App icon

LiberoKlubben

Libero Sverige

Installera
 

Barnbidraget - sjuka regler vid delad vårdnad

Nu måste jag bara skriva av mig och lufta min ilska över det otroligt orättvisa och ojämlika förhållande som råder i Sverige idag runt barnens ekonomi. Förhoppningsvis har de flesta av er ingen erfarenhet av delad vårdnad och jag hoppas att ni aldrig får det heller! Hur det här systemet fungerar tycker jag dock är en riktig samhällsfråga och något för alla att engagera sig i, och speciellt viktigt för alla pappor att vara insatta i. Min sambo hade tre barn sedan tidigare när vi träffades, vilka han har delad vårdnad för. Från början när han separerade från deras mor hade de kommit överens om att även dela barnbidraget eftersom de tänkte ha barnen lika mycket. Ganska snart insåg hon dock att hon inte hade råd att fortsätta leva så utsvävande som hon hade gjort när de fortfarande bodde tillsammans. Hon skaffade en fyra mitt i centrum och sambon var snäll nog att låta henne skriva barnen där för att hon skulle få flera tusen extra i bostadsbidrag, när han istället gick miste om en dryg femhundring/mån som han hade fått annars. Hon behöll hästen som de hade kommit överens om att sälja och dela pengarna för. Hon köper ofta utemat och skräpmat som pizza, McDonalds och har skyhöga telefonräkningar. Kort sagt, hon anstränger sig inte direkt för att hålla igen och leva på den ekonomin som anstår en ensamstående. Ganska snart kollade hon upp reglerna runt barnbidraget och insåg att hon skulle ha rätt att ta hela barnbidraget med tillägg och allt (ca 3900:- för tre barn) om hon inte aktivt valde att dela det med barnens far. Rättvisan för detta är mycket oklar, då villkoren inte på något sätt är varken inkomstbaserade eller baserade på var barnen bor. Kvinnan kan tjäna dubbelt så mycket som mannen och ändå ha bestämmanderätt över hela barnbidraget. Detta gäller ÄVEN när barnen bor hos fadern och vistas hos modern endast varannan helg! Endast när barnen inte alls vistas hos modern kan fadern försöka kräva att få barnbidraget utbetalat till honom. Efter att hon kollat upp reglerna runt barnbidraget (för ca tre år sen) har sambon inte sett ett jota av pengarna. Det har knappt heller barnen! Den äldsta (16 år) får på nåder 500:- av sitt barnbidrag. Pengar som hon kräver ska räcka även till skor, kläder och aktiviteter för honom. Pengar som hon dessutom drar in ibland. I övrigt lägger hon i princip ingenting på barnen. I familjerätten kom de fram till att om hon tar hela barnbidraget så var hon skyldig att stå för barnens basgarderob och skicka en väska med kläder åt dem varje vecka. Något sambon länge motsatte sig eftersom vi inte ville att barnen skulle behöva leva i kappsäck. Visst, hon skickar väskor nu... men i princip varenda plagg som kommer är i strl 110/116 och barnen har strl 146+... nuff said? Till och med kläderna de kommer i varje vecka är alldeles för små! På så sätt tvingar hon oss ändå att köpa en full uppsättning kläder åt barnen, kläder som vi inte kan skicka dit eftersom vi då inte ser dem igen och hon då anser att de redan har vad de behöver och inte köper nåt själv. Hon vägrar även att betala aktiviteter åt barnen, så ska de få göra något får vi stå för det helt själva. Äldsta flickan går pianoskola (470:- per termin), vilket vi måste stå för annars hade hon inte fått fortsätta. De fick på nåder gå på basket en termin på villkor att vi stod för avgiften och de bara gick varannan vecka så hon skulle slippa skjutsa dem. De har t ex regnkläder hos henne, men det har hon förbjudit dem att ta hit så om vi inte har regnjackor åt dem blir de dyngsura när de ska till skolan. Hela tiden gnäller hon också över hur synd det är om henne som är ensamstående kvinna och hur taskigt ekonomiskt man har det då, barnen har ju hört det så många gånger att de tror på henne och inte fattar att det handlar om prioriteringar! Hon har trots allt ut över 20000:- netto tillsammans med bidraget, nog ska man få det att räcka till barnens basbehov! Det är mer pengar än min sambo fick ut under flera år. När pojken gick ut nian fick han av henne (istället för examenspresent!!!) 200:- att köpa examenskläder för. Han blev tvungen att komma till oss och tigga pengar eftersom det han fått av henne inte ens räckte till en skjorta. Och det är ju bara ekonomiskt, det finns inte ord för hur illa hon behandlar dem annars heller. Sista fyra somrarna har de inte haft någon semester över huvud taget med henne, medan vi har sett till att de ska få en riktig semester varje år ändå. Hon har till och med försökt hindra dem att åka till Kolmården med oss trots att de inte skulle få göra nånting alls annars. Hon ger dem en massa tomma löften, ljuger för dem och lämnar dem ensamma fredag kväll för att gå ut med vänner. Inte en enda sjukdag har hon varit hemma med dem heller, antingen är de hos hennes föräldrar eller hos oss. Värst är att barnen hamnar i kläm pga det här, då hon alltid blandar in dem och kräver saker av dem som hon borde ta direkt med min sambo. T ex tyckte hon (allt det här samma vecka dessutom) att äldsta pojken skulle plocka med sig ett av våra!! ps hem till henne eftersom vi har två, han var jätterädd för att åka tillbaka utan spelkonsollen eftersom hon blir så arg och skriker. Hon skickar barnen med tomt saldo på mobilen och kräver att de ska ha oss att fylla kontona trots att vi har kopplat dem till Telia familj så att de ringer gratis till oss och det är hon som tycker att de ska ha telefon. Hon meddelade dem att vi skulle köpa examenskläderna åt dem vilket de fick ta med oss istället för att hon gjorde det. Samma vecka som allt det här andra skickade hon