Hej!
Tänkte dela med mig av min historia, allt gick väldigt fort.
Jag träffade en kille och vi klickade på en gång. Efter några månader så ville han att jag skulle flytta till honom, (bodde 1,5 tim från varandra).
Jag började söka jobb och fick ett rätt fort, så flytten började. Allt har varit så bra, mycket kärlek, skratt och skoj!
Hade 3 månaders uppsägningstid på lägenheten jag hade, var knappt hemma där alls och sen fick jag reda på att hela lägenheten var översvämmad pga brustna rör på toaletten, så slapp uppsägningstiden vilket va skönt för då blev det inte heller dubbla hyror.
Vi båda har sett fram emot resan vi bokade tidigt och den närmade sig:)
Men jag började bli mer sluten till mig själv ett tag för på mitt nya jobb (som jag verkligen gillade) började en kollega göra närmanden. Försökte pussa, krama om mig, han älskade mig och jag va hans hjärta osv. Tog rätt hårt på mig och började få ångest och må dåligt över att gå dit..Men försökte iallafall. Chefen vet om allt och det är polisanmält.
Strax efter så åker vi på den efterlängtade resan som började med att killen blev sjuk första veckan och ja började må dåligt när han blev frisk. Kunde inte gå och äta, mådde illa, ont i kroppen och otroligt trött + feber och hosta.
Så resan va både bra och dålig på ett sätt. Vi hade några jättebra dagar osv.

Slutet av resan så började jag känna av oroligheten av att komma hem, gå tillbaka till jobbet och började få ångest:(
När vi kom hem så tog jag 2 gravtest och de visade att jag va gravid och båda blev väldigt glada. Men dagen efter på kvällen så fick jag sådan panik och bad honom köra in mig till akuten för jag behövde verkligen prata med någon om det som hänt på jobbet, mådde så dåligt av att.
Fick prata med en och samtalen skulle pågå så jag kände mig lättad.

Sen kommer det, 2 dagar efter på morgonen efter frukost så slänger han ut mig. "Jag vill att du packa din väska och gå, jag fixar inte din nedstämdhet" och han gjorde slut.
Blev chockad och alldeles ställd. Visste inte vad jag skulle säga, det enda jag tänkte på va att "vårt ska jag ta vägen, jag ha ingen här.."
Min kollega fick hämta mig, fick inte ens behålla husnycklen så jag kunde hämta mer kläder eller resten av mina saker.
Som tur va har jag världens bästa syster som jag få bo hos så länge.
Många tycker att jag kanske borde göra abort (är i v.8), men det är så att jag förlorade en i v.26 för 3 år sen och jag klarar inte att gå igenom det en gång till.
Har verkligen legat i och fått hjälp där jag bor nu..Både med läkare, psykolog och även kontakt med min gamla chef som tack och lov ville ha tillbaka mig efter min sjukskrivning.
Har inte hört något från pappan alls och jag vet inte alls om jag vill ha honom delaktig:(

Blev lite kortfattat detta, behövde skriva av mig lite. Någon som varit i liknande?
Kramar

I morgon är det dags för KUB. Är lite nervös faktiskt. Dela gärna med er av alla era erfarenheter av KUB test.

Hej! Andra ensamstående i Mölndal eller inärheten som vill träffas med barnen och gå promenad med barnvagn, gå till lekplats längre fram då värmen kommer och kanske ses hemma med en disnyefilm o fika och ha kul? Jag har 3 barn och katter och älskar djur, natur och se på film och är en mycket omtänksam, pratglad och rolig person. Skriv gärna mailadress så svarar jag :)

Hej är ensamstående mamma till en pojke på 8 månader. Söker ensamstående mammor med barn i ungefär samma ålder.

Hej!
(Frågan står längre ner om du ej orkar läsa allt, men lättast är läsa allt så man kanske förstår lite mera vad som hänt med).

