App icon

LiberoKlubben

Libero Sverige

Installera
 

Trots....

Min stora tjej brås på mig, hon har en vilja starkare än jag vet inte vad och envis på det... Vilket idag kulminerade i ett bråk som pågått i flera timmar och inte verkar se slutet än heller... Suck.. Inte blir det bättre av att varken jag eller maken (jodå, vi är båda involverade) lider av sömnbrist... Allting började med att vi bad henne plocka undan efter sig, hon hade bland annat spritt ut en kortlek på golvet, tillsammans med en massa andra leksaker.. Både maken och jag bad henne flera gånger att plocka upp kortleken, vi bad snällt, vi bad henne hjälpa oss, vi sa åt henne men nej, hon tvärvägrade, vilket resulterade i en massa skrik och det hela slutade med att vi numera plockat bort ALLA hennes leksaker (och det är ju väldigt många, jisses, var kom de ifrån??) och hon får bara ligga i sin säng, ingen TV, inga leksaker, ingen snuttefilt, ingenting... Suck, jag vet inte hur vi ska hantera allt detta.. Detta känns ju definitivt inte som ett bra sätt, men ingenting fungerar ju! Nu har vi sagt att hon måste förtjäna tillbaka leksakerna, och typ en i taget. Blä, nu mår jag inget vidare, vill bara gå och gråta... Maken har tagit största striden idag, jag har suttit med lillan, men man mår ju fortfarande dåligt. Vi är väldigt noga med att prata med henne och förklara varför saker och ting är på vissa sätt. Vi låter henne vara med på i stort sett allting och tillåter ganska mycket för att hon normalt sköter sig riktigt bra. Vi visste ju att vi inte sett toppen på trotsberget men trodde inte det skulle bli såhär illa så fort! Vet inte om lillasyster bidragit, att hon tycker att hon får för lite egentid med oss föräldrar, men vi försöker verkligen ge henne det, men om hon säger att hon inte vill göra vad det nu är så tvingar vi henne inte heller... Vill väl inget mer än beklaga mig lite, vet inte om det finns några tips som kan hjälpa. Vi visar henne kärlek och gosar/pussar/kramar dagligen, massor. Speciellt om det varit tjafs så är vi extra noga med att gå in och förklara när vi lugnat ner oss, samt ge lite extra kärlek då...

2013-01-20
Yrwen
Yrwen

Hon fick titta på film för att hon förtjänat det, hon fick tillbaka leksaker för att hon förtjänat det.

2013-01-23
Yrwen
Yrwen

Jag tycker att det verkar som om det är många här som inte förstår att barn är så olika, vissa kräver mer än andra. Jag tror nog att alla föräldrar här inne tror mest på positiv belöning, men det räcker inte med det. (Säger du "nej" åt barnet en gång när det gör fel så har du t ex inte bara gett det positiv belöning, så nog tror jag att alla här inne kombinerar det med någon annan metod för att uppfostra sina barn). Och den andra delen, gränsdragandet, är lika viktigt, men kanske svårare att definiera vad? när? hur? hur mycket? Vissa barn tar över och styr helt och hållet om man inte kan upprätthålla gränserna.

Sen är det viss skillnad på ett direkt straff och på att upprätthålla gränser. Sätter du en gräns för barnet, t ex: "du får inte leka med leksakerna förrän du har hjälpt till att plocka undan", då är det inte ett direkt straff att plocka undan leksakerna utan en konsekvens av barnets handlande (att det valde att ändå inte hjälpa till). Du kan lika gärna vända på det och säga; du får leka med leksakerna först när du har plockat undan. Då är det snarare en belöning för gott uppförande än ett straff...

Jag har två väldigt envisa barn hemma som gärna testar gränserna, men om jag är orubblig och aldrig ger med mig så förstår de att det inte är nån idé och slutar bråka. Självklart pratar jag också med dem om varför, men det blir mer och mer sällan som de "trotsar" när de vet vart gränsen går och den står fast. Däremot i annat som gränserna inte alltid har varit så fasta blir det ett jävla bråk varje gång man ber dem göra det eller ber dem låta bli. Inte för att de inte förstår varför, men för att de helt enkelt inte har lust. De behöver ju inte alltid, så varför bry sig? Och ja, desto tidigare man sätter gränserna, desto lättare blir det att upprätthålla dem när barnen blir större.

Som flera i den här tråden har varit inne på är det viktigaste kanske att tänka över vad man vill ha för regler och rutiner hemma, och hur man tänker sig att det kommer att fungera om fem år? Eller tio år? Och utgå från något som känns skäligt. Och självklart tänka över hur man ska motivera det för barnen (nu och när de blir äldre). Och så gör det stor skillnad för barnen om det är lika för alla! Föräldrarna ska vara förebilder, hur ofta man duschar eller sitter vid datorn t ex.

 

För att försöka återkoppla till ämnet och ge tips på alternativa vägar till TS (ni har säkert testat mycket av det redan, men något kanske hjälper):

Tänk på att det blir mycket lättare både för er och för barnet om ni gör det mer till en vana/rutin att plocka undan nånting efter sig på kvällen, då förväntar hon sig att det ska hända och det blir en naturlig del av rutinen.

