i ensamstående förälder

Hej!

Jag är ensamstående just nu med mitt första barn på 4,5 månader. Mitt egna beslut och valde att göra insemination i Danmark.
Så småningom tror jag att jag vill ge min dotter ett syskon, på samma sätt, om jag inte träffat nån, men eftersom jag fyller 33 år i år så vill jag isf inte vänta föööör länge med att försöka få ett syskon heller...
Men hur får man ihop vardagen med att vara ensamstående till 2 barn o sen börja jobba?

Hej.
Har precis fått veta att jag är gravid med min sambo. Vi har haft ett förhållande i 7år nu. Han har alltid små pikat att han inte kommer vilja ha barn. För ungefär 4år sedan blev jag gravid men valde då att göra abort på grund av ingen fast inkomst, bodde hemma m.m.
Denna gången när jag berättade för min sambo blev han helt förstörd och chockad när jag berättade att valet inte är lika självklart denna gången. Vi har alla förutsättningar att klara det, men han vill inte. Han kommer aldrig att vilja.
Mår så dåligt för att jag känner att jag kanske vill behålla det, mest för hans skull. Hur ska jag kunna välja? Kan jag klara detta själv utan min sambo?
Jag har fast inkomst, och fyller 27 i år. Känner mig redo men hur ska jag klara mig själv?!

Hej! Jag har en flicka på snart 2 år. Har just nu delad vårdnad på henne och vi delar på barnet varannan vecka.
Problemet är att förra helgen så hade pappans flickvän åkt med min dotter cirka 2 timmar från hemmet eftersom att pappan skulle jobba. Och jag hade ingen aning förrän jag såg en bild att min dotter var där på FACEBOOK. Jag blev väldigt orolig, skulle inte haft problem om de hade sagt att flickan ska nu åka 2 timmar från hemmet med pappans flickvän eftersom att pappan ska jobba. Men problemet är att flickvännen är 16 år gammal, pappan är snart 30.
Flickvännen säger att jag inte hade rätten till att veta vart hon åkte med min dotter eftersom att det var ”deras vecka”. Och det blev bråk och konflikter mellan oss. Hon anser att jag inte har rätt till att veta vart flickan befinner sig eller mår när de inte är min vecka.
Vad borde jag göra i en sån här situation? Själv tycker jag att jag har rätt till att veta i förväg ifall min dotter ska behöva resa 1-2 timmar från hemmet.
Tacksam för svar !

Hej!
Tänkte dela med mig av min historia, allt gick väldigt fort.
Jag träffade en kille och vi klickade på en gång. Efter några månader så ville han att jag skulle flytta till honom, (bodde 1,5 tim från varandra).
Jag började söka jobb och fick ett rätt fort, så flytten började. Allt har varit så bra, mycket kärlek, skratt och skoj!
Hade 3 månaders uppsägningstid på lägenheten jag hade, var knappt hemma där alls och sen fick jag reda på att hela lägenheten var översvämmad pga brustna rör på toaletten, så slapp uppsägningstiden vilket va skönt för då blev det inte heller dubbla hyror.
Vi båda har sett fram emot resan vi bokade tidigt och den närmade sig:)
Men jag började bli mer sluten till mig själv ett tag för på mitt nya jobb (som jag verkligen gillade) började en kollega göra närmanden. Försökte pussa, krama om mig, han älskade mig och jag va hans hjärta osv. Tog rätt hårt på mig och började få ångest och må dåligt över att gå dit..Men försökte iallafall. Chefen vet om allt och det är polisanmält.
Strax efter så åker vi på den efterlängtade resan som började med att killen blev sjuk första veckan och ja började må dåligt när han blev frisk. Kunde inte gå och äta, mådde illa, ont i kroppen och otroligt trött + feber och hosta.
Så resan va både bra och dålig på ett sätt. Vi hade några jättebra dagar osv.

Slutet av resan så började jag känna av oroligheten av att komma hem, gå tillbaka till jobbet och började få ångest:(
När vi kom hem så tog jag 2 gravtest och de visade att jag va gravid och båda blev väldigt glada. Men dagen efter på kvällen så fick jag sådan panik och bad honom köra in mig till akuten för jag behövde verkligen prata med någon om det som hänt på jobbet, mådde så dåligt av att.
Fick prata med en och samtalen skulle pågå så jag kände mig lättad.

Sen kommer det, 2 dagar efter på morgonen efter frukost så slänger han ut mig. "Jag vill att du packa din väska och gå, jag fixar inte din nedstämdhet" och han gjorde slut.
Blev chockad och alldeles ställd. Visste inte vad jag skulle säga, det enda jag tänkte på va att "vårt ska jag ta vägen, jag ha ingen här.."
Min kollega fick hämta mig, fick inte ens behålla husnycklen så jag kunde hämta mer kläder eller resten av mina saker.
Som tur va har jag världens bästa syster som jag få bo hos så länge.
Många tycker att jag kanske borde göra abort (är i v.8), men det är så att jag förlorade en i v.26 för 3 år sen och jag klarar inte att gå igenom det en gång till.
Har verkligen legat i och fått hjälp där jag bor nu..Både med läkare, psykolog och även kontakt med min gamla chef som tack och lov ville ha tillbaka mig efter min sjukskrivning.
Har inte hört något från pappan alls och jag vet inte alls om jag vill ha honom delaktig:(

Blev lite kortfattat detta, behövde skriva av mig lite. Någon som varit i liknande?
Kramar

I morgon är det dags för KUB. Är lite nervös faktiskt. Dela gärna med er av alla era erfarenheter av KUB test.

