Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av cookies.
Läs mer här.

 

Rosa moln, bebis bubbla, enorm lycka- när det inte blev som man trodde.

Att bli förälder ska ju vara det bästa som kan hända en människa, livet blir komplett, bebis bubblan är underbar, allt är rosa skimrande, en enorm lycka ska infinna sig, du kommer känna en kärlek du aldrig har känt det var så jag trodde det skulle bli för det är det jag har läst, hört och förväntade mig. Sociala medier svämmar över med lyckliga nyblivna föräldrar där bebisen tycks vara nöjd och glad dygnets alla timmar. För mig blev det inte så och jag är grymt besviken och jag skäms över mina känslor. Jag hade en bra graviditet från start fick tidigt veta att jag väntade tvillingar. Jag som var så orolig över att jag kanske inte kunde bli mamma.. Dom blev till på första försöket om man säger så inga konstigheter och dom växte och hade det bra där inne. För bra för dom ville aldrig komma ut en dag efter BF gjorde jag en hinnsvepning som satte igång allt. Allt gick bra tills det inte gjorde det en utdragen förlossning slutade med akut kejsarsnitt, men bedövningen hade inte tagit så när dom börjar snitta skriker jag i panik att jag känner vad ni gör det här går inte. Blev nedsövd och missade det ögonblicket alla föräldrar väntar på det är en enorm sorg och jag tror att det är en bidragande orsak till att det inte blev som jag trodde. Förlorade 3,6 L blod det tog flera timmar att få stopp på det, vaknar upp någon gång ur narkosen och det ända jag kommer ihåg är att någon säger "du har fått två flickor". Dagen efter rullar dom in barnen till vårt rum alla står där med sina stora leenden, jag kände ingenting. Det kom inte en våg av känslor och kärlek. Det var inte kärlek vid första ögonkastet. Jag försöker bearbeta detta varje dag men känner mig ensam i att inte känna som man "borde" när man får barn. Kärleken till barnen växer lite varje dag så det går åt rätt håll. Finns det fler där ute som inte har upplevt att flyga på rosa moln och inte tyckt att den första tiden är mysig och underbar? Måste Man skämmas för det?

2019-02-06
Emaliie
Emaliie
Bebis på 7 månader

Vi är många som känt eller känner som du. Jag hade fruktansvärda förlossningar med första och andra barnet och blev svårt sjuk efteråt. Jag älskade mina kottar från första stund men hade inte ork att ta dem till mig riktigt. Jag behövde hitta mig själv och orken först efter att ha varit så dålig. Första föräldraledigheten var mysig men jobbig och inför andra barnet var jag enbart inställd på att det skulle vara hårt jobb. Det var det också. Jag fick aldrig sova och fick en depression pga sömnbrist. Fattade inte det då men har fått gå i terapi för det långt efteråt. Nu är barn nr 3 två månader gammal och jag har stunder av lycka. Jag älskar honom och han är världens gosigaste men amningen strular, sömn existerar knappt och jag bär på en konstant stress och oro. Så nej, det är inte rosenskimrande denna gång heller. Det är kärlek och hårt jävla jobb men nu vet jag att allt blir bättre. Jag hoppas att du söker hjälp för detta på BVC. Låt det inte gå för långt om du mår dåligt. Prata av dig, be om hjälp.

2019-03-12
LinsyMalone
LinsyMalone

Trots superbra graviditet och en förlossning som var tuff enligt barnmorskor och läkare (Han är född i vidöppen hjässbjudning och mitt första barn så vet/visste inte att det kan/kunde vara lättare) så kände jag inte heller någon stor kärlek som sköljdes över mig eller att allt var rosaskimrande när han kom ut. Tycker att det har varit en kärlek som vuxit fram med tiden och gör fortfarande. Är ju en liten person som en ska lära känna från dag 1..
Speciellt med första barnet när en inte vet vad som väntar, varken med graviditet, förlossning eller den första tiden.

2019-03-12
em31ie
em31ie
Bebis på 17 månader

Hade också en helt underbar graviditet och dom flesta i min omkrets var avundsjuka. Men förlossningen slutade i urakut snitt. Blev sövd. Kände inte heller mycket för barnet när jag fick se honom efter uppvaket. Det tog lååång tid innan jag kände att det var mitt barn. När han var 2 månader så kände jag bara att jag satt och ammade någon annans barn. Jag klarade inte av när han skrek. Jag blev mest arg. Arg på honom, arg på sambon, arg på livet. Jag kände att jag hade tappat livsgnistan och hade ingenting kvar att leva för. Jag kände tomhet. Och som jag skämdes. Jag visste inte ens vart jag skulle vända mig för hjälp och jag vågade inte. För mig blev det bättre med tiden. När jag slutade med amningen vid 3.5 månad så var det som att allt vände. I efterhand så känner jag att jag borde kämpat mer med amningen men tror då att jag hade gått under. Idag är han 1 år och vi väntar en lillasyster i augusti. 💕