Sen ska man helst försöka se till att man aldrig hamnar där det blir en extrem situation, utan med alla medel försöka avhjälpa den tidigare. Som Atlantis skrev, man bör aldrig hota barnet med något som man sen inte upprätthåller. Det är förödande för förtroendet mellan er om de lär sig att man inte står fast vid det man säger, och det är totalt poänglöst att hota med någonting man inte tänker genomföra.

Viktigast är kanske att tänka på hur ni säger åt henne, och försök ge henne något alternativ. Många barn sätter sig på tvären om man uttalar det som en order (nu går du och städar upp kortleken). Säg istället t ex (nu behöver vi städa undan leksakerna. Vad vill du plocka undan?) Istället för att få en order får barnet då istället ett val att ta ställning till. De fokuserar på det sista man säger, så istället för att reagera på början (nu behöver vi städa) så funderar barnet ofta på vad det kan välja. Det blir mycket lättare och roligare då, och valet handlar plötsligt inte längre om ifall man vill städa eller inte, utan om vad man ska städa.

Försök alltid att prata lugnt och trevligt till barnet, oavsett hur förbannad du själv är. Men ge inte vika.

Låt barnet visa känslor, vara förbannad eller gå iväg och tjura om det nu blir ett jävla liv, men stå fast vid att ni inte gör något annat innan ni har plockat upp om det nu är där gränsen går. Var beredd på att det kommer att ta tid, och låt det ta tid, men när barnet väl har lugnat ner sig kan ni göra det tillsammans. Skär det sig totalt, så lämna barnet ifred en stund istället för att fortsätta bråka i ett tills det är gjort. Det gör att både du och barnet får ett andrum och en chans att lugna ner sig, istället för att ni bråkar och skriker och är på dåligt humör och det inte leder nånstans. Ofta lessnar envisa barn när de lugnar ner sig och ser att man fortfarande inte ger vika, och inser att man menar allvar utan att man har behövt vara direkt otrevlig mot barnet.

2013-01-23
Mikka85
Mikka85

Jag är EMOT allt vad bestraffning är och skulle aldrig göra så som TS gjort om min son inte städat upp efter sig. Och speciellt inte när barnet bara är 2½ år.

Jag håller med om att man ska lära barnen att städa upp efter sig men, man kan inte ha för stora krav för tidigt. Nu är min son 7 år och städar jättebra på sitt rum.

2013-01-23
Fideli73
Fideli73

Vi har två väldigt envisa,bestämda pojkar.de är 2år& 2 månader.dagispersonalen påpekar detta och rektorn uttrycker sig att vi ska lära oss att ta hand om våra barn.

bvc håller inte med.Barn är ju såna.får de inte som de vill så tjura dom.men det får dom ju göra då.Inte får dom sin vilja igenom som de på dagis verka tro :(.

Våra pojkar kan hjälpa till med städningen ibland.men mest om jag sj hjälper dom och visa.De vill gärna dammsuga.hjälper mig att lägga in kläder i maskinen och ge mig kläder som jag hänger på tork.

går inte bara och säga till dom: Kan ni hjälpa mamma och städa? händer då ingenting.utan jag får ta saken i egna händer.har därför plockat bort en massa leksaker som de ändå inte leker med.men ändå har de flera hundra känns det som.smidigt hade det varit att ta en sopborste och dra ihop allting.

2013-01-23
Emilie7
Emilie7
Bebis på 17 månader

Men yrwen, du bad om att vi skulle skriva hur man kan göra istället... Jag skrev hur vi gör och tänker i vår familj... För oss är det en hel hets lösning. Jag hade inte tagit en konflikt alls om städning med en 2.5 åring. Och jag skrev att tipset om damsugningen fungerar på min 5åring. Inget som fungerar på min 2åring, därför städar jag åt honom.

Det är ju jätte bra att du förstärker hennes positiva sidor, jag har inte påstått att du inte gör det.... Nu tar du åt dig negativt av allt som skrivs...

2013-01-23
emcb
emcb

Hon fick titta på film för att hon förtjänat det, hon fick tillbaka leksaker för att hon förtjänat det.

2013-01-23
Yrwen
Yrwen

Förstärka positiva egenskaper? Varje gång hon gör nåt gulligt/snällt/omtänksamt mot ex lillasyster eller dagiskompisarna eller kusinerna så säger vi att hon är snäll och gullig. Vi är väldigt generösa med pussar, kramar och kärlek. Hur ska vi kunna förstärka det positiva m,er? Gör hon nåt som är bra, tex kissar på toa så berömmer vi! Ungen har kissat på toa i snart ett års tid men får fortfarande beröm!

Hon har rätt att visa alla slags känslor, något hon gör också. Hon blir itne ivägskickad för att hon är arg, då sätter vi oss ner och försöker prata med henne, förösker förstå vad som är fel så att man kan försöka lösa det istället.

Ska vi dammsuga måste vi plocka bort alla leksaker själva först, för hon gör inte det. Det spelar ingen roll att vi försöker med att dammsugaren äter upp det som är på golvet för hon plockar iaf inte upp, och då har hon alltså plockat fram grejer när vi redan plockat undan allt för att kunna dammsuga....