Vet inte riktigt vart jag ska börja, men lång historia kort så hamnade jag och killen i bråk igår pga han var super trött (enligt han) och jag sa bara "Ska du inte gå ut med hunden? Han verkar behöva gå ut?". Då fick han ett utbrott och börja klanka ner på mig och börja skrika mig rakt upp i ansiktet och mer eller mindre hot full. Så sa jag bara att han skulle dra, för orka inte med det. Så sa han bara efter han hade tatt sina saker han hade här att han ville absolut inte ha med barnet eller mig att göra mera. Och fine vill han inte det så respekterar jag det.

Men jag kan verkligen inte göra abort. Gjort 2st innan och det har tatt så sjukt hårt på mig så, nej jag kan verkligen inte.
Och detta var heller inte planerat. Utan vi har alltid hela tiden sagt "Händer det så händer det" och att jag aldrig kommer göra en abort.
Dock så tog han bara typ 50% av sina saker och lämnade resten här vilket jag misstänker att han har någon baktanke.
Men pga tidigare förhållanden så vissa saker han gjorde igår där gick min gräns, så kommer ej ta tillbaks han.

Men nu till min fråga då jag bara tänker och jag förstår/vet jag är inte själv att vara ensamstående. Men detta är mitt första barn. Och jag har förutom det en del allergier, borderline, adhd osv. Så är lite rädd samtidigt. Jag vet om att mina 2 bästa vänner ha sagt klart och tydligt att dom kommer finnas där/stötta mig osv. Jag vet om att familjen/släkten är där.

Men ändå. Så vill mest bara bli lite mera lugn då det snurrar lite i skallen nu. Hur (oavsett om det inte är ditt första barn och du har flera eller att det är ditt första barn) har du klarat av det? Hur har det vatt? Är du gravid nu, så hur går det för dig? Hur var det när det var dags att föda och du va själv och inte har någon partner som vatt där, osv?

Som sagt det snurrar i skallen på mig. Inte om jag ska behålla barnet eller inte för det vet jag till 100% att jag behåller lillen.
Ber om ursäkt för långt och rörigt inlägg :).

God Jul & Gott Nytt år på er med :).
Tack för era svar på förhand :).

Hej. Jag är en tjej som är 17 och blev oönskat gravid. Jag vet inte vad jag skall göra eftersom jag är ensamstående om jag väljer att behålla, så jag vill ha lite tips, ska jag behålla eller göra abort? Kan nämna att jag alltid har älskat barn och alltid drömt om ett eget?

Någon som har delad bb? Känner liksom ingen råd att köpa blöjor eller nya kläder, under rättegång med dotterns far. Då vi ska separeras och ha egen vårdnad, har 7500 från F kassan och hyran 4670kr. Hur ska man göra för att gå runt?

Finns det några mammor här som är ensamstående i Sthlm? Skulle så gärna vilja lära känna dig/er 💕 Man känner sig så ensam just nu med barnet. Hör gärna av er om ni känner likadant 😊

Hej! Jag har inte riktigt orkat hittills att ta kontakt med andra föräldrar men nu när min dotter är 6 månader så längtar jag efter att byta erfarenheter och träffa andra ensamstående föräldrar. Jag har skaffat min dotter via insemination. Hade varit jättehärligt att ses ett gäng och stötta varandra och låta barnen leka ihop:-) Hör gärna av dig om du känner som jag!

Hejsan! Jag ska ha mitt första barn och är tyvärr lämnad ensam med det. Jag undrar hur ni har klarat ekonomin som ensamstående? Vad kan man få för bidrag och helt enkelt pengar ifrån? Jag skulle vara så tacksam om någon skulle vilja dela med sig med sina erfarenheter. Tack!❤️

Någon som har inseminerat sig i Sverige som ensamstående och vill lära känna andra i samma sits? Jag bor lite utanför Göteborg och fick tvillingar via insemination. Hade varit kul att lära känna andra i liknande situation.

Hej alla mammor. Jag har en fråga.. de är som så att jag har ensam vårdnad om mitt barn. Pappan betalar de lägsta som försäkringskassan har de vill säga 1573kr. Nu börjar min son på dagis i höst och eftersom jag har sambo och de räknas på 2 i hushållet så kommer dagis kostnaden va den högsta. Nu till min fråga, kan jag begära mer än 1573 i månaden av pappan? Han betalar eller köper inget mer till sonen. Utan jag står för allt förutom dom pengarna jag får av honom. Kan tillägga att han tjänar bra! Vi ska på möte på måndag om detta på föräldracentralen men vet som sagt inte om jag kan kräva mer?

