App icon

LiberoKlubben

Libero Sverige

Installera

Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av cookies.
Läs mer här.

 

Att aldrig få vara ifred

Hej på er, Jag har under två veckors tid känt mig väldigt nedstämd och jag känner inte att jag har någon att prata med som förstår min situation. Min sambo förstår, men även han känner att det är en hopplös situation som han inte ser någon vändning på. Kanske finns det någon här ute bland er som känner igen sig eller som kan förstå, om inte annat är det bara skönt att få ventilera sig. Jag har alltid varit en person som uppskattar de ögonblicken jag får vara ensam. Jag ser tillfällena som en värdefull tid att få koppla av. Om jag fantiserar om hur en önskevecka hade varit, skulle jag mysa med sambon, ta en fika med mina vänner någon dag och gärna laga en god middag med härligt sällskap under helgen. Jag skulle strosa runt i mitt hem, sysselsätta mig med det jag kände för precis vid stunden, och ringa en vän att umgås med om jag kände för det. Tyvärr är det bara fantasier, jag får aldrig sådana dagar. Vi har alltid vänner och familj på besök i stort sett dygnet runt. Skulle vi vara upptagna, sjuka eller säga till innan att vi vill vara ifred kommer de vilket som. Ingen ringer innan, de knackar inte ens utan stiger bara rätt in. Oftast kommer fler personer med dem, eller barn som springer runt och kommer de ensamma har de istället en handfull problem med. I början uppskattade jag besöken, men sedan en tid känner jag att det kväver mig. De dagar man väl är ensam sitter man på helspänn och bara väntar på att någon ska komma innanför dörren. Det jobbiga är inte att det kommer över personer till oss för att umgås, jag är tacksam för att jag har så nära vänner och familj som trivs hos oss. Problemet ligger i att vårat hem inte längre är vårt. Det har blivit en plats där personer kan gå in och ut varje dag utan att be om lov. Jag känner inte att jag kan leva mitt liv längre utan jag lever deras, på deras villkor. Jag känner mig begränsad och kan inte göra sådant jag verkligen vill. Förra året sa jag till min sambo att det var dags att flytta till en annan ort, flera mil bort från alla. Vi kom aldrig längre än i tanken att vi skulle flytta, eftersom han har eget företag och jag ett stadigt arbete där vi bor idag, har vi inte vågat oss iväg än. Men nu kvävs jag. Det går inte längre, jag lever inte. Jag och min sambo är äntligen gravida. Lyckan är obeskrivlig! Och jag ser så framemot vår framtid tillsammans. Jag skulle kunna skriva ett långt inlägg bara om hur glad jag är över att vänta mitt första barn, men ni förstår nog lyckan. Kanske är det mina hormoner som gör mig extra känslig just nu, men jag tror att jag fallit in i någon slags depression och det gör mig jätterädd. Under en veckas tid har jag inte tänkt på mitt barn i magen. Jag har gått från de härligaste känslorna av lycka och glädje till att inte känna någonting alls. De har tagit knäcken på mig. Alla lägger sig i allt om barnet. De kommer med saker de har köpt och kläder han ska använda (såklart jag är tacksam för det också!). Men i min värld, i just den här perioden när allt redan känns jobbigt med bara närvaron av dem, känner jag att de börjar ta mitt barn ifrån mig. Att de börjar lägga sig och bestämma över honom också. Jag känner inte att det är mitt barn som finns inom mig längre, det är deras. Och genom den tanken har jag förlorat alla känslor. Flera har berättat om hur de kommer bo hos oss när han väl anländer, inte bokstavligt talat men de kommer vara hos oss ännu mer än vad de redan är. Min mamma har beslagtagit nycklarna till vår gäststuga och kallar det för hennes hem, och hon har redan börjat planera de första tio dagarna tillsammans med oss efter förlossningen. Jag vill vara ensam. Jag vill ha tid för min nya familj, att få lära känna mitt barn på egen hand och ha ett hem som bara är vårt hem. All den här stressen och rädslan för depressionen och att jag inte känner några känslor längre, gör mig livrädd. Jag ger upp. Snälla. Vad ska jag göra?

2018-05-28
Lovella
Lovella
Gravid i vecka 34

Vi bestämde att de första veckorma fick ingen komma på besök för vi ville ha den tiden själva för vår nya lilla familj. Det var så skönt!
Det kan kännas hårt för anhöriga, men det händer så mycket i huvudet och i kroppen efter förlossningen och känslorna sprutar åt alla håll, så det är värt det.
Det är ert barn!

2018-07-11
Kingbob
Kingbob
Barn på 2 år och 5 månader

När min son var nyfödd slängdes jag direkt in i en konstant stressig miljö, jag fick efter 3 månader nog när BVC märkte att han inte hade gjort vissa saker i utvecklingen för att jag inte fokuserat på bebis tillräckligt. Jag sörjer det fortfarande att de 3 månaderna aldrig kommer tillbaka när han var alldeles nyfödd, idag är han 1 år. Jag kan även sakna graviditeten & att jag inte njöt av det underbara som inte gör ont & att bebisen inte heller då var i fokus pga min stressiga miljö. Det är det bästa jag har gjort att avsluta med de som inte är bra, säga ifrån & följa min egen lycka. Jag hoppas verkligen du gör detsamma med dig och ditt egna lilla fantastiska barn!

2018-07-06
rlll
rlll

Stackare!
Vår son kom förra veckan och vår släkt och vänner har varit här varenda dag. Han är inte ens två veckor. Vi bad dem att skicka ett sms så ringer vi upp och meddelar när dem kan komma på besök. Men det skit er dem i. Det är som hos dig, dem kommer bara förbi och går rätt in. Och vi är trötta på det.

