Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av cookies.
Läs mer här.

 

Vad är normalt att känna mentalt?

Hej! Jag och min kille har just börjat försöka att skaffa barn. Jag har pcos och läkaren trodde att IVF skulle vara nödvändigt. Vi hade alltså räknat med lång tid innan det hände och bestämde oss för att börja försöka på naturlig väg så snart som möjligt. Jag har blivit gravid direkt. Första ägglossningen efter p-piller. Jag har nu panik och ångest. Jag trodde att jag hade mer tid. Jag känner mig inkapabel och nästan sorgsen att det blev så här. Som att jag förstör vårat förhållande genom att bli gravid så tidigt. I nästa sekund känns allt drömmigt och jag har kollat ut säng och vagn redan. Sen växlar det tillbaka. Vad är egentligen normalt? Hur ska/får man känna? Hur kände ni när ni plussade. Jag vill inte bli en dålig oengagerad mamma.

2018-07-23
Gravid i vecka 9

Det är jättevanligt att man börjar tveka när man plussat, det är en naturlig reaktion på att livet kommer förändras rejält. Prata med din barnmorska på Mvc så kan hon förhoppningsvis ge stöd.

2018-07-23
Louisemyrback
Louisemyrback

Kände som du. Och till och med skämdes för att jag var gravid. Var 21 och kände mig för ung helt plötsligt. Vi slutade med p-piller och trodde de skulle ta tid men blev gravid utan att ens få mens emellan. De va jättejobbigt men va samtidigt glad. Tycker att jag blev en mamma så fort Bebis föddes men de tog lite tid att anpassa sin nya roll till alla runt omkring. Nu väntar jag mig tredje barn och skulle aldrig vilja ändra på något, barn är livet! Lycka till.

2018-07-23
Nicolina90
Nicolina90

Jag tänkte samma, att det skulle ta 6-12 månader att bli gravida. Tar inget förgivet. Och jag fick liknande känslor som du. De pendlade lite, mest för att barn blir en helt ny situation för ett par. Och hur skulle jag må? Hur skulle barnet vara? Vem växte i magen? Och hur skulle vi bli som föräldrar? Massa tankar.
Men det räckte med ett tidigt ultraljud så älskade jag vår mini och bestämde mig för att göra allt för det.

Å andra sidan hade jag väldigt svårt efter födseln att ta till mig vår son. Min make gjorde allt första veckorna, jag pumpade mest ut mjölk och gjorde sånt jag tyckte man ”borde” göra som mamma, sitta kmc i flera timmar.
Jag till och med ifrågasatte att det var vårat barn för jag kände mig inte som en mamma (hur man nu helt hundra vet hur det ens känns?!🤔)
Men efter 3-4 månader landade jag och kan av egen erfarenhet säga att man kan ändå vara en kapabel mamma även om känslor inte riktigt hinner landa förän en tid efter graviditeten.
För även när jag var som en dimma första månaderna med bebis satt jag ändå varannan timme och pumpade, matade, vakade, sjöng, tröstade, gosade och kramade.
Gjorde allt för sonen. Glömde själv att äta och duscha. Och då fattade jag att jag skulle duga och möjligen var en bra mamma till vår son, för jag satte honom först i alla lägen och kom på att ”-ja visst ja, jag älskar ju honom vilkorslöst” 😁
Så bli inte förvånad om det inte blir som du tror, och det är normalt att pendla i känslor, mänskligt. Men det betyder inte att du måste handla efter varenda lite känsloimpuls. Utan jag kunde vara den mamma jag ville vara trots att inte hjärtat var med, och tillslut kom det ikapp och det blev hur bra som helst ❤️💪

2018-07-23
Becaliten
Becaliten
Bebis på 13 månader
Ett fel har uppstått, försök igen senare.
Laddar...