Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av cookies.
Läs mer här.

 

Förlossningsrädsla och oengagerad partner som bara vill träna

Ursäkta långt inlägg.. Jag lider av svår Förlossningsrädsla. Har varit rädd i stort sett hela graviditeten men hela tiden skjutit tankarna framför mig. Sen kom den dagen då min barnmorska frågade om mina planer för förlossningen och jag bröt ihop helt. Fick remiss till en aouroa som i stort sett avfärdade allt jag sa och gav mig en broschyr om mindfulness. Fick en ny tid efter semestrarna vilket var ca 1 månad efter. (Hela samtalet med Aurora gick ut på att dumförklara mig och berätta dåliga saker om kejsarsnitt. Vart överrumplad av allt hen sa och hade svårt att bemöta med Konkreta argument utan bara grät.) Fattar inte hur en timmes samtal med en månads mellanrum ska förväntas hjälpa?? Läste broschyren när jag kom hem och blev alldeles arg när jag läste den. Den innehöll bara massa skit om hur positivt all smärta var, hur man med positiva tankar kunde få barnet ner längre i magen mm och jag kände hur paniken inom mig bara växte och växte. Veckorna efter detta har ångesten bara ökat och ökat. Gråter på nätterna, får panik attacker på bussen till jobbet och mår allmänt piss. Min kille är inte särskilt stöttande utan bara säger att "allt kommer bli bra", "du har aldrig pressat dig till max förut, du klarar detta" . Fick träffa min vanliga bm på rutinkoll igen och jag bröt ihop ännu mer och förklarade att aouroa bara förvärrat allt och hon tröstade mig och sa att hon trodde jag skulle få ks vilket lugnade mig enormt. Meddelade min partner om detta och kände mig lycklig för första ggn på länge. Det var då han sa "vi ska förbereda oss på vanlig förlossning iallafalö, ifall läkaren säger nej". Paniken kom upp till bröstet igen och jag var tillbaka på ruta 0 igen. Är så irriterad på att han ska skrämma mig när jag äntligen mådde bra. Fortsatte gråta på nätterna och hade framför allt en extremt jobbig natt när jag inte sov alls. Han fick lite dåligt samvete och efter jobbet kom han hem med en lapp på saker HAN ska göra för att underlätta allt och jag blev lite lugnare. Lappen ligger i hans plånbok och än så länge har han inte gjort ngt av det som står. Varje gång jag berättar om hur trött jag är berättar han hur trött HAN är. Trots att han är trött insitererar han på att träna hela tiden vilket jag vet gör honom ännu tröttare men eftersom träning tydligen är det viktigaste i hans liv så prioroterar han det. Nu till mitt största problem. Han vill så gärna springa Lidingö loppet och har anmält sig dit trots att vi ska få barnet strax innan. Jag har uttryckt min oro för att ensam passa barnet och hunden den dagen och eftersom han kommer vara så trött efter loppet så kommer han inte kunna hjälpa till alls utan jag måste passa upp honom också. Får jag ks kommer jag inte kunna ta hand om hunden eftersom den är så pass stor och stark och jag är orolig för hur detta ska gå. Önskar verkligen att han har mer handlingskraftig och inte så självisk och tänkte på sitt lopp. Funderar över om vi ens kommer klara detta och hur mkt av mina känslor som endast är gravid hormoner? Ni som haft själviska eller oengagerande partners under graviditeten? Lyckades ni förlåta dom och gå vidare med livet? Hur löste ni allt?

