Jag genomgår min graviditet ensam och känner mig som ett ufo som inte ens har en avståndstagande pappa med i det hela. Jag är helt enkelt gravid och kommer vara den enda föräldern. Jag känner mig stundvis så svag och ensam i det hela....

Hej! Jag är en ensamstående mamma på 23 år med en bebis på 2 månader. Jag har blivit ensam på grund av våld och hot i hemmet från barnets pappa och undrar därför om det finns någon i Stockholm som befinner sig i liknande situation och känner sig lika ensam som jag. För att eventuellt träffas och fika?

Jag har fått underhållsstöd från FK i snart 6 år. Nu vill FK att min exman betalar till mig direkt istället för att gå via dem. När jag gjorde en beräkning på deras hemsida blev det 4910 kr, Underhållstödet är på 3146. Jag har två barn på 15 och 10 år. Hur mycket får ni andra skilda föräldrar?

Jag och barnets pappa har separerats.
Jag är gravid med mitt 2 barn har en dotter som är snart 2 år.
Är rädd för jag inte ska kunna ta hand om nya barnet.
Ska jag kontakta pappan?
Hur ska jag göra?

Hej, Melissa heter jag & Är 18 år. Jag väntar min första nu som är beräknad 24e december . Jag känner mig ofta ensam då pappan till barnet inte vill vara delaktig och påstår att det inte är hans barn. skulle vara skönt om det fanns någon annan blivande förälder eller någon i min ålder som redan har barn som jag kan prata med eftersom jag och pappan till barnet inte kan prata om saker. Råd och tips på förberedelser är jag också väldigt tacksam för. :)

Hej
Jag är en ensamstående mamma som ska skola in min 3 och 1 1/2åriga barn. Jag har så Stor ångest den lille plutten gråter så mycket när jag försvinner en stund...
Jag kommer dessutom vara tvungen att jobba heltid... Går sönder av ångest🙈

hej jag kommer bli ensamstående och jag får sån panik känsla när det handlar om sonen som blir 16månader.
Hur har ni delat upp det?
Vi kommer att ha 50/50
varannan vecka skulle funka för oss vuxna men hur tar en 16 månaders liten kille det? Hur har ni gjort och vad ska man tänka på.

Hej , någon som vet eller skrivit själv ett äktenskapsförord , undrar hur heeeeela proceduren går till ?! Vet att man skickar den till Skatteverket men vad händer under och efter processet ?! Tack på förhand

Hej alla , ni som redan läst mina inlägg vet men kan skriva lite kort här . Gjorde slut med min sambo för 2 år sen , efter massa hot , svartsjuka , psykiskt och fysiskt ansträngning och mycket annat , bor med min dotter och är världens lyckligaste . Nu är det som så att det finns en kille som har känslor för mig , visar att han bryr sig och är rädd om mig , vill inte se mig ledsen , skakar av känslor och lyser upp bara jag är i hans närhet . Jag har starka känslor för den personen , känner den tryggheten och tilliten har hittat mig själv i den där killen . Han är 4 år äldre en mig , bra utbildning , stabil jobb och inkomst , men han har aldrig varit gift/sambo och har inga barn . Han vet om mitt förflutna och att jag har ett barn som bor med mig och han stör sig inte på det , vågar jag ta det steget och tänka på en framtid ?!?! Mest orolig/osäker om det kommer gå bra med barnen och vardagen allt annat

Hej! Mitt namn är Sandra och jag är ensamstående till min dotter Angelina.. som är född den 21/1-2017.. pappan till Angelina finns inte med och har inte funnits alls sen jag blev gravid, då han är bakom flötet och inte är bra för oss så valde jag att ta avstånd.. Jag kan känna mig väldigt ensam ibland då jag inte har någon pappa att kunna få dela mina känslor och tankar med.. och mina vänner har tagit avstånd från mig, har en kompis som oxå har barn som bor i samma stan, men sen har jag ingen annan haha.. jag tänkte höra om det är någon mer mamma/blivande mamma som är runt min ålder som kanske vill lära känna mig och min dotter.. skulle iallafall ha varit jätte roligt!☺

