App icon

LiberoKlubben

Libero Sverige

Installera

Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av cookies.
Läs mer här.

 

Hur klarar ni er?

Jag är gravid i v16 och pappan till barnet har lovat att ställa upp och säger att han alltid kommer finnas till för oss. Men direkt det blev lite tufft och vi hade ett litet tjafs, så stack han och lämnade mig. Jag är rädd för att behöva ta hand om barnet själv, jag vill ju så gärna att han ska finnas med under graviditeten. Ni som är unga ensamstående föräldrar (jag är själv 21) hur klarar ni er? Jag vill gärna veta era erfarenheter.

2012-09-25
Mjm123
Mjm123

Tack alla fina människor som skrivit om era erfarenheter, det hjälpte mycket :-)

2013-06-03
Mjm123
Mjm123

Nu har min prins vuxit upp och blivit 2,5 månad! Och alla oro jag hade under graviditeten har försvunnit! Man är så mycket starkare än man tror! Jag är fortfarande ensamstående och klarar det galant!

2013-06-03
Mjm123
Mjm123

(null)

2013-06-03
Lojborg
Lojborg

Fan vad ni är grymma! Och Sjukt starka!

2013-06-03
josefinejimmy
josefinejimmy
Bebis på 8 månader

Ja idag är jag så glad att det blev som det blev! Inte att han var otrogen givetvis, men att vi gick skilda vägar. Skönt att det löste sig för dig också till slut fruSanna :)

2013-02-04
Iffe
Iffe

vilken berättelse iffe! Härligt att det gick så bra!

2012-11-11
beckusen
beckusen

Jag är ensam med min son och har varit det sen jag var i v 14. Det är skit tufft ibland. Han hade kolik första 3 månaderna. Jag var en gående zombie. Men i dag är han 9 månader och jag klarar det alldeles utmärkt. Visst kan man vara galet trött. Men det går över. Han är det finaste som finns. Det är så värt det.

2012-11-06
lindapim
lindapim

Här är min historia om du orkar läsa den :)

Jag vet inte hur du är som person. Men mitt allra viktigaste råd till dig är att du måste inte bevisa en massa bara för att du är ung!

Jag blev oplanerat gravid när jag var 19 år med min kille som jag haft i 3,5 år då, han var 22. Jag hade gjort en jättejobbig abort när jag var 16 (samma kille) så det var inget alternativ, för mig alltså. Jag tror han visste att det inte var något att diskutera så han sa varken bu eller bä. 

När jag tänker tillbaka på det så tror jag att jag redan nånstans visste redan från när jag läste av stickan att jag skulle få klara det själv. Men det var givetvis inget jag önskade.

Ingen av oss hade ett riktigt jobb. Jag hade ett vikariat som personlig assistent. Han spelade mest dataspel. Hans mamma och systrar var på honom att han skulle lägga manken till att skaffa ett jobb, men nån speciell fart blev det aldrig på honom.

Han var med en gång hos barnmorskan efter påtryckningar och samma på ultraljudet. Han klappade aldrig magen, pratade inte med eller om den.

När jag var i runt femte månaden ville jag inte ha sex längre eftersom det gjorde ont under och ännu ondare efter varje gång.

I runt sjätte månaden fick han en praktikplats i en närliggande kommun. Dit gick inga bussar och vi hade inte bil eller körkort. Så han bodde där i sin brors lägenhet under veckorna (detta var i alla fall vad han sa till mig, jag vet inte nu). Han var alltså bara hemma på helgerna, fast en del helger hade han ingen skjuts hem (hette det då) så han var vungen att stanna kvar.

Jag kan inte förklara varför riktigt, men eftersom vi inte hade dom där mamma, pappa, barn förutsättningarna så kände jag att jag var tvungen att styra upp allting. Om nån frågade nått om vad som helst i våra liv så vände jag och vred på det för att det skulle låta bra. Jag skämdes nog lite för att hon var så oansvarig och inte brydde sig och jag hade valt att behålla hans barn. Jag var tvungen att vara desto vuxnare resonerade jag på nått vis. 