dessutom äldsta dottern med tom väska och instruktioner att packa den full med byxor och ta med till henne eftersom de hade dåligt av den varan där. Vilket dottern förstås hade jättemycket ångest över, precis som allt det andra. Och allt det här samma vecka! Så här brukar det tyvärr se ut. Till slut har vi köpt en massa kläder extra åt barnen och skickat dit eftersom vi inte kan acceptera att de går i urvuxna och trasiga kläder hela tiden, så i princip är det vi som håller henne med kläder istället för tvärtom. Kan ni förstå hur otroligt orättvist det är att hon ska ha ensamrätt att bestämma över barnens ekonomi som det har sett ut? De har inte ens varit halva tiden hos henne trots att det ska vara varannan vecka. Vi har dem helst (som ni kanske förstår) där så lite som möjligt... Är de sjuka på helgen är de ofta kvar hos oss sen, är de sjuka på hennes helg får vi hämta dem på söndagen. I sommar har de varit hos oss 3/4 av tiden. Vi har haft dem nån vecka extra på jullovet eller nån helg ibland. Vi byter på måndagar, men ofta är de då hos oss varje måndag. Hon verkar liksom inte vilja ha dem när det inte är nåt speciellt, som midsommar eller jul. I år var midsommar på en fredag; då hörde vi med henne om hon kanske ville ha kvar dem hela helgen eftersom vi precis haft dem en helg extra och det var midsommar? Och fick då svaret att hon hade annat för sig (typ ett liv) och hade väl inte tid med barnen hela helgen... Varje gång vi har haft barnen extra så är det (enl henne) okej så länge vi inte kräver att hon ska ha dem nån annan helg! Då blir det ju så "besvärligt" för henne. Nu kommer vi till det värsta. När vi nu väntar vårt första gemensamma barn visar det sig att hon inte bara har rätt att styra helt och hållet över sina tre barns ekonomi, utan även över ekonomin runt vårt fjärde barn! Hur i h-e ska hon kunna ha det minsta att säga till om där?! Det räcker tydligen med att en man skaffar barn tillsammans med en kvinna för att hon ska ha rätt att styra över hans ekonomi ända tills barnen är myndiga! Eftersom vi nu till våren kommer att ha fyra barn ska vi ha rätt till flerbarnstillägg. Det fungerar som så att man får halva bidraget för de barnen man har varannan vecka, och hela bidraget för de barn man har hela tiden. Har man fyra barn fulltid har man rätt till ca 1600:- i flerbarnstillägg. I vår situation skulle vi ha rätt till halva delen för varje barn av de tre första och hela delen för det fjärde barnet (200+200+200+400=1000:-) Det är alltså inga små summor det handlar om. Men hör och häpna - vi får av försäkringskassan höra att vi är helt och hållet beroende av sambons före detta välvilja för att alls få det flerbarnstillägg som vi rättmätigen ska ha. Om inte hon väljer att dela barnbidraget med min sambo får vi inte ett öre i flerbarnstillägg. Om vi nu (som planerat) får ett barn till skulle vi ha fem barn. Då är flerbarnstillägget på 2864:- (290+290+290+570+570=2000:-) Nu skulle vår äldsta antagligen ha läst ut gymnasiet när vi får den femte, så flerbarnstillägget för oss skulle ligga på (290+290+570+570=1700:-) varje månad! Det är över 20000 på ett år. Som sagt, inga småsummor och pengar som vi har rätt till för barnen! Nu handlar det alltså om en tusenlapp i månaden och om ett par år mest troligt 1700:- extra. Och man kan tycka att det ska räcka med att bevisa att de har delad vårdnad och varannan vecka, och till och med kunna bevisa att de bor här mer än så, för att få de där pengarna. Men icke! Altså, HUR FAN ska hon kunna styra över om vi ska få flerbarnstillägg eller inte när sambon skaffar fler barn? Det har väl inte hon med att göra över huvud taget! Många är väl beroende av flerbarnstillägget för att ha råd att skaffa fler barn. Hur kan det vara ett jämlikt och rättvist samhälle? Skaffa barn med en man så har du rätt att styra över hans liv tills era gemensamma barn är myndiga... Summa summarum... nu är vi TOTALT utlämnade åt att gulla med henne och försöka få henne att skriva över halva barnbidraget på min sambo om vi ska få några pengar när vi skaffar fler barn. Och väljer hon att skriva över halva bidraget på honom kan hon när som helst ångra sig och det räcker med hennes påskrift för att han ska bli av med bidraget, så hon får en riktig hållhake på honom där vilket hon även har utnyttjat tidigare! När de hade separerat kom hennes mobilräkning hem till min sambo och hon vägrade betala den om han inte gjorde exakt som hon ville i allt, där hade hon som hon själv uttryckte det en hållhake på honom. Det slutade efter mycket problem med att sambon till slut fick säga upp hennes telefonnummer eftersom hon vägrade betala eller skriva över telefonen på sig själv, vilket resulterade i lite drygt 3000:- i telefonräkningar för oss (tre räkningar+ett halvår som var kvar att betala för hennes telefon). Min kille mår förstås jättedåligt över det här och han kommer att måsta boka ytterligare ett samtal hos familjerätten för att träffa henne och försöka få till någon deal. Det värsta är att hon på många sätt styr hela familjens liv och gör så att alla mår jättedåligt, och det kommer att bli ännu värre nu om han får igenom dealen med henne så att hon sen har en hållhake på honom och vi måste känna oro hela tiden för att hon ska kräva hela bidraget åter. Man kan tycka att hon ska inse att det skulle gynna alla barnen med så mycket extra pengar i månaden, men hon har gjort mycket för att jäklas tidigare och mycket av det hon gjort förut har ju även gått ut över barnen! Jag fattar inte hur det kan fungera så här orättvist i Sverige idag, och tydligen är ett av de mest ödesdigra misstagen en man kan göra att skaffa barn med fel kvinna.