2019-03-12
Vunnebunne
Vunnebunne

Vår första tid var skit jobbig men mitt fösta barn. Hon gick inte upp som hon skulle och hade nästan gått ner sina 10 % och var slö. Vi blev rekommenderade att stödmata när hon var 4 dar gammal för att förhoppningsvis gå upp i vikt och hitta orken att amma. Tygligen hade hon legat och snuttat för mycket och fick inte tillräckligt med mat från mig. Nu skulle jag först amma och sen ge tillägg. Jag hade stora sår på brösten så tillägget skulle även ge mina bröst lite vila. Jag hade så ont i brösten så varje gång hon skulle äta ville jag nästa skrika av smärta, var hon på sin bästa sida sög hon extremt hårt. Men denna period var skit dryg för vi skulle ställa klocka på natten för att ge henne mat och hon var helt ointresserad hon ville ju sova. Frustrerad och stressen för vi ville ju få i henne mat så hon gick upp i vikt, plus att hon skulle äta på kopp som var skit svårt. Antigen satte hon i halsen eller så spilde man. Kan ju säga att det var skönt att min sambo var hemma han fick till det bättre. Efter en vecka behövde vi iaf inte väcka henne vilket blev en liten förbättring. Men vi fick fortsätta ge tillägg och amma samtidigt men nu på flaska vilken skillnad. Men det som var allra mest jobbigast under den här tiden var min rädsla att hon inte skulle gå upp i vikt. Detta satt kvar tills det att hon fyllde 1 år, så fort hon inte åt blev jag orolig. Trots att jag vet att dom äter mindre i perioder. Sen är ju allas åsikter skit jobbiga som man får, ska ni verkligen ge ersättning amning är det bästa. Vem har sagt att ni får ge ersättning, det är bara amma mer så produceras mer mjölk. Jätte kul att höra allt när man redan mår dåligt och verkligen försökt få till amningen. Jag tycker jag varit dålig som inte hela ammat utav allas åsikter. Tycker jag är dålig trots att hon fick äta av mig tills hon var 9 mån. Vi väntar nu vårt andra barn och rädslor finns att det ska bli samma igen med amning och att barnet inte går upp i vikt. Men jag hoppas på att det går bättre den här gången och att allas åsikter kan dra dit pepparn växer. Men det är svårt när man är stressad och är så trött så man inte vet vad man heter.

2019-03-12
elviramaddigan
elviramaddigan

Jag tycker också att det skrivs alldeles för lite om hur det faktiskt är i verkligheten. Den är allt annat än rosa- skimrande!
Vårt första barn blev svårt sjuk som nyfödd. Det blev tre veckor på neo i en stad långt hemifrån. Svårt att ta till sig sitt barn när det ligger på en intensivvårdssal med 3 andra svårt sjuka barn.

Andra barnet, planerat snitt. Precis som för dig tog inte bedövning och jag sövdes på mindre än en minut. Maken fick ju heller inte vara med.
Det var en sådan enorm besvikelse!

Men efter ett par veckor bestämde jag mig för att inte fokusera på det där ögonblicket jag missade. Vi ska ju få så många andra upplevelser tillsammans i livet. Så jag släppte faktiskt den där enorma besvikelsen efter ett tag och valde att se alla positiva upplevelser vi nu har tillsammans.
Jag säger inte att det var lätt. Jag gick hos en psykolog som jobbar inom barn- och mödravården. Specialiserad på föräldrar som mår dåligt i samband förlossningarna och den första tiden.

Mitt råd är att söka hjälp. Du är långt ifrån ensam om dina känslor.

2019-03-12
Norrlänning 1
Norrlänning 1

Du är långt ifrån ensam. Min första förlossning slutade med katastrofsnitt eftersom sonen fick syrebrist. Jag vaknade efter natten och några minuter efteråt var jag nedsövd och han plockades ut. Tog nästan 12 timmar innan jag fick träffa honom för första gången och då kändes det som det var någon annans barn de gav mig. Jag kände absolut ingenting.. dessutom var han full med sladdar, vilket förmodligen gjorde det ännu svårare för mig att ta honom till mig. Men allteftersom växte känslorna fram trots stora motgångar.

