App icon

LiberoKlubben

Libero Sverige

Installera
 

Kan inte komma ur detta

Innan jag fick barn var jag glad, framåt, självsäker osv, men framför allt var jag lycklig. Efter att jag fått barn är jag bara ett deprimerat, tomt vrak med ätstörningar. Jag lever inte. Varenda dag är bara en upprepning av ingenting, trista tankar och noll känslor. Saker som piggat upp mig förr ger mig inget. Psykolog och piller hjälper mig inte och det känns som att jag bara driver djupare och djupare ner i avgrunden. Jag önskar att mitt barn inte är mitt, att han har en annan mamma. För jag klarar det uppenbarligen inte och han förtjänar att ha det bra och vara lycklig. Jag orkar inte kämpa mer, det har gått så lång tid nu utan framsteg. Har verkligen gjort allt jag kan men gränsen för vad jag orkar med verkar vara nådd nu. Är så trött... Jag ger ut ett desperat rop här ifall det är någon som känner igen sig och ändå har tagit sig tillbaka. Finns det någon räddning? Jag vill inte ha det så här.

2011-12-09
Catala
Catala

Nu är det mer än tre månader sen jag skapade den här tråden. Har hänt rätt mycket faktiskt och det mesta är positiva saker dessutom. har gjort en del förändringar på flera plan, och för första gången på sju månader har jag känt mig uppriktigt glad och haft mycket energi. Det har till och med funnits vissa stunder då jag nästan känt mig som mitt gamla jag, och den känslan var helt fantastisk! Detta har gett mig nytt hopp och ny energi att orka kämpa vidare. Det är även första gången som jag kan tro på att jag faktiskt kan bli frisk! Och jag märker stor skillnad på min relation till min son, det känns lättare och roligare att umgås med honom. Det känns som att jag äntligen är på rätt väg!

2012-03-15
Catala
Catala

Sola soraie hjälper i vissa fall, om man har en säsongsbetingad depression och blir påverkad illa av mörker. Det är då man behöver ljusterapi..

Tyvärr hjälper inte dem enklare sakerna vid kronisk depresion, utan då är läkemedel oftast den bästa lösningen och om man kommer till stadiet med terapi, att man blandar det.Har man tur kan (oftast först) efter ett antal år KANSKE minska dosen för att, om man har tur, sluta med piller helt.

Jag har själv inte behövt dessa läkemedel men jag vet vilka under dom gör när man är nere i skiten. Från att vara ett tomt skal till att komma igång lite mer efter bara någon vecka.

Det handlar ju inte om en "drog" eller "lyckopiller" på något sätt alls, utan dom hjälper dopamin och serotoninflödet i hjärnan att flyta på igen.

 

Hoppas verkligen att det går på rätt håll för dig Catala, att du är en av dom som "kommer ur" träsket och får njuta lite mer av livet igen. Både för dig själv och din familj 3

2012-03-01
fiasson
fiasson
Barn på 1 år och 9 månader

Emi85, hur menar du att piller förvärrar allt? Mitt mål är att inte behöva ta något, men utan dem hade jag förmodligen varit totalt fördärvad vid det här laget. Kanske inte ens levt...

2012-02-18
Catala
Catala

Hej Lullaby.

Mina nya piller verkar ha en helt annan effekt på mig, till det bättre. Jag tar även mina sömntabletter när jag kan och det hjälper också eftersom jag annars inte sover många timmar under nätterna. Jag har varit hos fyra olika psykologer och nu känns det som jag hittat en jag kan komma vidare med. Har även bytat p-piller då de andra inte är de bästa att ta när man redan är deprimerad. De nya ska göra så man håller ett jämnare humör.

