hej,

är nu i vecka 7 och mår skit 24/7, hur ska man finna glädje i en graviditet om man ska må såhär i fortsättningen(första barnet) ? fått utskrivet tabletter som underlättar ytterst lite. Men denna yrsel, illamående påverkar livet så mycket. Hur gör ni andra mammor? Känner sig så hopplös emellanåt när man ligger i soffan 3/4 av dagen för man får så dåligt. Folk runt o kring klappar axel och säger det blir bra. men don själva spydde aldrig på sina graviditeter.

är det bara jag som känner denna hopplöshet och ovetande?

Jag undrar om det finns några föräldrar där ute som vill tipsa om en bra profylaxkurs? Så här i coronatider känns det extra viktigt att få förbereda sig tillsammans inför förlossningen och jag antar att det bara är digitala varianter som gäller. Så vad har ni för tips, eller är det någon som är extra bra eller som ni kanske varit missnöjda med som man ska undvika?

Hej på er! Är gravid i v 8 med första barnet. Är fundersam på när allt ska inhandlas. Hur tidigt vågar man köpa tex. Vagn? När införskaffade ni vagnen och andra dyrare, större prylar?

Hej!

Jag är idag i v. 11 (10+1). Jag och min sambo är inte alls överens om när vi ska berätta om graviditeten för resten av världen. Jag vill berätta om den efter vi har varit på ultraljud i v 12 om allt ser bra ut för våra närmaste (familj och bästa vänner) och sedan vänta med att berätta för alla andra efter rutinultraljud. Min sambo däremot vill vänta med att berätta tills efter rutinultraljud (runt v. 20 säger han). Jag tycker det är skitjobbigt att hålla detta hemligt och längtar efter att få berätta men han blir sur på mig när jag tjatar och säger att vi är två om detta och att båda måste få bestämma då...

Jag kan tillägga att jag redan är väldigt svullen på magen så kan inte längre ha mina vanliga byxor, vilket gör att det snart blir svårt att dölja för våra närmsta..

Hur skulle ni göra i min situation?

hej!
min pojke är snart 9 månaders, världens snällaste kille, otroligt mammig och närgången just nu, vill ha närhet 24/7 av mig! (separationsfas) är medveten att de kommer bli bättre... men de är liiiiiite jobbigt att bara jag duger även nattetid..
plussade förra v så är typ o v 6 nu och är SÅ sjukt trött, dricker bara 1 kopp kaffe i vanliga fall 100 koppar 😂 hur orkar ni som är gravida och har en bebis?!!!! behöver tips! 😂
känns som jag sprungit ett maraton i kroppen varje morgon 🙄

Jag och min sambo väntar vårt första barn i april, vi är först i vänskapskretsen att få barn.
I och med Corona är ju alla föräldragrupper inställda.
Är de någon annan här inne som känner för att prata eller ses så vore det supertrevligt att lämna en komentar här nere för eventuell vidare konakt.
Vi bor söder om Stockholm och är 26 vs 28 år gamla. Er ålder spelar mig ingen roll! Vore bara trevligt att få prata med någon i liknande situation :)

Jag är gravid i vecka 15 och planerar att snart berätta för min arbetsgivare om det. Jag är lite kluven till när jag ska berätta då jag om två veckor har medarbetarplanesamtal och ska gå igenom året. Min tanke var att berätta efter RUL (för att se så allt är OK även då) som jag har 5/3, men i och med att jag har samtalet med min chef ganska snart så funderar jag på om det är mer lämpligt att ta upp det innan det. Hur har ni andra gjort? och hur hade ni gjort i min sits (berättat innan samtal eller efter RUL)? :)

Hej, Jag har lite funderingar kring föräldrapenningen. Någon som har koll på hur dem räknar ut den för oss som har olika månadslöner varje månad? Kan tänka mig att dom tar ett snitt på årslönen men jag arbetade inte alla månader förra året så hur blir det då? Nån som har koll eller kanske varit i liknande sist när det gäller föräldrapenning?