2019-07-14
Kvinna30plus
Kvinna30plus
Gravid i vecka 34

Är gravid med mitt andra barn och hade inte den ångesten som du har och en stöttande pojkvän så jag är kanske inte den bäste på att svara här. Men har haft kompisar som fick en jobbig förstagångsfödelse och hade extrem ångest inför andra. Som en av dom sa efter andra: ”Man tror ju att man ska dö men ut kommer den till slut.” Så de gick ”bra” för dom vid andra. Svårt att ge dig tips (när man helst vill säga massa tips för att jag har vart med om det och att du ska tro på dom och du får bort ångesten) när alla förlossningar är så olika. Kan ju bara utgå från mig själv och rädslan jag hade var för smärtan, att vad är det för smärta jag kommer att få utstå? Men sen försökte jag alltid vända det till att har ALLA andra jag känner klarat det så kommer jag också göra det. De hjälpte mig men då hade inte jag den ångesten du har. Men lite så är det, du kommer klara det för vi har så grymma krafter i oss när det kommer till mammarollen och förlossning som man inte har en aning om innan. Det var så häftigt att känna musklerna i magen som hjälpte till vid krystningen, jag behövde inte ens styra dom. Dom visste vad som skulle göras och med vilken kraft! Bebisen kommer ut och sen kommer du sakta men säkert ”glömma” stora delar av förlossningen. Det jobbiga, hjärnan funkar så, annars hade det inte blivit så många barn på denna jord. Du kommer säkerligen tro att du ska dö. Inget som man kanske ska säga till någon som är rädd men jag önskar att jag hade vetat det så hade jag sluppit säga hejdå till min pojkvän och be han hälsa alla att jag älskar dom för jag kommer att dö på kuppen. Sen fick jag också några ovanligt starka värkar så det var dom som framkallade detta. Men ut kom min dotter och all smärta försvann. Och jag har ”glömt” mycket av förlossningen så här 4 år efter. Och tänker att på’t igen i mars 2020 och tur att man kan räkna timmarna och inte veckorna med smärta.

Nu vet jag inte om detta gav dig nåt (förstår om det inte gjorde det) men stå på dig om kejsarsnitt och Lidingöloppet kommer ju som tur är nästa år igen!

7 tim, 9 min sedan
misshannis
misshannis

Av egen erfarenhet vet jag att vissa blivande fäder inte riktigt förstår att de ska ha barn förän barnet är ute.
I vårt fall fick vi inte välja födsel och inget blev som vi ville eller hade önskat. Det var bara att hantera. Allt satte sina spår men med tid kommer man över det mesta och kan gå vidare.
Min man blev i ögonblicket han såg vår son pappa. Han gjorde i princip allt första tiden då jag var sjuk och hade svåra men av kejsarsnitt. Så här i efterhand förstår jag att mycket av det jag själv upplevde var centrerat kring mig själv och förmodligen starkt påverkat av hormoner.
Jag säger inte att det är så i ditt fall.
Hade jag fått göra om en sak i min graviditet och ”förlossning” (en sak jag kämpat med, vad kallas min sons födsel? Bara födsel? Bukoperation? Något som gjort mig ledsen många gånger) hade det varit att försöka släppa på mitt kontrollbehov och ta var sak som det kom.
Vi hade knappast ”önskat” få barn 8 veckor för tidigt, sövt snitt och ha bebis på neo i 4 veckor. Bara sånt som händer. Men även saker som man inte ens kunnat föreställa sig klarar man. För att det inte finns några alternativ. Och jo, din kille har rätt, man klarar mer än man tror. Men det vet man inte förän man gjort det.
Håller dock med om att allt tjaffs med att göra om smärta till något positivt passar inte alla. I mina öron låter det som hippiesnack😂 men det är för att vi är olika.
Vet inte om detta var till någon tröst, kanske mer utbyte av erfarenhet och rådet att vara beredd på att inget blir som du tänkt. Jag hade planerat födsel på pall och lustgas men fick nöja mig med att missa allt party och träffa min son 12 h senare. That’s life 😑

2019-07-16
Premiemamma
Premiemamma
Barn på 2 år

Det måste va helt fruktansvärt att må så pass dåligt och inte direkt få nån stöttning hemifrån. Jag har också en partner som tyvärr inte förstår alls vad jag gick/går igenom, varken under graviditeten eller nu när vi väl fått barn. Jag var inte dirket skrämd inför förlossningen, även om det så klart va nervöst. Jag hade inställningen att det enda man vet är att man inte vet alls hur det kommer gå, så det är nästan omöjligt att förbereda sig. Oavsett så kommer barnet komma ut och miljarder kvinnor har gjort det innan mig, varför skulle inte jag klara det? Jag ville inte höra på andras förlossningshistorier, då blev jag mer orolig. Medan jag har kompisar som var tvärtom, de slukade allt, från YT-videos till Förlossningspodden. Man får hitta sitt eget sätt.
Det är lätt att säga till någon annan hur de ska känna och att "äsch, det är inte så farligt, du löser det", men är man rädd så hjälper inte det. Man behöver visa sitt stöd också, så du hittar tryggheten. Det är vad du känner och vill som är viktigt här, inte han. Mitt bästa tips är nog bara att prata med din partner. Prata, prata, prata, berätta exakt vad du känner, om lappen och allt, och sen bara hoppas att han faktiskt förstår. Jag pratar med min partner om allt, så fort något är jobbigt, och det är som att för varje gång så är det lågot litet som sätter sig, och han blir bättre hela tiden.
Jag tycker dock det är helt galet att din partner vill springa Lidingöloppet, det är ju ett tecken på att han verkligen inte prioriterar varken dig, barnet eller hunden över sig själv! Finns det ingen annan han kanske lyssnar på? En kompis? En förälder eller ett syskon? Som du isf kan förklara för och som kanske kan få honom att förstå. Sjukt att det ska behövas, men kanske kan det funka när nån annan än just du säger det. Det kommer nästa år igen, han kan gott vänta till dess.

