Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av cookies.
Läs mer här.

 

Är det rätt eller fel att bryta med dem?

Jag skulle väldigt gärna vilja veta hur utomstående som varken känner mig och min familj eller min sambos föräldrar tänker om detta. Om någon orkar läsa igenom allting så får ni mer än gärna berätta vad ni tänker - jag uppskattar alla kommentarer. För närmare 6 år sedan blev jag och min sambo tillsammans. Jag kände mig redan då osäker över huruvida hans familj tyckte bra om mig eller inte, de var alltid trevliga när vi träffades men det kändes lite som om de bara var det för att de kände sig tvungna. De brukade även komma med synpunkter på vårat förhållande till min sambo, angående att jag hade sämre inkomst och att vi inte borde bo ihop pga det osv. När vi hade varit tillsammans i 1,5 år blev jag gravid. Min sambo var överlycklig, och jag hade varit osäker på om jag kunde bli gravid så jag var också otroligt glad (men nervös). När vi berättade detta för dem så märktes det tydligt att de inte var glada över nyheten, vilket sårade min sambo väldigt mycket. Samtidigt fortsatte alla kommentarer om vårat förhållande, våran ekonomi osv. Till slut skrev jag ett långt brev till dem och förklarade hur lycklig deras son var över att bli pappa, och att de faktiskt kunde vara glada för hans skull åtminstone. Jag skrev också att våran ekonomi och hur vi lever är vår ensak, och ingenting vi vill att de lägger sig i. Efter det blev allting bättre. Jag var ganska långt gången då, men nästa gång vi träffades så nämnde hon graviditeten för första gången. När vårat barn föddes var de överlyckliga och stolta farföräldrar. Min relation med dem blev också mycket bättre, och jag anförtrodde mig väldigt mycket för min svärmor. Under den här tiden påpekade de ofta att de tyckte väldigt mycket om mig, framför allt min svärmor, att de var glada över att jag var deras svärdotter osv. För drygt ett år sedan förändrades allt, igen. Från ingenstans och helt utan anledning så gjorde de någonting helt oförlåtligt mot oss. De försökte aktivt och medvetet att förstöra vårat förhållande. I och med detta så hände mycket som fick mig att tvivla på om de ens tyckte om mig egentligen, och därför ville jag prata med dem - om allting. Om det de gjort mot oss, om hur de börjat lägga sig i vårat liv igen och på ett extremt sätt och om vad de egentligen tyckte om mig och varför. Jag trodde, eller ville tro, att vi skulle kunna reda ut allt där och då. Att de skulle stå för det de gjort men vara uppriktigt ångerfulla, förstå hur dåligt de fått oss att må, be om ursäkt och lova att aldrig göra om det - och att aldrig lägga sig i vårat liv igen. Och att de skulle berätta vad de tänkte om mig, men även låta mig förklara och då kunna ändra uppfattning om mig. Så enkelt var det förstås inte. De ville inte ens erkänna att de hade gjort någonting mot oss (trots att det finns tydliga bevis), allt var missförstånd och lögner från andra. Dessutom övergick samtalet till att de under 1,5 timme satt och berättade för mig varför de tyckte illa om mig och bokstavligt talat tryckte ned mig. De trodde inte att deras son älskade mig, de trodde att jag hade tvingat honom att vara tillsammans med mig och skaffa barn med mig och de trodde att jag bara blev tillsammans med honom för att utnyttja honom ekonomiskt. De lyssnade inte när jag försökte förklara mig. Min svärmor sa bland annat "Du måste förstå att DU inte är viktig för oss, det är han (min sambo) som är det, du är lite viktig eftersom du är mamma till hans barn men inte annars". Och när jag vid ett tillfälle sa något om att deras son faktiskt älskar mig så avbröt min svärfar mig och sa "Det har vi aldrig hört honom säga, det är du som säger det, han har aldrig sagt att han älskar dig." Det slutade med att de fick mig att bryta ihop och börja gråta (inför min son). Till slut kom vi överens om att bara försöka stå ut med varandra, för min sambo och våran sons skull. Jag vet inte ens varför, för det kändes ju bara värre än innan, men jag såg ingen annan lösning. (Fortsättning i kommentarerna)

2019-09-04
Josies
Josies
Barn på 3 år och 5 månader

Bryt och bryt ordentligt. Det borde som minst rörs om i grytan och som mest ge dig mer frid i sinnet.

