Idag påbörjades missfall nr 3 och hela mitt hjärta går i tusen bitar. Kan inte sluta gråta. Det är så orättvist och sån enorm sorg. 3 gånger har jag nu fått positivt gravidtest, blivit så glad över att jag äntligen ska få bli mamma, fantiserat om hur och när jag ska berätta för mina föräldrar, vänner, sambons familj, all släkt, gudföräldrar etc. Bara för att totalt falla isär några dagar senare.
Har fått alla mina missfall vid BIM, v 5. Är tacksam att jag öht kan bli gravid, att missfallen ägt rum i v 5 och inte v 10 eller ännu senare, men herregud vad svårt det är att känna sig tacksam i den här fruktansvärda sorgen.


Jag behöver bara få skriva av mig lite.. Och kanske höra någon som gått/går igenom samma sak? Någon som har en liknande situation med en solskenshistoria? Är så rädd att jag aldrig ska få bli mamma :'(

Någon som ska ha barn i Varberg eller närområdet i Vinter?

Hej, har lite frågor till er som har inseminerat.
Gjorde du det privat eller via landstinget? Hur lång tid tog hela processen från att du ställde dig i kö till att du fick börja inseminera? Berätta gärna så mycket du vill! Hur många försök och hur gammal är du?
Hur gick själva processen till? Har så många frågor och vill veta allt jag kan få veta.
Hur var spolningen av äggledarna? Smärtsam? Och hur var de psykosociala samtalet? Något man ska tänka på?
Ställde mig i kö för 10 dagar sen och enligt hon jag pratade med så kommer det ta ca 1 år innan jag får inseminera, är 27 år och tänker göra det via landstinget. Känns så himla lång tid och känns så jobbigt att vänta så länge 😭
Vet att Femmis finns men tänkte prova att fråga här först eftersom femmis kostar pengar.
Tacksam för svar!

Vi har två flickor på 2 och fyra år sen tidigare. Min sambo förlorade precis sitt jobb och jag är sjukskriven. Fick för några dagar sen reda på att jag är gravid igen trots att vi har skyddat oss. Min sambo vill verkligen inte ha fler barn så finns stor risk att han lämnar om jag behåller så var inställd på abort. Men känner mig nu osäker men vet inte om jag kan få det att gå runt själv med tre barn. Någon annan som varit i liknande situation? Hur har ni gjort och hur har det funkat?

Hej! Är gravid i v23 och har fått en svampinfektion som inte vill ge sig. Har behandlat med canesten men de verkar inte hjälpa. Hade svamp även i v17 men då försvann de på någon dag efter behandlingen. Nu har jag fortfarande "kesoflytningar" 4 dagar efter jag behandlat.. Läst att man inte ska ta diflucan när man är gravid, någon som fått det ändå? Eller vet hur ofta/många gånger man kan behandla med receptfria medel. Även läst att pevaryl är förbjudet när man är gravid?
Börjar ledsna på att ha konstant svamp nu 🙈

Någon som fått blodpropp under graviditeten, behandlat men att den sen kommit tillbaka igen några veckor senare?

Jag ska in för att kolla om den är tillbaka, men vill veta vad som händer om den kommit igen? Går redan på väldigt hög dos innohep.

Hej, jag har funderat lite på att kanske inseminera då jag verkligen vill ha barn och känner att tiden börjar rinna iväg lite. Men min fråga är då, är jag egoistisk som sätter ett barn till världen som inte kommer få växa upp med sin pappa? Absolut att det kan hända oavsett om jag blir gravid med en partner eller inte, menar bara att jag medvetet gör det..

Jag själv är uppvuxen med båda mina föräldrar så jag vet inte hur det är, även om jag förstår att det kan vara väldigt påfrestande för barnet när den börjar bli lite äldre. Är så fruktansvärt kluven då jag känner att jag inte riktigt har tid till att gå och vänta på att hitta en partner och sen hinna känna att jag vill bilda familj med honom och sen påbörja ett försök till att bli gravid.
Tycker ni att det är konstigt att inseminera??

