App icon

LiberoKlubben

Libero Sverige

Installera

Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av cookies.
Läs mer här.

 

Plastmamma, behöver tips och råd!

Hej. Jag gjorde ett inlägg i en annan kategori, och jag märkte att de flesta misstolkade mig där. Nu vänder jag mig till dig som inte har/hade egna barn innan du träffade partner med barn, och som du sen väntar barn med/skaffat barn med. Jag behöver verkligen tips och råd för hur man kan få det hela till att gå ihop. Hur ska jag som plastmamma ställa mig till att uppfostra bonusbarnet m.m m.m? Överlåta skällandet till föräldrarna? Ska jag uppfostra honom som om han vore min? Alla tips och råd är tacksamma.

2012-08-27
Lilli85
Lilli85

Min sambo och jag väntar vårt första gemensamma barn och han är även bonuspappa till min dotter på 6år. För mej som mamma är det viktigt att mina barn blir lika behandlade av både mej och honom. Skulle aldrig kunna göra undantag för den ena eller den andra och han känner likadant. Samma regler för alla! Själv växte jag upp i dubbla hem, med olika regler. Vilket ofta ledde till förvirring och avund mellan oss syskon. Vilket iof inte behöver betyda att det blir helt fel (jag och mina syskon står varann väldigt nära idag) Men värt att tänka på. Och framförallt onödigt att utsätta barnen för dessa känslor när man blir olika behandlad.

Här i vårat hem får min dotter samma svar av både mej och min sambo gällande saker hon får och inte får göra. Och faktiskt förväntar jag mej inget mindre än att den jag delar mitt liv och hem med också tar lika ansvar gällande föräldrarollen. Vi är ju trots allt två vuxna! Å han valde ju att ta steget att leva med mej och min dotter. Vilket jag ser som ett accepterande av min dotter och hans nya roll som bonuspappa. Och det betyder också att jag måste våga lita på honom. Vilket jag gör till 300%!

Det jag vill säga är, att, du måste lita på din intuition och magkänsla (+ stå ut med ett å annat skrik och ibland kanske hårda ord) för du kommer att vara lika älskad som vilken förälder som helst. Å framförallt, våga stå på dej gällande din syn av fostran. Tycker du verkar ha rätt inställning och bra värderingar!

Alla barn är lika värda och det är viktigt att de redan tidigt lär sig vad som är rätt och fel, samt vart gränsen går. Min sambo gör ett utmärkt jobb med min dotter (för det mesta flyter det på bra, men ibland får han det lite tufft) barn är ju trots allt barn ;) Å visst kan det ibland va så att jag å min sambo har olika synpunkt och visst råder det en del delade meningar här hemma ibland. Men vi pratar alltid med varandra först innan vi bestämmer något med eller för min dotter. Kommunikation mellan föräldrar (bonusföräldrar) är A & O!

Kan även tillägga att min dotter under nästan två års tid hade en bonusmamma (som hon älskade) och jag tycker det är viktigt att mitt barn kan känna kärlek till andra utan att känna sig klandrad. Eller att hon på något sätt känner att hon gör mamma eller pappa ledsen. För så är det ju inte. Å när jag förklarade för min dotter att det är okej att älska sin andra mamma (hon trodde att jag skulle bli ledsen om hon sa hur hon kände) så svarade hon: Men mamma, du är ju min mamma, jag älskar dej mycket mest! Jag älskar pappas flickvän också men hon är inte min mamma. För mej va det självklart att lyssna till min dotter. Därför uppmuntrar jag henne alltid att vara öppen och tillåta sig själv att känna det hon känner utan att missunna henne det. Tvärt om så uppmuntrade jag henne att prata om sin "bonusmamma" när hon ville och jag tog till mej allt som min dotter valde att dela med sig av som något positivt!