Min ätstörning är inte lika svår som innan heller, aptiten har sakta kommit tillbaka. Och eftersom jag inte längre får dessa djupa svackor sitter jag inte och stirrar i några dygn utan att äta. Dessutom visade blodprovet på kraftig D-vitaminbrist vilket förmodligen också bidragit till depressionen. Från början handlade det om en förlossningsdepression, nu vet jag inte om man kan klassa det som det längre..? I och för sig har jag fortfarande svårt för att tänka på förlossningen och allt skit som hände efteråt... Men fortfarande tar jag bara en dag i taget, något annat går inte.

2012-02-05
Catala
Catala

Tyvärr så är inte detta något som bara går över efter några nätters sömn, detta går mycket djupare än så.

Jag är ute, gör saker, träffar folk, men jag är ändå totalt nollställd, ingen livsglädje. Snart ska jag börja jobba igen, undrar hur det ska gå... Kan tänka mig att det antingen blir bra eller dåligt. Kan bara vänta och se.

2011-12-26
Catala
Catala

Känner igen det där med att du önskar ditt barn hade en annan mamma, jag känner väldigt ofta att jag inte är tillräckligt för min son, att jag inte kan trösta han så bra och att han hade varit lyckligare utan mig.. Men sen så kommer dom där morgonarna då han vacknar upp brevid mig, kollar mig djupt i ögonen och bara ler. då smälter man och känner att jag kanske inte är så pjåkig ändå :)

2011-12-16
mammajenni
mammajenni

Tack alla för era svar!

Har fått en ny medicin och även något att sova på. Har lämnat blodprov för att se så jag inte har brist på nåt. Hoppas nästan det är nåt fel på mig så jag kan få en förklaring till varför jag fortfarande mår så här.

2011-12-15
Catala
Catala

men kan du inte be om ny medicin? starkare? vad som helst.. å hur långt har du gått med dina tankar eller lyckas du stanna vid bara tankar? du skadar ju redan dej själv genom ätstörningarna men gör du det på andra sätt med? kram

2011-12-10
osisen
osisen

Jag har aldrig mått psykiskt dåligt, så jag vet inte alls hur det känns, men ditt fall låter väldigt allvarligt! Av det jag läser tycker jag nästan att du ska åka till någon form av psykakut, för det låter faktiskt ganska akut och brådskande. Skickar en kram och en önskan om att du ska må bättre snart!

2011-12-10
MamsanMaria
MamsanMaria
Barn på 2 år och 1 månader

Jag har alltid skrivit ner mina tankar och händelser osv ända sen jag lärde mig skriva, det gör jag fortfarande men det hjälper mig inte på bättre tankar (har aldrig gjort). Att göra det jag älskar mest fungerar som sagt inte heller längre. Från allra första början gjorde det det hyfsat, men som sagt, ingen verkan längre. Jag fortsätter ändå göra dem, men jag blir inte gladare av det. Har bytat psykolog sen ungefär en månad tillbaka.
Slutade hoppas på att bli bra för länge sen, men detta är inget liv.

2011-12-10
Catala
Catala

Håller med Osisen, att skriva fungerar när man mår som sämst.
Själv skrev jag mycket dikter under mitt tonår och ungdomsliv.
Eller tänk ut något som du gillar, kanske att måla, sticka, pyssla. Hitta det som du tycker är roligt och som kan få en att tänka på annat. 
Gör din vardag roligare, då kan det lösa sig av sig självt. Annars byt psykolog, kanske inte den du har är rätt person för dig. Man måste ha en kemi som stämmer.

2011-12-10
_CM_
_CM_
Barn på 2 år och 1 månader

där det står memoarer ska det stå men.. jäkla telefonen som alltid lyckas ställa till det! ber om ursäkt för det!

