmål i ett forum om en man som heter Dr Okosu. Människor vittnade om olika goda gärningar han har gjort för dem. Jag bestämde mig för att prova honom, jag kontaktade honom och han kunde hjälpa mig. Han sa till mig att min man var under en stark kraft. Han kunde bryta kraften och befria min man. Min man är tillbaka till den kärleksfulla och omtänksamma man han alltid har varit. Han stöttar mig nu på alla sätt och vi åker nu på semester. Jag är så glad. Tack så mycket herrn. Precis som jag lovade kommer jag att fortsätta att dela detta vittnesbörd för att världen ska få veta det goda du har gjort. Hans mejl är drokosu01@gmail.com och WhatsApp är +2348119663571

I övermorgon den 28/6 ska jag på KUB-ul. Jag har två missfall bakom mig och är så otroligt rädd att allt detta fantastiska ska tas ifrån oss. Vi har aldrig gått så här långt där vi fått se ett hjärta slå, vilket vi fick göra i v.10. Vet att jag inte kan påverka något alls. Dock så gnager oron i mig desto närmare tiden går. Hur har ni hanterat dessa känslor och tankar?

Jag fick göra en abort i vecka 13 pga av Missed abortion. Fick tabletter och fick även skrapas för att allt ska komma ut.
Vi gjorde ett gravtest 16 dagar efteråt (billiga RFSU stickor) som visade vrålstarkt negativt. De gjorde vi för att förebygga att eventuellt få falskt positivt test om vi skulle bli gravida direkt efter eller vad man säger.
Men så ytterligare 8 dagar efter det tog vi ett Clearblue ultra tidigt gravtest som visste ”Gravid”. Vi blir osäkra om de bara är för att jag har HCG kvar i kroppen sen aborten (då är det alltså 24 dagar efter aborten). Men dagen efter så hade jag o min sambo samlag o 1 timme efter börjar jag blöda, dagen efter det blir det rikligare. Blödigt nu 2 dagar som en rikligare mens så vi tog då ett nytt test som visade negativt (RFSU billig sticka) MEN även ett Clearblue test med veckoindikator som man tar vid förväntad mensdag vilket jag då hade men började blöda dagen innan förväntad mens. Tog dessa två med samma urin o de andra visade Gravid 1-2 veckor. Så Är rätt förvirrad. Kan de då vara missfall jag fått eller vadå? Eller är det fortfarande positivt på vissa test från aborten?
Fattar 0.

Hej på er! Jag är 22 år och gravid för första gången. Är i stabilt förhållande med pappan (som är en otrolig person på många sätt och stöttande) och har fina nära vänner runt om mig. Jag är jättetaggad på att bli mamma, däremot har graviditeten hitills inte varit så lätt. Känner mig nämligen så extremt ensam i att vara gravid. Sen jag blev gravid har min aptit helt förändrats, jag har 0% sexlust och tycker för det mesta inte om när pojkvännen pussar mig eller vill hångla etc och jag är så otroligt känslig. Känner knappt igen mig själv. Försökte få samtaltskontakt genom BM vilket ledde till ett möte med en helt katastrofal person som jag inte kan tänka mig att träffa igen. Jag har inga gravida vänner/vänner med barn. Känner mig ledsen hela tiden (vilket känns märkligt eftersom jag är glad över att jag ska ha barn) och som sagt känner mig bara helt ensam. Vill inte råka skriva en hel bok här, men är det någon som känner igen sig i detta? Kanske är det någon som har lite tips på hur man kan tackla så här känslor?

Hallå!
Jag är snart inne i vecka 8 i min graviditeten för tillfället och har fått en ganska rejäl blödning. Det är färskt rött blod blandat med klumpar. Så jag misstänker att jag fått missfall.
Har INGA magsmärtor alls och vill bara höra om det är någon här som upplevt samma? Alltså blödning men inga magsmärtor vid ett missfall. Ömmande bröst, illamående kommer fortfarande och går också.
Kram

Hej
Ni som gjort blodprov för att se om ni är bärare av en viss gen - hur lång tid tog det att få resultatet? Vi fick vänta 3,5 månad på obduktionssvaret och är så trötta på att vänta, vill bara ha lite svar. Hade varit skönt att veta lite vad man kan förvänta sig…