Hej. Jag är 19 år och är oplanerat gravid. Sä här ser min situation ut: jag bor just nu hemma men ska snart flytta med min kompis till en annan stad (för att plugga) i ca ett år. Så mycket är säkert. Jag skulle gärna behålla barnet eftersom att jag är rädd för att ångra mig och må dåligt efter en abort. Min plan om det skulle gå är att plugga med nyfödd vilket skulle kunna vara helt omöjligt, och sedan flytta (helst till sthlm) själv med bebis och även då plugga och ta studielån med tanke på hur svårt det är att få jobb just nu. Helst vill jag undvika lån men ser ingen annan utväg. Undrar om någon har liknande erfarenhet eller bara något hjälpsamt att dela med sig av. (Med fokus på lösningar främst, men även erfarenheter av abort skulle kunna hjälpa)

Hej pappan vet inget än o vet inte hur jag ska kunna säga det

Hej jag väntar mitt 5 barn nu i september i år men vet inte datum än för har nyss plusat för några dagar sen o jag går bara o är trött hela tiden o vill bara sova men jag får inte sova för sambon o sambon vet inget än om att jag är gravid o vet inte hur jag ska säga det till han heller....

Hej,
Jag och min sambo väntar vårt första barn och försöker nu bestämma oss för vilken barnvagn vi ska köpa.
Vi har kommit ner till två stycken som vi väljer mellan, Emmaljunga NXT90 och Thule Sleek.
Vilken ska vi välja?? Tar tacksamt emot för- och nackdelar om ni har någon av vagnarna! :)

Vi har lilla Maja 2 år som var en helt underbar bebis, så snäll och lätt att handskas med. Hon är fortfarande enkel. Jag blir mer och mer sugen på en 2a, att få vara gravid igen, bebis mysa i soffan, barnvagnspromenader. Visst lite sömnlösa i början men vad gör det om 100 år? Min sambo vill inte säger han, vi har aldrig diskuterat detta allvarligt utan var rätt överens om att 1 barn räcker efter den förlossningen, (men var den så hemsk? Jag minns bara att jag var rädd. Sen vaknade jag utan bedövning efter snittet men det kan man väl säga till om? Att snittas jag vill jag bedövas först..) Hur vet man att man verkligen vill och är redo för ett barn till? Kanske längtar jag bara tillbaka till att sträck se en serie för att lillan är så sjukt snäll och bara ligger där. Nu kommer jag att ha 2 barn vad blir skillnaden? Tänk om barnet inte alls är som första!? Hur ska man veta vad man vill? Om jag bestämmer mig att jag vill, och han säger nej, jag är rädd att känna att 1 inte räckte..

Hej!

Jag kommer snart teckna betalversionen av gravidförsäkringen på folksam men har en fundering. Jag har för mig att det står att barnet är försäkrat t om 6 månader med denna efter den fötts.. Det är väl inte samma som barnförsäkring?
Man vill väl inte betala varje månad i 6 månader och även en barn försäkring? Eller hur tänker man?
Dettar är mitt första barn så jag har noll koll och blir inte klokare någonstans så jag hoppas att någon kan hjälpa mig? Jag tänker att prio ett är väl ändå barnförsäkringen eller?? Man borde väl kunna häva upp gravidförsäkringen efter att barnet är fött eller ska man ha kvar båda t o m 6 månader??

Jag förstår inte riktigt det här med årsinkomst hos försäkringskassan.. Jag ska ansöka om att få gravidpenning (i februari) och nu fylla i min årslön. Fick löneförhöjning i maj och jobbar nu heltid (förutom jan,feb, och juli månad då jag jobbade 75%). Räknas min årsinkomst ut genom min nuvarande månadslön x12 , eller baserat på vad jag tjänat de senaste 12 månaderna? Min arbetsgivare och sambo säger olika så nu vet jag inte riktigt hur jag ska räkna. Hjälp?!😁

Hej på er!
Jag och min sambo (25 och 27 år) har under cirka 1 år haft en enorm barnlängtan och har sedan tidigare detta året beslutat att vi vill försöka bli gravida till 2021. Men att vi vill avvakta tills dess att jag får en fast tjänst.