Hej!
Jag har precis blivit ensam i min graviditet, 8 veckor. Och jag vet inte ut eller in, vet inte om jag ska fortsätta eller inte. Bor i en stad med vänner och intressen men jag har ingen familj här och förmodligen ingen som kan hjälpa mig med avlastning. Jag skulle vilja få kontakt med ensamma mammor om hur ni upplevt att vänta barn ensam och hur det är att ha barn själv. Det här är så jobbigt och förvirrande, är så orolig och rädd:(

Hej, jag heter Emma och har en liten son på snart 8 månader, undrar om de finns någon mer i Uppsala eller i närheten som vill ha kontakt med oss? :)

Jag undrar, min sons pappa har precis vart under utredning angående alkohol hos soc. utredningen tog 4 månader. han hade klarat alla tester och sånt. men fanns en oro för att de märkt att min son inte mår bra. även fsk hade sagt detta. soc gav som förslag att vi skulle prata med vår son den veckan han var hos den andra föräldern för att.det blir så "avklippt". det ville inte min sons pappa ens testa. han ville inte samarbeta på något vis. så nu till min fråga. om jag informerat pappan, kan jag då hämta min son på fsk om jag lämnar tillbaka honom innan han ska hämta? pappan har sagt nej och att han förbjuder det. mem har han rätt till det om han ändå är på jobbet? ser detta som en möjlighet att få igenom så han får träffa mig mer. min son är 4år. och hans pappa bråkade sig till växelvis boende från att han var 1,5 år.

Jag och mitt ex var förlovade och försökte få barn under en längre tid, när jag tillslut plussade mot alla odds var det en dröm för oss båda som gick i uppfyllelse. Men de visade sig skulle bli jobbigt, jag mådde extremt dåligt, mådde illa, tappade livslusten, ville inte kliva upp längre och kände mig äcklig och otillräcklig. Jag försökte vara ärlig om detta till min sambo, men istället för att stötta och ge kärlek drog han sig undan mig och jag började må ännu sämre. Jag bad om hans kärlek så många gånger, för helt ärligt, han var personen jag var så fruktandsvärt förälskad i, men jag fick ingenting av de..
I vecka 21 lämnade han mig, vi hade då en ny lägenhet vi skulle flytta till om en månad, jag hade fått en bättre tjänst på jobbet och jag hade skaffat vänner (vi hade några månader innan flyttat 40 mil och jag hade gett upp mitt liv för att starta upp på ett ställe han verkligen ville vara på), jag stod där ensam och förkrossad med ett barn i min mage. Kring vecka 25 kom han tillbaka i mitt liv igen, men jag fick mest bara skäll och jag kände mig mest utnyttjad. Han ville knappt umgås med mig något alls och jag dög bara till att serva med saker, men jag fortsatte kämpa för min kärlek, för vår familj. Han hade under ett flertal gånger hotat om att lämna mig och vår dotter under tiden också och gått iväg när han fått mig extremt sårad.. dagen efter julafton försvann han igen från våra liv, fast då var det för sista gången. Jag grät och grät och han brydde sig inte ens, han lämnade pga han ville supa på nyår istället för att umgås med oss som han hade lovat.. jag kände mig fullständigt värdelös och ensammast i världen. Det var ju inte såhär det skulle bli? Jag älskar ju honom så mycket så jag skulle offra mig själv alla dagar i veckan för hans lycka. Men då kom jag på min dotter som ligger där i magen, som är beräknad om ca 8 veckor. Min lilla tjej Som haft en frånvarande pappa som betett sig så himla illa, valt saker före i hela graviditeten osv. Jag kanske förtjänar att bli behandlad som han behandlat mig, men jag skulle aldrig utsätta min dotter för att ha en pappa som kommer och går när de passar. Som väljer alkohol och sina vänner före och som bara skriker på en..
så nu sitter jag här. 32 veckor gravid och lämnad upprepade gånger, helt vilsen och ensammast i världen. Just nu gör det fortfarande brutalt ont ibland och jag har svårt att tänka mig hur jag ska klara mig framtill min lilla tjej är född, men saker blir nog bättre sen..