Hej! Jag är i v.7 och blev oplanerat gravid. Jag har sambo osv så det var ändå ”välkommet” främst för min del.
Har alltid längtat till att bli mamma och pratat mycket om det osv.
Förra året hade jag ett missfall vilket påverkat mig en hel del.
Nu har jag vetat om den här graviditeten i ca två veckor men jag är inte glad eller något. Jag är helt off. Känner inget band eller någon kärlek till vad som utvecklas i magen..
Jag blir även väldigt off till min sambo, vill inte kramas eller gosa och blir obekväm när han klappar på magen.
Jag antar att det är en försvarsmekanism från tidigare missfall, men jag klandrar mig själv litegrann för jag känner mig så känslokall.

Jag testade positivt 12/6, 4 dagar innan mens. 13/6 visade veckotestet 1-2 veckor och brösten har varit riktigt ömma och stora det senaste dagarna och jag har även varit svullen om magen med lite molande värk. (Växtvärk enligt barnmorskan)
14/6 är nästan all symtom borta och jag börjar få bruna flytningar, precis som vid mina två tidigare missfall. Liten lätt blödning när jag gick på toaletten imorse (16/6), men det var väldigt lite. Nu visar testerna negativt. Kan den pyttelilla blödningen ha varit ett missfall och kan testet redan visa negativt, 8 timmar senare? Vid mina tidigare missfall har jag fått små blödningar fram tills en större blödning som varit själva missfallet och sedan har testet visat positivt i ca 2 veckor till. Jag har varit runt vecka 5 alla gånger.

Jag har så länge jag kan minnas varit osäker på om jag vill bli mamma. Känner en skräck inför att vara gravid och allt vad det innebär. Samtidigt kan jag känna en liten längtan efter att bilda familj ihop med min sambo. Men den tanken är så liten i jämförelse med allt som känns svårt och fel. Dessa känslor och tankar virvlar konstant i mig, är väldigt ångestfylld och osäker. Är nu i v. 9. Någon med liknande känslor, eller på något sätt har erfarenhet av detta? Känner mig så sjukt ensam.

Hej! Jag är i v. 10+ 6 och har två missfall i bagaget. Så man är ju lätt orolig. Har redan fått se hjärtat, vilket va helt fantastiskt. Kände idag lite pulserande känsla nere på magen. Kan inte säga att det gjorde ont. Bara att det pulserade lite som vågor i magen. Har någon känt liknande känsla?

Jag vet att det finns flera trådar gällande samma ämne men inte hittat någon som helt stämmer med mitt problem.
Vi har försökt få barn i 2 år och fick diagnosen oförklarlig infertilitet och skulle precis få remiss för IVF. Men i går, 13 juni, kom plusset. Hade veckan innan rosa flytningar vid två tillfällen (onsdag och torsdag kväll) sen inget mer. Sedan igår vid lunch har jag haft blödningar men ingen smärta. Blödningar är klarröda och det räcker med trosskydd då det inte "rinner". Beräknad mens är i morgon, 15 juni. Har märkt att om jag ligger eller sitter så verkar blödningarna nästan upphöra. Men när jag sen reser mig och går runt så kommer det en omgång. Nästan som att de legat och samlats men inte kunnat flöda ut såvida de är inte är raksträcka.
Efter två års kämpande och ständiga besvikelser bör jag tro att det här var för bra för att vara sant. Orkar inte sätta ord på oron till min sambo av rädsla för bekräfta för mig själv att min kropp inte klarar att ge honom ett barn.
Låter förmodligen dramatiskt men det är först nu jag faktiskt inser hur påfrestande de här åren varit. Jag har tid med BM för inskrivningssamtal på måndag men är rädd för att hon kommer säga att det inte blev något.
Är det någon annan som upplevt detta med att de verkar blöda när man rör på sig?

Hejsan,

Jag har precis gått in i vecka 7 i min graviditet. Det är min allra allra första graviditet så vet inte riktigt hur allt funkar och jag är så himla orolig hela tiden, förstår att det är jag dock inte ensam om