Vill ha en objektiv syn på saken... Jag hämtade barnen på förskolan... Höll 1,5 åringen i famnen, och 5-åringen låg på golvet och protesterade, han ville inte gå hem pga att han hade kompisförbud efter dagis idag. Till slut sprang han ut till kapprummet och jag sa "hejdå" till fröknarna och började gå mot kapprummet... Rätt vad det är kommer 5-åringen springande och gråtande in igen med en annan fröken (hon är ingen av mina barns fröken) springande efter sig... Sonen genar förbi mig, mellan ett par stolar och ett litet bord... Fröken springer bakom min rygg och får fast honom, som då ramlar ner på rumpan och blir trängd i ett hörn (mellan bordet och väggen med fröken framför sig... Hon är förbannad och säger "SÅ GÖR MAN INTE! JAG VET ATT DIN MAMMA ÄR HÄR, MEN DU FÅR ÄNDÅ INTE GÖRA SOM DU GJORDE!!! JAG HAR VETAT ATT DIN MAMMA VAR HÄR HELA TIDEN! DET TYCKER INTE JAG ÄR OK!!! MAN GÖR INTE SOM DU GJORDE!!!!!!!" Sonen gråter och snyftar och gnider ögonen (han hade en batman-mask och cape på sig) Då försöker hon slita av masken bakåt, men den var knuten i fram, över halsen, och sonen börjar nästan skaka av rädsla..."OCH FÖRSÖK INTE GÖMMA DIG BAKOM NÅN MASK, DU SKA TITTA PÅ MIG NÄR JAG PRATAR" Jag försöker fråga "vad hände? vad gjorde han? vad har hänt? varför är du så arg?" men hon bara ryckte på axlarna och gick... vände om... "OCH HAN SVOR ÅT MIG!! DET TYCKER INTE JAG ÄR OK!" Sen gick hon igen... Försökte få sonen att berätta vad som hade hänt, men han visste inte vad han hade gjort... men det visste han nog, han var nog bara chockad och kunde inte tänka... Sen sa han "mamma, hon vill slå mig!" och det är inte konstigt att han trodde det så som hon tog tag i hans armar och till slut slet av masken :/ Till slut kom hon tillbaka och sa att min son tände och släckte lyset i kapprummet, hon sa åt honom att sluta, och då hade han sagt "nej" och viftat med armarna och sagt "FAN!" och sprungit iväg.... Fröken tyckte att han bar sig illa åt och det var hemskt att pojken inte lyssnade på en tillsägelse, och skrek "fan"... Denna fröken skrek så högt att de andra fröknarna kom ut från sina avdelningar för ljudnivån... (Den enda som skrek var fröken, både jag och sonen var tysta förutom när han sa "jag vill inte höra!" och hon gav varken sonen eller mig en syl i vädret... Hon gick på högvarv... Till slut reste hon på sig från att suttit på huk framför min son och sa "Nu har jag inte tid med sånt här mer!! Jag har varit här för länge idag IGEN!!!" och hon försvann... Då var kl. 14:05... Jag brukar prata igenom saker med barnen, varefter dem får be om ursäkt (och personen i fråga ev be om ursäkt tillbaka) men det gick inte, eftersom hon försvann... Så konflikten/situationen slutade där, med att hon bara gick, vi fick inget avslut på det... Jag vet att min son gjorde fel... Han skulle inte tänt/släckt lyset från början OCH han skulle lyssnat på tillsägelsen... Men gjorde hon allt rätt då?? Jag tycker inte hon skulle ha haft den höga volymen (enligt mig spelade hon över och gjorde en liten situation väldigt stor) samt att hon skulle inte ha tagit tag i armarna (men det är väl fortfarande ok, kanske, var ju bara armarna) och absolut inte slitit av honom masken, hon kunde bett honom ta av den själv eller bara tagit upp den från ansiktet, men hon var lite väl hårdhänt där... Detta är en fröken som ofta stannar upp och berömmer mina pojkar, jag har aldrig sett henne arg ö.h.t... så känns så konstigt... samt att detta inte var likt min sons vanliga beteende... Jag fick känslan av att fröken redan var stressad och att det var droppen som fick en full bägare att rinna över bara... men borde hon inte hunnit tänka till och sänkt volymen etc på den 10-15 minuter långa uppläxningarna hon hann hålla?? Sambon säger "De är väl också bara människor, de har också dåliga dagar!" jo, men... nu gick det ut över min 5-åring... Hur skulle DU tänkt om detta??? Som mamma? Som pedagog? Är jag dum som tycker att båda två gjorde fel?