2012-09-21
Mikka85
Mikka85
Barn på 3 år och 11 månader

Du har rätt i det du säger, jag kollade upp det igen och det är från 16 års ålder som man har rätt att välja bort att bo hos den ena vårdnadshavaren. Så pojken skulle ha rätt att bo här hela tiden nu om han ville. En vårdnadstvist känns verkligen sådär, min sambo har hela tiden försökt undvika det eftersom det känns som om själva tvisten skulle gå ut mycket över barnen och leda till mer konflikter. När jag nu läst på mer så finns det ju faktiskt mycket som talar emot att hon enligt deras värderingar skulle vara lämplig som vårdnadshavare, men då i princip allting står ord mot ord eller skulle vara beroende av barnens vittnesmål känns det ändå tveksamt till att det skulle gå vägen. Trots allt går de nu även i en skola i hennes distrikt, och rätten ska ju även ta hänsyn till skola och aktiviteter med mera... Risken finns ju att hon också skulle motsätta sig gemensam vårdnad och att rätten skulle tvingas välja bara en vårdnadshavare, och då det står ord mot ord och de går i skola där borta... Tänk om vi helt skulle förlora vårdnaden om dem istället?

Men nu har jag läst på mycket mer på familjerättens hemsida och känner mig faktiskt betydligt mer hoppfull! Ett avtal som på familjerätten undertecknas av båda vårdnadshavarna äger laga kraft, så om vi "bara" kan övertala henne att gå med på att dela barnbidraget och skriva under på det så behöver vi inte leva med oron att hon ska dra tillbaka det.
Och jag hoppas verkligen att sambon kan få hjälp av familjerätten med att övertala henne till det.