Någon ensam som gjort inseminering? Hur hur det gått för er?

Hej!

Jag och mannen väntar vårt första barn. Så spännande! :) men glädjen och spänningen vände i förgår när vi fick beskedet 1:50 efter KUB. Bm sa att blodvärden, prover osv såg bra ut och att då hamnar vi på låg risk (1:11000), men pga nackuppklaringen så hamnar vi på 1:50... bebis låg dumt och det var svårt för henne att mäta, men hon gjorde det i alla fall uppenbarligen.
Bm sa också att ”du får en tid för moderkaksprov nästa vecka”, så jag ska göra sådant prov. Och nu väntar alltså väntan på att genomföra provet (jag som dessutom är nål-rädd) och sen väntan på svar.
Jag är helt förstörd av oro och ångest.
Är det någon annan här som har fått hög risk och kanske in dela med sig av en solskenshistoria och ge lite hopp i denna situation?
Ta hand om er alla!

Kan man plussa 4-5 dagar efter samlag?

Hej! Har fått nyss veta att jag är gravid i vecka 5. Det som gör mig orolig är missfall. Hur ska man tänka? Jag är suuuuperorolig för att få missfall och kommer inte klara av det (så känner jag nu, vet att jag kommer klara det men man är så rädd) hjälp mig, jag är överlag ung och tokfrisk, aldrig varit allvarligt sjuk, röker inte, snusar inte och inte druckit alkohol på väldigt länge! Hur sk jag tänka, göra???

Hej.
Är det vanligt med fladder i magen även om man inte är gravid? Sista tiden när jag ligger ner känner jag det som när jag varit gravid det första fladdret... Tarmarna? Hade oskyddat sex i april så det är ju inte logiskt om jag är gravid... Haft blödning som mrns varje månad. Mkt flytningar däremellan. Sista månaden blött även mellan mensen.. Ska till gyn nästa v...

Hejsan!

Kliver in i vecka 6 (5+0) och jag känner fortfarande inte av något illamående what so ever och börjar bli smått orolig.
Är det någon som vart med om samma lika?
Har kämpat i ett år för att bli gravid och blir orolig för minsta lilla...

Tack för all hjälp!

I förrgår (fredag) morse när jag gick på toaletten och torkade mig så var det svagtsvagt rosa flytning.
Skulle göra ett gravtest denna morgon med veckoindikator för att veta hur länge jag varit gravid och testet visade 3+, morgonen innan detta så visade ett likadant test 2-3.
När jag såg att det var svagt rosa i flytningarna så tog jag även ett test där jag kan se strecken om de blivit svagare och nope det visade tom starkare.

(Tänker att hcg sjunker om det är tecken på missfall)

Igår (lördag) morse gjorde jag ett till test med sticka för att se om det sjunkit och det visade fortfarande lika starkt.

Inga blodiga/rosa flytningar sen i förrgår (fredag) morse.

Behöver jag vara orolig?

Har haft lite blod på pappret till och från senaste två veckorna, speciellt efter träning. I förrgår kom det lite mer än vanligt och igår fick jag som en lätt mensvärk och mer blod när jag gick på toa. Det kom
också små klumpar av levrat blod (typ två små per gång). Detta upprepades vid två toalettbesök och ingenting i trosan. Åkte till gynakuten men de hade brist på personal då det är helg så nu måste jag vänta till imorgon innan vi får veta om det lilla livet lever. Någon med liknande erfarenhet som det gick bra för? Går in i v 8 på tisdag!

Asså fick min första mens den 10/8 efter förlossningen som var den 1/7
Min barnmorska sa att ja skulle börja med minipiller samma dag som den kom dvs den 10/8 då å slutade 19/8 och sen kom den igen 30/8 och har fortfarande inte slutat. Blir galen.. är det någon annan son har haft samma problem ? Ska man sluta med minipillrerna eller fortsätta ?mitt järnvärde är svin dåligt pga all blödning.. Ska gifta mig den 10/10 har inte lust att ha mens då.. hjälp ...

