Jag skulle väldigt gärna vilja veta hur utomstående som varken känner mig och min familj eller min sambos föräldrar tänker om detta. Om någon orkar läsa igenom allting så får ni mer än gärna berätta vad ni tänker - jag uppskattar alla kommentarer. För närmare 6 år sedan blev jag och min sambo tillsammans. Jag kände mig redan då osäker över huruvida hans familj tyckte bra om mig eller inte, de var alltid trevliga när vi träffades men det kändes lite som om de bara var det för att de kände sig tvungna. De brukade även komma med synpunkter på vårat förhållande till min sambo, angående att jag hade sämre inkomst och att vi inte borde bo ihop pga det osv. När vi hade varit tillsammans i 1,5 år blev jag gravid. Min sambo var överlycklig, och jag hade varit osäker på om jag kunde bli gravid så jag var också otroligt glad (men nervös). När vi berättade detta för dem så märktes det tydligt att de inte var glada över nyheten, vilket sårade min sambo väldigt mycket. Samtidigt fortsatte alla kommentarer om vårat förhållande, våran ekonomi osv. Till slut skrev jag ett långt brev till dem och förklarade hur lycklig deras son var över att bli pappa, och att de faktiskt kunde vara glada för hans skull åtminstone. Jag skrev också att våran ekonomi och hur vi lever är vår ensak, och ingenting vi vill att de lägger sig i. Efter det blev allting bättre. Jag var ganska långt gången då, men nästa gång vi träffades så nämnde hon graviditeten för första gången. När vårat barn föddes var de överlyckliga och stolta farföräldrar. Min relation med dem blev också mycket bättre, och jag anförtrodde mig väldigt mycket för min svärmor. Under den här tiden påpekade de ofta att de tyckte väldigt mycket om mig, framför allt min svärmor, att de var glada över att jag var deras svärdotter osv. För drygt ett år sedan förändrades allt, igen. Från ingenstans och helt utan anledning så gjorde de någonting helt oförlåtligt mot oss. De försökte aktivt och medvetet att förstöra vårat förhållande. I och med detta så hände mycket som fick mig att tvivla på om de ens tyckte om mig egentligen, och därför ville jag prata med dem - om allting. Om det de gjort mot oss, om hur de börjat lägga sig i vårat liv igen och på ett extremt sätt och om vad de egentligen tyckte om mig och varför. Jag trodde, eller ville tro, att vi skulle kunna reda ut allt där och då. Att de skulle stå för det de gjort men vara uppriktigt ångerfulla, förstå hur dåligt de fått oss att må, be om ursäkt och lova att aldrig göra om det - och att aldrig lägga sig i vårat liv igen. Och att de skulle berätta vad de tänkte om mig, men även låta mig förklara och då kunna ändra uppfattning om mig. Så enkelt var det förstås inte. De ville inte ens erkänna att de hade gjort någonting mot oss (trots att det finns tydliga bevis), allt var missförstånd och lögner från andra. Dessutom övergick samtalet till att de under 1,5 timme satt och berättade för mig varför de tyckte illa om mig och bokstavligt talat tryckte ned mig. De trodde inte att deras son älskade mig, de trodde att jag hade tvingat honom att vara tillsammans med mig och skaffa barn med mig och de trodde att jag bara blev tillsammans med honom för att utnyttja honom ekonomiskt. De lyssnade inte när jag försökte förklara mig. Min svärmor sa bland annat "Du måste förstå att DU inte är viktig för oss, det är han (min sambo) som är det, du är lite viktig eftersom du är mamma till hans barn men inte annars". Och när jag vid ett tillfälle sa något om att deras son faktiskt älskar mig så avbröt min svärfar mig och sa "Det har vi aldrig hört honom säga, det är du som säger det, han har aldrig sagt att han älskar dig." Det slutade med att de fick mig att bryta ihop och börja gråta (inför min son). Till slut kom vi överens om att bara försöka stå ut med varandra, för min sambo och våran sons skull. Jag vet inte ens varför, för det kändes ju bara värre än innan, men jag såg ingen annan lösning. (Fortsättning i kommentarerna)
Är det rätt eller fel att bryta med dem?
12 svar