Hej! Jag är ensamstående med min 3 månaders bebis och även om mina vänner med barnet bra att prata med, få råd ifrån osv så skulle det vara skönt att kunna prata med någon i samma situation. Finns det fler ensamstående där ute som har lust att prata och ge tips och trix för att klara av vardagen ensam, eller bara prata? Med äldre barn är såklart också välkommet! Skriva till varandra här eller via fb kanske? :) Pappan till bebisen finns med i bilden men eftersom dottern är så liten så bor hon heltid hos mig. Ja, finns ni där ute nånstans? :)

Är gravid i v. 18 snart (denna vecka) och gjort insemination i Köpenhamn i februari. Jag kommer vara ensamstående och detta är mitt egna val då jag alltid varit singel hela livet. Är 32 i år och bor i Sthlm. nån mer i samma sits? I sthlm också kanske ? =)

hejsan jag är gravid i vecka 20.. pappan har aldrig varit en del av det.. han vill inte veta av sitt barn...

Är gravid i vecka 13 (12+2) och har precis gått isär med killen. Från början var det tänkt att han skulle ta ansvar för barnet även fast vi inte skulle bo ihop men har nu ändrat sig efter att hans familj inte avvepterar att han ska bli pappa. Han försöker nu därför hota livet ur mig för att jag ska göra en abort. Till problemet så är det inte hans hot som skrämmer mig utan hur jag ska klara mig med en bebis själv. Jag har jobb, dock endast 6 månaders anställningar varje halvår så är inte fastanställd, har egen bostad samt bil. Lever ett lugnt liv och ett barn skulle inte påverka livet mer än till det positiva. Jag har dock börjar ifrågasätta hela situationen då jag är 22 år och har fått jobbmöjligheter som inte är säkert kommer komma på nytt, men har också en enorm oro över hur jag ska klara mig på egen hand. Har stöd från familj och vänner men exets familj samt han är starkt emot att jag behåller barnet då det går helt emot deras principer. Deras åsikt påverkar inte mig jätte mycket men tjatet om att jag gör detta valet beslutet för tidigt i livet ger mig ännu mera ångest. Kan knappt prata om en abort utan att bryta ihop men samtidigt känns det som att de är det rätta för att barnet ska slippa växa upp med en pappa som beter sig som en psykopat. Någon som gått igenom en liknande situation?

Hej! Här med söker jag och mina barn vänner i Värmland, Vänersborg och i närheten. Själv klart är ni andra värlkomna ! Ålder har ingen betydelse!

Blivande ensamstående mamma här! Har BF den 26e april. Vore kul att träffa fler mammor/blivande mammor i samma sits i Stockholmsområdet :)

Hej! Jag är en singelmamma boende i Mölndal med mina 3 söner och 2 katter. Någon annan som bor inärheten som vill lära känna nya vänner, ta en promenad med barnvagnen och umgås? Jag är pratglad och kreativ, älskar disney, promenader och det bästa är ju självklart mina barn. Den äldsta är 11 år och de två små är 4 månader.

Hej.
I v26 blev jag lämnad av min numera f.d fästman. Han är mitt livs kärlek så sörjer varje dag men försöker vara stark för lillans skull. På detta hamnade jag på sjukhus då hon visade att hon ville komma ut. Allt fallerade. Han besökte mig 2 ggr totalt i någon timme per gång. Sedan dess inte ett knyst. Som att han inte ens längre vill finnas för henne. Jag känner mig knäckt och behöver finnas styrka igen. Någon mer som är i liknande sits? Vart fann ni styrkan?

Hej! Jag har blivit gravid med hjälp av IVF och skulle tycka det vore jättekul att få kontakt med andra blivande föräldrar eller dom som har barn också. Jag är i vecka 22.