Jag undrar om kroppen alltid förstår ett missfall?
Jag är i v. 12 och orolig inför ultraljudet att bebis inte lever.. hur vanligt är det att man fått missfall i kanske v. 8 Men att kroppen inte förstår och ”fortsätter vara gravid”?

Jag undrar hur vanligt det är att man får missfall men att kroppen inte fattar de utan fortsätter graviditeten, och sen på första ultraljudet så ser man att fostret dött för några veckor sen?

Hej!
Undrar om det är någon mer som varit med om att få en allvarlig missbildning hos fostret på RUL 2ggr i rad? Bad om att få göra utökad undersökning sista graviditeten men nekades. Erbjöds ett KUB som visade 1:10 000. Dem gjorde en bas kontroll första gången och sa att inget var genetiskt. Vilket nya läkaren misstänker då vi drabbats två gånger. Känns så orättvist!

Hej.
Har oftast regelbunden mens med ca 28 dagar emellan. Brukar ha blödning i 8-10 dagar varav mkt i 2-3 dagar. Mkt flytningar regelbundet. Ngn gång mellanblödning. Nu slutade min mens förra ons o sen dess haft rödbruna flytningar varje dag ca 1 v kvar till nästa mens. Fattar inget... 39 år. Inget preventivmedel. Yngsta 3 år. Ej gravid. Kan ngt vars fel?

Jag fick mitt första barn 26 maj och det har ju verkligen varit annorlunda att få barn under en pandemi... det tog lång tid innan vi träffade familj och vänner och öppna förskolan och andra aktiviteter finns ju inte på kartan. Har också haft oturen att få en liten kille som avskyr vagnen hur vi än gör, så promenaderna man såg fram emot blev inte av. Generellt upplever jag bebistiden som rätt tråkig, mysigt såklart, men tycker inte det varit kul förens typ nu när han börjar bli lite mer av en person. Man vill ju njuta av den här tiden men kommer på mig själv med att längta efter att han börjar prata, gå och kunna umgås med. Snälla säg att jag inte är ensam om detta? Känner mig som en dålig mamma som inte njuter...

Hej. Tänkte kolla här om någon har varit med om samma. Efter mensen så har jag börjat få bruna flytningar fram till ägglossning. Sedan försvinner det. Haft liknande dom 2 senaste månaderna. Tips någon

Hej!

Ska genomgå en medicinsk abort i nästa vecka. Är så hemskt nervös inför det. Finns det någon som gjort en sådan som kan berätta hur det gick till?

Fick mitt första barn i maj efter en tuff graviditet med depression och förlossningsrädsla. Efter ett fantastiskt planerat snitt var jag lyckligare än någonsin över mitt lilla mirakel. Det varade i en månad, sedan fick vår pojke kolik och mycket problem med magen. Vad man än frågar om på bvc får man svaret "mycket ger med sig vid tre månader". Så det magiska 3-månadersstrecket har gett hopp när det känts som tuffast. Så blir vår bebis 3 månader och det blir inte bättre. Fortfarande magproblem (under behandling), allmänt grinig, bråkar vid måltider, sömn, vill inte ligga i vagnen och vaknar en gång i timmen mellan 03-07. Känner mig som överkörd av ett tåg, sådan chock var det för mig att få barn. Är det jag som är för klen eller är det såhär jobbigt??? Och när blir det bättre?

Fick missfall ikväll, v12 (11+1). Tomt på känslorna just nu. Känner mig trasig.

Undrar om någon vet om man kan bli gravid igen trots att all HCG inte är ute ur kroppen efter ett missfall?

Fick missfall för exakt 3 veckor sen och var i vecka 5+5. Gjorde blodprov för en vecka sedan som visade 473 hcg och ett till igår som visade 352 hcg. Ska det ta så här lång tid för hcg att återställa sig? Blir så orolig att något är fel med tanke på att jag var så tidig och det känns som att det borde gått fortare för kroppen att bearbeta missfallet. Blöder fortfarande ytterst lite och inte varje dag. Barnmorskan säger inte så mycket mer än att jag ska vänta ut det.