2019-09-11
Misabellan
Misabellan
Bebis på 5 månader

Ni gör verkligen helt rätt som bryter med henne. Men kom och tänka på en sak. Kan din sambo ta kontakt med någon i hans släkt och informera om att han inte fått någon inbjudan till något senaste året och att om de vill att han ska komma så behöver de kontakta honom personligen. Då kanske ni inte behöver förlorar kontakten helt med hans släkt.

2019-09-07
emc85
emc85

Du använder inte din son som ett vapen, du uppfostrar din son ifrån personer som inte har respekt och moral! Alla mammor vet sitt bästa för sitt barn, så du vet vad som är bäst för ditt

2019-09-07
Ledis mama
Ledis mama
Bebis på 16 månader

Tack så mycket för alla era svar. Det känns skönt att så många håller med om att det är rätt beslut. Jag har ju bara hört från närstående att vi/jag gör helt rätt, men ville veta hur utomstående såg på saken.

Jag tror också att min svärmors ord har fastnat lite. Hon sa vid ett tillfälle (första gången vi försökte reda ut det med dem) att jag inte kunde använda våran son som ett vapen. Jag menade på att vi är en familj, och om de inte ens kan acceptera mig eller ge mig en chans så kan de inte ha en relation med våran son. Men hon tyckte det lät helt galet, och jag har funderat över om det är så folk tänker, att man inte har rätt att bestämma vilka ens barn träffar, och att det är fel att använda honom som ett "vapen".

Hon har även sagt till släkten att min sambo inte får träffa dem, vilket verkligen inte är sant. Jag tycker väldigt mycket om många andra i släkten och vi har alltid kommit när vi blivit inbjudna till något, och min sambo har förstås även fått träffa dem själv. Men nu har hon tydligen börjat säga att jag inte låter min sambo träffa dem, när de frågar vart vi/han är, trots att vi inte ens blivit meddelande att de ska ses. Det mesta går genom min svärmor, hon brukar berätta om det är middag hos andra släktingar och liknande, men hon har inte berättat om någonting senaste året - och skyller alltså på mig än.

Det här gjorde det hela ännu jobbigare. Vi kommer förmodligen inte kunna träffa resten av släkten nu heller, och dessutom har de fått höra allt från henne, så förmodligen är jag inte särskilt populär där (och lär inte bli bjuden på något mer kalas eller liknande). Så våran son förlorar egentligen inte bara sina farföräldrar, utan hela släkten på sin pappas sida.

Men återigen, tack för alla svar och all omtanke. Nu känner jag mig mer säker på att mitt beslut var rätt.

2019-09-06
Josies
Josies
Barn på 3 år och 5 månader

Hej!

Jag har en liknande situation, min biologiska far, som är gift och lever med min mamma och som jag vuxit upp med har saboterat min och min mans relation från dag ett. Sprider ut olika felaktiga rykten, hotar med att göra mig arvlös, säger att han vill skydda mig för han vet att min man är en farlig brottsling, att min man vill åt släktens pengar, att han är homosexuell och är ihop med mig för att ha ett "alibi" så ingen ska få reda på det, att min man gör närmanden på min mamma etc etc etc. Listan kan göras hur lång som helst. I alla fall, när vår relation blomstrade trots detta och vi gick vidare med att flytta ihop och senare köpte hus ihop så ringde min biologiska far och ville prata med oss. Han dök upp någon timme senare och förklarade att han mått dåligt hela sitt liv över att jag finns. Att jag är otacksam, mentalt störd och att han måste få gå vidare i sitt liv utan mig. Han bröt med mig totalt, men gjorde klart att det bara gällde honom. Detta skulle inte påverka mina syskons eller min mammas relation med mig. 1 år efter detta så stod det klart att vi skulle ha barn, jag berättade för min mamma och mina syskon men utelämnade min biologiska far för han hade ju brutit med mig. Plötsligt börjar han lägga sig i hur min mamma och hemmaboende syskon får umgås med mig. Mamma får inte åka hemifrån själv, inte ringa mig etc. Han säger att hon visst får göra det men efteråt trackasserar han henne så hon orkar inte träffa oss mer. Så på grund av honom så känns det som om vårt barn nu förlorat båda sina morföräldrar. Jag vet inte vad jag ska säga till min son när han blir gammal nog att fråga om dem. Men idag är jag helt övertygad om att vi gjort rätt beslut att hålla deras drama utanför vår sons liv. Jag och min man kan vara lyckligare och bättre föräldrar utan bråket. Jag hoppas verkligen att ni kan känna detsamma, att ni gjort era val för att stötta er familj, som betsår av dig, din partner och ert/ era barn. Man måste skydda sig mot dem som gör en illa, fysiskt eller psykiskt. Som barn kan man inte göra dessa val och man får lita på att de vuxna som har ansvar för en gör bra val. Och det tror jag, med min erfarenhet, att ni har gjort. Lycka till!