Hon är snäll och relativt väluppfostrad men oerhört bestämd och envis, har hon bestämt sig för nåt så ska det blir så oavsett konsekvenserna och att en 2,5 åring ska bestämma funkar inte i detta hushåll, hon får gärna komma med förslag och önskemål och ibland blir det som hon vill, men inte varje gång!

2013-01-23
Yrwen
Yrwen

Yrwen: jag har inte sagt att du är hemsk men jag tyckte att ni gjorde fel, vilket nog inte har undgått dig ;-) jag ber om ursäkt direkt till dig, inte min mening att låta hård eller arg.


2013-01-23
emcb
emcb

För mig handlar uppfostran om respekt och att ta hänsyn till barnets ålder.
Jag har två barn 5 och 2år.

Jag har näst intill aldrig bestraffat mina barn och ändå har jag två väluppfostrade barn. Min 5åring hjälper till att städa fast att jag låtit honom slippa när han var liten. När han är hemma hos vänner städar han alltid undan allt de tagit fram utan diskussion.

För mig handlar det om respekt åt båda håll. Om jag skriker på barnen när jag blir arg på dem får jag finna mig att barnen skriker på mig när de är arga på mig. Jag tillåter alla slags känslor, man blir inte skickad till sitt rum bara för att man är arg. Däremot kan jag föreslå till stora sonen att han kan gå till sitt rum och skrika av sig och komma tillbaka när de känns bättre. Vi pratar alltid efter ett bråk.

Jag skrev att jag har full förståelse för att ts är trött, har bebis m.m. Men jag tycker inte att någon situation kräver att man tar bort alla leksaker i från ett så pass litet barn som man faktiskt är vid 2.5år. Jag hade inte reagerat lika starkt om hon var 5år men jag hade tyckt att sakerna skulle tillbaka direkt efter barnet lugnat sig. Jag tror inte på bestraffningar, jag tror på att förstärka de positiva sidorna i stället. Inget barn tycker om att bråka och väljer inte det i första hand. Så vad lär man barnet, du får inte bli arg för då tar vi bort dina saker. Alltså, du är inte tillåten att visa dina känslor för då blir du bestraffad.
Alla barn måste få ha känslor, arga, skrika, ledsna, glada, sura m.m utan att fet får konsekvenser. Man måste kunna ta hänsyn till att barnet har en dålig dag och då släppa lite på regler.
Alla barn måste också har rätten att inte alltid vilja göra som vi vuxna säger, de är inga hundar (som ts liknade uppfostringsmetoden vid) och ska inte lyda, det är inte sunt! Jag skulle må fruktansvärt dåligt om jag förväntades göra allt som min man ber mig om och det skulle anses som väldigt fel och inte alls ok om en fru blir behandlad så av sin man. Så varför är det ok att förvänta sig att barnen alltid ska göra som man säger? Naturligtvis ska de lyssna på oss vuxna speciellt när det är viktiga saker som gäller deras välmående, säkerhet m.m. Men ibland måste man fråga sig som vuxen - varför är det här viktigt? Är det sååå viktigt att barnet städar, äter upp, tar på sig själv... Eller kan vi släppa på det just nu... Barn är inte dumma och de blir inte vilda oförskämda barn bara för att man släpper på vissa saker... Ibland.

Däremot tycker jag att det är viktigt att lära barnen hyfs, hur man är en bra vän, empati m.m. Håller med om att barn/ ungdomar inte har hyfs idag spec i skolorna. Men det lär jag mina barn genom att prata med dem och berömma dem när de gör bra och snälla saker mot varandra.

Jag respekterar min sons rum, det är hans och det är hans saker i det. Jag uppmuntrar till att han ska städa men jag ställer inte kravet att han ska städa varje kväll. Varför ska han det? Men om jag städar ( dammsuger tex) kan jag säga till honom att plocka undan annars är risken att jag dammsuger upp något, vilket nästan alltid fungerar.
Konstigt nog har min son väldigt sällan kaos i sitt rum... Men vissa dagar har det självklart varit det, nästa dag märker han att det är svårt att bygga bilbana på golvet som är fullt med saker och då städar han undan. Hade jag begärt att han skulle städa hade han inte lärt sig konsekvensen av att inte städa själv... Det är något en 2.5 åring inte kan lära men ett lite äldre barn.
Min 2åring förstår inte det, därför städar vi åt honom och han hjälper oftast till men inte alltid. Och jag vet att det kommer med åldern.

Nu är alla barn väldigt olika. Mina barn har aldrig varit jätte trotsiga även om vi haft de perioderna också. Men jag tror ändå inte på bestraffning utan på förstärkning av de goda sidorna. Jag gör också fel men jag erkänner det för mina barn och säger förlåt. Det lär dem respekt, ingen förälder är perfekt. Man måste våga omvärdera sitt sätt att tänka och kanske erkänna att det här kanske inte var bra, kan vi göra på något annat sätt.

Det här är mitt sätt att tänka. Jag kommer alltid reagera när någon annan gör "fel" i mina ögon. Jag har inte haft för avsikt att vara hård utan endast rak och ärlig i mina svar. Ofta tolkas vissa saker som hårda tex när man skriver: hur tänker du? Det behöver inte vara hårt utan bara en fråga...

