App icon

LiberoKlubben

Libero Sverige

Installera

Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av cookies.
Läs mer här.

 

Stark ångest efter missfallet.

Hej, jag har stark ångest. Va gravid i vecka 10 och började blöda, blödde ungefär en vecka och kontaktade gyn som gav mig en snabb tid. På ultraljudet såg dom inga hjärtslag och bebisen hade stannat i vecka 8+3. Jag blev jätteledsen och grät. 2 veckor senare kollade dom igen och den hade inte växt, hon fråga mig om ja ville ha tabletter för att få ut bebisen, då kroppen inte förstått att något är fel. Jag fick en tablett då, och de andra tabletterna skulle jag ta 2 dagar senare. Dagen då missfallet hände. Tog tabletterna vid 10, stark mensvärk i flera timmar, vid ungefär 18:00 någonstans satt jag på toaletten och jag kände hur den kom ut, stor som ett ägg, jag blev jätterädd ledsen och fick panik. Ropade på min man som kom, jag sa snälla lys med ficklampan, jag såg en liten paddelhand och en liten paddelfot. Ja sa till han i panik ja vill ta upp den. Han gick ut, kom tillbaka med en pinne, inte vad jag väntat mig, vände på ägget o på baksidan va de blod. Ja ville ta upp den, han sa nej tänk du kommer få mardrömmar om du ser den och får mer ångest. Ska jag spola? Han stog typ beredd med spolarknappen, efter etag sa jag, okej spola då. Och sen kom den starkaste ångest jag någonsin haft tror jag, det va min bebis, min lilla bebis blev nerspolad i toaletten och jag fick ej se dens ansikte. Det är ju fruktansvärt. O ja känner respektlöshet mot min bebis, att dens mamma inte äns tog upp o kollade på den. Jag mår så dåligt ja vet ej var jag ska ta vägen Jag har ett barn som är 1,5 år och jag håller mitt humör för hennes skull. Men inombords har jag ångest och vill bara skrika av sorg. Den natten ringde jag en '' pratjour'' det har jag aldrig gjort förut men ja kände jag måste prata med någon, och alla sover. Jag väntade 42 min och när hon svarade kunde hon inte höra mig, hon sa hallå är det någon där? Hon hörde mig inte. Det kändes som jag inte va värd att prata med, men på mejlen svara dom dom hade tekniskt fel. Pratade med min mamma dagen efter som trösta mig, och sa att min man hade rätt och när fostret varit död så länge så löses den upp och man kan inte se den, o att de kan se läskigt ut. Ja berättade att ja såg hand o fot. Ja kommer ej ihåg exakt hur hon sa, men att om jag sätt den så kanske bilden hade fastnat, att man ej kan glömma lixom, och må dåligt över det. Kändes bra i stunden, typ, men jag har fortfarnde ångest. Jag önskar jag hade tagit upp den, jag önskar jag hade sätt hur den ser ut. Min lilla lilla bebis. Jag bad till gud och sa snälla snälla låt den flyta upp i toalettstolen igen. Den natten drömde jag att den flöt upp i toalletstolen, och då tog jag upp den, den va 10 cm stor (i värkligheten va den typ 3 eller 5 cm) o den va så himla söt, jag ropade på min man och sa titta vad söt den är. Jag kommer ej ihåg vad som hände efter det. Gud hörde min bön. Försöker förstå. Har fortfarande ångest, det känns bättre att jag fick den drömmen. Känns oxå bra att ha skrivit detta. Jag är så arg på mig själv att jag inte lyssnade på mig själv, för det är svårt att tänka när man har panik. Min man va nog oxå rädd, och han sa det han trodde va bäst. Jag är ej arg på han. I efterhand tänkte jag, varför va det så bråttom att spola, jag önskar jag hade lugnat mig så jag kunde tänka. Känner kanske lite att han strässade mig med att spola, men han va ju oxå strässad och jag är ju den som gav mitt godkännande. Googlade och de va en tjej som skrivit att hon tog upp den och att hon va glad att hon gjorde det och fick se den blir lättare att gå vidare. Önskar jag gjort samma. Tacksam att jag fick göra det i drömmen. Vet ej hur jag ska gå vidare. Har ångest typ hela tiden o ibland stark ångest. Detta hände den 1 januari, så det har gått 2 dagar, 2 långa hämska dagar. //ledsen mamma

2020-01-03
Rebeckae90
Rebeckae90
Barn på 1 år och 8 månader

Inga svar än.

Ett fel har uppstått, försök igen senare.
Laddar...