Någon annan som också blivit oväntat lämnad i sin graviditet? Hur tänker ni om förlossningen? Vem kommer ni ha där osv? Jag är helt kluven, jag var helt 100% på att enbart barnets pappa ska vara där och stötta, men saker händer och han kommer ju uppenbarligen inte vara i närheten då..

Finns de någon som är ensamstående, har barn under 1 år och bor i Stockholm?

Jaha.. då är jag ensamstående med min underbara lilla son på 9 månader. Jag kan inte förstå hur en förälder inte prioriterar sitt barn eller sambo före allt annat. Han förstörde julen för oss, var otrevlig mot mina föräldrar som planerat mycket för hans skull. Nu sitter jag här och skäms över att jag varit så blind och naiv. Men det finns så många starka ensamstående mammor/pappor där ute så det här får jag bara ta och fixa! Kände att jag behövde skriva av mig, vet att folk i detta forum har hjärtan och bryr sig.

Nu har dagen kommit då brevet från tingsrätten kom med posten... Brevet som jag både väntat på och fasat över...
Jag skulle gärna vilja ha råd och tips ifall nån har gått igenom samma procedur.
Skriver en sammanfattning av min situation i ett separat inlägg om nån är intresserad.
Tack på förhand!

(Det här inlägget är delvis för att jag har behov av att skriva av mig, men kanske har någon tips/råd för att underlätta.)

Hej
Jag har varit i ett förhållande med samma person sen gymnasiet, nu har vi varit tillsammans i strax över 7 år. Vi har en 10 månaders bebis tillsammans. Med tiden har vi blivit mer och mer olika varandra, våra önskemål om hur tillvaron ska se ut är vitt skilda. Vi kan inte kommunicera alls utan konflikt. Jag har sedan länge identifierat relationen som icke fungerande, destruktiv på gränsen till... sånt jag inte klarar av att uttala. Men jag har levt på hoppet om att det ska bli bra.

Nu tror jag att det är bäst att jag frigör mig och min dotter. För situationen går ut över min rörrlsefrihet, och både mina och dotterns relationer. Problemet är att jag är ekonomiskt beroende av min sambo. Jag har ingen inkomst, utöver jobb 4 h/v. I vår ska jag plugga på distans och få CSN. Men jag kommer inte att ha råd att bo kvar i lägenheten. Sambon har betalat alla möbler osv så de antar jag att han tar med sig vid en separation. Jag har en släkting att bo hos, men det behöver vara väldigt tillfälligt då våra livssituationer är totalt olika. Och lägenheten passar inte för ett litet barn.

Och vårdnad? Mitt barn har sin pappas efternamn och vi har gemensam vårdnad. Jag vill ändra på båda dessa, men det är väl svårt att motivera för myndigheter att en förälder ska ha ensam vårdnad? Jag har dragit på det här länge delvis för att jag inte vill att dottern ska vara ensam med sin pappa i en annan bostad där jag inte har någon koll.

Jag är rädd att pappan kommer att bråka och inte låta barnet vara med mig. Jag är rädd för att avsluta relationen. Jag kommer att stå så utblottad och ensam, för i och med det här förhållandet har jag förlorat mina vänner. Jag har i princip bara min sambo. Och jag vill ge min dotter allt, och det kan jag inte.

