Vad gör jag för fel?
Hej. Jag har en dotter på 2 år och 4 månader. Hon har sedan några månader tillbaka vägrat allt som har med mig att göra. Jag får inte byta blöja, natta, borsta tänder eller ens ge henne mat. Det är bara pappa som gäller i alla lägen. Hämtar jag på dagis går det bra tills vi kommer hem och pappa inte är hemma. Då blir hon jätte ledsen. Vi försöker hjälpas åt och säga åt henne att ânu ska mamma bytaâ eller âidag ska mamma sova med digâ. Men de är totalt omöjligt. Skall jag söva, kan de ta timmar, medans om hennes pappa söver kan det ta tio minuter. När jag är hemma med henne själv är allting jag säger nej och bara en massa bråk. De kan tex ta flera timmar att få henne att byta kläder eller hon slåss och sparkas tills jag gråter om jag skall byta blöjan. Detta tär så mycket på mig just nu och jag är så ledsen hela dagarna och känner nästan att jag ger upp. Känner mig så fruktansvärt värdelös! Har jag gjort något fel? Vad kan vi göra istället? Vad skall vi tänka på? Snälla hjälp mig!
Jag önskar att det var så. Är illamående och har ont i min graviditet nu men har en 2-åring som hänger som en igel rumt halsen . Orkar inte! :( Det kommer att vända, de har sina perioder
Låter helt normalt tycker jag. Båda mina har gjort lika dant i den åldern. Mig ville de inte ha med att göra så jag såg på det positivt i stället och lär pappan ta över så mkt som möjligt så jag fick en chans att andas, ladda batterierna och njuta lite. Lika fort som det kommer så går det över och då finns det inte längre samma chans för lite lugn ;)
Vi har haft samma med vår dotter fast de har varit pappa som hamnat i kläm, vi började med att försöka motarbeta men insåg att det är bättre att möta hennes behov, för jag tror det handlar om just det. Vi sa att ”vi har märkt att du helst vill att mamma nattar/matar/klär på just nu och då får det vara så, när jag är hemma så nattar jag så får du säga till när det är ok att pappa nattar igen” sen frågade vi med jämna mellanrum och förde efter två mån in varannan kväll, det är fortfarande ibland motsträvigt när pappa nattar men inte alls på samma panikartade sätt utan vi försöker känna efter när det är på riktigt och när det är ”trots”. Kan förstå att det måste vara tungt men man måste försöka att inte ta det personligt och inte försöka tvinga sig på, lycka till
Jag såg nu att du skrev några månader. Låter du henne få pappa så mycket det går? Det kan vara en period som hon måste gå igenom antar jag.
Usch vilken jobbig situation 😔 Jag har tyvärr inga tips men om det är till någon tröst så trotsar de mer mot den de känner sig mest trygg med (sägs det iaf). Har detta pågått länge?