Det är två andra punkter som jag känner att vi också måste få in i "kontraktet", och jag tycker inte alls att det ska vara nåt orimligt eller konstigt i det. Dels vill jag att hon ska skriva på att hon måste föra vidare information om barnen samma dag som hon får den. Det låter som en självklarhet, men infon kommer dit barnen är skrivna och den stannar oftast där... Det är många gånger vi har fått veta om läkarbesök samma dag som de ska ske, och nu när barnen började ny skola fick vi veta först söndag kväll att hon fått papper från skolan och att de ville att föräldrarna skulle vara med de två första dagarna! Vi ska också ha rätt till den informationen, åtminstone ska det ner på papper, tycker jag.

Den tredje punkten är att jag vill ha en skriftlig överenskommelse om vilken tid varje vecka som bytet sker. Detta eftersom hon ändrar sig hela tiden om vad som gäller, utifrån som det passar henne. Det är helt omöjligt att planera någonting under de förutsättningarna.
MEN - tyvärr krävs ju fortfarande hennes samarbete och underskrift för att det här ska kunna bli verklighet! Ett sådant avtal skulle dock leda till mycket mindre konflikter mellan oss och henne, och barnen skulle få det mycket lugnare och tryggare så förhoppningsvis skulle det i fortsättningen i så fall fungera ok iaf för dem att bo varannan vecka.

2012-09-22
Mikka85
Mikka85
Barn på 3 år och 11 månader

Jag tycker ni ska gå till familjerätten. Så vitt jag vet, och har pratat en del med min pappa genom åren om delad vårdnad då pappa och mamma varit skilda länge, SKA barnbidraget utgå ifrån var barnen bort MEST. 17åringen har all rätt till att vägra åka till sin mamma om han vill, iaf numera. Det är inte extra svårt numera att ta majoriteten av vårdnaden från mamman, t o m agressiva alkolister är bevisat pedofiler får idag ha delad vårdnad om barn OM man bor i "rätt" stad. I andra får man inte vårdnad om man jobbar för mycket.

Jättejobbig situation, men det är tyvärr bara att kämpa på och vända er till familjerätten, för det får inte gå till som det gjort hos er. Ni har haft otur hittills, och jag lider med er men ni får stå på er tills detta blir rätt gjort.

Lycka till!

2012-09-22
jika686
jika686

När det gäller ensam vårdnad av barnen så finns det väl inget vi skulle önska hellre, men det krävs väldigt mycket för att man helt ska frånta någon (spec mamman) vårdnaden av barnen och även om det hade funnits fog för det (kriminalitet, misshandel, missbruk) så skulle barnen måste gå igenom en skitjobbig rättsprocess! Samarbetssvårigheter kan vi visst hävda att vi har pga henne, läkarbesök har vi fått reda på om samma dag som vi ska dit och det har ofta varit strul med semestern och hon ändrar sig hela tiden om vad som gäller för när vi ska ha dem eller inte. Men det ska ju gå att bevisa såna här saker också, det krävs mycket och mest är allt ord mot ord!

"Men hon är ju ändå deras mamma" får jag ofta höra av mindre känsliga personer, vilket får mig att gå i taket lite grann. För mig är epitetet "mamma" en ömhetsbetygelse, något man förtjänar genom sina handlingar och inget man har rätt till bara för att man fött barn. Man kan vara mamma utan att vara biologisk mor och tvärtom. Att hon är biologisk mor till barnen kommer jag aldrig ifrån, men jag behöver inte kalla henne för deras "mamma". Här benämns hon som "deras mor" eller med sitt förnamn... lite magstarkt för vissa kanske, men jag kan inte med att mamma henne.

Nu hoppas vi faktiskt bara på att kunna göra bästa möjliga för de barn vi redan har, med så lite inblandning från henne som möjligt, och sen kunna skapa en riktigt trygg tillvaro åt vår kommande barnkull som får dra nytta av allt vi lärt oss med de äldre! De ska minsann aldrig höra att de inte är välkomna hemma. Men för att vi ska ha bättre möjligheter att kunna ge alla barnen en trygg tillvaro krävs det nu tyvärr att hon samarbetar. Förhoppningsvis får sambon lika bra hjälp av familjerätten som han har fått tidigare under deras samtal, han får försöka snacka ihop sig med dem innan. Men oavsett vad de tycker är rättvist kan de inte tvinga henne att göra något då det ser ut som det gör idag.

2012-09-22
Mikka85
Mikka85
Barn på 3 år och 11 månader

hemskt sånt här :(

Måste finnas nåt kryphål nånstans ju!! kan inte förstå hur detta kan vara lagligt?!! Ta det till rättegång då... där måste de kunna bestämma att barnbidraget går hälften/hälften utan att hon ska kunna  påverka det senare. det bara måste gå! fast jag förstår att ni har tröttnat...