Blev en bok, men är så orolig och vill bara bli gravid igen. Snälla är det någon som vet?

Min blödning den 14e augusti ledde till ett missfall, fick det bekräftat genom VUL igår. Vi längtar så efter barn och känner oss redo mentalt för att försöka igen. Ni som fått missfall, hur snabbt kom eran ägglossning tillbaka? Vågar man använda sig av ägglossningstest eller är det missvisande?
Kan tillägga att jag testat negativt på gravtest så jag förmodar att allt hormon har gått ur kroppen.
Tacksam för svar!

Är i vecka 39 (38+3)
Nu under några dagar har de kommit en del slem ifrån underlivet. Kommit små klumpar då o då.
Men idag var det extremt mycket. Fick ta en dusch för att vara säker på att allt var borta.
De är genomskinligt men inget blod osv i det, och undrar är det något på gång? Brukar inte ha så, var bara och kissa och så skulle jag torka mig så var allt slem där 🤔
Har någon haft liknande? 🌸

Hej!
Någon som haft en förlossningsdepression och tagit sig ur det?
Behöver råd och stöd!

Hej! Fick missfall 7 aug och blödde i ungefär 5 dagar efter och sen dess har jag haft väldigt sparsamt med bruna flytningar. Var i vecka 6 så det var tidigt i graviditeten. Gick även till gynekolog två dagar efter jag började blöda och hon såg bara slemhinna i livmodern. Nu har det snart gått två veckor och jag tog graviditetstest i lördags och nu idag (onsdag) och strecket blir starkare varje gång jag tar. Har någon erfarenhet av detta efter missfall?

Är ju nästan 2 veckor sen missfallet, borde det inte bli svagare åtminstone, även om det kan vara positivt länge?

Hejsan. Det är tunga fingrar som skriver detta och jag har panik!
I två dagar nu har jag haft extrema mensvärksliknande smärtor och haft en kraftig blödning. Det va liksom gelé liknande klumpar.. Nu blöder jag så igen, fast nu ser det ut som mens?! Går in i vecka 11 och är livrädd att jag nu förlorar vårat mirakel...
Snälla, hjälp. Bör jag åka in akut eller ska jag avvakta?

Mvh Orolig

Hej! Jag är gravid i v 7 (6+1) med första barnet och är en orolig själ. Denna bebis är så efterlängtad. För fyra dagar sen fick jag en rosablandad flytning när jag torkade mig efter att ha kissat. Sen dess har det fortsatt med rosablandade flytningar varje dag och ibland pyttesmå blodprickar. Idag (fjärde dagen) kom det mer blod när jag torkade mig men fortfarande långt ifrån vad som skulle kunna vara likt en mensblödning. Har inga smärtor i magen!

Är det någon annan som varit med om detta och att det inte varit något farligt eller blivit till missfall?

Hej, väntar mitt första barn och är i v.14+3 fick hög risk på kub-test. Barnmorskan vill inte skicka mig på NIPT då jag är för långt gången, utan ska då göra fostervattensprov. Är jätte rädd att det ska vara något fel på barnet och den långa väntan efter man har gjort provet. Har någon erfarenhet hur det har gått för er som är i samma sits som mig? Är det stor chans att det kan vara fel på barnet?

Hejsan jag känner mig så ensam i mitt val. Jag har 2 barn sedan tidigare tillsammans med min man, en flicka på snart 7 år o en trotsig son på 4 år. Vi sa att nu är det bra inga fler barn. Sen förra veckan visade det sig att jag är gravid med nr 3. Tidigt V: 5 då o V: 6 nu. Till saken hör att det var en totalt oplanerad graviditet. Från att säga inga fler så är jag inte så säker på om jag vill avbryta. Jag har försökt att tala med min make om detta, det enda svar jag får är - jag har inget emot barn, MEN Du vet att det kommer bli jobbigt med 3, vi får börja om från början med allt, vardagen kommer bli dyrare, vi har gett bort/sålt alla småbarns saker. Allt måste köpas om. Du kommer få det jobbigt här hemma. Jag tänker inte tvinga dig till varken det ena eller det andra. Så nu står jag här och känner mig så ensam för nu när jag försöker få han att prata med mig så säger han bara, du vet vad jag sagt, jag har sagt det jag har att säga. Han är världens teddybjörn mot mig o barnen och den goaste jag vet. Jag vill inte tvinga honom till någonting som kanske inte vill, vet ej riktigt, men samtidigt så vill jag inte behöva avbryta någonting som jag längre fram kommer ångra och kanske hålla emot honom. Överreagerar och överanalyserar detta?? Jag brukar ha en tendens att göra det..

