Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av cookies.
Läs mer här.

 

Rädd för mitt barn

Jag är livrädd för fosterrörelserna. Är jag helt ensam? Alla verkar tycka att det är så mysigt men jag får panik. Går hos kurator men det enda hon sagt är att jag kan ju göra en sen abort om jag inte klarar det men det vill jag inte. Är i andra trimestern och fasar för tiden som kommer då jag kan SE fostrets rörelser som vore det en alien där inne. Jag mår så dåligt och skäms för att jag är så rädd för mitt eget barn. Finns det någon som känt så här och det blivit bättre med tiden? Är jag verkligen ensam i min känsla?

2019-04-17
Fauna
Fauna
Gravid i vecka 32

Beroende på vart du bor så finns det sjukhus som har specialist team. Jag träffar själv ett sådant och de består av psykologer och förlossnings barnmorskor. För mig har dom varit guld värda och kan inte ens drömma om att de skulle ge mig rådet att göra en abort. Det låter bara absurt.
Kom i kontakt med dessa via min barnmorska som såg mig som en hög risk för förlossningsdepression.
Detta teamet hjälper mig bland annat med att ta in att det växer en människa i mig.
Jag är inte rädd på det sättet du beskriver men tycket det är ganska läskigt att det är en människa som växer i mig. Första gången jag såg magen röra sig höll ja på o flyga i taket. Men jag har pratat mycket med min psykolog och jag försöker läsa så mycket som möjligt samt att jag även tittat på filmer där man ser bebisen röra sig. Detta för att själv vänja mig vid synen av att magen rör sig och i mitt fall har det hjälp en del. Kan dock fortfarande inte koppla rörelserna i magen med en faktisk bebis.

2019-04-23
Elemmire19
Elemmire19

Hej! Jag kan till viss del relatera till känslorna som du känner! Jag vet inte hur länge du känt bebis sparka men första gången jag kände bebis sparka ordentligt fick jag en panikattack för att jag tyckte det kändes så obehagligt. Vet att jag tänkte då att jag aldrig kommer klara detta men nu är jag i v. 35+5 och även om jag fortfarande får panikkänslor när hon sparkar för mycket eller har hicka så har man vant sig rätt mycket.
Jag försöker att inte tänka för mycket på att jag är gravid och hur jobbigt det är utan försöker alltid hitta små saker som får mig på andra tankar och på bra humör.
Jag hoppas att det löser sig och att det känns bättre med tiden när du fått smälta att det faktiskt ligger det finaste man någonsin kan få, i magen ❤

2019-04-20
Sassafrass
Sassafrass
nyfödd bebis

Jag har egentligen inte varit intresserad av att skaffa barn. Har innan jag blev gravid känt att det e läskigt med fosterrörelser och att "nått" ska finnas i min kropp. Vi vart gravida då vi ändrade oss, hände på första försöket så det blev lite chock allting. UL va häftigt men samtidigt overkligt, blev besatt av att veta att barnet är friskt. Oron över rörelserna fanns kvar.
För mig slutade oron och känslan av obehag när rörelserna väl började. Jag kunde tänka och önska till barnet att "nu var det minsann tid att börja sparka igen för nu hade det gått en stund" haha. Ju mer barnet växte i magen desto mer kände jag att det är vi som är teamet, vi mot världen. Jag och min underbara unge liksom. Det hjälpte att tänka så. Däremot var jag aldrig ett fan av att va gravid, trodde det kunde va min grej men nä. Många känner så, det tycker jag är fullt normalt att man längtar efter att få ha sin kropp för sig själv igen. Kanske att du ska acceptera dina känslor mer? Bli förberedd på att känslorna kan ändras? Börjar tankarna gå åt det "farliga" hållet så tycker jag du ska söka hjälp även fast din tilltro till psykiatrin är låg. När barnet kommer så är det till fördel för dig, barnet och din eventuella partner om man är någorlunda stabil. Jag var inte förberedd på chocken, men jag hade ju inte tänkt i dom banorna så länge heller innan vi blev gravida. Att gå från att inte vilja ha barn till att ändra sig o poff så är man gravid är ju rätt traumatiskt faktiskt...

2019-04-20
EB00
EB00
Bebis på 10 månader

Tack Viiktoriiia. Om jag får en panikattack till och vill sticka en kniv i magen får jag nog testa ännu en psykdoktor men vet inte om det hjälper att prata om det, jag har berättat för dem hur jag känner och vet inte om det finns något att göra när jag inte vill bli nerdrogad (även det skulle vara dåligt för anknytningen i längden).