Min lilla prins är beräknad i början på mars. Min sambo har nu valt att kasta in handduken och lämnar förhållandet. Känns så jäkla tufft och har inte alls kunnat njuta av graviditeten. Är så orolig också kring hur detta ska gå. Ens dröm var inte att göra detta själv. Lämnade Göteborg för Sthlm för den här mannens skull och nu sitter man snopen och övergiven. Träffar gärna andra ensamstående för lite pepp och fika, såväl mammor som pappor i både Sthlm och Göteborg om någon vill :)

Hej! Jag tog ett Ägglossningstest i förrgår som jag skulle behöva hjälp att tyda...... men kan inte lägga upp bilder här tror jag?

Hej. Jag söker barnfamilj i Kristinehamn som vill gärna träffa mig och min 1,5 årig son ibland. Fika, leka... Finns någon?

Hej alla fina mammor!
Jag har en liten fundering. Det är så att jag är en ensamstående mamma till två barn. En dotter på två år och en son på sju månader. Relationen till deras far fungerade inte och när sonen var tre veckor gammal så separerade vi. Det jag undrar nu är hur man dejtar när man har barnen på heltid? Hur gör eller skulle ni göra? Jag börjar bli lite sugen på att kanske ge mig ut i dejtingvärlden igen men förstår inte alls hur det ska gå till. Är det helt omöjligt när man har barnen på heltid, ska jag vänta tills de är tonåringar? Känner mig så osäker. Har ni tips och råd? :)

Några andra ensamstående föräldrar i Skåne som vill leka nån dag. Min son är 1 år :)

Hej allihop!
Första gången jag är inne här. Lite nyfiken om de finns någon pratglad, blivande mamma, ensamstående eller ej? Jag är beräknad till 21/5 2018, har genomgått IVF nr 2 (som ensamstående) o tyckte det skulle va kul att ha någon att prata lite med.
Själv bor jag i Skåne.
Ha de gott 😊

Jag genomgår min graviditet ensam och känner mig som ett ufo som inte ens har en avståndstagande pappa med i det hela. Jag är helt enkelt gravid och kommer vara den enda föräldern. Jag känner mig stundvis så svag och ensam i det hela....

Hej! Jag är en ensamstående mamma på 23 år med en bebis på 2 månader. Jag har blivit ensam på grund av våld och hot i hemmet från barnets pappa och undrar därför om det finns någon i Stockholm som befinner sig i liknande situation och känner sig lika ensam som jag. För att eventuellt träffas och fika?

Jag och barnets pappa har separerats.
Jag är gravid med mitt 2 barn har en dotter som är snart 2 år.
Är rädd för jag inte ska kunna ta hand om nya barnet.
Ska jag kontakta pappan?
Hur ska jag göra?

Hej, Melissa heter jag & Är 18 år. Jag väntar min första nu som är beräknad 24e december . Jag känner mig ofta ensam då pappan till barnet inte vill vara delaktig och påstår att det inte är hans barn. skulle vara skönt om det fanns någon annan blivande förälder eller någon i min ålder som redan har barn som jag kan prata med eftersom jag och pappan till barnet inte kan prata om saker. Råd och tips på förberedelser är jag också väldigt tacksam för. :)

Hej! Mitt namn är Sandra och jag är ensamstående till min dotter Angelina.. som är född den 21/1-2017.. pappan till Angelina finns inte med och har inte funnits alls sen jag blev gravid, då han är bakom flötet och inte är bra för oss så valde jag att ta avstånd.. Jag kan känna mig väldigt ensam ibland då jag inte har någon pappa att kunna få dela mina känslor och tankar med.. och mina vänner har tagit avstånd från mig, har en kompis som oxå har barn som bor i samma stan, men sen har jag ingen annan haha.. jag tänkte höra om det är någon mer mamma/blivande mamma som är runt min ålder som kanske vill lära känna mig och min dotter.. skulle iallafall ha varit jätte roligt!☺

Hej!
Jag har precis blivit ensam i min graviditet, 8 veckor. Och jag vet inte ut eller in, vet inte om jag ska fortsätta eller inte. Bor i en stad med vänner och intressen men jag har ingen familj här och förmodligen ingen som kan hjälpa mig med avlastning. Jag skulle vilja få kontakt med ensamma mammor om hur ni upplevt att vänta barn ensam och hur det är att ha barn själv. Det här är så jobbigt och förvirrande, är så orolig och rädd:(