För över en vecka sen visade det sig att var gravid, vilket tog mig 4 stickor för att skjunka in. Jag har pcos och hade därför kommit till insikten att en graviditet kommer kräva planering och flera försök, inte oväntat. Jag är glad men kunde inte räkna ut hur långt gången, det kunde vara allt från 3-20 veckor (lite överdrivet men ändå). Jag fick tid hos gynekolog som gjorde vul, bekräftade graviditet och sa 5+3 (igår)..
Jag är fortfarande glad, men jag hoppades på att hon skulle säga att jag var längre. Nu känns det som om jag inte kan känna glädje över det förrän om flera veckor, när risken är mindre. Hur kan jag släppa den känslan?

Hej! Jag tänkte höra om någon här har eller har haft samma problem som mig. Sedan förlossningen har jag haft så svårt att bajsa. Det kan gå en vecka mellan gångerna, vilket såklart inte är bra, men det går verkligen inte. Och den där gången det väl går får jag kämpa så jag nästan svimmar för det gör så jävla ont och vill bara inte komma ut.. Har någon upplevt samma sak och vad har ni gjort åt det? Jag får ångest över att behöva gå på toa, har aldrig haft problem med det innan. Ska ringa barnmorskan imorgon men är förkyld nu så det lär dröja lite innan jag kan åka och kolla upp det. Idag fick jag använda laxerande medel men det är ju inte hållbart. Hjälp!!

Imorse blödde jag litegrann när jag gick på toaletten. Efter det har jag haft bruna flytningar, inte mycket men litegrann. Är detta ett tecken på missfall? Jag är i vecka 6 (5+4) så har inte varit på inskrivning än så vet heller inte om jag bör kontakta någon och fråga om detta? Jag har inte haft någon värk på grund av detta. Hade inte speciellt mycket gravidsymtom innan detta heller förutom spända bröst och det har jag fortfarande. Vad tror ni? Missfall eller inte?

Hjälp! Jag känner att jag inte vågar släppa kontrollen till min partner! Vi har en 9-månaders bebis och byter nu av varandra i föräldraledigheten. Jag har alltid haft ett stort kontrollbehov, vilket jag jobbar stenhårt med att släppa nu. Jag repeterar för mig själv och säger till min partner att när hon är hemma så är det hon som bestämmer tider och rutiner. Och jag ifrågasätter dem inte. So far, so good.
Problemet är att hon är så oerhört klumpig/disträ/slarvig (vet inte vad jag ska kalla det) i mina ögon. Släpper kollen på bebisen i osäkra miljöer (miljöer som man inte kan undvika att vistas i, t.ex. hemma hos någon annan), tappar saker på bebisen (i morse ett glas som bebisen fick i huvudet), mycket mobilanvändande osv. Till saken hör att hon är så oerhört känslig. Man måste verkligen välja sina ord om man ska nå fram med något slags budskap/önskan/konstruktiv kritik. Jag försökte lite försiktigt i morse - hon blev naturligtvis ledsen över att ha tappat ett glas i huvudet på bebisen - men det landade helt fel och hon tog det som en anklagelse. Jag fick backa och be om ursäkt.
Så - hur i hela friden ska jag göra? Ska jag bara svälja och acceptera att "olyckor" händer? Är jag övernojig? Ska jag försöka prata med henne vid mycket väl valt tillfälle? Någon som känner igen sig eller har bra tips? Supertacksam för svar!