Rikrigt tråkigt också att du fick så dålig hjälp från auroran. Det borde ju anmälas! Finns det ingen annan som din BM kan rekommendera? Du kan ju inte va den första som går hos henne som haft det jobbigt.

Nu blev det ett jättelångt svar, kanske inte så konkret, men jag ville så gärna skicka lite stöttning när jag läste ditt inlägg. Det ska ju va en glädjens tid, inte fylld med ångest.
Oavsett hur det går så hoppas jag att du hittar en inre styrka som lugnar dig, för det kommer lösa sig. Oavsett vad som händer, så kommer du klara det! 100 %! ❤️

2019-07-16
Malin_
Malin_
Bebis på 3 månader

Tack du har rätt

2019-07-15
Kvinna30plus
Kvinna30plus
Gravid i vecka 34

Tack för svar! Får jag fråga i vilken stad du födde? Bor själv i Stockholm

2019-07-15
Kvinna30plus
Kvinna30plus
Gravid i vecka 34

Hej jag har varit medlem rätt länge men aldrig svarat på någons inlägg men jag kände så stark för ditt inlägg så jag bara måste skriva några rader till dig. Jag var så rädd för att föda så jag sköt upp på att bli gravid i flera år men tillsist så kände jag bara att now is the time! Jag tror att alla kvinnor har en viss rädsla, ja menar det finns ju 1000 saker som kan gå fel och just det var min fokus rätt länge och jag ville liksom trycka på paus knappen, men det finns ingen sån knapp så klart och efter ett tag så intala jag mig själv att ja kan ju inte gå omkring och må dåligt över något som inte har hänt, så ja kände bara f**k it ja ska njuta av att vara gravid och ta smällarna som dom kommer. Mitt råd till dig är kolla på vad som kan underlätta en förlossning istället typ knipövningar och förlossnings ställningar och visualisera ditt mål... ditt barn i din famn, första leendet första gången hen säger mamma! DU kommer att greja detta cuz you are a woman vi har en styrka i oss som ingen annan kan förstå speciellt när vi blir mammor!

2019-07-14
Dodosmamma
Dodosmamma

Jag klarade i stort sett alltihopa ensam när jag födde. då jag hel amma så va barnen för de mesta hos mig. Om inte vid mina bröst så sov han. Sä de va jag och lille i stort sett hela tiden ensam. Min partner jobbar ganska mycket ibland är de tjänsteresa iväg 2- 7 dagar osv. Jag klagade inte med tanken på att när han väl är hemma passar han på och tog honom tills han ville amma , el så hjälpte han mig baka el laga mat , och han ringde alltid å kollade hur jag hade det. det jag vill säga. Jag va i början ganska mke ensam men klarade i princip allt. Fast han kom tillbaka.
Idag är jag helt ensam med min pojke tills min partner kommer tillbaka om 4 ÅR. Så jag klarar mig fortfarande.

Och självklart klarar du dig med. Men med hund osv har ingen erfarenhet av det.
Män har så svårt ibland att förstå förlossning rädslor , osv. Så därför ör de mesta av deras meningar ” allt kommer bli bra”

Men jag tycker inte du ska stötta bort din partner bara för han vill springa de där för en dag å vara trött? Ganska löjligt å stötta bort honom för inget.
De handlar om 1 dag. Tänk på andra som är ensama hela tiden. Men jag hoppas du får dig själv på bättre tankar och jag hoppas allt går bra för dig :)

2019-07-14
Ledis mama
Ledis mama
Bebis på 14 månader
Ett fel har uppstått, försök igen senare.
Laddar...