Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av cookies.
Läs mer här.

 

Gravid igen!

Plussade för några dagar sen, hade mina misstankar men ändå en chock. Tog lång tid att bli gravid med första barnet och trodde inte att det skulle gå så lätt till den här gången heller. Vi har båda pratat om ett syskon så det är självklart att behålla även om det blir tätt mellan barnen. Svårt att ångra något när man vet vad man får. Sambon är glad men jag känner inte alls någon glädje som över första barnet. Känner mest rädsla och ångest. Mådde bra hela förra graviditeten men i efterhand när jag tänkt igenom hur förlossningen var så vill jag inte gå igenom det igen. Blev väl bemött på förlossningen och BB men kändes som hela förloppet var forcerat och att min kropp inte hängde med (blev igångsatt 42+0) Var inte som jag först föreställt mig men hade pinvärkar nästan utan pause, EDA som inte tog fullt ut, lustgas som jag bara blev snurrig på, värksvaghet, barnet var en ”stjärnkikare” så krystningfasen tog lång tid, fick hög feber under värkarbetet och moderkakan ville inte lossna så fick åka till operation direkt efter födseln så missade de första timmarna med min familj. Födde dessutom en klump på 4,5 kg. Skattade då förlossningsupplevelsen ganska högt för kände att det inte var så hemskt som jag föreställt mig samt att jag inte fick någon stort bristning som var min största rädsla då. Kände mig och så superstark och ”hög” på alla lyckohormoner då. Var deppig ett tag efter förlossningen och hade svårt att ta till mig att jag blivit mamma, har dock älskat mitt barn från första stund. Vet att det inte alls behöver bli så igen men igen kan lova mig det heller. Nu känner jag total panik över att ringa MVC för inskrivning igen och att jag måste bråka mig till att att inte behöva föda ett överburet barn igen. Blev ignorant bemött sist på MVC av den BM jag träffade och orkade inte stå på mig. Gav med mig och tänkt att det här fixar jag själv. Känner nu att jag vill ha planerat snitt så jag vet vad som väntar. Fortfarande så tidigt i graviditeten men känner det så starkt redan nu. Inte orolig över andra saker som ekonomi, praktiska ting och att det blir tätt mellan barnen. Det ordnar sig alltid och blir lycklig när jag tänker på att syskonen alltid kommer ha varandra under uppväxten, skoltiden och när de är äldre. Men hela kroppen och sinnet skriker nej till att gå igenom en förlossning igen. Någon med liknande tankar/erfarenhet som vill dela med sig? Vågar och vill inte dela med mig eller prata med någon annan än sambon än då det är så tidigt och när jag har så motvilliga känslor till det hela. Vet hur glad vänner och familj kommer att bli men vill vänta så länge jag själv inte riktigt kan känna den glädjen.

2019-09-23
Sahra11
Sahra11
Gravid i vecka 12

Det tycker jag definitivt att du ska göra! Kvinnovården behöver bli ännu bättre, och det är genom att man vågar berätta och sluta skämmas som det kan förbättras. Orkar inte ha någon prestation denna gången, så som de kändes förra. Nu vet jag vad en v förlossning innebär och vill verkligen inte genomgå de igen, men som sagt de är ju inte upp till mig utan måste ju få de bestämt av läkare på förlossningen så jag hoppas verkligen att efter psykologbesök och aurora att jag får träffa läkare och berätta om varför.

Givetvis förstår jag att det är individuellt men det sa denna läkaren inte något om, utan att det alltid blir bättre, så de i sig är en lögn, eftersom han inte kan veta och inte jag heller.. men är en sådan person som alltid befarar de värsta för då in man glädjas över att de inte blev så. Men kan inte lägga ribban högt för då blir man oerhört besviken om inte de uppnås.