Jag är gravid med vårat första barn o ca v. 7-8. Har mått jätteilla och kännt mig väldigt svullen och extremt gasig i magen.
Men nu för två dagar sen känner jag ingenting? Magen känns som innan jag var gravid.
Tog även ett test där ett streck var lite svagare men inte mkt. (alla test innan har varit lika starka)
Har inte kommit något blod heller.

Hjälp vad gör jag!? Är det normalt? Håller ja på att få missfall?

Mensvärk i nästan 2 veckor o extremt ömma o spända bröst, o idag kom det lite lite vätska från bröstet när jag klämde lite, tog test som visar negativt, ska ha mens om en vecka.. men kan de vara tecken på graviditet?

Jag är gravid i vecka 17 det är mitt tredje barn. Jag har känt små rörelser eller ”fladder” nån gång förra veckan men nu på några dagar inte känt nåt. Jag är super orolig och min BM är på semester så jag får inte tag på henne. Idag laddade jag ner en app på mobilen då man genom sin iPhone ska höra hjärtljud. Det gick inte bra alls försökte flera gånger men hör inget hjärtljud. Så nu är jag oroligare än förut. Är det nån här som har testat en sån app förut? Har det fungerat?

Hej på er alla! Detta inlägg vill jag främst rikta till de som har barn, samt till de som är gravid och vet könet på sitt barn.
Läst på mycket om vad det är som avgör om barnet blir en pojke eller flicka. En teori som verkar upprepa sig är att om befruktningen sker på ÄL-dagen så blir det oftast en pojke, och en flicka blir det om befruktningen sker dagarna innan ÄL. Vad är era erfarenheter kring detta?

Har även läst lite om att man oftast mår mer illa under början av graviditeten om barnet är en flicka, och lindrigare om barnet är en pojke. Era erfarenheter? :-)

Jag är gravid i v12 och väntar ivrigt att få veta könet på barnet!! :-)

Hej!
Jag har inte fått min mens sedan den 3 juli då var det sista dagen och nästa mens skulle kommit den 26 juli men kom bara lite blödningar till och från som inte va som mens, sen har jag även haft andra symtom som illamående,trötthet, ont i magen, kissar mycket osv men har tagit tre test och inget visar plus... Vad ska jag göra?

I förrgår började jag få rosa flytningar. Är i V6. Hur startade era missfall? Om ni fick som jag, när satte den rejäla blödningen igång?? Vill bara att det ska gå över om det nu är på G.

Hej! Jag är i vecka 5+2 enligt min app. Har sån panik. Igår fick jag se en ljusrosa flytning på papperet. Inget mer med det, det slutade. Idag kom det tillbaka och kommer till och från. Har även slutat känna ömhet i brösten. Har värk som kommer och går, men det har jag iofs haft hela tiden hittills. Är liksom beredd på att det förmodligen är missfall. Väntar bara på att vattenfallet ska komma i trosan. Men vill ändå känna något hopp. Någon som varit med om samma och nu har barn?

