App icon

LiberoKlubben

Libero Sverige

Installera

Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av cookies.
Läs mer här.

 

Er partner inför graviditet?

Jag längtar något enormt efter att få bli gravid men det gör inte min fästman. Hur gick ert snack inför barn? Var er partner öppen och redo för barn eller hur gick det till för er? Jag längtar så jag håller på att sprängas. Vi har nästan allt vi kan önska oss, hus, stabil bil, han har fast jobb med 27-30 000kr/månaden, vi är förlovade och planerar vårat bröllop. Ena sekunden vill han ha barn med mig men sen en minut senare säger han "fast inte just nu". Han berättar om barnnamn han tycker är fina och önskar att vi kunde få en dotter tillsammans, men han är inte redo att försöka? Jag får upp mitt hopp men sen blir jag så ledsen. Hur pratade ni med er partner när ni ville starta en familj? Hur länge väntade ni innan er partner var redo? Finns det något jag kan göra för att få honom att längta och vilja försöka med mig?

2018-01-06
Pixolina1
Pixolina1
Försöker

Vega: Du har en bra poäng där, jag skulle faktiskt vilja veta vad han vill ha ut i livet. Problemet är bara att han själv inte vet.. Jag är framåt och ska vidare i livet, jobbar för allt jag vill ha och då får jag det också. Han är lite tvärtom, han är rädd att göra fel, vill inte bryta normen liksom. Vi köpte hus när jag var 19, ingen av hans kompisar som var 20-25 hade ens tänkt en tanke på det. Allt för att jag lugnt och försiktigt berättat för och nackdelar och visade att det kändes viktigt för mig att äga min bostad. I början, jävlar vad han stretade emot och hans föräldrar skrattade åt mig för att jag var knäpp och trodde jag skulle klara något så stort. Sen gick han med på det fastän han inte visste vad han gav sig in på, nu är han hur nöjd som helst och skryter till sina arbetskollegor att vi har hus fastän vi är så unga och allt sånt ;) Så han är väldigt "jag vet inte" och tänker inte på framtiden - som person. Jag säger vad jag vill och sen säger han "jag vet inte" och då brukar han efter en stund tycka som jag. Det är tråkigt att han inte kan känna efter själv, försöker få honom att göra det. Så han är väldigt osäker och har inte fått med sig så mycket om "livet" från sin föräldrar. Han har lärt sig att säga nej och då kommer man aldrig någonstans i livet känner jag.. Det är lite därför det är så svårt att avgöra, eftersom han är så osäker i sig själv och helst inte vill vara annorlunda än sina vänner.
När jag träffade honom var han precis som sina vänner, tränade och sen skulle det drickas öl varje helg, bara för att det ska drickas liksom? Nu säger han själv att han trivs mycket bättre som det är nu, att vi spenderar våra pengar och helger på att måla, byta golv och renovera i hela huset :)
Jag tror jag ska låta det ligga på is ett par veckor iallafall eftersom det varit mycket bebis-prat från min sida på senaste. Sen ska jag nog ta upp det och försöka prata ut ordentligt, så att han inte blir irriterad för att det blir så mycket pratande om barn hela tiden.

2018-01-09
Pixolina1
Pixolina1

Väldigt bra att ni pratar ordentligt om det! Som många har skrivit så är det nog snudd på omöjligt att vara förberedd. Däremot håller jag med nalas94gos om att det inte alls "händer" för alla. Tjejer får ofta höra från tidig ålder att vi kan bli gravida, men som många vet är det inte alls säkert att det går enkelt. Utan att veta så mycket tycker jag att "händer det så händer det"-argumentet låter lite som att försöka plocka bort sig själv ur beslutet. För visst är det någonstans ett beslut som behöver fattas, om att det är en önskan att få barn.