Jag var även hos läkaren nyligen som sa att jag åkt på förlossningsdepression och doktorn sa att vi kunde hälsa från henne att ingen får lov att komma förbi oanmälda längre. Utan skicka ett sms och endast när. I säger okej så kan dem komma.
Det är givetvis svårt för vissa att förstå. Min mamma sa att hon förstod och dagen efter ringde hon och frågade om hon kunde komma och hälsa på lillkillen... Men kanske med små barnsteg så kommer även hon förstå.
Lycka till. Ni förtjänar egentid och avslappning. Kram!

2018-07-06
TeaBrandt
TeaBrandt
Barn på 1 år och 8 månader

Hej Lovella!
Det här låter helt sinnesjukt stressande, jag hade inte mått bra av din situation heller. Jag har också haft perioder av känslolöshet och det är verkligen skrämmande.
Och den där skulden man känner över att vara irriterad på något som många tycker att man borde vara glad över är jobbig. Ibland får man bara bita i det sura äpplet, men någonstans måste man också dra gränsen. Och det känns som att ni borde dra den omgående.

Med tanke på din graviditet så tycker jag absolut att du har all rätt till att, som de andra säger, låsa dörren och sätta ner foten. Du behöver tid för dig, och du och din sambo måste stå enade i detta.
Just nu tar dessa människorna all din energi, människor som egentligen ska ge dig glädje och kärlek. Och nu är det inte bara du som drabbas längre, så det är dags och helt okej att vara självisk, för ditt barns skull. Ni är de viktigaste personerna på jorden just nu!
Era släktingar och vänner måste respektera erat privatliv och era önskningar. Kan dom inte det så kanske de inte är så himla härliga människor trots allt.

Jag förstår att det är svårt att veta hur man ska göra eller att våga ställa krav tillbaka, men jag hoppas att du och din sambo tillsammans kan vara starka i det här. Och kom ihåg att även om era släktingar och vänner kan bli sårade och sura, så handlar det här inte om dem, det handlar om er och eran blivande familj!

Var stark, sök professionell hjälp om du inte mår bättre snart, prioritera dig själv och bebisen först, var otrevlig om du behöver, det är okej.

2018-05-30
Toxxiqo
Toxxiqo
Gravid i vecka 25

Jag hade pratat med min bm eftersom du tar upp tankar om depression och dina tankar och känslor kan vara en varning att det lutar åt det hållet så ta det på allvar! ta hand om dig och låt din sambo prata med dem som är extra på också för det ska inte du behöva just nu🍀

2018-05-29
8kee6
8kee6

Hej. Det låter jobbigt. Men jag tänker så här nu är du gravid. Gravida kvinnor kommer undan med allt. Lås dörren. När de ringer på dörren be din man öppna och säga att du vilar och har huvudvärk. Det är nått med hormoner. Man kan skilja allt på hormoner. Gör så i två veckor så har ni ändrat deras beteende. Lycka till

2018-05-29
Isabell25
Isabell25

Låter verkligen jättehemskt! Mina enda tips är att passa på att åka iväg innan bäbis kommer och att låsa alla dörrar och byta lås som fått sina nycklar stulna

2018-05-28
JennyLowerot
JennyLowerot
Barn på 3 år och 9 månader

Ush va arg jag blir när jag läser ditt problem. Jäkla människor som inte kan hålla sej på sin plats eller veta sin plats. För det första lås dörren till ert hem! Det är verkligen verkligen INTE okej att er släkt o vänner kommer o går som dom vill.. Har ett liknande problem dock handlar mitt problem om att vi blir utnyttjade av min mans släkt för diverse saker. för det andra får du säga till dom att det är ert barn ni vet hur ni vill ha det o dom får gärna tycka o tänka men det är ni som bestämmer i slutändan.. och ta tillbaka nyckeln till gäststugan den behöver inte din mamma ha. Sen kan du säga till dom oxå att nej vi vill inte ha besök de första veckorna av bebisens liv för vi vill inte han ska träffa massa människor och du när det gäller kläder o saker ta emot det men du vehöver inte använda det :) köp det Du tycker är fint o använd det:) min svärmor syr en massa kläder till våra pojkar o tro mej använder kke bara en bråkdel av det hon syr för det är så långt ifrån min stil man kan komma.. 😥 tacka o ta emot o sen behöver du inte används det :)

2018-05-28
MrsRoos
MrsRoos
Gravid i vecka 34

En vän till mig hade fullt hus hela tiden. Dygnet runt. Så till slut så låste hon dörren. De du och din sambo borde göra, åk bort och njut. Har ni möjlighet åk på hotell, gå på spa och mys. Ta hand om varandra. Sätt ner foten en gång för alla och säg till att ni måste få vara själva lite. Ni uppskattar besöken och allt men du behöver lugn och ro innan de kommer en liten bebis. Ang din mamma eller om de va svärmor, ta tillbaka nycklarna. De är ni som bestämmer. Erat hem, era regler!!

2018-05-28
Mars2017
Mars2017

Precis det här du skriver skulle du behöva skriva ner i ett brev och lämna över till alla som "bor" i ert hem. Och din sambo måste hjälpa till att sätta ner foten. Hoppas ni kommer fram till något. Jag kan inte hjälpa till mer än såhär.

2018-05-28
TantMarina
TantMarina
Bebis på 15 månader
Ett fel har uppstått, försök igen senare.
Laddar...