Är ännu en gång gräsänka och inser ännu en gång vilken jäkla dålig ursäkt det är med 'jag har inte tid' när man är två! Skit i tv, dator och telefon istället så nog fan har man tid när man är två. Ensam där emot men två små - då har man inte mkt tid kvar att leva loppan på. Är barnen dessutom magsjuka som barnen var sist min partner var borta, då får man jobba. Har dessutom hund som ska ha dina promenader och träning. Tvätt, städ, laga mat, handla, fixa saker som är trasigt, vattna alla blommor, duscha - ting tar tid!! Sjukt över er ensamstående som gör detta varje dag helt själv. Jag är bara inne på dag två denna sväng och vill sälja bägge två. Båda vill ha sin mamma tid men då minsta vägrar sova så blir den stora i kläm och mamma sur, grining och trött. Fy fan vad ni gör det bra där ute!!

Är det nån som har erfarenhet av växelvis boende för små barn?
Min sons pappa vill att han ska börja bo växelvis från att han är inskolad på förskolan, då kommer han vara ca 18 månader. Vi har ingen bra relation, även om vi inte bråkar. Men vi kan inte kommunicera, han kör sitt race och struntar i vad jag tycker. Jag å min sida försöker både stå för det jag tycker är rätt och samtidigt samarbeta så gott det går.
Pojken har varit mitt ansvar sen dag 1, och för drygt ett år sen blev vi mer eller mindre utkastade. I dagsläget är han hos sin pappa varannan helg, vilket fungerar bra.
Min magkänsla skriker nej till växelvis boende, tycker det är alldeles för tidigt.
Men som sagt, är det nån som har erfarenhet av detta? Positivt eller negativt, jag är tacksam för all input.

Jag har på sistone känt att det vore skönt att få extra stöd i hur jag ska hantera problem som uppstår som ensamstående. Framförallt när det gäller problem med kommunikation och samarbete med pojkens pappa.
Nån som vet om det finns coacher som är inriktade på just ensamstående? Eller om det finns nån aktiv stödgrupp eller förening för ensamstående, helst i Västmanland?

Tyvärr blir inte allt som man tänkt sig. Och nu har jag och exet delad vårdnad av vår lilla älskling. Sökt på nätet efter bloggar om någon som är i samma sits, vore skönt att ta del av en liknande vardag

Hej alla! Finns det några i Gbg :) jag e 27 år o har 2 barn . En flicka som e 5,5 månad o en flicka som e 8 år. Hör av er om ni vill ses ute i någon park eller över en fika :)

Någon som är gravid och ensamstående i Uppsala? Skulle gärna komma i kontakt med någon i samma situation. Jag är 28 år och gravid i vecka 24.

Jag har sånt stort sug efter fler barn så det är helt sjukt! Listar suget med att gosa med mina vänners nyblivna bebisar, och min egen såklart men vill ha fleeer! 😩 jobbigt att vara ensamstående ibland

Hej alla , första gången på fredag skall jag lämna dottern med en barnvakt hemma . Är så orolig och stressad över det så kan knappt sova . Dottern är snart 2 år . Hur har det gått för er andra . Jag kommer vara borta max 2 timmar men ändååååå

Jag är ensamstående med min son född juni 2016. Några fler som fått barn i juni? Skulle vara trevligt att prata och kanske träffas, bor i Täby norr om Stockholm.

Jag och exet har gemensam vårdnad om vår ettåriga son, men han bor hos mig och ska vara hos sin pappa varannan helg. Vi har gått i samarbetssamtal (som han inte ville fortsätta med) och han har dragit in advokat som har gett förslag på umgänge (har dock inte hört något från advokaten på över en månad efter att jag svarade på förslaget). Nu tycker pappan att han kan bestämma hur och när han ska ha sonen, att jag bara ska anpassa mig. Han kan höra av sig två timmar innan och vilja ha honom flera dagar.
Jag kan inte planera nåt och pojken märker förstås att jag mår dåligt av hans pappas beteende. Säger jag att det inte passar så säger han att jag hindrar honom från att träffa sin son. Jag har verkligen inte hindrat deras umgänge, i början var det dessutom jag som såg till att de sågs överhuvudtaget. Men jag ser till pojkens bästa i första hand, vilket jag inte tycker pappan gör.
Pojken är lite påverkad när han varit hos sin pappa, har svårt att somna, är väldigt mammig osv, men glad för övrigt. Han tycker det är jobbigt och gnäller när jag packar nåt, men blir glad så fort han fattar att jag ska följa med honom. Pappan har även struntat i vilka rutiner pojken har här hemma, och dessutom äter han inte så bra hos pappa.
Min fundering är hur stora krav en ungängesförälder kan ställa när det gäller oplanerade tillfällen?
Och har någon tips på bra advokat I Västmanland, tror det är läge att skaffa en nu.
Tack på förhand för era åsikter.