2012-09-22
zmiley
zmiley
nyfödd bebis

Nu blir det ett långt inlägg igen... Och en del känslig läsning för dem som lätt blir upprörda, kan jag lova.

Barnen är nu snart 17 (kille), 10 och 8 år (tjejer). De var 13, 6 och 4 när deras föräldrar separerade. Det var hon som blivit kär i en annan och gjorde slut, så hon har iaf ingen sån anledning att vara bitter på min sambo. Mest troligt (tror vi) är att det inte riktigt blev som hon väntat sig att bo själv, dels ganska jobbigt ensam med barnen varannan vecka och dels mycket tuffare ekonomiskt nu när hon inte kunde leva på barnens far längre (vilket hon gjort i många år och som det verkat hade räknat med att fortsätta göra).

Pga hus och barn tog det lite knappt ett halvår efter att de gjort slut innan de kunde flytta isär (vilket var väldigt påfrestande både för dem och barnen). Eftersom de inte hade haft det bra på många år tog det bara en månad efter den faktiska flytten innan han träffade mig och blev kär. (han var ju inte först med det heller...) Jag har alltså trots allt varit med ett tag, och under den tiden har hunnit träffa henne åtminstone 30-40 gånger, t ex vid skolaktiviteter och när vi hämtat/lämnat barn osv. Och gissa om hon är oförskämd. Hon har fortfarande aldrig ens hälsat på mig eller svarat om jag tilltalar henne. Hon står bara med näsan i luften och tittar helst inte på mig, eller kommer aldrig ens ut i hallen om vi hämtar barnen (även när sambon är där själv). När min kille en av de första gångerna försökte presentera mig för henne avbröt hon honom och fräste att "vi har redan setts".

Självisk, barnslig, olämplig mor, ja, mer träffande än så kan det nog inte bli. Ändå har jag bara snuddat lite vid situationen vi befinner oss i. Värst är ju att barnen hamnar i kläm hela tiden, och medan vi har försökt lämna dem utanför och låta dem vara obekymrade barn så blandar hon in dem i konflikterna hela tiden. För att det inte ska bli ännu värre för dem att leva så här har vi försökt så gott det går att undvika att prata (illa) om henne och alla tokigheter. Men tydligen är det inte så där, de får höra en massa skitsnack, och speciellt då om sin pappa. T ex säger de att när hon blir sur över nånting så brukar hon alltid säga så här: "Män ska ni inte lita på. Speciellt INTE på er far eller er bror". Jag tycker att det är helt fruktansvärt! Hur tänker man om man håller på att pränta in något sånt i sina egna barn i lågstadieåldern? Att de inte ska känna att de kan lita ens på sin familj?! Blir man trygg av det?

Det är verkligen inte det enda tokiga uttalande som har kommit från henne heller. En gång sade hon rakt framför flickorna (då knappt 6 och 8 år) åt deras pappa att "du vill ju bara slå mig blodig". Då måste jag poängtera att han är en riktig teddybjörn och så långt från våldsam som man kan vara, han går snarare undan varje gång det blir konflikt. Vid samma tillfälle eller gången efter när han skulle hämta flickorna hotade hon att anmäla honom för hemfridsbrott när han stod i hallen, så sen dess vågar han sig knappt över tröskeln. Ett par veckor senare var det tydligen helt OK för henne att klampa rakt in i vårt vardagsrum med skorna på när hon grälade med pojken. Det är tydligen inte samma sak. Ungefär samtidigt tog pojken (utan tillåtelse) hål i ögonbrynet, vilket både hon och min sambo var emot. Hon blir dock helt rabiat och bara skriker när hon är arg, så den kvällen slutade med att pojken var och drev på stan och inte vågade sig hem till henne. Min sambo träffade honom där och övertalade honom att ringa upp henne och höra med henne om det kanske var okej att han sov hos honom den natten. Pojken satte henne på högtalaren så sambon hörde henne klart och tydligt skrika att skulle han våga sig dit skulle hon ringa polisen och anmäla hans pappa för kidnappning(!). Hon måste ha varit ganska obalanserad den perioden, minst sagt.