Nu till mitt dilemma. Jag tog grav-test i lördags vilket visade positivt (trots skyddat samlag, och jag är nu oerhört kluven över vad jag/vi ska göra.
Jag tog examen från högskolan i juni och arbetar sedan dess heltid på min arbetsplats som jag även arbetat på under studierna. Jag har tidsbegränsad anställning året ut, och därefter har jag tidigare fått besked om att min tjänst antingen kommer förlängas (tidsbegränsat) eller övergå till tillsvidare men jag avvaktar info. Min sambo är tjänstledig från sin fasta anställning pga studier och är klar i mars, och kommer då återigen återgå till 100% arbete.
Vi har god inkomst, stabilt boende, varit tillsammans 7 år (varav 4 bott ihop).

Är det någon annan som har varit i samma situation? Hur löste ni det i så fall?

Hej! Jag fick ganska nyligen en ADHD-diagnos (kombinerad form, måttlig grad och med "särbegåvning", dvs mkt högt på begåvning/inlärning men bety

Vilken barnvagn har ni? Jag är i behov av bästa barnvagnen för både terräng och Ica tex. Vilken skulle ni rekommendera då? Var och kollade på en Emmaljunga NXT90F igår men vill kolla här om ni har några bättre förslag :)

Hej! Jag väntar barn i januari men tänkte inte ta ut föräldrapenning förrän i sommar (juni-augusti) eftersom jag tänker ta CSN lån tills sommaren. Efter sommaren har jag 1 år kvar med studier och tänkte ta ut CSN under det sista studieåret. kan jag efter att jag tagit ut föräldrarpenning under sommaren skydda min SGI igen då till sommaren 2022 eller hur går de till? Nån som vet?

Finns dessa sovpåsar? Vill ej ha polyester eller sånt i fyllningen utan rena naturmaterial..

Hej, vill gärna ha så mycket tips som möjligt. Jag har några saker kvar att göra innan checklistan är kvar för BF. Och kläder är en av dem...Är så svårt. Vilken storlek har ni köpt till era bebisar och är det några klädesplagg ni rekommenderar att man ska köpa som man absolut inte tänkte på innan?

Jag vill börja med att säga att jag har en fantastiskt liten gosse på snart 7 veckor som jag älskar av hela mitt hjärta! Men jag kämpar med min nya roll som förälder. Jag är en person som alltid trivts med att ha egentid, att kunna göra vad jag vill, när jag vill. Och jag är en människa som trivs med ett inrutat liv (låter fruktansvärt tråkigt men det är så jag är).
Jag hade en bra graviditet och en bra förlossning. Mitt ”problem” började nog på BB. Under Corona så fick inte min sambo stanna kvar utan under 4 dagar var jag ensam med vår grabb. En helt ny situation, nyförlöst med allt vad det innebar och amning som strulade. För att toppa det så drabbades min pappa av en hjärnblödning dagen efter min som föddes. Redan där började jag tvivla på mig själv, mycket för att jag sätter höga krav på mig själv och jag längtade bara hem till min sambo och hans stöd. Efter några veckor av gråt och stress över amningen gav jag upp och nu får min son ersättning på heltid vilket funkar toppen!
Men vissa dagar känner jag mig som ett vrak. Det kommer speciellt på sen eftermiddag när tröttheten börjar krypa sig på och när min sambo kommer från jobbet lämnar jag över vår son till honom så jag kan gå undan lite, andas och få lite egenstund. Jag kan säga att vår son äter bra, skriker inte speciellt mycket eller är ”jobbig” på nått vis men ändå så känner jag mig slut och mentalt dränerad. Senaste veckan har han förmodligen haft magknip efter första dosen vaccin och har då skrikit en del och varit mer orolig. Den nya rollen som förälder och oro över typ allt (vad är detta för utslag? Varför låter han så? Kissar han ovanligt mycket?) får mig att tvivla på mig själv och om jag kommer klara av detta. Säger igen, jag älskar min pojke så inget ”du kanske inte skulle skaffat barn” tack! Att tillägga så är min sambo toppen med att hjälpa till och stötta mig och trösta mig. Jag vet att han är med trött över att inte sova tillräckligt men det är bara jag som kämpar och bryter ihop. Är jag ensam som känner såhär, och kämpar? Är det något fel på mig som känner såhär? När kommer det att bli ”lättare”?