Hej. Jag är helt ensam med mina två små på 5 och snart 3 år Och har varit det sedan jag blev gravid med sonen. . Jag sj'älv kommer inte från en skild familj så jag vet inte hur det är. Men, i och med att jag är ensam om allt så känner jag att jag bara inte räcker till. Mina barn delar inte bara mig med varandra utan med allt, mat ,städa, planera, tvätta , förbreda och allt annat som ska göras. Jag märker att de ibland bråkar om min uppmärksamhet. Jag gör mycket saker med dom , många många gånger ensam med dom, . Vi har varit och rest till spanien, två gånger, Cuba, Frankrike och vi gör allmänt många utflykter och så. Jag har valt bort min sociala liv och pluggar heltid på distans just så att barnen inte skall ha långa dagar på dagis , samt att jag hinner med allt som ska göra som mat innan de kommer hem från dagis vilket är kl 15.
Jag kan få sådant dåligt samvete ibland då jag vet inte hur mina barn tänker och kommer att bli påverkade av det det. Och nu har vi ett 10 veckors sommar lov. Så ja, jag är där mycket för mina barn och vi har det bra men jag klan inte sluta tänka hur det kommer att påverka dom av att ha en förälder och hur det kommer att tänka om mig och sig själva- Så ni som växte upp med en förälder, vad önskade ni att eran mamma/pappa gjort mer av eller mindre. Hur har ni blivit påverkade av det? Tusen tack

Söker andra föräldrar som är ensamstående att bolla tankar med och/eller bilda en vänskap med. Finns det några ifrån Östergötland här?

Hej , finns det någon hör som är ensamstående med sin 6-7 månaders?

Jaguar en son på snart 8måmader. Jag funderar på att separera från pappan. Någon annan som har gjort det? Hur delar man upp det? Hur ofta är det lämpligt att pappan har honom? Tacksam för svar

Jag är ensamstående sedan i höstas och pojkens pappa vill inte dela med sig av sina föräldradagar. Jag är förvisso jäkligt stolt över att få mina 240 dagar att räcka så länge som jag tänkt vara hemma, men ekonomin skulle bli bättre ifall jag kunde övertala honom att föra över lite dagar till mig.
Hittills har han inte varit föräldraledig och har inte några direkta planer på det heller. Han tog inte ens ut de 10 dagarna i samband med förlossningen... Hans lösning är att han tycker sonen ska börja i förskolan tidigare. Planen sen dag 1 har varit att han ska börja vid 1,5 år, vilket jag känner är det rätta för vår son.
Pojkens pappa har vid samarbetssamtal sagt att han ska ta ut föräldradagar på helger (han har sonen varannan helg) och att de kan vara bra att ha i framtiden ifall jag blir sjuk så att han måste ta hand om sonen, eller om sonen blir sjuk....
Nån som varit i liknande situation och har tips om hur jag ska övertala honom? Har försökt förklara hur allt funkar, men jag är rädd att de flesta av hans dagar kommer frysa inne till slut...

