i känsliga ämnen

Jag lider av fruktansvärd svartsjuka, inget jag är stolt över och det gnager enormt i mig, jag vet innerst inne att det är jag som orsakar det med min dåliga självkänsla och uppväxt, men kan fan inte få bort de här tankarna. Jag behöver hjälp och pepp, hur fan bryter jag mönstret? Är här någon här som också är det, så vi kan resonera å utbyta tankar när de där svarta tankarna kommer?

Jag måste skriva av mig, och även be om lite råd/synpunkter. Vi är en liten familj på 3 personer. Jag, min man och vår snart 1 åriga son. Min man kommer från en familj där han bevittnat mycket våldsamheter och hårda ord sen barnsben. Jag har en helt annan uppväxt med lugn, harmoni, kärlek och djupa samtal. Min man har väldigt lite kontakta med sin sida av familjen och han vill att vår son får en uppväxt mer lik min. Men ..
Han har alltid haft en stubin som brinner av fort. När den brunnit upp är det nästan omöjligt för honom att lugna sig. Han gapar och skriker och i slår och kastar saker. Senaste tiden gör han även detta i närheten av vår son. Det händer inte så ofta, men oftare de senaste 2 månaderna. Säg 1-2 ggr i månaden nu. Han får ångest efteråt och ber om ursäkt till oss båda. Han vill ändra sig. Jag vill att han söker hjälp då jag misstänker att detta ligger med honom sen barn.

Vad skulle ni sagt/gjort? Vill tillägga att han är en toppenpappa som är jätteengagerad i sin son. Och han har aldrig någonsin varit fysisk i sin ilska mot någon. Men han har svårt att kontrollera den när den väl uppstår och det gör mig så ont att min son behöver uppleva detta. Det sliter mitt hjärta itu.

Hej!
Jag är orolig för att jag har fått missfall. Jag är i v 7. Igår när jag torkade mig efter jag hade kissat så kom det en liten ljusbrun klump på pappret. Det var inte blod runt om eller så, utan endast en ljusbrun liten klump. Kanske 8 mm?

Man blir såklart nojig för allt nu, men vad tror ni?

Allt gott!

Vi har problem med huvudlöss sen skolan började och det tar ju aldrig slut!! Dottern fick första gången löss nu när hon började förstaklass och direkt köpte vi lössmedel för att göra behandlingen så fort vi märkte löss på henne. Vi gjorde behandlingen hela familjen, då vi märkte även några på oss andra i familjen. Vi har följt instruktionerna och kammat håret dagligen, men vecka efter vecka hittas det nya levande löss igen!! Vi har nu använd både Paranix och Linicin, men vi blir inte av med lössen ändå!! Vad tusan ska vi göra?! Finns det annat medel någon kan rekommendera?!

Går in i graviditetsvecka 8. Har mått smått illa till och från i någon vecka men aldrig känt att jag behövt kräkas. Nu i eftermiddags kom jag hem och mådde illa. Kräktes tre gånger och känner mig frusen men har inte feber. Känner mig hungrig men vill inte äta något. Hur vet man om det är magsjuka eller gravidillamående?

Visste inte vilken rubrik jag skulle lägga på denna. Vill bolla av mig litr och veta vad ni tycker... ämnet är lite känsligt och det är svårt skriva här nu på ett bra sätt. Vår dotter är nu 1 månad och hon är så fin på alla sätt 💕
Har märkt att en del av mannens släktingar inte ens kommenterat vårt barn? Förutom ett torrt grattis.. vet inte om jag begär för mkt vill inte låta sån men på denna tid har de varken kommenterats eller sagt något om att träffas eller liknande. Ser idag även hur en av släktingarna postar en gammal bild på mannens tidigare dotter från 2015 och enbart henne. Har sett det vid flera tillfällen, trots att dottern är rätt stor idag 5 år. Jag förstår bara inte grejen? Inget har sagts om vår dotter och jag tycker bara det är lite strange... speciellt när hon är nykommen.
När mannen postar bilder på vår dotter är det väldigt sparsamma kommentarer! Även hos mig. Så man börjar ju fundera lite... hade ni undrat? Eller ska jag sluta bry mig?