Hej! Andra ensamstående i Mölndal eller inärheten som vill träffas med barnen och gå promenad med barnvagn, gå till lekplats längre fram då värmen kommer och kanske ses hemma med en disnyefilm o fika och ha kul? Jag har 3 barn och katter och älskar djur, natur och se på film och är en mycket omtänksam, pratglad och rolig person. Skriv gärna mailadress så svarar jag :)

Hej är ensamstående mamma till en pojke på 8 månader. Söker ensamstående mammor med barn i ungefär samma ålder.

Hej!
(Frågan står längre ner om du ej orkar läsa allt, men lättast är läsa allt så man kanske förstår lite mera vad som hänt med).

Vet inte riktigt vart jag ska börja, men lång historia kort så hamnade jag och killen i bråk igår pga han var super trött (enligt han) och jag sa bara "Ska du inte gå ut med hunden? Han verkar behöva gå ut?". Då fick han ett utbrott och börja klanka ner på mig och börja skrika mig rakt upp i ansiktet och mer eller mindre hot full. Så sa jag bara att han skulle dra, för orka inte med det. Så sa han bara efter han hade tatt sina saker han hade här att han ville absolut inte ha med barnet eller mig att göra mera. Och fine vill han inte det så respekterar jag det.

Men jag kan verkligen inte göra abort. Gjort 2st innan och det har tatt så sjukt hårt på mig så, nej jag kan verkligen inte.
Och detta var heller inte planerat. Utan vi har alltid hela tiden sagt "Händer det så händer det" och att jag aldrig kommer göra en abort.
Dock så tog han bara typ 50% av sina saker och lämnade resten här vilket jag misstänker att han har någon baktanke.
Men pga tidigare förhållanden så vissa saker han gjorde igår där gick min gräns, så kommer ej ta tillbaks han.

Men nu till min fråga då jag bara tänker och jag förstår/vet jag är inte själv att vara ensamstående. Men detta är mitt första barn. Och jag har förutom det en del allergier, borderline, adhd osv. Så är lite rädd samtidigt. Jag vet om att mina 2 bästa vänner ha sagt klart och tydligt att dom kommer finnas där/stötta mig osv. Jag vet om att familjen/släkten är där.

Men ändå. Så vill mest bara bli lite mera lugn då det snurrar lite i skallen nu. Hur (oavsett om det inte är ditt första barn och du har flera eller att det är ditt första barn) har du klarat av det? Hur har det vatt? Är du gravid nu, så hur går det för dig? Hur var det när det var dags att föda och du va själv och inte har någon partner som vatt där, osv?

Som sagt det snurrar i skallen på mig. Inte om jag ska behålla barnet eller inte för det vet jag till 100% att jag behåller lillen.
Ber om ursäkt för långt och rörigt inlägg :).

God Jul & Gott Nytt år på er med :).
Tack för era svar på förhand :).

Hej. Jag är en tjej som är 17 och blev oönskat gravid. Jag vet inte vad jag skall göra eftersom jag är ensamstående om jag väljer att behålla, så jag vill ha lite tips, ska jag behålla eller göra abort? Kan nämna att jag alltid har älskat barn och alltid drömt om ett eget?

Någon som har delad bb? Känner liksom ingen råd att köpa blöjor eller nya kläder, under rättegång med dotterns far. Då vi ska separeras och ha egen vårdnad, har 7500 från F kassan och hyran 4670kr. Hur ska man göra för att gå runt?

Finns det några mammor här som är ensamstående i Sthlm? Skulle så gärna vilja lära känna dig/er 💕 Man känner sig så ensam just nu med barnet. Hör gärna av er om ni känner likadant 😊

Hej! söker någon att bolla frågor angående ensam vårdnad med? Just nu har jag gemensam vårdnad med barnets pappa men han är inte alls delaktig och träffar barnet i snitt en gång var 3:e vecka. vi är separerade sen 2,5 år tillbaka och jag har bokat/gått på sammarbetssamtal osv men pappan kommer endast vissa tillfällen och följer aldrig de avtal vi skriver. jag har nu sen ett år tillbaka varit igång med att söka egen vårdnad på sonen men blir så oerhört motarbetad.. idag fick jag till svar från en advokat att man kan vara en delaktig vårdnadshavare eller en passiv vårdnadshavare. som passiv vårdnadshavare som barnets pappa är, ställs väldigt lite krav men på den boende föräldern ställs krav. vilket är förståeligt eftersom det är där barnet är.. men varför ska då den andra vårdnadshavaren ens ha rätten att styra över barnet men inga större ansvar? Pappan får alltså bete sig så gott som hur han vill men kan ändå vara vårdnadshavare, en passiv vårdnadshavare?