Jag träffade killen förra året och vi blev snabbt ett par (distans). Vi hade det jätte bra några månader tillsammans med hans son. Jag var så förälskad i denna kille, aldig vart så förälskad förut. Han började snabbt prata om en framtid tillsammans, flytta ihop, ska barn m.m vilket gjorde mig ännu mer förälskad i honom.
Jag använde inge preventivmedel (för att få tillbaka min egna rytme) vilket jag berättade direkt för honom. Efter ett tag visade sig att jag blivit gravid, blir först överlycklig och chockad (trodde inte jag kunde bli gravid eller hade väldigt svårt för det). Sen kom rädslan på mig, vi hade ändå inte känt varandra så länge. Vi velar fram och tillbaka om hur vi ska göra, tills en dag då han säger att vi ska behålla det. I V.8 råkade jag ut för en olycka på jobbet och fick åka in akut, dom gjorde vaginalt ultraljud. Jag fick då för första gången se fostret och hur hjärtat slog. Kommer in i V13 och han säger att han ångrat sig angående barnet, vill att jag gör abort. Vilket jag absolut inte gick med på och vi går då skilda vägar. Jag går in i en depression, när jag äntligen började må bätte började det jobbigaste jag vart med om. V.20 får jag en mild blindtarmsinflammation som gick över av sig själv efter några veckor. V.34 var det dags för BVC och dom upptäcker att jag har lite för högt blodtryck och äggvita i kisset. Blir skickad till specialisten direkt, får ta ett ctg som visar att vid mina sammandragningarna åker barnets hjärtfrekvens ner, dom gör alla möjliga test på mig, upptäcker då att barnet är för litet för sin "ålder" och att jag har havandeskapsförgiftning. Blir där med inlagd, åker från avdelning till avdelning varje dag. V36+1 blir det akut kejsarsnitt och jag blir mamma till en underbar tjej på 1890g. Fick vara kvar på NEO-avdelningen 3 veckor för hon hade för dåligt sockervärden.
Jag upprätthåller barnets "far" hela tiden och jag säger verkligen efter sympati/empati men får ingenting tillbaka. Han vill inte ha någonting med henne att göra. Jag vill bara lägga allt bakom mig och gå vidare så jag kan vara sen bästa gladaste mamman till min dotter.

Har ni tips på hur jag kan göra?

Klok

Lång historia kort. Mamma till 5 .. Träffade yngre alban varit tillsammans 2,5 år, han är mitt livskärlek och jag hans . Familj kräver att han gifter sig med traditionell kvinna. ( mamma o pappa o dom bor i hemlandet o vet inte om mig) han ska nu i juli förlova sig med en val kvinna. Han vill inte han vill gifta sig med mig men vågar inte utsätta sin familj för hoten o allt där nere. Jag fick precis reda på nu att jag är gravid . Jag har inte sagt något till honom ännu .. Eller till någon. Han älskar mina barn o kallar dom sina barn. Han är 28 år och hans största önskan är att leva med mig. Jag vet inte vad jag ska göra längre .. Jag vill inte sätta mer press på honom men abort e uteslutet..

Hej! Finns andra killar som har ensam vård om sina barn? Jag ska bli singelpappa eftersom barnets mor vill inte ha vårdnad. Lite nervös men jätte ivrig att bli pappa.

Jag är ensamstående till en 9 månader gammal pojke, hans pappa bad oss flytta strax innan han var 3 månader. Hittills har han inte betalt underhåll (och knappt nånting alls innan heller) men nu ska vi försöka komma överens med hjälp av samarbetssamtal. Vi har varit på ett första samtal och då fick vi i uppgift att fundera ut ett lämpligt belopp till nästa möte som är på fredag (nu är det söndag kväll). Vår samtalsledare föreslog ca 2500, men som minst 1573 kr (standard enligt fk). Hon tipsade om försäkringskassans beräkningsverktyg.
Jag gjorde en beräkning direkt och fick fram att sonens pappa bör betala ca 2100 kr/mån. Nu gjorde jag en ny beräkning med deras nya verktyg som de lanserade här om dagen. Då får jag fram en betydligt lägre summa, ca 600 kr.
Hur i helskotta går det ihop? Nån annan som har samma problem?
Mitt ex tjänar ca 31000 och jag är föräldraledig och får ut max 16000 före skatt. Vi har likvärdiga kostnader i övrigt, jag får dock både barnbidrag och bostadsbidrag. Tycker ni det känns rättvist att jag tar hand om vårt barn (och förlorar pension mm eftersom han inte "kan" vara föräldraledig och helst inte vill föra över dagar till mig) och har ca 2000 att leva på (efter fasta kostnader), han slipper allt ansvar och har ca 10000 att leva på?
Tacksam för era åsikter!