2013-01-23
emcb
emcb

Tonen härinne har aldrig varit trevlig.. Visst är det ett fruktansvärt hårt straff, inget jag rekommenderar. men nu kräver min tjej ganska drastiska åtgärder, har alltid gjort och när det vi testat innan inte hjälper vad ska vi då göra. Och hon har ju hanterat det bra så alltså förstår hon handlingen och konsekvensen av det.

2013-01-23
Yrwen
Yrwen

Vi stod fast vid att hon inte fick nåt förrän hon lugnat ner sig och ätit mat. Hon lugnade ner sig innan maten och åt bra. Hon brukar inte ha snutten när hon är vaken varöfr ska hon det då för? Du säger att du vet hur det är att ha en 3åring för du har en själv men man kan ändå inte bete sig som jag gjorde..

Men vet du vad. Det finns inte ett barn som är det andra likt, ALLA är olika, på gott och ont.

2013-01-23
Yrwen
Yrwen

Men du är ju varmt välkommen med förslag på lösningar som hade varit bättre, inte bara säga att vi gjorde fel för då gör ju DU fel som inte klarar av att göra som du ombedes....

2013-01-23
Yrwen
Yrwen

Ida86an  Iom att du nu tydligen är expert på just 3åringar så kan jag ju meddela att det enda kravet hon haft på sig under sina 2,5 år är att hjälpa till, inte alldeles själv utan tillsammans med oss vuxna, plocka undan sina leksaker. Det sker inte varje kväll/dag utan när det ligger mer utanför än i hennes lådor eller om vi ska få främmande. Hon har väldigt stor frihet och har tidigare visat att hon klarar av det, men nu har hon börjat strula mer och mer och med allting. Men vart går gränsen? Vad ska vi göra för att få henne att förstå att det är inte okej att släpa fram varje leksak hon har men inte plocka undan en grej? Att hon itne får slåss? Vad är okej att göra för att få henne att förstå? Vi pratar och berättar och förklarar för henne, det är för oss väldigt viktigt även om hon kanske inte alltid förstår så känns det viktigt.

2013-01-23
Yrwen
Yrwen

Hon har haft sin snuttefilt, dock bara när hon ska sova. Hon har haft oss hela tiden och hon har varit hos sin dagmamma. Hon skulle fått tillbaka leksaker dagen efter MEN hon ville så gärna bada tillsammans med mig och lillasyster och blev efter det så trött att hon somnade nästan direkt och jag vägrar hålla henne vaken bara för att hon ska få tillbaka leksaker, speciellt när lillasyster väckte henne så hon varit uppe ett par timmar tidigare än hon brukar!

Hon fick igår (2 dagar efter händelsen) tillbaka lite leksaker, hon fick själv vara med och bestämma vad hon ville ha och plockade sedan jätteduktigt upp sina leksaker när vi bad henne. Hon har idag återigen fått välja lite fler leksaker att ta fram igen.

Jag tycker absolut inte att det är ett bra straff och är inte det minsta nöjd med lösningen. Men ni som är så himla duktiga på att säga att jag hemsk som gör såhär, kom med ett vettigt förslag på vad som varit bättre! Jag kan inte bara låta henne vara, ber vi henne om nåt ska hon ju göra som vi ber henne alternativt berätta VARFÖR hon inte vill och så får man ta en diskussion om saken. Vi kan ju inte bara säga en sak och sedan inte genomföra det, då lär hon sig ju definitivt att det funkar så! Hon är otroligt lättlärd och minns saker numera, så förhoppningsvis så lär hon sig att man kan inte bara slänga saker omkring sig och sen finns allting kvar, så funkar det ju inte.

Hade hon varit otrygg och osäker hade vi säkerligen inte valt denna lösning, men en tryggare och säkrare tjej får man leta länge efter, därför klarar hon av lite hårdare straff. Man måste se till barnet också! Som jag skrivit flera gånger, hon hade oss hela tiden, så hon var inte helt utan allting! På kvällen fick hon titta på en film, eftersom hon skötte sig bättre och bad om att få titta på en film.

2013-01-23
Yrwen
Yrwen

Jag varken försvarar eller fördömer TS lösning. Det jag vill är att förklara HUR det kan bli konsekvenser och varför det är viktigt för barnen.

Att de flesta föräldrar var bättre på att sätta gränser förr tror jag att de flesta håller med om. Och därefter respekterade barnen föräldrarna mer. Det har dock ingenting med att göra om man slår barnen eller inte. Det var ett förhastat uttalande av dig, Ida86an? Jag tror att du också förstår skillnaden mellan kuvade barn som är rädda för att föräldrarna ska slå dem, och trygga barn som litar på och respekterar sina föräldrar.

Självklart är alla barn olika och självklart "kan" barn hjälpa till och ändå börja ta ansvar när de blir större. Det är som att säga att "jag bältar aldrig barnen i bilen, och det har aldrig hänt något!" eller "mina barn får vara uppe hur sent de vill på kvällarna en skoldag, visst de lägger sig klockan tre ibland men det går bara bra och de fixar det för trots det har de ju lärt sig läsa..."