Han fick fast jobb på sin praktikplats så då bestämde vi att vi skulle flytta dit. Jag kände inte många där, typ en eller två. Men jag tyckte det skulle bli så skönt! Han hade jobb, en större lägenhet med gott om plats skulle vi flytta till och vi skulle vara tillsammans som en familj! Men väl på plats träffade jag honom inte särskilt mycket mer än jag gjort innan. Jag lulla runt i lägenheten med jättemagen och försökte få allt i ordning medan han var på jobbet.. Jobbade över... Spelade dataspel med jobbarkompisen.. Hjälpte en annan jobbarkompis med datorn.. Jag vet jag nämde en gång för honom att den där stackars tjejen kanske borde köpa en ny dator i stället..

Efter många om och men så var han med på förlossningen. Han fick inte stanna kvar på BB så efter några timmar blev han hämtad av tjejen med datorn och hennes kompis. Han kom inte till BB på två dagar. Dottern skrek väldigt mycket och jag mådde inte bra. Jag sov inte mycket heller. Men jag kämpade med henne ändå. Sista kvällen så sa en barnmorska att "nu går du och lägger dig och sover så tar jag hand om henne". Sen tog hon den lilla sängen och gick iväg. Kasst av mig att inte kunna ta hand om mitt barn redan efter tre dagar... Tänkte jag.. Tredje dagen skulle vi åka hem och då kom han.

Hemma fortsatte allt sin lilla gång. Jobba över... Hjälpa till med datorn... Spela tv-spel... Spela dataspel... Blablabla skälen till att inte var hemma var många. Att vi hade fått en liten bebis som behövde skötas om verkade ha gått honom förbi helt. Jag vet att jag bad honom ta henne en dag när han satt vid datorn. "Vad ska du göra då?" blev hans svar. "Duscha" svarade jag. "Aa skynda dig då"... Han tog henne och fortsatte spela. Jag bad honom verkligen inte i onödan mer.

När dottern var tre veckor så var han nere till affären i närheten en sväng och hade då glömt sin telefon hemma. Jag kunde inte låta bli utan tittade i den. Där och då uppdagades det som jag tror du förstått för länge sen. Han hade haft ett förhållande med tjejen med datorns kompis i flera månader. (med facit i hand så var det ju antagligen inget fel på nån dator...) Jag höll på att svimma. Det svartnade framför ögonen på mig och jag fick sätta mig ner på golvet. Nånstans visste jag nog att det hade varit så här, men så kan man väl bara inte göra när ens sambo är gravid och har fött ens barn... Eller?

En månad senare valde han att fortsätta med henne och vi skulle flytta isär. Och vilket nederlag detta var för mig! Inte nog med att jag blivit på smällen, jag var arbetslös, hade en låg föräldrapenning och skulle bli ensamstående! Jag kände ju inte precis att jag skulle bevisa mindre än förut. Nu skulle jag bevisa att jag minsann kunde ta hand om mitt kolikbarn ensam fast jag var 20 år!

Men vet du? Detta klarade jag alldeles utmärkt! När jag ser tillbaka på den där gråtande, utmattade tjejen som spottade i näven kämpade som ett djur så vill jag bara gå och krama om henne och säga "lugn! Du klarar detta utan att bevisa att du klarar det! För vems skull stångar du dig blodig?" Jag hade inte mycket pengar och kunde inte gå på babysim och sånt som "alla vuxna" mammor gjorde. Jag lånade saker som barnvagn och spjälsäng, köpte kläder och saker på rea och på loppis. Jag kunde aldrig göra några större utsvävningar med mitt barn. Men idag 8 år senare mår hon bra i alla fall trots detta!

Du klarar det! Ekonomin är ju antagligen ganska kass så man får omprioritera mycket. Våga be mormor eller farmor eller vem det nu kan vara om hjälp med barnpassning! Du måste inte dra hela lasset själv hela tiden! Alla ensamstående är hjältar!

Och bara för att inflika det så ett par veckor innan flytten isär skulle äga rum så hade han ångrat sig och ville ha mig tillbaka... Mitt hjärta skrek JA! Men förnuftet sa nej. Tack gode gud att jag följde mitt förnuft!

Lycka till!!

2012-09-25
Iffe
Iffe
Ett fel har uppstått, försök igen senare.
Laddar...