Finns det några mammor i östergötland här? Nära motala kanske... Är 26 år gravid och en son på 2,5 år

Hej, någon som är i liknande sits? 26 årig gravid i v22 samt en son på två och ett halvt år. Min sambo och pappan till barnen vill bo isär och jag är helt förtvivlad och undrar hur jag ska klara av det här...

Min sons pappa säger att han ska ha vår son under påsk, han är 1 år. Dom har inte träffats på 3 veckor då och han har inte sovit med sin pappa sen alla hjärtans dag. Han har nu flyttat till Stockholm och även har ett förhållande med "min bästa vän" (som de absolut inte är längre), försöker få honom att förstå att vår son är för liten för att redan ha en "ny" person i livet. Vår son går inte fram till pappan när han kommer utan går där ifrån, till dom han träffar ofta springer han fram till. Självklart ska sonen få träffa sin pappa. Men är orolig över att han bara ska komma och ta honom och sonen blir helt förvirrad..😢 Hur ska man kunna göra detta på bästa sätt?

Jag är ensamstående på heltid, får ingen avlastning alls. Hur gör ni som är i samma sits för att samla kraft och ork?! Jag tror jag blir galen här hemma! Speciellt nu när sonen (9mån) är sjuk. Han är ledsen och gnällig STÄNDIGT hela dagarna och Ella nätterna jag får inte sova någonting förutom några ynka minuter hit och dit. Jag tappar mitt tålamod sp fruktansvärt lätt nu speciellt när jag inte fått någon sömn😭

Måste få skriva av mig lite och skönt att höra vad andra tycker. Min sons pappa skickade ett sms till mig från jobbet den 15 feb att han sover hos sin syster. (vi hade bråkat rätt så rejält två veckor innan dock var han onykter men aa). Han kom hem efter jobbet o hämtade lite underkläder och sen stack han, han sa att han tyckte vi bara skulle vara ifrån varandra lite. Han hörde inte av sig ut fick reda på av hans syster att han skulle sova flera nätter, han sov där måndag-torsdag sen sov han hos våra gemensamma vänner torsdag-fredag. På fredagen kom han hem o säger att han inte älskar mig längre.. jag blev och är helt förkrossad. På lördagen bad han att få ha våran son under dagen o de hade han i 6 timmar. Han har sovit hos sina föräldrar sen fredagen. Han hör inte av sig o frågar hur vår son mår eller om han får träffa honom eller någonting. Han säger till alla andra att han bryr sig o älskar sin son (vilket han säkert gör) men tycker att man hör av sig, står med både sonen och hunden helt själv. Nu har jag fått veta att han åkt upp till Stockholm till sin kompis o hör inte av sig ens o säger de, tänk om de skulle hända sonen något o han är inte här! Han säger att han hatar se mig ledsen. Efter 6 år ihop kan han inte ens fråga hur jag mår eller om jag behöver hjälp! Vet inte vart jag ska ta vägen..