Hej, jag heter Emma och har en liten son på snart 8 månader, undrar om de finns någon mer i Uppsala eller i närheten som vill ha kontakt med oss? :)

Jag och mitt ex var förlovade och försökte få barn under en längre tid, när jag tillslut plussade mot alla odds var det en dröm för oss båda som gick i uppfyllelse. Men de visade sig skulle bli jobbigt, jag mådde extremt dåligt, mådde illa, tappade livslusten, ville inte kliva upp längre och kände mig äcklig och otillräcklig. Jag försökte vara ärlig om detta till min sambo, men istället för att stötta och ge kärlek drog han sig undan mig och jag började må ännu sämre. Jag bad om hans kärlek så många gånger, för helt ärligt, han var personen jag var så fruktandsvärt förälskad i, men jag fick ingenting av de..
I vecka 21 lämnade han mig, vi hade då en ny lägenhet vi skulle flytta till om en månad, jag hade fått en bättre tjänst på jobbet och jag hade skaffat vänner (vi hade några månader innan flyttat 40 mil och jag hade gett upp mitt liv för att starta upp på ett ställe han verkligen ville vara på), jag stod där ensam och förkrossad med ett barn i min mage. Kring vecka 25 kom han tillbaka i mitt liv igen, men jag fick mest bara skäll och jag kände mig mest utnyttjad. Han ville knappt umgås med mig något alls och jag dög bara till att serva med saker, men jag fortsatte kämpa för min kärlek, för vår familj. Han hade under ett flertal gånger hotat om att lämna mig och vår dotter under tiden också och gått iväg när han fått mig extremt sårad.. dagen efter julafton försvann han igen från våra liv, fast då var det för sista gången. Jag grät och grät och han brydde sig inte ens, han lämnade pga han ville supa på nyår istället för att umgås med oss som han hade lovat.. jag kände mig fullständigt värdelös och ensammast i världen. Det var ju inte såhär det skulle bli? Jag älskar ju honom så mycket så jag skulle offra mig själv alla dagar i veckan för hans lycka. Men då kom jag på min dotter som ligger där i magen, som är beräknad om ca 8 veckor. Min lilla tjej Som haft en frånvarande pappa som betett sig så himla illa, valt saker före i hela graviditeten osv. Jag kanske förtjänar att bli behandlad som han behandlat mig, men jag skulle aldrig utsätta min dotter för att ha en pappa som kommer och går när de passar. Som väljer alkohol och sina vänner före och som bara skriker på en..
så nu sitter jag här. 32 veckor gravid och lämnad upprepade gånger, helt vilsen och ensammast i världen. Just nu gör det fortfarande brutalt ont ibland och jag har svårt att tänka mig hur jag ska klara mig framtill min lilla tjej är född, men saker blir nog bättre sen..

Någon annan som också blivit oväntat lämnad i sin graviditet? Hur tänker ni om förlossningen? Vem kommer ni ha där osv? Jag är helt kluven, jag var helt 100% på att enbart barnets pappa ska vara där och stötta, men saker händer och han kommer ju uppenbarligen inte vara i närheten då..

Finns de någon som är ensamstående, har barn under 1 år och bor i Stockholm?

Jaha.. då är jag ensamstående med min underbara lilla son på 9 månader. Jag kan inte förstå hur en förälder inte prioriterar sitt barn eller sambo före allt annat. Han förstörde julen för oss, var otrevlig mot mina föräldrar som planerat mycket för hans skull. Nu sitter jag här och skäms över att jag varit så blind och naiv. Men det finns så många starka ensamstående mammor/pappor där ute så det här får jag bara ta och fixa! Kände att jag behövde skriva av mig, vet att folk i detta forum har hjärtan och bryr sig.

Tyvärr blir inte allt som man tänkt sig. Och nu har jag och exet delad vårdnad av vår lilla älskling. Sökt på nätet efter bloggar om någon som är i samma sits, vore skönt att ta del av en liknande vardag

Någon som är gravid och ensamstående i Uppsala? Skulle gärna komma i kontakt med någon i samma situation. Jag är 28 år och gravid i vecka 24.