2011-12-10
osisen
osisen

jag har aldrig mått som du, jag har aldrig haft en direkt dödslängtan memoarer visst har man mått kass när man va tonåring.. gjort dumma saker som man inte borde gjort osv men det var aldrig så illa och jag tog mig ur det själv.
jag började skriva, jag skrev å skrev, block efter block! vissa dagar skrev jag ingenting , vissa dagar skrev ja 20sidor! du får hjälp av psykolog.. vet den personen om att tabletterna inte hjälper? du borde få nåt nytt utskrivet! å prata med psykologen om dessa tankar som kommit på senare tid.. vet inte om din sambo klarar pressen men låt iaf psykologen få veta till en.början så du får mer hjälp!
tycker det e konstigt att bvc skulle säga att ditt barn kan ta skada :-\ visst behöver du få hjälp men att skrämma å nästan hota en människa som redan mår så dåligt verkar ju rent ut sagt dumdristigt!
ditt barn.behöver dig och älskar dig och visst en frisk mamma e alltid det bästa men långt ifrån alla har det och det viktigaste är ändå att man.har sin mamma!!
mitt enda råd e att pratat mer med psykologen.. i värsta fall be din sambo ringa å be om ny tid och vid sidan av börja skriva köp en anteckningsbok ge den ett namn å börja skriv dina brev.. skriv så pennan glöder det kanske hjälper när det är som jobbigast och får dej koncentrerad på nåt annat samtidigt som du bearbetar dina mörkaste tankar.. kram på dej och ge aldrig upp.. det finns så.mycket att njuta av när man väl.mår bra och det är värt att kämpa för!

2011-12-10
osisen
osisen

Det har gått över ett år och alla vet hur jag mår, men det gör ingen skillnad. Har hela tiden haft tät kontakt med bvc och vc och än har min son inte tagit skada (inte vad som syns i alla fall), men jag är rädd för att det kommer hända. Jag orkar inte engagera mig. Bvc har redan uttryckt sin oro för vad som kan hända med honom om jag inte blir bättre.
Jag bor med barnets pappa, han jobbar ganska mycket dygnets alla timmar men gör alltid vad han "ska" här hemma. Han har hela tiden varit mitt största stöd men han har ju också en gräns för vad han orkar med och stämningen är inte allför munter längre.
Orkar inte träffa någon, varken familj eller vänner. Jag vet att de ställer upp, men jag har redan öst mina problem på dem så ofta.
Varje gång jag jag ska sova önskar jag att jag inte vaknar igen. Har aldrig känt så här innan, men kan tänka på det hela dagar nu för tiden. Inte ens i mina mörkaste stunder, när jag hade det som allra värst efter förlossningen hade jag såna här tankar. Har inte vågat berätta om dem för någon, är första gången jag säger något om det nu. Känns som ett stort nederlag att jag inte klarar detta. Har aldrig behövt hjälp förr, och nu kan jag inte ens ta tag i mitt liv när jag har en massa hjälp.

2011-12-10
Catala
Catala

Kramar om!

Hur länge har du mått så här? Hur gammalt är ditt barn?

Depression efter en förlossning är inte ovanligt. Visst finns det hjälp att få, men det låter inte som att du fått den hjälp du behöver!

Sök kontakt med en läkare. Berätta hur du mår och vad du känner. Jag ser att du redan pratat med en psykolog och ätit piller, men att det inte hjälper. Vet din psykolog och läkare att du fortfarande mår så här dåligt?

Är du ensam med ditt barn, eller har barnet en pappa som delar ansvaret och jobbet med barnet? Finns det någon annan i din närhet som kan avlasta? Om du känner att du är alltför ensam och inte orkar med, sök hjälp med detta också! Fråga på bvc om vart du kan vända dig för att söka avlastning.

Du är den bästa mamman din son har, den enda mamman han någonsin kan få! Det han behöver och förtjänar är inte en annan mamma, men att du får den hjälp du behöver för att bli dig själv igen och orka vara den mamma du ville vara. Det är inte omöjligt! Att kämpa för att få hjälp som hjälper känns förmodligen jättejobbigt för dig nu. Finns det någon som kan hjälpa dig? Din mamma? Bvc-sköterskan? Vem som helst som du har förtroende för!
En stor kram än en gång! Du förtjänar bättre än detta!

2011-12-09
ElinVS
ElinVS
Barn på 2 år och 5 månader
Ett fel har uppstått, försök igen senare.
Laddar...