Hjälper de inte till för att du har satt gränser för barnet, så inser du väl att det är helt upp till barnet att bestämma hur det vill göra. Det kan säkert gå jättebra i flera år, eller alltid om du har riktigt flyt, men det kommer antagligen att komma en period då barnet gör en helomvändning och inte alls "känner" för att hjälpa till, och då får nog ett helvete om ditt barn inte lärt sig att lyssna på dig under uppväxten. Sen är det helt individuellt och upp till hur barnen är, en del lyssnar på, respekterar föräldrarna och hjälper till utan att det krävs så drastiska åtgärder. Men långtifrån alla barn är så fogliga och lätta.

2013-01-23
Mikka85
Mikka85

Visst kan man tycka att straffet är hårt, men kom med förslag på alternativa vägar att gå som kan fungera, snarare än "backa och låt henne få som hon vill" för det är inget alternativ! TS skrev att hon testat mycket, att det här varat under lång tid och att det verkligen inte var deras första utväg, något de gör ofta eller "bara för att barnet inte plockade undan kortleken".

OCH det är ingen självklarhet att alltid ha alla sina leksaker tillgängliga... Precis som någon skrev, det är verkligen inte som att förvägra någon mat, sömn, kärlek, trygghet eller något alls nödvändigt! Det är dessutom kopplat till problemet; kan man inte plocka undan efter sig så kan man inte dra fram grejerna heller. Så det finns ju ändå logik bakom TS lösning.

Det handlar visst om att sätta gränser, och sen upprätthålla dem utan att låta barnet styra. Det är inga höga krav TS sätter på sin dotter. Hon har dragit fram en massa leksaker, och sen på kvällen hjälpa till att plocka undan EN av dem. Det låter väl vettigt? En snart treåring kan och förstår mycket mer än vad ni verkar tro. Det är ingen bebis eller docka som ska skämmas bort. I sydostasien finns det treåringar som ansvarar för hem och småsyskon medan föräldrarna är på jobbet i tio timmar, och fixar den uppgiften. (Nej, jag tycker inte att det är rätt, men det visar att ett barn i den åldern visst är mogen för att ta lite ansvar och hjälpa till med lite grann hemma.) Barn brukar växa med uppgiften när de får vara med och ta lite ansvar.

Att inte ge dem något ansvarsområde över huvud taget eller kunna kräva att de ska hjälpa till med småsaker när de är så pass stora gör inte att det blir lätt att introducera det senare. De förstår inte alls varför de ska hjälpa till om det inte kommer successivt under uppväxten. Hur gamla tänker ni att barnen ska vara innan ni plötsligt kommer på att "nu är ni nog gamla för att börja hjälpa till här hemma!" Och hur tror ni att de ska reagera på det, och hur det ska gå, om de inte har hjälpt till nånting tidigare?!

2013-01-23
Mikka85
Mikka85

Hurricane: jag är varken hetsk eller arg. Det är helt din egen tolkning! Och jag håller med om att man ska hålla en trevlig ton i trådar men inland misstolkas texten fast man haft för avsikt att försöka vara trevlig. Ha en bra dag!

2013-01-23
emcb
emcb

Jag känner också att stämningen här inne blev lite otrevlig, och det är synd. Självklart måste man få diskutera och säga ifrån, men man kan försöka hålla en trevlig ton och motivera varför man tycker som man gör och vad konsekvenserna av handlandet blir...

Att som förälder sätta ordentliga gränser är kanske det allra svåraste i föräldrarollen, och det är viktigt att tänka över; vart går gränsen? Varför sätter vi den där? Är det något som barnet förstår eller vad leder ett ev. straff till? Det måste så klart vara både åldersanpassat moch individuellt anpassat för barnet.

Men hur ni kan sitta och säga att barnen ska få bete sig hur de vill och att det ger sig med åldern, övergår mitt förstånd. Om ni redan tidigt lär barnen att det är helt okej att skita i vad ni säger och reglerna ni har hemma, då får ni snarare ordentliga problem när de blir äldre. Så fort deras konsekvenstänkande är det minsta utvecklat lär de sig att det är bara att skita i vad ni säger, för då slipper de städa/lyssna på er/konsekvenser eller vad det nu handlar om.

Personligen hade jag antagligen inte valt precis samma väg som TS, men som hon beskriver situationen är det inte en enskild händelse utan en långvarig uppgörelse mellan föräldrarna och barnet... Nu valde de att sätta punkt, och om inte barnet lyssnar så måste det ge konsekvenser om inte barnet helt ska tappa respekten för sina föräldrar. Det måste så klart vara konsekvenser som barnet förstår, och i det här fallet är TS övertygad om den saken. Hon känner nog sitt barn bäst. Visst kan man tänka att det var ett hårt straff ändå, men det kanske är det som krävs? Det handlar om förhållandet mellan barn och föräldrar, och det får inte spåra ur så att barnet får kontroll och tar makten, i så fall kan det tyvärr gå illa. Det är en helt annan sak att låta barnet påverka sin vardag och ha valfrihet (vad vill du ha till mat idag? vad ska vi hitta på i helgen? vill du ha den lila eller vita koftan?) än att släppa efter så pass att barnet styr föräldrarna och bestämmer husreglerna hemma. Fattar ni alls vad det kan innebära, och kanske speciellt i så ung ålder?