Jag är ensamstående med min son född juni 2016. Några fler som fått barn i juni? Skulle vara trevligt att prata och kanske träffas, bor i Täby norr om Stockholm.

Söker andra föräldrar som är ensamstående att bolla tankar med och/eller bilda en vänskap med. Finns det några ifrån Östergötland här?

Jaguar en son på snart 8måmader. Jag funderar på att separera från pappan. Någon annan som har gjort det? Hur delar man upp det? Hur ofta är det lämpligt att pappan har honom? Tacksam för svar

Lång historia kort. Mamma till 5 .. Träffade yngre alban varit tillsammans 2,5 år, han är mitt livskärlek och jag hans . Familj kräver att han gifter sig med traditionell kvinna. ( mamma o pappa o dom bor i hemlandet o vet inte om mig) han ska nu i juli förlova sig med en val kvinna. Han vill inte han vill gifta sig med mig men vågar inte utsätta sin familj för hoten o allt där nere. Jag fick precis reda på nu att jag är gravid . Jag har inte sagt något till honom ännu .. Eller till någon. Han älskar mina barn o kallar dom sina barn. Han är 28 år och hans största önskan är att leva med mig. Jag vet inte vad jag ska göra längre .. Jag vill inte sätta mer press på honom men abort e uteslutet..

Hej! Finns andra killar som har ensam vård om sina barn? Jag ska bli singelpappa eftersom barnets mor vill inte ha vårdnad. Lite nervös men jätte ivrig att bli pappa.

Finns det några mammor i östergötland här? Nära motala kanske... Är 26 år gravid och en son på 2,5 år

Hej, någon som är i liknande sits? 26 årig gravid i v22 samt en son på två och ett halvt år. Min sambo och pappan till barnen vill bo isär och jag är helt förtvivlad och undrar hur jag ska klara av det här...

Min sons pappa säger att han ska ha vår son under påsk, han är 1 år. Dom har inte träffats på 3 veckor då och han har inte sovit med sin pappa sen alla hjärtans dag. Han har nu flyttat till Stockholm och även har ett förhållande med "min bästa vän" (som de absolut inte är längre), försöker få honom att förstå att vår son är för liten för att redan ha en "ny" person i livet. Vår son går inte fram till pappan när han kommer utan går där ifrån, till dom han träffar ofta springer han fram till. Självklart ska sonen få träffa sin pappa. Men är orolig över att han bara ska komma och ta honom och sonen blir helt förvirrad..😢 Hur ska man kunna göra detta på bästa sätt?

Måste få skriva av mig lite och skönt att höra vad andra tycker. Min sons pappa skickade ett sms till mig från jobbet den 15 feb att han sover hos sin syster. (vi hade bråkat rätt så rejält två veckor innan dock var han onykter men aa). Han kom hem efter jobbet o hämtade lite underkläder och sen stack han, han sa att han tyckte vi bara skulle vara ifrån varandra lite. Han hörde inte av sig ut fick reda på av hans syster att han skulle sova flera nätter, han sov där måndag-torsdag sen sov han hos våra gemensamma vänner torsdag-fredag. På fredagen kom han hem o säger att han inte älskar mig längre.. jag blev och är helt förkrossad. På lördagen bad han att få ha våran son under dagen o de hade han i 6 timmar. Han har sovit hos sina föräldrar sen fredagen. Han hör inte av sig o frågar hur vår son mår eller om han får träffa honom eller någonting. Han säger till alla andra att han bryr sig o älskar sin son (vilket han säkert gör) men tycker att man hör av sig, står med både sonen och hunden helt själv. Nu har jag fått veta att han åkt upp till Stockholm till sin kompis o hör inte av sig ens o säger de, tänk om de skulle hända sonen något o han är inte här! Han säger att han hatar se mig ledsen. Efter 6 år ihop kan han inte ens fråga hur jag mår eller om jag behöver hjälp! Vet inte vart jag ska ta vägen..