När man som förälder inser att "mitt barn känner KÄRLEK för andra" så vet man att allt är som det ska :) Iallafall känner jag så! Sen händer det självklart ibland att min dotter kommer fram till mej och säger att det är bättre hos mamma. Å då brukar jag fråga, varför, hur menar du då? Hon svarar alltid att det är bra hos mamma för att där finns det regler och att vi äter tillsammans och alltid pussar varann godnatt. Och att mamma läser saga är bra :)

Barn ser redan tidigt och tydligt skillnader i vardagen och tack vare min öppna dialog med min dotter och med erfarenhet från egna barnsben och som mamma så har jag insett att regler, kommunikation/dialog och kärlek är livsviktigt i alla hem!

Med det vill jag säga, tro på dej själv, ge inte upp och ge allt för din familj! Du verkar vara en toppen och vettig tjej och jag önskar dej all lycka med bonusbarn och egna biologiska i framtiden!

Varma lyckokramar!

2012-09-24
Se7en
Se7en
Barn på 3 år och 5 månader

Nu är ju inte jag bonusmamma men däremot är min sambon bonuspappa till mina 4 äldsta barn... det går inte alltid att ge alla lika, men jag ser det som mitt ansvar att se till att det inte blir för skevt, och inte sambons, nu är inte sambon någon prylnisse så han dränker inte våra gemensamma 2 barn i saker direkt utan det blir jag som köper presenter och julklappar, leksaker mm åt alla barnen så det är på ett vis rätt så smidigt...  hittills har de inte klagat iaf, de klagar mer på hur det är hos deras pappa fastän där inte finns någon syskonkonkurrens... det viktigaste är att ge barnen samma portion kärlek, uppfostran och respekt så har man kommit en bra bit på väg :-) och där tycker jag sambon är lika schysst mot bonusbarnen som mot sina egna barn, han tycker mycket om att lyssna och prata så barnen passar på att fylla upp det behovet när de är hos oss :-D

2012-09-11
Känguru
Känguru

Jag förstår att man inte vill/orkar ta upp gamla grejer, det kan ibland orsaka mer oreda än nytta! Men det känns skönt att ni har en bra relation idag och att faktiskt styvmamma har bett om ursäkt för sitt beteende.

Tummen upp för dig, xLillaMy!! =)

2012-09-11
Lilli85
Lilli85

Ja, de är tillsammans än idag och vi har en mycket bättre relation allihopa!

Nä, vi har inte pratat så mycket om det faktiskt. Mest för att jag känner att jag inte orkar dra upp det. Dock har hans sambo bett om ursäkt för vissa saker som hon gjort (andra saker som jag inte vill prata om just nu) och det är jätteskönt.

2012-09-10
xLillaMy
xLillaMy

Tack så mycket, tjejer. Ni kommer verkligen med bra råd, och jag ska försöka att ta åt mig allt, om jag inte kommer ihåg allt så kan jag lätt vända tillbaka till denna länk och uppdatera mig själv. =)

xLillaMy, det gör ont i mig att du har blivit så orättvist behandlad, av både plastmamman och din egen pappa. Är de fortfarande tillsammans idag? Tänkte om du har tagit upp detta i efterhand med din pappa att de har gjort fel mot dig?

2012-09-10
Lilli85
Lilli85

De sista åren jag bodde hemma, så flyttade pappas flickvän och hennes dotter (som är 5 år yngre än mig) in. I början hade vi ganska mysigt, men ganska snabbt började man märka att hennes dotter slapp undan så mycket medans jag fick en massa skäll om jag inte gjorde "det jag skulle".
Hon var ganska elak mot sin mamma och sket i allt vad hon sa typ. Fick typ allt hon pekade på, antagligen för att mamman ville slippa bråk.
Även hennes pappa köpte en massa dyra saker till henne. Typ en sprillans ny platt-tv, en ny dator mm som hon skulle ha hemma hos oss. Medans jag fick de gamla begagnade skrothögarna som knappt funkade.

Där tycker jag att både min pappa och plastmamman gjorde fel när de lät henne ha sakerna hemma hos oss. De förstod inte att jag kanske kunde bli avundsjuk över detta.
Sen köpte mamman alltid minst 15 julklappar till henne medans jag kanske fick 4 max 5 st. Pappas "ursäkt" var att "men det är ju inte jag som köpt dem till henne, det är *****". Borde inte det diskuteras innan av de vuxna i hushållet, vad som ska köpas och hur mycket så att det blir rättvist?