Det är inte lätt att sätta gränser som förälder, men barn som vet vad de har att rätta sig efter och som lyssnar på sina föräldrar blir lugnare, tryggare och säkrare.

Varför tror ni egentligen att barn idag är så bortskämda, respektlösa och oförskämda och att det är så stökigt i skolan och på fritiden? Tänker ni att det är bra för barnen, eller trevligt för omgivningen? Det daltades inte med barnen på samma sätt för en generation sen, och den här curlingen är mer skadlig än något annat för dem. Någon sa; vänta tills barnet blir större. Hur ska ni straffa det då om ni straffar det så här nu? Jag håller helt och fullt med TS i hennes svar på det; när barnet blir äldre ska det vara lättare att resonera med barnet och dylika "konsekvenser" blir inte nödvändiga på samma sätt. Dessutom är det inte barn som tidigt lär sig att lyssna på och respektera sina föräldrar som beter sig värre och värre när de växer upp; det är barn som har fått allt för mycket frihet och är vana att bestämma allt själva som gör det. Vid det laget kanske TS barn lyssnar och litar på sina föräldrar, medan det annars hade varit helt oregerligt.

Att först säga ifrån åt barnet och sen ge med sig och låta barnet styra är riktigt illa, det hoppas jag att ni förstår. Så fort de skriker, bråkar, bär sig illa åt så får de som de vill. Så ser det tyvärr ut i många familjer idag. Det leder bara till mer skrik och bråk och socialt missanpassat beteende, eftersom barnet har lärt sig att bråkar jag så får jag ofta som jag vill i slutändan... Och föräldrarna ger ofta med sig eftersom de inte har tid/ork med sina barn, är för snälla eller helt enkelt inte förstår konsekvenserna av sitt beteende. Hur sjutton tänker ni att barn ska kunna vara trygga och lita på sina föräldrar om gränserna inte är fasta och det som föräldrarna säger ofta inte är det som gäller? Det är att ge dem allt för stort ansvar att bestämma och styra innan de är mogna för det.

Visst kan kan känna att TS lösning var väldigt sträng, och man kan väl ge andra förslag om man har nåt bra alternativ att bidra med. Men ett svar som "skit i att barnet inte lyssnar på er eller respekterar husreglerna" ger verkligen ingen lösning på problemet!

(Jag har examen i psykologi och har bl a läst en hel del föräldrapsykologi, så det här är inte bara taget ur luften.)

2013-01-23
Mikka85
Mikka85

Jag har inte sagt att det kan skada barnet. Du skrev att vi andra skrev det... Jag har kommenterat TS sätt att uppfostra sin dotter, jag är inte ute efter en diskussion med dig om det. Jag står för att jag tycker de varit för stränga! Punkt slut!

2013-01-22
emcb
emcb

Hurricane: Men vem är du att säga att de inte skadar barnet? Det vet väl du lika lite som i så fall vi gör som påstår att det kan skada barnet.........

2013-01-22
emcb
emcb

Jag tycker inte att detta är ett påhopp. Fler med mig har reagerat på att de tagit bort ALLA leksaker bara för att hon inte städat några saker. Det är väl inget fel i att reagera när man tycker att någon behandlar sitt barn på fel sätt... Jag kan inte ändra på hur de gör och ingen kan säga vad som är rätt och fel. Men jag fick faktiskt ont i magen när jag läste ts. Jag är uppväxt på ungefär samma sätt och jag mådde inte bra av det.
Det vore väl fel om vi alla satt och sa men vad bra att du uppfostrar ditt barn och bara ge glada tillrop. Man måste få reagera när man tycker något är fel.
Jag tycker inte illa om yrwen på något sätt men bara för det måste jag kunna ha åsikter om det hon skriver!

2013-01-22
emcb
emcb

Du menar alltså att barnet fortfarande inte har fått tillbaka sina leksaker... Finns inte en 2.5åring i världen som flera dagar senare kan förstå sambandet så långt efter. Löjligt! Nu har ni bara en otroligt förvirrad dotter. Men du har ju helt rätt i när du berättar att du är lika envis... Vem är det som är barnet kan man undra?!

Jag får intrycket att ni set på något amerikansk uppfostrings program, super Nanna eller liknande... De som fått så mkt kritik av barn psykologer för sina metoder.

Och jag tycker inte att man ska curla sina barn men det ni håller på med är raka motsatsen. Ni har ju bestraffat henne med det värsta tänkbara. Är hon smart som en fyra åring så fattar hon nu att hon kan göra vilka dumheter som helst, inget värre kan hända ändå.



2013-01-22
emcb
emcb

Vi försöker låta henne vara med och bestämma, har börjat med det mer och mer det senaste året i takt med att hon visat att hon kan hantera det. Därav vissa konsekvenser, jag har åkt och handlat och hon har velat stanna hemma och efter jag åkt velat följa med. MEN då har jag ändå frågat flera gånger innan jag åkte och hon ville inte följa med. Flera liknande händelser har varit och säger hon en sak tänker jag inte tvinga henne till motsatsen bara för att hon säkert kommer ändra sig sen..