Jag ammar och vill fortsätta med det men min lilla tjej är inte glad efter att jag amat att jag måste ge ersättning. Jag har haft kejsarsnitt men känner att jag producerar lite mjölk. Jag pumpar också för att starta mjölkproduktionen och ha min lilla bebis intil mig

Jag och min fästman fick vårt första barn i maj. Han var otroligt efterlängtad. Jag var införstådd med att barn tar upp all tid och att livet vänds upp och ner, men jag var nog inte beredd på hur lite tid man plötsligt får för varandra som partners. Nu har vår son haft en dålig period i 6 veckor snart, där han vaknar en gång i timmen hela natten, vilket gjort att vi delat upp nätterna och turas om att sova med sonen. Han har även velat sova i våra famnar dagtid vilket låser en mycket. Jag saknar något otroligt att bara krama om min man en längre stund, sova i samma säng och allt som hör till. När jag frågar vänner som fick barn innan mig säger dem bara slämtsamgatt så är livet med barn. Men snälla kan något ge mig lite hopp?

Jag kan väl börja att säga att jag är en transkille, om ni undrar varför jag heter Johannes. Men det var inte det jag skulle prata om. Jag misstänker att jag är gravid och ska göra ett test på måndag när min pojkvän kommer. Men jag har ändå försökt tänka på vad jag dricker och så, bland annat har jag minskat drastiskt på kaffe till endast en kom per dag. Och te och energidricka dricker jag knappt längre för det har jag också hört kan vara skadligt. Men jag är liksom van att alltid ha något att dricka. Jag kunde dricka fem koppar kaffe och sex eller sju koppar te per dag. Jag funderade på örtte men det har jag också hört inte ska vara så bra. Oboy och juice känns som alldeles för mycket socker... Vad kan jag dricka som gravid??

Hej allesammans!

Jag är en 20 årig tjej som för tillfället läser T1 på juristprogrammet på uni. Jag och min sambo blev gravida (trots p-piller) i Augusti, och vi fick tyvärr missfall i vecka 6 innan vi hann ta något beslut. Nu innan mensen och allt kommit igång har jag nu plussat igen och beräknas vara gravid i v.5 och vi diskuterar hur vi skall göra.

Min fråga till er är hur det fungerar att läsa på högskola/uni samtidigt som man är gravid och sedan när man får barn? Jag och min sambo har ett väldigt starkt och bra förhållande. Han är 32 och stöttar mig i alla beslut, så vi diskuterar ju från olika perspektiv. Fungerar det att läsa 100% vid graviditet och hur gick det för er? Kommer inte ta examen förräns om 5 år så knotten hinner börja förskolan innan jag tar min examen. Behöver bolla lite idéer med er! Massa kramar!! Mvh, juriststudent ❤️

Hej.
I mars 2020 slutade jag med mina minipiller efter extremt många år. Har inte haft mens på åtminstone 4-5 år och har ännu inte fått min mens.
Vi har hellre inte visat positivt när vi provat ägglossningstest eller graviditets test. Jag är 28 år gammal och min man är 27, det borde väl inte redan vara för sent för oss.

Hur ska vi gå tillväga nu?

Finns det någon chans att man kan plussa 4-5 dagar efter samlag?

Hej!
Min mens är nu 13 dagar försenad. Har alltid regelbunden mens annars. Har sen ungefär två veckor tillbaka haft ont i nedre delen av magen, är svälld vid livmodern, ömma bröstvårtor och illamående på morgnarna. Men alla tester jag tar visar negativt. Kan det vara så att jag har alla symtom utan att vara gravid? Har någon varit med om liknande? Hur tidigt plussade ni?

Idag vaknade jag tidigt av en blödning. Någon timme senare går slemproppen och nu går jag bara och väntar på att något ska hända.. Molande värk likt mensvärk har jag men ännu inga värkar.