Så. Långt inlägg på gång.
Jag känner att det är "bitter morsa"-varning på mig. Varför? Jo, för jag känner mig så sliten. När min lilla börjar gnälla eller gråta kan jag bara känna "åh nej inte nu igen!". Det är inte det att jag inte älskar mitt barn, jag älskar honom mer än livet självt. Men jag börjar bli SÅ trött. Det har ju varit några slitiga språng och tänder vid det här laget (snart 11 månader), vilka har tärt hårt på mig. Jag har varit hemma hela tiden, och ska vara till året då min man tar över och är hemma ett åt. Såklart gör jag mitt allra bästa för att lillen ska få allt det bästa, lagar mat, går ut och leker i tid och otid. Jag får sällan alla mina behov tillfredsställda angående mat och toalett när så behövs, men lillen går ju alltid först. Jag säger tålmodigt till att vi inte plockar bajs ur pottan, får sen en utskällning som heter duga för att jag förhindrar detta, gråt och tandgnissel och sen fixar jag frukost. Efter ett utbrott som kunde fångat Socs intresse för att vi inte gått ut genom ytterdörren än (för att jag försöker brotta på tröja och skor) så packar jag ner ett snabbt mellis och går ut för att leka. Nu låter det som att jag har en arg unge, det har jag inte. Han är underbar. Så nöjd och glad och nyfiken, gosig och kärleksfull om än med baken full av myror. Men han har ett temperament som inte alltid är så lätt, speciellt när han blir trött.
I och med att jag har varit hemma så är det jag som har tagit flest smällar. Och det har väl blivit lite kinesisk vattentortyr av det. När folk då frågar mig hur jag mår är jag ärlig och berättar att jag är sliten för att det kan ha varit en riktigt jobbig, gnällig dag eller vecka. Men sen skryter jag lyckligt om hur nästa tand har hoppat fram eller hur snabbt han kan röra sig mellan möblerna. Men folk verkar mest ta fasta på hur jag uttrycker min trötthet, och verkar börja uppfatta mig som bitter.
Jag hoppas så att jag inte är bitter. Jag älskar mitt barn. Men jag tycker inte alltid så mycket om mig själv i sammanhanget. Jag får det liksom till "varför kan jag inte få honom att äta? varför kan jag inte trösta honom? varför får han ett utbrott just nu när jag byter blöja?". Och jag tycker inte att han är mer olycklig hos mig, han söker sig aktivt till mig för pussar och tröst. Men jag blir så trött på mig själv.
Jag får inte heller till så mycket vila. Need I say att vardagen inte ger tid för vila, det är fullt ös tills pappan kommer hem, sen är det matlagning, middag, bad och nattning. Repeat. Under hela vår sons liv har jag varit ifrån honom i högst 3 timmar, och det är inte garanterat att jag har någon riktig "egentid" på en veckobasis. Vår tanke var att det skulle vara så, men det har inte blivit. Jag har två dagar som är märkta som mina med en timme per dag, men jag kan inte alltid komma hemifrån, och det är inte alltid min man tar med sonen ut då, så min egentid har ett soundtrack av lek eller gråt, och jag kan ju inte få vara ensam. Stundvis har jag känt mig så sliten att jag är lite "touched out", så när sonen väl har somnat för dagens tupplur eller när dagen är slut önskar jag att jag kunde utveckla taggar. Vill inte bli rörd vid, vill inte bli pratad med.
Är det någon som känt något likadant? Är jag en bitter morsa? Jag jobbar ju så hårt för att vara en rolig och go änglamamma som luktar kanel. Tips? Hjälp? Till och med min man tycker att jag verkar bitter, och han har känt mig i 11 år... :(
Tack till dig som orkat läsa

Väldigt hård och förstoppad. (Behövde ta två microlax inatt och knappt det har hjälpt)

Satt på toa och försökte över två timmar.
Upptäckte sedan klarrött blod i toan som en strimma på porslinet framtill i toan.
Inget blod på pappret. Kan jag råkat ”pressa ut” slemproppen eller? Ser inga tecken på hemorrojder eller så.

Känt och känner molande mensvärk till och från hela dagen nu. Är det något på gång eller har jag tagit i för länge och mycket inatt?
Är i vecka 38+5

Förlåt för fruktansvärd pinsam och känslig fråga.

Hej!
Jag behöver råd i en fruktansvärt svår situation.. Jag och min man har varit tillsammans i 5 år och har en dotter på 1 år tillsammans. Våra liv är bra och vi trivs med hur livet ser ut. Men, något som håller på att bryta sönder oss är hans mamma (min svärmor). Hon har sedan vi träffades lagt sig i väldigt mycket saker som hon inte har med att göra. Att hon ständigt frågar saker om sin son har jag inga problem med, för det stör inte mig. Men när hon ska lägga sig i och fälla kommenterar i hur vårt familjeliv ser ut är så jobbigt.
Vi kan ta förlossningen som exempel, då skulle hon ha uppdatering minst en gång i timmen om hur öppen jag var, hur mkt värkar jag hade, vilken smärtlindring jag valde, hur jag tog allting osv osv. Och min man svarade på alla dessa frågor utan att fråga mig.. just där och då orkade jag inte ta en diskussion så klart.
Efter att dottern var född skulle hon komma in (vi hade inte ens lämnat förlossningen då..) fast jag sa nej fortsatte hon att tjata och till slut sa hon "**** behöver ju ut inte komma ut, men du och bebisen kan väl komma ut" till sin son. Som om jag var skitsamma och skulle bli lämnad kvar i ett rum.. Efter mkt om och men kom hon till BB, precis när vi kommit dit. Jag hade fortfarande sjukhus kläderna på..