2019-03-11
Vickan93
Vickan93
Barn på 2 år och 4 månader

Låter inte alls konstigt att känns så, jag tyckte alla verkade tycka det var så mysigt att vara gravid, jag tyckte det var sjukt jobbigt med att kräkas i flera månader och foglossningen var grym. Sedan förlossningen som man hört var så jobbig tyckte jag var rent en bagatell, skulle gör a föda 10 barn till, men det är väl för att graviditeten var så tuff. Var en ivf graviditet, jag kände en enorm kärlek nästan direkt men det är så mycket andra känslor oxå, mycket hormoner, baby blues, det satt i länge för mig, nätterna var tuffa och livsförändeingen likaså, sen kommer trotsen och man vill dö typ. Och en lillebror som inte vill sova på natten. Alltså glöm inte att sociala medier ärvda det är, många lägger ju ut mat eller ett städat rum eller glada barn, verkligheten är att maten ginner man inte ära, huset är i kaos och barnen skriker och gråter. Tänker att om du förlorade mycket blod och blev sövd så är det ju mer återhämtning på det, tror det kan vara bra att prata med någon om dessa känslor inte passerar, för det kan ju vara en förlossningsdepression oxå och det är en hårfin skillnad från baby blues, tillåt dig att ha dina känslor, allt är inte rosa skimmer, men tro mig, kärleken till barnen den finns, det är bara så mycket annat ivägen från början, så mycket känslor. Prata med bvc så kan de hjälpa 💕

2019-03-11
Luna_13
Luna_13
Bebis på 14 månader

Sådär kände jag också med första barnet. Förlossningen var hemsk och det var som att jag led av posttraumatisk stress efteråt tillsammans med kraven på att man ska vara så jäkla nöjd. Tyckte inte det var så kul att vara föräldraledig heller. Man känner sig bara som en hushållsslav typ. Det var efter 6 mån det blev mer okej och efter att sonen blev 1 år började jag gilla föräldraskapet.

Nu med barn 2 var det lättare i början men det är tufft med två barn. Börjar känna paniken igen över att vara föräldraledig... :-(

2019-03-11
Mickapicka86
Mickapicka86

Upplevde samma sal som dig, hade förväntat mig tårar av lycka skulle strila ner för mina kinder när mina tvillingar kom.. först en flicka, sedan en till! Men nää så var det inte, jag hade där och då kunnat lämna dom och åka hem själv! Känner fortsatt att det varit en stor omställning och vissa dagar önskar jag bara att tiden gick fortare men jag skulle inte kunna vara utan dom ❤️

2019-02-06
fh93
fh93
Bebis på 11 månader

Låter som en turbulent förlossning, kan verkligen känna med dig. Min slutade inte heller som väntat, blev urakut kejsarsnitt och blev därmed också sövd och missade när min son föddes vilket ha varit jätte jobbigt. Gick och pratade med Bvc psykologen ibörjan, hade svårt att ta in att jag blivit mamma och var tvungen att se min son annars kunde jag knappt förstå att han fanns. Kan väl än idag tycka allt känns lite konstigt. Saknade i början att ha någon att prata med som varit med om liknande.

2019-02-06
Ostbåge91
Ostbåge91

Bra att du ändå vågar berätta! Så många som enbart lyfter fram det positiva och att man liksom inte för tycka det är jobbigt. Det betyder ju absolut inte att man inte älskar sina barn. Vår bebis har skrikit hur mycket som helst och gör ff och är snart sex månader. Vi har nog inte känt det som många beskriver är att njuta av första tiden. Jag hade jättesvårt med folks alla synpunkter så vår bebis föddes med kejsarsnitt och flaskmatas. Ibland får man ta en dag i taget, ibland är det inte roligt. Trodde aldrig jag skulle säga det men vissa saker glömmer man snabbt och allt går i faser. Hoppas det snart känns bättre!

2019-02-06
Kakan2121
Kakan2121

Du är inte ensam alls. Vi fick vårt första barn efter flera års vänta. Allt gick bra med graviditet och förlossningen. Vi upplevde att första tiden var lite mysig. MEN som mamma har jag absolut inte kärlek vid första ögonblick. Det var mest lite nyfiken och fösökte ta in hur han ser ut osv. Kärleken till sonen är mycket starkare nu efter 3 mån genom att se bebis le, ljuda, amma osv. Jag minns också första nätterna när han ville bara bli buren och jag vaggade länge på nätterna medan min man sov ostörd och djup. Då kände man många gånger chokad och ensam i det. Så jag tycker att det är helt normalt även när allt har gått bra. Du ska absolut inte skämmas. Många känner så säkert men det är tabu att tala om det. Sociala medier kan man strunda i där är så många falska bilder att man orkar inte ens dela något mer. Finn de glada stunderna med din bebis och låt kärleken växa på sin egen takt. Det är helt ok att ha dåliga stunder och de går över! 💕

2019-02-06
Ett fel har uppstått, försök igen senare.
Laddar...