Jag kämpar med en djup önskan om en dotter... Jag har tre pojkar och skulle aldrig byta ut en enda av dem för nåt i världen. Nu är jag gravid för fjärde gången, och sambon säger att det är definitivt den sista, oavsett kön, han bryr sig inte om könet. Jag önskar så otroligt mycket att jag inte heller brydde mig, men det gör jag, jag kan inte förneka det! Det är inget jag uttrycker högt, men önskan tar kål på mig :( och jag kan/vill inte prata med nån om det för det skulle kännas fel mot mina älskade pojkar. Får jag syn på en söt klänning så blir jag tårögd och det värker i hjärtat... hormoner?? ja, förmodligen... "tänk om det inte är en flicka nu, min sista chans".... jag skulle inte vara ledsen över att det blev en till son, men jag skulle nog sörja att jag aldrig fick en dotter. Jag har många runt mig som uttrycker total oförståelse för önskan om ett visst kön, och enligt mig är de så "blinda", de fattar ju inte!!! På dem låter det som att man inte älskade sina barn pga "fel" kön, och så är det ju absolut inte! Och de flesta som "inte bryr sig" har ju redan båda könen... konstigt att de inte bryr sig då?! Jag ska boka tid för könsultra denna gången (aldrig gjort det innan) så jag hinner bearbeta beskedet för att få en bra start... men tänk om de säger fel? Tänk om de säger flicka, men det blir pojke? eller tvärtom?! Jag fick reda på graviditeten för en vecka sen, så inte konstigt att det upptar mycket tankar just nu... men jag vet att jag kommer "glömma" det lite när jag vant mig vid tanken... nyhetens behag nu bara... Men varje dag tänker jag tanken "hur ska jag kunna gå vidare om det är en pojke och acceptera att det inte blir några fler barn/chanser till dotter" Missförstå mig rätt nu!! Jag kommer ÄLSKA barnet oavsett till 110% !! men jag har ändå en önskan. Tabu, jag vet! Men så ser läget ut, just nu... Så vad kan ni hjälpa mig med? jag vet inte! behövde väl mest få ut detta ur skallen för att få plats till nya fräscha tankar...