Någon av er som vill dela med sig av sin erfarenhet när det kommer till slempropp och blödning? Hur lång tid tog det för er innan nibörjade få värkar och fick åka in?

Är så nyfiken och vill bara veta när lille bebisen kommer..

Jag och min man fick vårt första barn i maj 2020. Redan under graviditeten läste jag på mycket om förlossningsvården och ojämlik fördelning inom föräldraskap, bland annat. Sedan vi träffades har många (äldre men även yngre generationen) kommenterat att jag ska "vara glad att min man hjälper till så mycket hemma". Detta eskalerade när vi fick barn och nu får vi höra saker som att barnet behöver mamma mer än pappa, min man är så fantastisk som går upp på natten med bebisen och investerar så mycket tid hemma. Jag älskar min man och skulle aldrig skaffat barn med någon som ansett att jag skulle dra det tyngre lasset. Men vad är det med allmänheten? Har vi inte kommit längre 2020?

Hej! Är det någon mer som har bf oktober 2020?

Hej!
Jag ska snart föda mitt första barn i september. Är det någon mer som är beräknad snart? Hur känner ni inför kommande förlossning? :)

Vi är beräknade om sex dagar. Sex dagar och jag känner mig som vanligt. Jag är just nu kolugn och tänker att det blir som det blir och vi tar det som det kommer. Men jag kan inte riktigt förstå att kommer en liten bebis snart för jag känner mig inte gravid förutom magen som är lite i vägen ibland. Under hela graviditeten har jag haft svårt att greppa att det kommer en liten krabat till oss i slutet av augusti. Det är ju ganska tydligt att det ligger nåt och växer där inne men jag har fortfarande svårt att ta in det riktigt, nästan som att det inte är mitt lill pyre där inne utan att graviditeten bara är en fas. Det kan ju förstås ha att göra med att jag har haft en ”lätt” graviditet med endast små besvär, vilket jag förstås är otroligt tacksam för. ( Jag beundrar verkligen er som kämpat med krämpor av alla dess slag, ni är riktiga hjältar! )
Hur som helst. Jag älskar barn och har själv 9 syskonbarn som jag tagit hand om när de varit små och varit så förväntansfull när det vart dags för de små liven att födas men nu när det är dags för mig själv hajjar jag ingenting haha. Allting är klart för ankomsten och vi har fixat och donat här hemma. Jag är förstås otroligt nyfiken på vem som kommer komma ut men samtidigt otroligt lugn nästan lite likgiltig (Ja, jag vet det låter knasigt) om man får uttrycka det så. Samma sak händer när man planerat något i förväg, tex en resa, och det börjar närma sig dagen D, då helt plötsligt slår jag av. Jag går in i någon slags förnekelse för att stoppa mig själv från att bli stressad och blockar tankar och känslor kring det hela.
Är det någon som upplevt/upplever samma sak? Tankar och tips motages varmt!
Känner att det är dags att börja vakna nu för den här resan börjar snart och varar livet ut!

Hej!
Ska försöka göra historian kort.. jag har på sista åren varit jätte bebissugen. Så sambon och jag bestämde oss för att sluta med p-piller och ta det som det kommer. Grejen är den att jag hade fått för mig att det skulle ta lite tid efter avslut med piller men icke.. utan att jag ens visste när jag hade ägglossning eller ens hunnit fått en vanlig mens så blev jag gravid.. vilket troligtvis har blivit en chock.. jag är väl medveten om att det kunde hända såklart men sedan dagen jag fått reda på att jag är gravid har jag haft jätte svårt att vara glad.. känner sån press på mig för att jag inte är glad fast det är jag som velat i flera år.. har dagligen känslan av oro och ångest inför allt som komma skall, hur alla ska tycka osv.. ska till lägga att vi är mitt uppe i att leta hus och paniken är stor att jag inte ska hitta något innan bebis är beräknad.. kan man bo i en tvåa med bebis? Tänker på så mycket hela tiden.. känner mig ledsen och däven.. vill ju inget annat än att vara glad över att jag bakar en bebis.. men det känns så långt bort.. jag är självklart jätte glad men ändå inte.. är det vanligt att man känner så här? Jag är 22 år och i vecka 11 det är mitt första barn. Kommer man någonsin bli glad?