"Men du är ju nästan vuxen och hon är ju bara ett barn, det är skillnad!" Jag var 17 och dottern 12. Jag anser att man kan ta hand om disk och tvätt lika bra när man är 12 som när man är 17.

Så när hon tyckte att hon hade rätt att "sätta mig på plats" när jag hade gjort nåt fel osv så blev det bara en jävla massa bråk mellan oss för jag ansåg inte att hon hade rätt att bestämma över mig. JUST för att jag inte respekterade henne pga hur olika hon behandlade oss.

Så var snäll och tänk på det! Att barnen i samma hushåll ska behandlas lika av alla, för annars kommer det gå riktigt illa.

2012-09-07
xLillaMy
xLillaMy

Förutom att jag har varit (och är) i samma situation som du med bonusbarn och biologiskt på väg, så har jag läst mängder av psykologi (bland annat en hel del föräldrapsykologi) vilket har hjälpt mig mycket! Så jag hoppas att jag kan föra vidare några goda råd till dig. Eftersom våra barn var äldre när jag flyttade ihop med min sambo (5, 7 och 13) var det kanske ännu svårare för oss att hitta rutiner och regler som funkade, eftersom barnen hade levt på ett sätt som skilde sig ganska mycket från mina principer och redan hade hunnit få en del dåliga vanor!

Men, som tur var, så insåg både jag och min sambo tidigt att om vi ska skapa ett hem tillsammans, för resten av livet, så skulle det vara både hans och mitt hem lika mycket, vi skulle vara föräldrar lika mycket, och att vi behövde ha lika mycket att säga till om när det gäller regler hemma t ex. Och att det är jätteviktigt att de reglerna gäller för alla! Det funkar inte att ha specialregler för de äldre barnen och sen tro att man ska kunna undanta de kommande barnen sen. Som tur var så kunde ändå min sambo och jag komma ganska bra överens om hur vi ville ha det hemma, och att vi tänkte på att vi måste skapa regler nu för att kunna uppfostra kommande barn i den miljö vi vill ha åt dem senare. Vi har fått ta lite undan för undan med barnen, och alltid varit tydliga med vad som gäller här och varför det är viktigt. Det fungerar faktiskt riktigt bra nu! Tyvärr har jag precis samma erfarenhet som du av den biologiska modern. Hon är riktigt självisk och behandlar barnen illa, ofta utan att själv tänka på det tror jag. Det är det som har blivit den stora omställningen för våra barn. De säger själva att de känner sig tryggare hos oss och mår bättre här, och att det är tokigt varje vecka att så helt byta regelverk. Men trots att jag lider för att det är jobbigt för dem med så totalt olika regler, så kan jag inte kompromissa jättemycket där eftersom jag inte vill ha den uppväxtmiljön för mina biologiska barn sen. Dessutom tror jag att det är extra viktigt för dem med hälsa och trygghet när de är hos oss då! Varje vecka när de kommer är de t ex övertrötta och ordentligt sockerstinna, eftersom det varken är så noga med läggtider eller kost när de är där. Till och med barnen har lärt sig förstå att de bara äter "skräpmat" och helfabrikat där, och det är alldeles för mycket och ofta gottis. Hon gör så med mig att hon inte "ser" mig när vi träffas, trots att vi har träffats säkert 40-50 gånger de sista fyra åren, så har hon aldrig hälsat på mig och tittar bara rakt upp i luften. Men ska jag börja räkna upp allt hon gör mot barnen skulle det ta hela natten, så i det får vi byta erfarenheter någon annanstans i så fall. 