Och de få gånger vi verkligen satt ner foten tidigare har resulterat i att hon lugnat ner sig rejält och lyssnat bättre. Tror att barn mår bättre av konsekvent agerande, ungefär som med hundar, en fast hand men med massor av kärlek.

2013-01-22
Yrwen
Yrwen

Jag tror inte ni förstår alls. Ni verkar tro att hon sa en gång nej och då plockar vi bort alla leksaker. Kom itne och säg att vänta tills hon kommer in i trotsen, det blir värre då. Herregud, där har hon varit 1 år nu och det har sakta blivit värre och vi har hanterat det bättre. Men man kan inte säga nånting utan att genomföra det heller.

Tydligen har min tjej börjat förstå konsekvenser då det flera gånger på senaste tiden skett saker som konsekvens av hennes eget handlande och vi sätter oss med henne och förklarar varför det blev så och hon förstår då. Tror definitivt inte hon är supersmart på nåt sätt, men jag VÄGRAR curla och behandla min tjej som en bebis som inte kan nånting alls. Hon är stor och hon är jätteduktig!! Hon VILL göra mycket och varför hindra henne!!

Vad hade varit rätt att göra?? Säga okej, det är klart att du inte behöver göra det du inte vill, vänj dig vid det du, det blir nog bra?? Nej, det gör saken bara värre! Absolut ett straff i hårdaste laget men, som sagt, vi tar sällan till straff. Och nej, hon hjälper inte till att städa/plocka undan när vi vuxna gör det, hon kan sitta och titta på eller plocka fram fler leksaker, men hjälper inte till.

2013-01-22
Yrwen
Yrwen

Det är väldigt sällan som hon måste städa, vi brukar be henne snällt att plocka undan något varje kväll, ex ett pussel eller legot eller nåt som hon plockat fram och då kan det ligga 20 andra grejer framme också. Och vi brukar städa undan allt, jag hade gladeligen städat undan alla andra leksaker bara hon plockat upp kortleken. Hon har aldrig behövt städa allting själv, det är itne kravet. Vet att hon är liten, vet också att hon är väldigt mogen och smart för sin ålder. Maken låg med henne halva kvällen och pratade och kramade henne, så hon förstod ju vad som blivit fel. Morgonen efter frågade hon EN gång efter sina leksaker, jag satt mig då med henne i famnen och förklarade varför de var borta, vilket hon accepterade. Nu har det gått ytterligare en dag och inte en fråga om leksakerna har kommit sen igår morse!!! Hon skulle fått några leksaker igårkväll, men efter middag och bad så la hon sig och somnade.

Vi vet att det är en drastisk åtgärd, men det funkar här. Hon har alltid krävt ganska drastiska åtgärder, även om hon mycket väl förstår ändå.

Ni får tycka precis vad ni vill, men det är inte första gången hon vägrar göra som vi ber henne, allt ansvar ligger itne på henne (inget ansvar ligger på henne) och när hon väljer att ligga och skrika istället så tar jag hellre bort problemet än tjafsar konstant. Självklart kan leksakerna ligga framme, något de generellt sett gör också. Men om man inte kan börjat ställa krav på henne nu om så betydelselösa saker som att plocka undan enstaka leksaker, när kan man då göra det? När hon är 5? 10? 15? 20? Man måste börja någon gång och det är viktigt att se till individen, min tjej är lika utvecklad som 4åringarna vi träffar, men ska jag fortfarande behandla henne som en 2åring? Nej, det tycker jag inte för då stoppar jag henne sutveckling. Kan naturlgitvis itne begära att hon ska vara som en 4åring, men lite mer än en 2åring bör hon kunna göra.

2013-01-22
Yrwen
Yrwen

Kommentaren har tagits bort av författaren.

2013-01-21
emcb
emcb

Jag förstår att ni är trötta, har en bebis och att tjejer är mitt i en period då hon ska testa gränser. Jag har själv varit där? MEN man kan ändå inte bestraffa ett så litet barn på det sätt ni gjort det är helt enkelt inte realistiskt. Hur många dagar ska det ta för henne att få tillbaka sina leksaker och tror du att hon imorgon kommer att förstå varför hon måste förtjäna tillbaka dem?

Jag frågade min man hur han skulle göra om vår son vid 2.5år inte ville städa upp en kortlek och lite andra saker... Svaret blev, "försöka locka och leka undan grejerna. Hade inte det fungerat hade jag städat undan själv. Det går ju inte att bråka om sådant med ett sådant litet barn"... Och precis så tänker jag med.

Vi har en fem åring och en snart två åring. Jag begär inte att någon av dem ska städa varje kväll. Den stora kan jag säga till att han ska städa innan han får se på tv om det är kaos. Men har han roligt och vill fortsätta nästa dag begär jag inte att han ska städa, det är hans rum och han måste få bestämma lite där. Med liten försöker jag få med honom, genom lek och uppmuntran men går det inte så går det inte.
Tycker också ni ska fråga er varför det är viktigt att hon ska städa undan, måste det göras varje dag? Kan inte leksakerna få ligga framme både en och två dagar? Och varför kan inte ni städa åt henne nu när hon både har blivit storasyster och är inne i en tuff period. Lovar er att hon kommer till en ålder då ni kan begära att hon städar. Känns som att ni gör det här utvecklingsfasen jobbigare än den behöver vara.