Undrar när ni alla började köpa barnsaker till erat barn? Vad ska man fokusera på att köpa först? :)

Hej! Har gjort NIPT test som skickades den 16/7 till Karolinska och har ännu inte fått nåt svar. Är i vecka 15+5 nu och börjar bli riktigt orolig. Är det någon mer som väntar på svar?? Det står på deras sida 10-14 dagar :(

Hej,
Skulle vilja kolla med er hur era partners varit under graviditeten? Har han druckit alkohol eller avstått såna saker som man själv fått avstå? Lite såna saker.
Jag har haft diskussioner med min partner angående detta. Jag tycker personligen att bara för att jag bär på barnet så betyder inte det att vi inte är två om det. Jag bad honom att sluta feströka och dricka med måtta när han dricker, vilket jag inte tycker är så mycket begärt. Det vart en stor diskussion angående rökandet från hans sida och han kunde inte förstå ”varför han ska behöva avstå för att det är jag som är gravid och inte får dricka osv”. Han lovade senare att han skulle sluta vilket han gjorde. Men jag tycker att varje gång vi är på fest och han dricker så beter han sig dåligt mot mig. Lixom bland annat säger saker som skämmer ut mig (han är lite sån som inte tänker sig för vad han säger ibland) men jag börjar ledsna rejält på de och känner nu att jag inte tycker alls att han borde dricka nå mer så länge jag är gravid. Han förstår inte alls när jag försöker förklara för honom utan han ser sig själv bara.

Hur har det varit för er när ni varit gravid? Överreagerar jag bara? Dela gärna med er av hur det varit för er❤️

Hej. Vet nån vad som händer med sgi om man säger upp sig och tar ut föräldraledighet? Kan man ta föräldraledighet fram tills att man kan få a-kassan? Är ju ett tag man står utan a-kassa om man säger upp sig. Min sambo funderar på att säga upp sig men hi klarar oss inte utan att han har nån inkomst.

Hej
Jag är 27 år och det är första barnet för mig (34+6). Nu är det covid19 som har släppts ut i värden... och man ska hålla distans m.m.
Det som gör mig orolig mer att min fästman inte får följa med till BB efter förlossningen. För mig är det viktigt att jag har min trygghet nära till hands, men pga corona som går runt så får inte partnern va med på BB. Det tycker jag är riktigt synd.
Det är bara tråkigt att man hamnade i den epidemin året då allt blev knas i världen.

Hoppas att alla mår bra.

Hur mycket stöttar er partner er i graviditeten? För mig känns det som jag går in i detta själv, trots att jag har en kärleksfull sambo om man bortser från allt kring graviditeten. Min sambo blev självklart glad när stickan visade plus, var med första besöket hos barnmorskan och var med och köpte dom allra första kläderna. Nu är jag i vecka 35 och han intresserar sig inte för graviditeten längre, han säger att han är glad och längtar men visar det inte. Känns som allt ligger på mig nu, jag har själv fått köpa allt till bebisen för mina egna pengar, läst på om förlossningen, hur allt går till, vad bebis behöver, hur man sköter ett spädbarn mm. Jag har seriöst gjort ALLT för att förbereda inför bebis ankomst själv. Har haft väldigt jobbigt under graviditeten med foglossning, halsbränna, ryggvärk och gör fortfarande allt hushållsarbete utan hjälp trots att jag bett om hjälp då jag får väldigt ont. Mår dåligt i mig själv, känner mig ful.. Inte hjälper det att aldrig få höra att man är vacker eller fin trots att jag en dag piffat till mig lite extra för att känna mig lite finare. Går alltså här med stress inför bebis ankomst, rädd att få göra allt själv. Bett sambon läsa på om hur man som partner stöttar under en förlossning men det har han inte gjort.. Hur ska man göra..

