För 6 veckor sedan fick jag reda på att jag var gravid. Oplanerad graviditet. Jag har nu gått in i vecka 11 +. Jag och min sambo blev båda lika chockade. I stunden kände vi båda att vi skulle behålla barnet, det har känts så rätt fram till nu. Känns som jag börjat tveka på vad som egentligen är rätt. Sambon och jag har varit tillsammans knappt 1år, vi är 20 & 22 år. Båda har jobb och vi har gemensam bostad. Så egentligen har vi bra förutsättningar att sätta ett liv till världen. En stor anledning till att jag faktiskt vill behålla det är ju att man inte vet om jag får en till chans att bli gravid & det är med just honom jag vill ha barn med. Men fått tankar som ”är det för tidigt för oss?” ”Förstör de här vår kärlek” ”är jag för ung” ”kommer jag förlora mina kompisar och mina ungdomsår”. Jag känner mig ju som världens sämsta ”mamma” när jag tänker sånna tankar. Eller är dem här känslorna en försvarsmekanism fall jag skulle förlora barnet. Eller vad är de som sker med mig. Känner mig så ensam i detta. Min sambo är fortfarande överlycklig över graviditeten. Har ni fått samma tankar, vad gjorde ni för val. Har ingen jag riktigt kan prata med hoppas jag kan få svar här ifrån.