Hoppas ni alla får en bättre dag imorgon! Kram

2013-01-20
emcb
emcb

Säger som föregående, tösen är 2,5 och ni kräver allt för mycket av henne. Inte nog med att lillasyster tar mycket tid, nu har hon blivit av med alla leksaker och ett bråk som pågår i timmar. Ni som vuxna, trötta eller ej, ska inte utsätta ett så litet barn för något sådant.
Har ni  tröstat henne i all denna förmaning och bestraffning? Min son har också en väldigt stark vilja och vi har lärt oss att välja våra strider.
Det är verkligen inte värt att bråka i flera timmar, skrika på en 2,5-åring och ta alla hennes leksaker för en utspridd kortlek!

2013-01-20
Toffsan
Toffsan

Spontant tycker jag att ni varit på tok för stränga. Hon är 2.5år och ville inte städa... Det är väl ingen stor grej. Det händer dagligen här hemma, vore väldigt jobbigt att plocka bort ALLT varje gång. Hon har blivit storasyster, ni kanske borde se mellan fingrarna ett tag och stöda åt henne istället. Ni har på tok för höga förväntningar på ett så litet barn. Jag får faktiskt ont i både mage och hjärta när jag läser hur ni bestraffat henne. Som någon annan skrev, hur ska ni göra den dagen hon gör något värre?

2013-01-20
emcb
emcb

Kan helt ärligt säga att hon påbörjat sitt konsekvenstänk, hon vet att vissa saker leder till andra saker osv, även om det inte är fullt utvecklat.

Håller med om att vi inte hanterade det på bästa sätt, men där och då, med sömnbrist, förkylning och ryggont så är man inte på sin bästa sida. Och efter veckor av detta beteende så lessnar man, jag är inte perfekt men försöker hantera allting bättre än så här. Iom att det alltid slutar med att hon skrikgråter och i slutändan ändå inte gör det vi bett henne om så blir ju svaret ganska enkelt, vi tar bort problemet. Finns det inga leksaker för henne att plocka fram varje kväll, kan inte vi tjata på henne varje kväll om att hon ska plocka undan det heller.

Sedan är det ohållbart att vänta ut henne, då hon brås på mig och jag är envisare än synden! Och jag har inte möjlighet att sitta med henne tills hon lugnat ner sig då jag har en helammade 4 månaders hemma också och lämna henne går inte för då går hon bara därifrån...

Och hon tar ju för givet att hon i slutänden alltid kommer att få som hon vill (nej, det får hon inte så det är hon itne van vid) och därför struntar ännu mer i det man ber henne om, så nej, hon kommer inte att få tillbaka leksakerna bara för att det är en hård bestraffning. Hur vi bestraffar henne när hon blir äldre är nåt vi får ta då, förhoppningsvis har hon lärt sig något tills dess och vi kan diskutera bättre.

2013-01-20
Yrwen
Yrwen

jag väntar ut.
när han skriker så (han har alltid varit en skrikare) så får han gå in på sitt rum brukar sätta honom i sängen.å där.får han skrika tills han e klar sen börjar vi om. Förr skrek han lätt 45min. när han var klara så tog vi å pratade och så fick han göra det han skulle eller det han ska som vi bett om.
Nu för tiden skriker han inte så länge..
när han var mindre brukade jag sitta med honom i sängen.. ibland åkte hörselskydd på för att jag skulle kunna behålla lugnet.. såg ut som ett ufo men det funkade för mej.

2013-01-20
osisen
osisen

Testat det, funkar inte. Hon står och vrålar tills vårt tålamod tagit slut och vi lägger henne i hennes säng (dvs typ en timme senare) och då nekas hon allt!

2013-01-20
Yrwen
Yrwen

vi bruykar göra så att grabben inte får göra något annat förrän han städat.. alltså mat och sova borträknat. Men vill han leka med nåt annat/se på tv/gå ut/att vi ska läsa/ ja vad som helst annat så är det strängt förbjudet tills han gjort det vi bett honom om. Vi hjälper ju åxå till ibland såklart

2013-01-20
osisen
osisen

Stora är 2,5 år och lilla 4 månader.

Snuttefilten får hon när hon ska sova, men annars finns det ingen anledning att ha den och normalt sett brukar hon inte ha den heller. Och vi valde att plocka bort alla leksaker för att vad är blir skillnaden att plocka bort en kortlek, en bil och ett par gosedjur om hon har hela rummet fullt med leksaker hon leker mer med? Så här illa har det inte varit tidigare, vet inte riktigt vad det är. Men hon har börjat mer och mer den senaste tiden vägra plocka/städa undan efter sig. Dewt har hon alltid varit dålig på men aldrig tvärvägrat som hon gör nu.... Testar väl lite handling och konsekvens....

Vad gäller lillasyster så är hon jättegullig och visar ömhet och kärlek och är väldigt mån om henne.

2013-01-20
Yrwen
Yrwen
Ett fel har uppstått, försök igen senare.
Laddar...