Nu på senare tid har det varit en massa bråk runt pojken eftersom han blivit stor nog att kunna komma och gå lite som han vill. Hon brukar poängtera för honom att hennes lägenhet minsann bara är hans hem varannan vecka (!). Helt sjukt, hur ska han kunna känna sig hemma där då när hon säger så rakt ut? Vi har varit noga med att han alltid är välkommen här och att ens hem alltid ska vara ens hem. Han är här några dar ibland på hennes veckor, men tills alldeles nyligt har hennes centrala lägenhet legat så bra till för honom att det har hänt att han sovit där också ibland på våra veckor. Vilket hon alltid blivit jättesur över och ringt och skällt på min sambo för. Hon har minsann inte råd med maten och kan inte planera för när hon ska köpa hem mjölk eller inte. I vintras ringde han henne och frågade om det gick bra att sova där så han skulle kunna åka snowboard i parken dagen efter. Helt okej, enligt henne. Så fort de lagt på ringde hon min sambo och krävde att han skulle förbjuda pojken att åka dit. Hon kunde inte säga det rakt ut till pojken, så då lägger hon på min sambo att förbjuda honom och säga att det är för honom han inte får. "Jag känner mig som en sån dålig mor när jag säger åt honom att han inte får sova här". Hur förbannad tror ni inte killen blev när vi blev tvungna att säga till honom att okej, hon sa att du fick, men hon menade det inte, du får inte? Det blev ju vi som fick ta hans humör där.

En måndag när han hade migrän och inte kunde fara till skolan blev han kvar där över dagen och tog bussen till oss på kvällen. När han kom hem till oss vid niotiden på kvällen hade han inte ätit nåt på hela dagen. Nä, för det är ju inte hennes "skyldighet" att ge honom mat på våra veckor, fick vi senare höra från henne. Hur förbannad tror ni inte att jag blev av det? På henne lät det som att hon inte hade nån mat hemma eftersom det inte var barnvecka, då lever hon enligt sig själv på ingenting för att ha råd med barnen varannan vecka. Men hallå? Pojken gillar nudlar. Och hur dyrt och besvärligt är det med en tallrik pasta? Det brukar man väl ha hemma? Sen är det ju inte pengarna det ligger i egentligen, två veckor senare var han där en onsdag på vår vecka och då hade de gått på frasses och ätit. Nyttigt och billigt... Som försvar sa hon att pojken fick betala större delen av sin meny själv, hon hade ju inte råd med båda. Nä, så för sina 500 spänn ska han lägga 50:- på skräpmat mitt i veckan?!

Värst för oss just nu är att det skiljer så mycket i rutinerna här och där. Varje vecka när de kommer är flickorna (speciellt den yngsta som behöver mycket mer sömn) ordentligt övertrötta och sockerstinna. Det blir hemska humörsvängningar de första dagarna. Hos henne lägger de sig mycket senare och samtidigt, och matvanorna skiljer sig vida åt mot här (i princip bara fabrikat och färdigmat och snacks, här kör vi hemlagat, alltid). Det känns lite orättvist att vi styr upp dem här varannan vecka och att de kommer till henne pigga, glada och utvilade, och sen blir mutade med godis senare i veckan. Torsdag morgon var yngsta dottern (som dessutom har problem med vikten) och kollade synen, hon ringde mig mitt på dagen och var strålande glad för efteråt hade hon ju fått välja sig en chokladbit i kiosken, sen hade de köpt glass, och sen hade de köpt med sig ännu mer godis!

På frågan om vad barnen känner, så är det lite olika. Den äldsta hade jättemycket konflikter med henne för några år sen och ville helst bo hos pappa hela tiden då, men efter mycket kontakter med familjerätten fick vi veta att det här med att barnen över 13 års ålder har rätt att bestämma själva vart de ska bo (som man hört så ofta) inte alls stämmer. Tydligen ska det tas mer hänsyn till barnets egen vilja ju äldre det är, men det finns ingen åldersgräns och det är inte helt säkert att ens en 17-åring skulle få välja själv. Då var dessutom hans mor helt omöjlig att handskas med och det hade måstat bli en rättslig process för att få till stånd en ändring. Nu känner han att han har växt mycket och säger själv att han inte är så brydd längre, eftersom han har lättare att stå upp för vad han tycker och skiter i om hon skriker på honom. Han bidar nog mest sin tid tills han gått ut gymnasiet och kan flytta hemifrån.