Jag tror på att vara tydlig med vad man själv önskar och vill ha ut av livet, och fråga hur den andra vill ha det. Dvs. säga "Det här är viktigt för mig, hur låter det för dig?". Ibland är det sjukt läskigt att ställa sådana frågor, men jag tror på att göra det ändå. Annars riskerar man att ångra sig senare. Tror också att en ovana av att prata om behov och önskemål tenderar att få vissa (särskilt män) att känna sig pressade av sådant som i ens egna ögon bara är ett samtal. Det är en vanesak att prata känslor!

2018-01-08
Vega
Vega

Nalas94gos: Ja precis, ska försöka säga det till honom! Så låter det inte lika läskigt som "nu ska vi ha barn!". Då är det liksom "händer det så händer det" och båda är med på det, men ingen vet när det blir. Då får liksom vi båda som vi vill

2018-01-08
Pixolina1
Pixolina1

Becaliten: Åh så kul att läsa det du skriver, jag tror min man är lite lik din. Min sambo skulle verkligen bli helt dödskär om vi fick ett barn tror jag, sitta och mata, hjälpa till med allt som rör bebis. Han gillar barn så himla mycket och pratar om just att få en dotter, frågade hur han skulle känna över att få en son och han sa att det var hur bra som helst också.
Igår började vi bolla tankar om barn och sen sa jag att vi kanske borde sluta prata om det, eftersom jag trodde att han störde sig på det (som han sagt och visat tidigare). Men till min förvåning så sa han att vi gärna kan prata om sånt, så då började vi prata om hur vi skulle möblera om, vilket sovrum bebis skulle få osv.. Det var han själv som började prata om hur vi skulle göra med våra sovrum (vi har två extrarum) och att han skulle möblera och och fixa så fint. Men sen när vi skulle mysa så tog han fram en kondom utan att jag märkte det så då visar det att han inte vill, eller att han vill vänta iallafall. Jag ska prova att fråga om vi ska vara oskyddade och även flika in det där med att det säkert inte kommer bli på en gång! Man vet ju liksom inte, det kan ju ta flera månader. Så får vi se vad han säger

2018-01-08
Pixolina1
Pixolina1

Det låter som att han är rädd, och att det bara behöver hända för er faktiskt. När det väl har hänt o h du är gravid så tror jag han kommer växa i rollen, föreslå om ni ska sluta skydda er och bara ta det som det kommer? ”Om det händer så händer det” Det tog ju trots allt mig 8 mån att bli gravid med första, 1 försöket med andra dottern och 10 månader att bli gravid med 3e, så det kan ju också ta tid för er :)

2018-01-08
batgirl
batgirl

moaeg: Min tanke var också att det är läskigt för honom att vara först bland sina vänner att få barn, men han sa att det inte var så. Han tycker att man inte ska skämmas över vad man tycker så ifall han ville ha barn så skulle han stå för det och inte skämmas. Tror det är både sant och inte sant, han vill kanske inte erkänna att det skulle vara läskigt att berätta för sina vänner ifall det skulle hända ;) Men sen om vi skulle få barn skulle han vara här för mig och bebis 100%, har jag inbillat mig iallafall!
Han har bröder som fått barn tidigt och jag tror att det eldar på hans rädsla lite, hans ena bror fick barn med en tjej som han känt nån månad och hon gick i 8:an eller 9:an.. Han blev själv med barnet eftersom mamman bara ville festa och umgås med kompisar hela tiden, jobbade inte och var bara en stor börda mest. Han kämpade med ekonomin och min sambo måste ha sett hur stressad och dåligt han mådde under den perioden. Tror han är rädd att det ska hända oss även fast vi har en stabil grund redan och ett bra förhållande.
Jag har frågat flera gånger (inte hetsigt, frågade försiktigt) varför han vill vänta och hur länge. Han har ingen aning säger han. Men ibland får man höra att han tycker det är jobbigt att det känns som att han aldrig skulle kunna få tid att göra saker igen. Han tror att han kommer vara fastkedjad till huset och aldrig kommer få lämna det. Lite så låter det iallafall. Försöker förklara att vi kommer kunna åka iväg minst lika mycket som vi gör nu, kanske inte i början när bebis är jätteliten men uppåt 6månader och framåt tror jag det går bra. Vi gör inte så mycket om veckorna som det är, han handlar efter jobbet och ibland åker vi och hälsar på hans föräldrar för en fika eller åker på släktingars barnkalas, inga konstigheter att ha med sig ett eget barn där, eller hur?! Vi gillar att vara hemma båda två, vi är inga ute-människor. Så därför tror jag inte omställningen skulle bli sådär jättestor för oss. (det är skillnad för folk som reser eller gillar att umgås mycket med folk och sådär). Han pratade nån gång om att "jag är inte redo att ge upp hela mitt liv", han är så dramatisk ibland haha.