Detta har eskalerat och om vi inte kan komma på tex ett kalas till någon av min mans bröders barn, ska hon veta vart vi ska, när vi har planerat det, varför vi har planerat det osv osv. Hon har ständiga åsikter om saker och ting gällande vårt familjeliv och jag blir galen snart.

Det som fått allting att bara rinna över är att vi för några månader sen hade en jobbig diskussion med min mans bror om ett kalas som vi tackade nej till (pga corona precis slagit till o Sverige och FHM uppmanade ALLA att inte ses eller träffas), plus att en släkting som skulle närvara på kalaset en vecka innan testade positivt för corona. Så vi tackade nej och sa att jag och vår dotter befinner oss i en riskgrupp. Då skulle min mans bror lägga sig i och promt veta varför vi befann oss i en riskgrupp, och ifrågasatte det hela tiden och skrev mellan raderna att vi ljög och det gjorde mig fruktansvärt ledsen.. Vem skulle ljuga om en sådan sak?
Jag vill tex inte att min dotter ska ha napp när hon är glad, men då säger hans mamma "klart hon ska ha napp!". Har jag varit på sjukhuset och min man tagit en pappadag ska hon veta varför jag varit på sjukhuset, vad jag gjort där, hur det har gått osv. Och problemet är att hon inte ens frågar mig??

Nu har vi blivit bjudna till samma bror för en middag, men vi har annat inplanerat så vi tackade nej och då fick min mans mamma något ryck och skulle återigen veta varför vi inte kunde, att vi minsann visst ska säga varför jag och bebisen befinner oss i en riskgrupp osv. Men jag diskuterar inte ens min hälsa med min egen familj?? Och sedan skrev hon ett sms "**** behöver ju inte komma, men du och bebisen kan väl ändå komma?" Återigen som om jag är skitsamma och inte spelar någon roll? Detta har fått min bägare att rinna över, att en människa jag inte ens står nära hela tiden ska lägga sig i..
vi ska ha kalas för vår dotter om en månad och jag vill verkligen verkligen inte bjuda min mans familj och han mår också dåligt av allt det här men har inte mage att säga ifrån för varje gång man gör det tar hans mamma på sig någon offerkofta och tycker så fruktansvärt synd om sig själv.. Jag orkar inte med det här längre.. Snälla, vad hade ni gjort?

Hej,
Jag har en dotter som snart fyller 1 år och en son som blev 2 veckor idag. Just nu är vi hos mina föräldrar och min sambo har semester så får mycket hjälp med barnen. Det som jag är orolig och får panik över är hur det blir sen. Hur ska jag orka ta hand om två när vi är hemma igen och sambon jobbar? Mina föräldrar bor ca 60 mil ifrån oss och min svärmor är inte mycket till hjälp även om vi bor i samma samhälle. Jag känner redan nu när jag är ensam ca 1 timme på morgonen att det är mycket när båda till exempel gråter och ska ha mat. Jag ammar inte utan ger ersättning och dottern dricker inte välling. Min sambo tar sömntabletter för att kunna sova så jag tar natten själv, som tur är så sover dottern hela nätterna men vaknar gärna tidigt på morgonen. När hon vilar skulle jag kunna vila men är så uppe i varv att när hon vaknar så har jag precis somnat.
Ursäkta för rörig text men jag vet inte hur jag ska samla alla mina tankar.