För att återgå till ämnet... I ert hem måste det självklart vara era regler som gäller, och de sätter ni upp tillsammans! Annars blir situationen snabbt ohållbar och du kanske kan förstå att det lär bli mycket slitningar i familjen om man gör skillnad mellan föräldrarna eller olika personer i hushållet? Och både du och din sambo är, oavsett vem pojkens gener kommer från, lika mycket hans föräldrar när han är hos er! Eftersom han är så liten kommer du antagligen att vara lika betydelsefull för honom under hans uppväxt och sedan han blivit vuxen som hans biologiska föräldrar är.  Och om du inte har samma auktoritet hemma eller gör skillnad mellan honom och kommande biologiska barn kommer det att bli riktigt tokigt för honom. Försök tänka framåt tio år, om du redan nu är rädd för att säga till honom när det gäller "stora saker och svåra konflikter" så kommer det att göra stor skillnad på honom och era andra barn när de blir äldre, kanske du bråkar med dem och låta honom slinka igenom med samma sak eftersom ni inte har den relationen och det blir jättefel. Ännu mer slitningar. Det är nu du skapar den relation inom familjen som ni kommer att ha hela uppväxten, och särskilt eftersom ni ska ha fler barn är det viktigt att vara konsekvent och likvärdiga som föräldrar. Viktigt är att inte påtala att det är "hans" barn eller göra skillnad mellan er, utan du är ju den förälder din sambo valt åt sitt barn! Och du valde att bli hans förälder när ni bildade en familj. Om ni försöker mycket i början kommer du snabbt att växa in i rollen och det är viktigt att ni kallar även sonen för "ert" barn och gör allt ni kan för att han ska känna att han har lika stor del i familjen och få en trygg uppväxt och inte hamna utanför. Han kommer att få en mycket tryggare uppväxt om han upplever dig som en lika viktig och auktoritär förälder, än att det ska vara slitigt på båda håll under hans uppväxt! Det är jobbigt nog att vara varannan vecka och växla om, så det är antagligen ännu viktigare för honom att han känner att han har en riktig familj och ett tryggt hem att gå till. Det är nästan lika mycket för din skull, har inte du lika mycket att säga till om som din sambo kommer det att bli ordentligt jobbigt för dig framöver när ni försöker få ihop er familj.

Nu läste jag någon annanstans att ni kanske ska få ha honom mer framöver. Grattis säger jag även om det kan kännas jobbigt när det blir mycket nytt! Det kommer antaligen att göra honom tryggare och förbättra era relationer inom familjen innan det är dags för fler stora förändringar. Det kommer i så fall också att innebära att du troligen kommer att vara hans "mamma" mycket mer av tiden än hans biologiska mor, vilket kommer att göra DIG ännu viktigare för honom och allt det jag skrev ovan ännu mycket viktigare! Kanske kommer du till och med att vara mer med pojken i framtiden än vad din sambo är, om han får jobb och du är mycket mammaledig t ex. Sen vet jag inte hur ni har det med könsrollerna, men jag är jätteglad över att passa barnen hemma hos oss när min sambo t ex lagar bilen, snickrar eller jagar! :) Så du kanske blir den vuxna människa han spenderar allra mest tid med under uppväxten?

Som någon nämnde, så är det viktigaste att inte bara vara en auktoritär person utan att få barnets respekt först. Sedan är det jätteviktigt med regler och att kunna sätta gränser, och framförallt att aldrig göra några undantag från vad som gäller! Fuskas det en gång så blir det ett jäkla bråk sen om det, långt framöver. Görs inga undantag blir barnen tryggare och vet vad som gäller, är nöjda med det istället för att bråka. Och kom ihåg att försöka att ALLTID förklara varför för barnet om ni säger ifrån om någonting. Då kommer du snabbt att få hans förtroende och få honom att tänka till och inse och förstå, istället för att tänka att "mamma är dum, det är bara för att vara dum och elak". Tänk efter före, kan du inte förklara varför det skulle vara viktigt att göra på ett visst sätt kanske det inte är värt att bråka om just det! 