2019-04-18
Fauna
Fauna

Tycker verkligen det låter som att du har fått prata med helt fel person :( Man föreslår väl inte bara sen abort sådär, du verkar ju snarare behöva prata om dina känslor och hur du ska hantera dem. Jag känner lite som dig, tycker inte alls att det är mysigt konstant. Men jag tror att det blivit så pga stress eftersom bebisen haft lite fosterrörelser redan från början och därmed har det ”tvingat” mig till att känna efter konstant. Jag går till en psykolog samt får extra ultraljud för anknytningen. Jag vet inte tyvärr inte vad jag kan säga för att hjälpa dig men du är iaf inte ensam om att känna som du gör! Jag hoppas verkligen att du får rätt hjälp från rätt person så du ska orka med hela graviditeten!

2019-04-17
Viiktoriiia
Viiktoriiia

Tack. Ja jag fattar inte heller hur de tänker, en sen abort är en stor grej och jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag dödade mitt barn för att jag själv mådde dåligt, jag skulle må ännu sämre av den vetskapen, för att inte tala om vad fadern skulle tycka, och våra familjer och vänner som vi berättat om graviditeten för. Det är pga såna "quick fixes" jag inte litar på vårdpersonal men hoppas finna stöd här.
Kuratorn sa faktiskt att hon träffade en annan tjej som kände det som att hon hade en alien i magen och jag antar att det inte går men jag ska ändå lämna min mail till kuratorn och säga att tjejen gärna får skriva om hon vill, hon känner sig säkert lika ensam som jag nu. Risken är kanske att vi triggar varann och förstärker känslan. :/

2019-04-17
Fauna
Fauna

Sen abort?! Vad är det dom säger? Hur ska det få dig att må bättre? Så hemskt.
Kan inte riktigt heller relatera till din känsla men kan som dom flesta här hålla med om att det är inte speciellt "mysigt", ska själv föda min andra om en vecka och ha en fot sparkades på revbenet är sådär skönt. Tror nog också du får härda ut, se på det positivt att rör det sig betyder det att allt är som det ska eller försök göra saker så du inte tänker på det lika mycket. Kanske något tips kan vara till hjälp 🤰🏻
Lycka till på dig och hoppas det blir bättre med tiden ✌🏼🎆👶🏻

2019-04-17
stormbarnsmamma
stormbarnsmamma
Bebis på 1 månader

Tack för svaren. Hoppas någon känner igen sig. 🙏

2019-04-17
Fauna
Fauna

Ok. Första gången jag var på ultraljud hade jag också svårt att förstå att den som syntes på skärmen var i min mage. Jag ska ärligt säga att jag var inte särskilt imponerad av graviditeten första tiden. Tyckte inte alls att det var så mysigt som alla andra verkade tycka och hade också en känsla av att det var en liten inkräktare i magen. Jag började uppskatta och tycka om min bebis först när de större och hårdare rörelserna kom. Då blev det mer en riktig människa som ibland svarade med rörelser när man la en hand på magen. Dock kan jag som sagt inte sätta mig in i hur du känner med rädslan. Jag hoppas verkligen att du hittar någon som upplevt samma sak och som kan ge dig stöttning på något sätt.

2019-04-17
Alvida
Alvida

Jag har tyvärr bara dåliga erfarenheter av psykfolk, de vill bara åtgärda problem snabbt med piller och liknande. Så undviker helst att blanda in fler som ändå inte förstår mig.

Jag kände inget speciellt av ultraljuden. Fadern var begeistrad men jag såg inte vad som var vad, läkaren fick peka på skärmen men jag såg mest suddiga rörelser. Svårt också att ta in att det som syns på tvn är inuti mig. Jag ska få gå på tre extra ultraljud för att se om det hjälper med anknytningen.

2019-04-17
Fauna
Fauna

Ok, då förstår jag att du redan pratat med flera olika personer.
Kan du se om du kan ta det via din läkare på vårdcentralen? Annars brukar man kunna skriva egenremiss till psykosociala mottagningen på närmsta sjukhus.
Det låter som en väldigt annorlunda och jobbig situation. Men eftersom du säger att bebisen var planerad så vore det ju verkligen önskvärt med en annan utväg än abort.
Får jag fråga hur du kände när du såg bebisen vid ultraljud? Var det också skrämmande?

2019-04-17
Alvida
Alvida

Ja precis så, jag känner inte att det är min kropp längre, en parasit har tagit över kontrollen över den! Fast man får ju inte kalla den parasit... men det känns så. :(
Jag blev rekommenderad piller men vägrar sånt. Har en historia av långvarig depression där jag behandlades som en försökskanin med olika piller och blev då sinnesförändrad, självmordsbenägen och började med andra droger. Mådde bra först när jag tvärt slutade med allt och det var kanske 8 år sedan. Så piller har aldrig hjälpt mig tyvärr.

2019-04-17
Fauna
Fauna
Ett fel har uppstått, försök igen senare.
Laddar...