Hej allihop!
Som så många andra tycker jag allt med graviditetspeng, föräldrapeng och sjukskrivning under graviditet är ett enda kaos.
Jag har varit sjukskriven fram till 17/5 och hade planerat gå från jobbet den 18/5 på föräldraledigt. Har bf 17/6 så alltså 4 veckor innan. Jag hade inte tänkt att ta ut några föräldradagar från Fk under dessa 4 veckor utan tänkte vara hemma utan betalt bara.. Kan jag göra såhär eller blir det helknasigt?

Vet inte vart jag ska börja men jag går iaf omkring med en konstant känsla av att jag är världens sämsta mamma. Varje gång hon skriker känner jag att jag måste gjort något fel. Hon är 4 månader och är sen några veckor supergnällig. Hon måste bli underhållen hela tiden, annars blir dar skrik. Hon brukade sova hela nätter själv i bedside crib., nu kan hin bara sova på mig. För varje dag blir jag tröttare och mer ledsen... Vet snart inte vart jag ska ta vägen. Jag gör ju så gott jag kan. Jag hinner inte ta hand om mig själv alla, jag är med henne hela dagarna och får en promenad med hunden ensam på sin höjd. Allt detta gör att jag känner mig som världens sämsta mamma och ibland undrar jag hur jag ska orka.. Någon som känt liknande? Skulle iaf kännas bättre om jag visste att jag inte var ensam :(

Måste bara få skriva av mig lite, bara för jag är frustrerad och inte förstår varför jag känner som jag gör...
Ska börja från början med min lilla story och om någon kan svara/relatera skulle jag bli glad då de jag vanligtvis vänder mig till inte förstår eller ”orkar” bry sig.

Allt började med att min sambos mormor gick bort förra våren vilket gjorde min sambos mamma jätteledsen och deprimerad. Hans mamma har sedan dess hintat om att hon tycker vi borde få barn snart ”eftersom hon själv inte vet hur länge hon kommer leva till”. Det ska tilläggas att de flesta i hans släkt dött runt 70års åldern och hon fyller 60 snart. Hon säger ofta att hon vill bli farmor snart och sådär vilket fram tills för 3 månader sen fick mig att springa åt andra hållet. Min sambo bara fnyser och säger att hon får vänta minst 5 år till (vi är 25 år båda två) vilket jag ser gör henne ledsen. Vi är liksom överens om att vi inte kan skaffa barn förens vi båda har fast jobb med stadig inkomst och fast boende (nu bor vi i studentlägenhet) men till vintern tar jag examen och är då färdig sjuksköterska. Och eftersom han redan har fast jobb med bra inkomst så har allt ”hängt” på mig men det gör det inte efter vintern för då har jag också fast jobb och vi kan ta lån för att flytta osv. Och nu i och med covid-19 där min mormor & morfar tillhör riskgruppen över 70 år så har suget efter barn blivit större. Jag vill få barn innan mina morföräldrar går bort, jag vill att dom och mitt barn ska få träffas då jag fick träffa min mammas mormor & morfar fram tills jag var 7.

Grejen är dock att vi båda älskar att resa och göra resor som inte är på barnvänliga (vi har en ”bucketlist” med olika resemål som vi vill göra) men nu känner jag mest bara skit samma typ. Vi hade en tågluff planerad denna sommaren i 2 månader men pga covid-19 blir det inget sånt utan min sambo säger att vi sparar det till nästa sommar. Men min enda tanke just nu är att jag vill ha barn i slutet av nästa sommar och då känns det inte som en bra plan att tågluffa i månad 6/7 kanske(?).