Vässa armbågarna och var en riktig bitch så som min BM sa till mig ! ;)

2019-09-24
Hyrkes
Hyrkes
Gravid i vecka 20

Tack för svar Hyrkes! Ja, man blir inte bara rädd och orolig utan också j@%*igt förbannad på att det inte ges korrekt information om ev. risker under graviditet och förlossning. Som om man skulle bli mindre rädd bara för att man inte vet. Upplever också att det finns en brist på kunskapen hos vissa barnmorskor på MVC. Blev tillsagd på ett av de första besöken att man allt får ta reda på det mesta själv, så det gjorde jag. Jobbar själv i vården och vet att allt som görs och sägs ska vara baserat på evidens och beprövad erfarenhet så det var den informationen jag letade efter. Idag finns tack och lov andra kvinnor inom mödravården, läkare, BM, fysioterapeuter mfl som brinner för de här frågorna och delar med sig av sin kunskap. Tog reda på mer fakta om smärtlindring, åtgärder som ev minskar risk för bristningar och om sånt som var mina farhågor. Det gjorde mig lugnare och ändrade min inställning till en vaginal förlossning då.
På den så kallade efterkontrollen tyckte BM att jag inte hittade mitt knip riktigt. Blev hemskickad med ett papper med info som man sett tusen gånger innan och som hänvisade till träningsappar som MammaMage som jag redan hittat själv. Blev inte inbokad på något uppföljande besök. Hade det varit en muskelskada så hjälper det inte med något knipande. Som att försöka träna ett knä där korsbanden är av. Har som tur inga besvär efter graviditet och förlossningen men det har tagit minst ett halvår att börja känna sig ”hel” igen. Då min moderkaka inte lossnade hade jag tur att få min grad 1 skada sydd och kontrollerad på op sal av läkare något som alla kvinnor absolut inte får. Vanligast är väl att grad 1 och 2 sys av BM på en förlossningssal. Skador som inte vården registrerar för de är ”enkla” trotts att en del kvinnor visst får besvär av dem. På mitt jobb måste jag skriva avvikelse om en vårdrelaterad skada skulle kunnat ske. Att det det är så stora regionala skillnader gör mig också arg. Vården ska vara lika för alla.
Hoppas att det ordnar sig för dig och att de du träffar är lyhörda för dina besvär och oro. Bra att du hittat en förstående och stöttande BM.
Det får vara slut på desinformation och klappar på axeln. Alla har rätt att bli bemötta respektfullt. Man ska vara ödmjuk för rädslor, väldigt få människor som söker vård i onödan.
Så nu ska jag också vässa min armbågar och laddar för ta kontakt med mödravården igen.

2019-09-24
Sahra11
Sahra11
Gravid i vecka 12

Hyrkes: jag tror nog inte han LJÖG för dig. Utan det är väldigt individuellt de här med förlossning. Vissa har de bättre och lättre på andra tredje, vissa har de sämre. sen är det självklart att en läkare oavsett, förlossning sjukdom etc etc ger aldrig en patient garanti. ALDRIG att en läkare får garantera sla du veta och det är bara självklart.

2019-09-23
Ledis mama
Ledis mama
Bebis på 17 månader

Jag är i samma sits som dig, genomgick en vaginal förlossning utan större besvär, men har sedan dess haft andra problem relaterade till grav och förlossning. Så jag sa redan till vid inskrivning att jag absolut inte vill genomgå en vaginal förlossning igen då det kan förvärra mina problem. Så ska träffa psykolog om ett par veckor samt fått remiss till aurora... så får se hur det blir denna gången. Men kommer inte ge mig då min livskvalité försämrats sedan första förlossningen. Byt bm om de inte skulle lyssna! Även om du skattade förlossningen högt så bearbetar Man Ju egentligen inte den förrän en tid efteråt då man är så hög på allt annat. Här i Halland är det svårt att få planerat snitt men jag är beredd på att stånga mig blodig då jag har genomgått en vaginal förlossning tidigare och vet vad de innebär.
Fick även en remiss till läkare för stt kolla min problematik, och han sa (notera att det också var en gammal man) att en andra förlossning aldriiiig kan göra det värre. Han ljög mig rätt upp i ansiktet med tanke på stt han inte kunde ge ut en garantisedel.. pratade med min bm efter detta besök och hon sa att så kan man absolut inte uttala sig och hon tyckte att jag skulle vässa mina armbågar och stå upp för mig. Hon var riktigt jälva grym!

2019-09-23
Hyrkes
Hyrkes
Gravid i vecka 20
Ett fel har uppstått, försök igen senare.
Laddar...