Äldsta flickan, 10 år, har pratat en del om hur jobbigt det är att åka mellan och tycker att hon precis vant sig vid förhållanden på det ena stället när det är dags att byta. Hon har sagt några gånger att det skulle vara bättre om hon fick bo på ett ställe, och säger själv att hon mår bättre och känner sig tryggare hos oss. Hon har blivit sviken ganska många gånger av sin mor, men hittar ständigt på ursäkter för henne och är rädd för att hon skulle bli ledsen om hon ville bo nån annanstans. Hon är dock smart och börjar förstå mer hur det förhåller sig, så t ex ekonomin har jag diskuterat med henne. Men de förstår ju inte det här med prioriteringar och varför det t ex inte finns pengar att köpa kläder för, de får ju bara se sin mor spela offer hela tiden och gnälla över hur synd det är om henne. I våras kändes det som om det skulle kunna bli så att hon bodde här hela tiden, men mycket har förändrats sen dess och vi får se hur saker utvecklar sig. De har nämligen precis flyttat och tvingats byta skola. Kan säga lite kort att det var ett hastigt beslut från moderns sida, de har lämnat stan, skolan, fritids, allt och flyttat in hos en karl som redan har två barn och som hon endast varit tillsammans med i ett halvår när hon fattade beslutet. Det är alltså många stora omställningar i deras liv just nu. De flyttade dessutom samma vecka som skolan började och hade aldrig ens sovit där allesammans innan, så det kändes som kaos och väldigt oprövat. Pojken hade bara varit där en gång innan flytten men är nöjd eftersom de byggt ett rum i garaget åt honom. Han vill bara vara ostörd.

Yngsta flickan lever i nuet, är väldigt impulsiv och reflekterar inte så mycket just nu. Hon är en riktig gottegris och blir själaglad när hon blir mutad och skitförbannad när hon inte får som hon vill. Jag tror att hon ofta är på bättre humör när hon är hos sin biologiska mor, dels åker hon dit utvilad och dels är det mycket onyttigheter som håller upp blodsockret. De är med om en massa tokigheter hela tiden, men de är uppväxta med henne och förstår liksom inte hur illa hon behandlar dem ibland. Det är nästan värst, och de får ju så vriden världsuppfattning.

Självklart beter hon sig inte illa mot barnen hela tiden, även om det endast blir den sidan av henne som jag får se när hon inte ens pratar med mig eller kan vara hövlig mot min sambo. Hon kan tydligen vara ganska inställsam och trevlig när hon vill. Men mycket av det hon gör som barnen uppfattar positivt ser vi som mindre bra. T ex att de går och tittar ut kläder de behöver i veckan, men bestämmer sig för att gå på frasses och bio i helgen. Efter biobesöket säger hon till dem att nu när de varit på bio har de inte råd att köpa kläderna de tittat ut. logiskt för barnen, och jag tänkte i några veckor att "hon lägger ju iaf lite pengar på att göra nåt med dem". Sen kom äldsta flickan till mig några veckor senare och frågade om hon fick ta pengar från oss till en biobiljett. Då frågade jag om hennes tre biljetter som hon fått när hon fyllde år? Ja, hon hade ju velat gå på bio. Och det blev med mor och syster. Och det blev inte ens en film som hon ville gå och se, det hade blivit nån barnfilm eftersom lillasyster skulle kunna följa med. Storasyster hade satt 1/5 i betyg på biofilmen... Så hon fick stå för bion och sen får de höra att det inte finns nåt kvar till kläder...

Men jag tror att hon själv ofta inte fattar när hon gör tokiga grejer, modern alltså, hon är väl inte alltför vass. Hon fattar säkert inte ens att hon lever så utsvävande, hon har ju aldrig bott själv tidigare och försökt leva på en lön. Att hästen ska gå före barnen är ju dock ganska konstigt, det är mycket pengar varje månad runt en häst, och hon spenderar pengar på många andra sätt som för mig tycks konstiga men som säkert inte hon reflekterar över. Hon ser väl bara att det inte finns så mkt kvar på kontot i slutet av månaden. Det är bara så otroligt tråkigt när hon målar ut sig själv som ett offer hela tiden, och barnen tror ju verkligen på det. Så säger de att eftersom hon blir så arg eller ledsen hela tiden de inte tycker som hon, så är det bäst att anpassa sig. Så hon förstår nog ofta inte när hon kör över dem utan tror att de verkligen vill samma som hon. Sen kommer de till oss och är ledsna sen.