2019-09-06
Arkimedes
Arkimedes
Bebis på 12 månader

Min far fick som nykommen sydeuropé i Sverige och knappt 21 år gammal erbjudande om enkelbiljett tillbaka från mammas styvfar, när jag precis fötts.
Stöttade inte deras förhållande.
Ledde till taskig kontakt hela mitt liv. Men han är ett a*rsl och jag är glad att mamma å pappa besparade mig nära kontakt med honom, även om det delvis gick ut över min relation till min mormor.
Så skydda ditt barn och dig själv genom att undvika kontakt. De låter galna och som tidigare var inne på, familj blir de vänner man väljer.

2019-09-05
Premiemamma
Premiemamma
Barn på 2 år och 2 månader

Jag blev på riktigt gråtfärdig av att läsa detta. Att folk behandlar människor så.

Jag tycker inte du har gjort fel! Jag hade gjort likadant. Som någon annan skrev, om dom kan säga så till dig, vad kan de säga om dig till din son. Om det i framtiden skulle vara så att din son undrar över dem och du förklarar, även om du inte vill gå in specifikt, så tvivlar jag på att han kommer vilja ha någon i sitt liv som behandlar sin mamma och sina föräldrar så.

Sen även om du och din man verkar tycka lika här kan ni ju sitta ner och prata om det ordentligt så ni kan bestämma hur ni vill göra framöver med kontakt med dem. Men du gör vad som är bäst för din familj. Det ska du inte ha dåligt samvete för det. Hade det varit någon annan du inte varit släkt med skulle du antagligen inte tvivlat på att bryta kontakten.

Nu låter det ju som alla broar är brutna och att du antagligen aldrig skulle kunna förlåta dom även om de bad om ursäkt (jag hade aldrig kunnat lita på dom igen) men om dom inte tycker det är värt att lösa det med tanke på vad de går miste om, se sitt barnbarn växa upp, då är det något allvarligt fel på dom och såna människor klarar man sig utan.

Lycka till och hoppas allt löser sig för er!

2019-09-05
Jenn_J
Jenn_J
Bebis på 15 månader

Så länge både du och din sambo känner att detta är det bästa för er, så tycker jag det är helt rätt beslut att ni utesluter dem ur ert liv.
Jag vet inte vad dina svärföräldrar är kapabla till, men i västra fall kanske de till och med försöker få er son att tycka som dem om han träffar dem? Det kan ju finnas andra i bekantskapskretsen som kan väga upp "saknaden" av farföräldrar (inte för de verkar va några att sakna överhuvudtaget!) Blod är inte tjockare än vatten!

2019-09-04
Evanima
Evanima

Jag tycker du gör alldeles rätt i att säga upp kontakten med dem. De har tydligt visat att de inte vill lösa problemen mellan er, man behöver inte älska alla men åtminstone respektera och de gör de ju inte. Sen tycker jag att du gör rätt i att eran son inte heller får träffa dem, för om de beter sig på det viset framför dig tänk bara på vad de kan säga när du inte är där. Det beslutet kan ni ta när/om han vill träffa dem när han blir äldre.

2019-09-04
Mandat
Mandat
Bebis på 2 månader

Eftersom du och din sambo kommer överens om samma beslut tycker jag inte du låter som dum eller att du har gjort något dumt. Huvudsaken är att ni ska må bra som familj. Det är svårt att ha samma beslut när det gäller ens familj fru å man. Och då blir det mer konsekvenser därför tycker jag också att du ska se till så du har din sambo och son vid dig. Ingen dålig beslut om det är massa problem året runt. Ta hand om dig å familjen och se till så ni mår bra.

2019-09-04
Ledis mama
Ledis mama
Bebis på 16 månader

Man har rätt att ta beslut som gör att ens egen familj mår bra och dt låter som om du och din sambo är överens. Ni har ju dessutom verkligen försökt att reda ut situationen. Jag tycker det låter som ett väl genomtänkt beslut.