Är gravid i vecka 4, 3+5 och jag gissar att hormonerna satt igång redan.. Jag känner mig överlycklig, glad, livrädd, orolig och ledsen i omgångar och vet inte riktigt hur jag ska göra med nånting! Jag har gjort abort en gång och ångrade det som bara den (gör fortfarande), men ändå snurrar massa tankar i huvudet så som om jag gör fel val om jag behåller, kommer jag klara att vara ensam (fast jag har familj och vänner)? Tänk om något går snett? Tänk om jag förstör min framtid? Tänk om jag aldrig träffar någon?! Tycker det är så oerhört jobbigt att inte veta vad som ät rätt val i detta, behålla eller göra abort! Jag vill behålla men får panik i omgångar.. Jag studerar heltid för att senare kunna studera vidare till det jag vill bli och då kommer jag plugga i 6 år! Jag har ju hjälp från olika håll (familj och vänner) men vill ändå ha lite tips och råd! Kommer vara ensamstående och vill göra det bästa valet för oss båda!

Jag vill gå isär med min sambo, då det inte fungerar mellan oss. Han har stora problem med alkoholen, depression mm. Vardagen ihop fungerar inte & han är så frånvarande. Han umgås inte mycket med barna, jag får göra allting hemma osv. Det fungerar het enkelt inte och vi har haft det dåligt några år nu. Jag har sökt hjälp från soc, men får inte någon hjälp av dem pga att jag i dagsläget har ett fast arbete, men tänkt säga upp det (är mammaledig fram till Oktober). Jag vill flytta till en annan kommun & därför sökt hjälp från soc från den kommunen. Soc säger att jag måste ha ett arbete i den kommunen innan jag kan få flytta dit. De kan inte hjälpa med en bostad mm till mig och mina två barn (0 år & 4 år).. Vad ska jag göra?!

Jag vet inte om det är graviditet hormonerna som pratar nu eller vad men min sambo har blivit världens mes! Han kan inte diskutera eller nå. Han gör till rösten när han pratar med mig (som att han skulle prata till en baby). Han gullar med mina fötter och pratar till dom som att de är babysar. Har känt ett tag att mina känslor för honom börjat svalna allt mer och mer. Idag när min farfar dog så sa han ingenting alls förutom typ "jag går och lägger mig nu"

Har satt mig i en besvärlig situation minst sagt.. Gravid i v4.
Träffat en kille under ett halvår som jag under hela den tiden har haft oskyddat sex med då
jag inte kan använda kondom utan att få urinvägsinfektioner. Blir även dålig psykiskt av P-piller.
Killen vet om detta och har ett barn sedan tidigare på 5år. (Han vet alltså om hur ett barn blir till och vet vad det innebär att ha barn) Han är 33 och jag 23.
Jag har inga barn sedan tidigare men min längtan efter barn och familj är STOR.
Han tog beskedet bäst av oss när jag sa att jag TRODDE att jag var gravid och var väldigt lugn och stöttande men sen när det riktiga beskedet kom och testet visade en graviditet fick han PANIK. Blev extremt elak och sa bla att jag förstör han och hans sons liv, att han inte vill ha nånting med mig att göra OM jag behåller, att han vill ha barn igen om 1-2 år men inte NU osv,osv... Jag har varit helt knäckt och känt mig otroligt korkad.... Jag är egentligen emot abort och tanken på att behöva göra en ger mig ångest. Vet inte vad jag ska göra eller hur jag ska tänka...
Vi var hos min barnmorska tillsammans igår och på måndag ska jag till en kurator och prata... Vad hade ni gjort och hur hade ni tänkt i en sån här situation?

Jag lämnade pappan till mitt barn igår, efter en lång period av bråk, svartsjuka och tjafs. Vi har vid flertalet tillfällen bråkat så vår son blivit ledsen, vilket är en av de största anledningarna till att jag bestämde mig för att gå. Nu ärr bara problemet att sonens pappa inte har någonstans att flytta än och det är totalt ohållbart. Han är sårad, frustrerad, arg och jätteledsen. Det går dåligt ihop med vår son som redan är en nervös liten kille. Jag är dessutom livrädd för hur vi ska klara oss, då jag är arbetslös. Jag behöver lite pepp tjejer. Hur har ni andra fixat det här? Det kommer bli bra, eller hur? :/