Det där tillfället när hon hade bestämt att vi skulle köpa examenskläderna (i slutet av maj) ledde till den sista stora konflikten som sambon hade med henne. Hon pratade aldrig direkt med honom om det, annat än att hon hintade i telefon att skolavslutningen snart skulle komma, och sen kom barnen och frågade när vi skulle köpa examenskläder åt dem eftersom det var vår sak. Vi förklarade för barnen att det var ju egentligen inte alls vår sak att köpa kläder åt dem, men att vi nu ett tag lagt undan pengar för att vi hemskt gärna hade velat göra det ändå. För att vi ville, inte för att hon sa att vi skulle göra det. Vi for och köpte kläder åt dem och skickade med dem nästa vecka. Dagen efter fick sambon inget tack eller bra att du köpte kläder, utan istället en massa skit för att han inte hade köpt skor åt dem! Då förklarade han att han köpt kläderna åt dem för att han ville det, inte för att han egentligen hade råd med det. Och fick tillbaka att "du skulle kanske inte ha skaffat så många barn om du inte har råd med dem": Något han tog väldigt hårt. Han försökte då igen med att skulle hon på prov ge honom barnbidraget i några månader så skulle hon se att barnen både skulle få kläder i rätt strl och att pojken kunde ta hela sitt studiebidrag. Då bara skrattade hon åt honom och sa att skulle han få ta del av barnbidraget skulle de gå nakna och inte få göra nåt alls. Helt befängt och väldigt orättvist, men det visar på vilken inställning hon har när det gäller att dela med sig av barnbidraget och vilka problem vi kan stöta på där. En positiv sak med det hela var att han pressade henne att säga att pojken skulle få hela sitt studiebidrag till hösten, så det återstår nu att se om hon kan stå fast vid det. Det skulle ju göra enorm skillnad för honom. 

Kort sagt, hon förpestar verkligen vårt liv, varje vecka på olika sätt, och det är verkligen påfrestande att ha allt det här över sig hela tiden. Och ni kanske förstår nu vilken hemsk situation det är att befinna sig i att vara beroende av henne för barnbidraget för våra KOMMANDE barn. Förhoppningsvis får vi hjälp av familjerätten till nåt avtal. Det jag hoppas på är att hon ska vara på gott humör och iaf gå med på att dela barnbidraget om vi lovar att stå för ytterligare kostnader för barnen eller sätter över pengar till henne per autogiro varje månad så att hon inte förlorar något. Men hon brukar inte vilja göra min sambo några favörer, och även om vi lyckas få till nån deal kommer vi ju att vara beroende av henne eftersom hon när som helst kan kräva hela bidraget åter ;(

Förhoppningsvis har hon dessutom lite bättre ekonomi nu när hon flyttat in till karln där, så det inte känns lika tufft för henne. Men jag vet inte, hon verkar vilja fortsätta spela martyr, för hon har sagt till barnen och de inte kommer att få det det minsta bättre eftersom de har delad ekonomi. Det kanske de har, men man sparar ju massor av pengar ändå på att bo ihop i ett rätt så billigt hus... Suck.

Förslag om förändringar runt barnbidraget har varit uppe i riksdagen minst två ggr redan men blivit nerröstat(!).

2012-09-21
Mikka85
Mikka85
Barn på 3 år och 11 månader

Glömde ju skriva, bor barnen hos er heltid har ju ni rätt till bidraget. Måste ju finnas något sätt att lösa det på? Om barnen bor 50/50 hos er och henne ska ni ju dela på barnbidraget! Försäkringskassan betalar ju bara ut dom har ju liksom ingen bestämmanderätt så, men kontakta familjerätten om detta istället. Dom kan säkert hjälpa er med hur man går tillväga.

2012-09-21
Betty86
Betty86

Jag tycker hon låter som en väldigt olämplig mor. Vad tycker och känner barnen? Vill dom bo hos henne eller er? Eller vill dom ha delat boende? Nu vet jag inte hur gamla barnen är men dom har ju rätt att bestämma själva från en viss ålder.. Annars kan jag tyvärr inte hjälpa dig men önskar er allihopa lycka till! kram

2012-09-21
Betty86
Betty86

Herregud! Jag har läst hela och vet inte vad jag ska säga!!! Tur att barnen har er men den där jävla morsan blir man ju tokig på!!! Vilken jävla *****!!! kokar i mig!!! O systemet... skicka denna text till nå ansvariga! Det måste ju bli någon lagändring!!!!

2012-09-21
suuuperstar
suuuperstar

Jag inser att det kan vara kämpigt att ta sig igenom min uppsats och sammanfattar därför i ett kortare inlägg hur det fungerar:

- Barnens mor har rätt att ta hela barnbidraget oavsett föräldrarnas ekonomi eller vart barnen bor (så länge de vistas alls hos henne, typ varannan helg).

- Har fadern och modern delat barnbidrag kan modern när som helst ångra sig och kräva hela bidraget åter. Endast hennes underskrift krävs för detta. Hon har alltså en riktig hållhake på barnens far.

- Om inte barnens mor väljer att dela barnbidraget med fadern har han inte heller rätt att få flerbarnstillägg om han skaffar fler barn med någon annan. Detta oavsett om de första barnen bor hos honom eller inte. Hon får alltså rätten att välja om han ska ha råd att skaffa fler barn.

2012-09-21
Mikka85
Mikka85
Barn på 3 år och 11 månader
Ett fel har uppstått, försök igen senare.
Laddar...