2019-09-04
Teskedsgumman
Teskedsgumman

(Fortsättning) Några månader senare kom det fram nya uppgifter om det som de hade gjort mot oss. Både jag och min sambo kände redan innan att vi inte hade fått något avslut på det, eftersom de aldrig ens erkände, än mindre förklarat varför. Därför bad vi dem att träffa oss och reda ut det ordentligt, en gång för alla. Det tog flera månader innan de ens gick med på det. Först vägrade de, sedan sa de att de kunde träffa min sambo men inte mig. Till slut gick de ändå med på det, då vi hade sagt hela tiden att vi inte tänker träffa dem igen förrän de vill ses och prata.

Återigen gick det inte så bra, såklart. Först blev de förvånade över att vi skulle prata, trots att de visste det mycket väl. När min sambo sedan berättade om den nya informationen som vi hade fått så sa de bara att det inte alls är något nytt, och att de inte tänker prata om det. Sedan reste de sig och gick ut i hallen.

Jag kände mig så uppgiven och maktlös, och när jag såg hur sårad min sambo var så kunde jag inte vara tyst längre. Jag sa att de är sjuka i huvudet som kan bete sig så jävla illa mot sin egen son och sedan inte ens stå för det. Då kom min svärmor fram och stirrade mig i ögonen och sa att det är ömsesidigt, och de har minsann aldrig tyckt om mig. När de sedan gick ut i hallen så stod de där och pratade om mig, hur omogen jag var och att jag skulle växa upp osv. Jag borde inte ha låtit mig provoceras av det, men jag var så arg och det kändes otroligt respektlöst så jag skrek åt dem att hålla käften istället och dra åt helvete (kan tillägga att vårat barn inte var hemma), då kom min svärmor in i rummet igen och tjatade på min sambo om att han skulle ringa henne sen. Han svarade inte och jag sa återigen åt dem att dra åt helvete. Flera gånger.

Efter detta har min svärmor skickat oroliga sms och ringt min sambo. De tror att han är förtryckt och illa behandlad, och vill hjälpa honom (att lämna mig). Att min sambo säger att det inte stämmer spelar ingen roll, det går inte in i hennes huvud.

Efter detta kändes det inte som om det fanns någon lösning. De skulle aldrig stå för allt de gjort, och jag kunde inte låtsas som ingenting och fortsätta träffa dem. De tycker ju illa om mig (och jag om dem), så det finns väl ingen anledning. Jag ville verkligen lösa det, för min sambos och vårat barns skull, men det gick inte. Så jag sa till min sambo att han får göra som han vill, men att jag inte kommer träffa dem igen och att jag inte vill att de träffar vårat barn, vilket han tyckte var okej.

Jag känner mig så säker på det här beslutet, för jag har insett att detta aldrig kommer att lösa sig, och jag vill inte ha sådana människor i mitt liv. Och mitt barn ska inte heller ha sådana människor i sitt liv. De träffade ändå bara sitt barnbarn någon gång per år, så det gör väl ingen större skillnad egentligen.

Men trots allt så känns det fortfarande inte helt bra. Det känns som jag gör fel mot mitt barn. En dag kommer ju frågorna om farmor och farfar, och det kommer verkligen kännas hemskt att behöva säga att de finns - och kanske vill ha kontakt - men att JAG inte vill det. Och om mitt barn vill träffa dem senare så kommer jag ju knappast kunna hindra det, fastän jag verkligen inte vill att de ska finnas i mitt barns liv efter allt de gjort.

Det är inte så att jag håller på att ändra mig och vill börja träffa dem igen, men det känns ändå som om jag gör fel som tar bort människor ur mitt barns liv. Och samtidigt skulle jag aldrig klara av att låta vårat barn följa med min sambo och träffa dem, i så fall vill jag vara där, men det går verkligen inte. Så det är väl helt enkelt så att vi inte kan göra på något annat sätt, just nu. Och ärligt talat så vet jag inte om min sambo ens vill träffa sina föräldrar igen, så det spelar kanske ingen roll.

Så det jag undrar är helt enkelt vad andra, ni som inte känner oss, tänker om allt detta - och framför allt om mitt beslut. Jag vill mest veta om jag har tänkt / gjort helt fel, och hur andra ser på detta.

2019-09-04
Josies
Josies
Barn på 3 år och 5 månader
Ett fel har uppstått, försök igen senare.
Laddar...