lämnade han panikslagen e fortfarande rädd att han ska veta var ja e. jag har inga kläder, pengar, vill komma på fötter o hitta jobb o få egen bostad. Finns de någonstans man kan få hjälp med saker 😟😟😟

Jag går rak på sak nu,
Jag fick ett missfall för ett tag sen jag och min pojkvän bestämde oss för att behålla då det bortgångna fostret. Kan vara gravid igen, men han vill inte skaffa barn igen nu för tillfället då han tycker jag ska gå klart min utbildning och jobba. Är lite rädd för att höra det, jag älskar barn mer än allt i världen & jag vill ingenting annat, när han säger så blir jag bara ångestfylld och väldigt ledsen... jag har även en fråga.. har ömma bröst så de exploderar snart och svankont... kan det vara någonting nytt? 😞😞

I söndags gjorde vi ett ultraljud på Emmakliniken i malmö och fick resultatet 1:40. Det kändes fruktansvärt! I augusti förra året fick jag ett missfall (MA) där jag gått med dött barn i magen i 6 veckor. Själva missfallet va fruktansvärt och jag blödde massor, de fastnade på något vis så fick en akut skrapning. Efter 3 månader vågade vi oss på att försöka igen men de tog inte förrän i juli i år. Det har varit mycket andra motgångar och skit (ursäkta ordvalet) hela detta året så någonstans har jag väl ändå tänkt att de händer inte igen, nu vänder de äntligen. Detta är bra. Men nu känner jag mig bara förtvivlad. I tisdags gjorde vi ett moderkaksprov (är i vecka 14).
Den ökade risken gäller downs syndrom, vi har inte de i släkten och jag fyllde 32 i år.
Tycker de är fruktansvärt att gå och vänta på detta svaret, jag vill verkligen inte förlora detta barnet också. Hormonerna gör inte direkt detta lättare att hantera, bara gråter hela tiden. Vet att de fortfarande är större chans för ett friskt barn än ett sjukt men de tankarna hjälper mig inte alls just nu. De är tillräckligt dåliga odds för de ska knäcka mig helt. :(

Någon annan som fått liknande resultat? Hur gick de för er?

2 månader efter förlossning och jag är fortfarande deprimerad, behöver verkligen hjälp nu. Träffat två olika kuratorer, men dock verkar dom inte bry sig. Ständigt ångest och panik, sambon har precis börjat jobba. Då vi vabbads vår son då han föddes förtidigt . Allt är tungt och mår inte bra, ibland känns det som om jag avskyr mitt barn men då slår det dåliga samvetet in, även fast jag vet att jag älskar honom massor, blir man påverkad av tankarna. Klarar inte av att gå ensam hemma, får panik. Någon som mått liknande? Hur fungerar antidepressiva och vad händer om sambon behöver vara hemma om jag mår så dåligt? Känner mig ensammast i världen, men tror att det är vanligare än vad man tror o må såhär..

har skiljt mig o träffat en ny allt va topp från början men nu e allt kaos. Ja får inte träffa mina barn. han vill ha reda på allt ja gör o vem ja pratar med eller skriver jag mår inte bra men rädd att lämna. vill hitta eget så ja får träffa mina barn igen men får skit hela tiden. jag vet inte va ja ska göra eller hur

Min svärfar har varit sjuk ett tag, och nu i veckan hittades han död. Även om det var lite väntat trodde ingen att det skulle hända nu.

Min sambo får nu ta allt ansvar över alla praktiska saker, samt se till att hans syster mår bra. Ingen i hans familj frågar hur han mår, eller ringer och kollar läget.

Till saken hör då att jag är höggravid med vårt första barn. Vi har haft en strulig graviditet med mycket ångest, som på sistone ändå börjat kännas okej, och vi var glada och längtade. Nu är det så mycket praktiskt och så mycket sorg att jag inte vill föda barnet. I stället för att det här ska vara en av de lyckligaste perioderna i sambons liv blev det en av det värsta. Den största sorgen är att vår son aldrig hann träffa sin farfar, och att det var så nära. Han dog på dagen 10 dagar innan BF... Jag vill ju att min sambo och de runtom honom ska glädjas över lillen, samtidigt som jag förstår hur oerhört svårt det är.

Hur gör man för att hitta tillbaka till glädjen över att vi ändå får barn? Och hur ska jag stötta sambon i allt detta?
Behöver verkligen råd...