Hans mamma nästan tjatar på oss nu (när vi träffas) speciellt eftersom hennes kusins dotter fick barn för 2 veckor sen. Jag försöker nu också hinta dock lite smidigare genom att skicka bilder på Instagram på söta bebisar och sådär till honom men han skrattar mest bort det och säger att det kommer dröja tills han är minst 30 eftersom han vill göra massor med resor innan. Jag blir nästa lite ledsen över detta då vi tidigare pratat om att det ändå är rimligt att tänka på det när jag tagit examen och jobbat ett halvår/ett år. Jag vill inte försöka övertala honom då det inte leder till något bra men jag vill inte heller behöva rätta mig enbart efter hans principer och tankar. Jag säger dessutom ofta till honom att det inte alltid är så att man blir gravid direkt när man försöker heller. För min mamma tog det 10 månader innan hon blev gravid med mig och 6 månader med min lillebror. Så att försöka till vintern eller våren 2021 är väl inte orimligt. Jag har ofta drömt att vi blir gravida och sådär och säger det till honom men han säger mest bara ”tur det var en dröm bara”, det gör mig lite ledsen. Han har dock sagt att han vill ha barn med mig i framtiden och att jag är den sista tjejen han kysser så jag tror ändå vi har en framtid tillsammans. Men jag vill/vågar inte pusha för mycket heller även om det känns som att hela kroppen och psyket ”skriker” efter att få barn. Så mina frågor till er är:

- Borde jag prata med honom om detta? Kanske man kan kompromissa på något sätt eller det blir dåligt?
- Hur lång tid är det rimligt att vänta om jag säger att jag vill börja försöka till vintern och han kontrar med 5 år?
- Någon som känt som mig?

Förlåt för långt inlägg men jag har lite av panik kring detta :(

Halloj!
Är gravid med försa lilla krypet och måste snart börja inse att jag inte längre kommer i mina (framförallt) älskade byxor/jeans 😅 Är en sån som gärna beställer hem så jag kan prova i lugn och ro hemma. Men till saken, storlekar?? Har ni haft era vanliga storlekar i mammakläder? Och har ni någon favoritbutik när det gäller mammakläder?
Tack på förhand 😇

Hej!
Jag har hamnat i ett litet dilemma. Plussade förra veckan, det var dock välkommet och vi blev glada. Men det fick mig att fundera över min jobbsituation. Jag är nyexaminerad förskollärare som varit anställd sedan februari på en provanställning som ska vara i 6 mån. Jag trivs inte superbra där jag arbetar för tillfället. Graviditeten har även gjort mig osäker på om min chef kommer tillsvidareanställa mig när jag väl berättar (tänker vänta tills minst v.14). I samma veva tänker jag att jag ändå vill hitta nytt, på en plats som jag trivs på. Men vem vill anställa en när man är gravid? 🤦🏼‍♀️ Hjärnspöken deluxe

Hej! Jag är gravid i vecka 14, och har ett ganska så tungt jobb. Kör budbil med paket där en ordrarna kan väga allt från 1 - 200 kg, de är upp och ner för trappor och plockar upp i kundernas förråd osv. Även lite lagerarbete till och från.

När har ni berättat för era chefer att ni är gravida? Är det lite beroende på vad ni har haft för arbete? Min chef är ganska beroende av mig då det bara är jag och en till som kör och vi har ett varsitt område. Rädd att det blir lite grinigt 🙈

Hur länge kan man gå utan att bära ”för tungt”?

Kanske blev lite rörigt här nu, men hoppas att jag kan få lite klarhet med hjälp av er iallafall 🤗

Hej.

Jag har suttit i snart 2 dagar och försökt hitta information överallt men hittar inte riktigt svaret på min fråga.
För att försöka göra en historia kort börjar jag med att säga, jag blev provanställd 6 månader i juni 2019 och sedan gick ja ner till 50% då jag kände att jag inte mådde bra (provade att va sjukskriven våren på förra jobbet med FK men fick ingen ersättning, så kom överens med nya chefen om 50%). Nu har jag fått andra arbetsuppgifter som jag absolut inte klarar av (då det är det enda som han kan erbjuda mig, och gått upp till 85% och är tillsvidare anställd. Men fick reda på i förra veckan att jag är gravid. Nu till min fråga, kan jag ta tjänstledigt för studier nu och sedan gå på mammaledighet? Kommer min inkomst grunda sig på studierna eller jobbet? Att studera känns som det enda alternativet då jag inte kan säga upp mig för den ekonomiska trygghetens skull. Eller hur ska jag göra? Hjälp!