Och visst förstår jag att du känner att du behöver/vill vara en del ensam mammaledig när nytillskottet kommer, det behöver nog alla nyblivna föräldrar lite tid att lära känna bebisen och komma till rätta med allt det stora och annorlunda? Oavsett om man har biologiska barn sen tidigare eller bonusbarn. Men försök ändå att inkludera bonussonen en hel del och låt honom gärna spendera ett par timmar per dag ensam med dig och bebisen, så han får känna sig som en lika viktig del i familjen! Jag tror att det kommer att förbättra situationen avsevärt för honom och även relationen mellan er, och med det nya barnet. Jag tror att det kommer att vara guld värt i framtiden i så fall. Du kommer nog att få mycket nog tid själv med bebbe ändå, när han är hos sin biologiska mor, på dagis eller hos kompis.

Ett sista tips då. Pappan har rätt till två veckors föräldraledig i direkt anknytning till att bebisen föds. Försök att se till att han tar de första FYRA veckorna i följd istället. Dels är det psykologiskt otroligt viktigt för barnet, och för anknytningen dem emellan, att under den tiden spendera så mycket tid nära varandra som möjligt. Dels kommer han att kunna avlasta dig mycket mer under första tiden, och speciellt när ni även har bonusssonen. Även sonen kommer att känna att det blir mycket med alla förändringar, och uppskatta att kunna spendera lite mer tid med fadern! Då kommer du också att få din välbehövda egentid med nytillskottet och bli avlastad från bonunssonen ibland, så att du kanske känner att du orkar mer senare att ha honom med.

Lycka till! :)

2012-09-07
Mikka85
Mikka85
Barn på 3 år och 1 månader

Tack, annan12! Det värmer att höra! Och det är så skönt att läsa att du tycker som jag, att de stora sakerna får pappan avgöra, för det är så jag gör idag. Tack än en gång! 

2012-08-27
Lilli85
Lilli85

Jag har bara varit barnet med plastmamma, men såhär tänker jag: Såklart så är det ert hus och era regler, "bonusbarnet" kan ju inte göra hur det vill. Samtidigt handlar det också mycket om att vinna det barnets respekt och förtroende. Lyckas du med det kommer han inte reflektera över om du är hans mamma eller inte, du blir bara en vuxen som man ska lyssna på och som man kan lita på och det blir naturligt att du kan bestämma likaväl som pappan! Om han är ett barn som kräver det kanske du får förklara för honom varför vissa regler gäller hos er (särskilt om det inte är samma som hos hans mamma!) för att på så vis vinna hans respekt. När det gäller stora saker och svåra konflikter tycker jag däremot att du ska backa och låta hans pappa ta det, det är inte din sak som jag ser det.

2012-08-27
annan12
annan12

ajg tycker det låter som du gör rätt och i detta fallet mamman gör fel, hon gör sin son en stor otjänst och jag hoppas hon själv upptäcker detta snart.

2012-08-27
osisen
osisen

Jag och min sambo är överens om detta och vi delar samma mening ang hur man ska uppfostra, som tur är! Det som jag kan bli förbannad över är när sonen kommer och säger till mig "Mamma bestämmer, inte du, det säger mamma", och givetvis så skäller jag inte på honom för det, jag sätter mig ner på huk och berättar för honom att mamma bestämmer i sitt hem, och att jag bestämmer i mitt, men jag blir förbannad när jag märker på honom vad som sägs i det andra hemmet, och likaså brist på regler. Jag vill kunna ha samma regler på sambons son som på vårt kommande barn. Hörs det elakt eller egoistiskt på något sätt? Jag känner mig stressad runtomkring detta emellanåt, och stress är ju inte bra för bäbisen där inne...

Det gör mig lite lugnare när jag läser era inlägg, för då får jag en bekräftelse på att jag gör rätt, även om det är svårt många gånger...

Jag är väldigt tacksam för era svar.

2012-08-27
Lilli85
Lilli85

nu e ja inte plastmamma men jag tänker på hur jag är när grabben har tex grannpojken här. å då skäller ja precis lika mycket på honom som på min :-)
jag särbehandlar inte någon av dem för är de här å leker e det mina regler och det jag säger gäller.
tänkar att man bör göra på samma sätt med ett bonusbarn.. du kan ju inte behandla honom annorlunda för antingen blir det då orättvist mot ditt biologiska eller mot honom.

2012-08-27
osisen
osisen
Ett fel har uppstått, försök igen senare.
Laddar...