Nu blev det väldigt långt ...

2018-01-08
Pixolina1
Pixolina1

Jag har längtat efter barn hur länge som helst. Men samtidigt typ vart ”rädd” för att skaffa barn. Min sambo och jag jade vart tillsammans lite drygt 5 år när vi kom in på ämnet på allvar och då slutade vi skydda oss på våren 2015. Men gjorde inga aktiva försök. Sen blev jag gravid under sommaren 15 och nu väntar vi nummer 2.

Min sambo har nog alltid vart mer orolig än mig, så när vi pratat om barn innan så har det mest blivit att det måste vänta, han inte känner sig redo. Vi skulle kunna resa mer etc. Fanns många anledningar han kunde komma på och kag förstod vad han menade såklart, men min längtan blev inte mindre för det.
Jag tror för oss handlade det också lite om att han inte ville vara ”först” bland sina vänner att få barn. För sen vände det från en dag till en annan att han var redo och då var det någon till i hans bekantskapskrets som skulle ha barn.

Har du frågat varför han vill vänta? Vill han att ni ska hinna vara själva? Har det med vänner att göra? Vill han kunna ha mer ”frihet”?
Jag frågade mycket och det var nog de som satte igång kugghjulet här tror jag.
Nu blev det här världens längsta inlägg 🙈 Hoppas du blev hjälpt något :)

2018-01-07
moaeg
moaeg
Barn på 2 år och 7 månader

Åh detta är så svårt! Då jag träffade min sambo hade han redan barn och han va så fast besluten på att inte skaffa fler. Hur mkt jag än ville så va de nej. Men efter många år så insåg min sambo att han skulle förlora mig om inte jag fick min dröm sann. Så vi satte oss och pratade ordentligt. Och sen sa vi att blir de så blir de. Vi planerade men ändå inte. Ett år senare kom vår lilla bebis. Ni måste vara helt överens om barn frågan. Jag tror inte på att tvinga fram bara för den ena vill. Så sätt dig ner med din sambo och prata ut. Och är han redo att sluta med skydd, så låt de ske när de sker. Lycka till.

2018-01-07
Mars2017
Mars2017

Becaliten: Åh det där du skrev om gråten i halsen, vi pratade faktiskt om barn en lång stund häromkvällen. Han blev så himla känslomässig och började gråta, eller tja, vi båda grät och kramade om varandra länge. Han lyssnade så duktigt på mig när jag berättade och han berättade om hur gärna han ville ha en liten dotter. Då kändes det verkligen som att han skulle säga ja till att försöka, han VILL ju. Men det känns verkligen som att det "bara skulle behöva hända" eftersom (som någon skrev tidigare) de flesta inte kan bli redo förrän man faktiskt är gravid. Men samtidigt så vill jag inte försöka "lura" honom till att ha barn. Det känns som att han vill att det bara ska råka hända så att han slipper ta det stora steget själv, om du förstår hur jag menar. Då får han liksom bara acceptera det istället för att fantisera om allt som kan gå fel eller bli jobbigt

2018-01-07
Pixolina1
Pixolina1

Jag tror aldrig att msn någonsin kan känna sig riktigt redo inför ett barn förräns man står där och väntar ett? I dont know men så känner jag i allafall, jag var myyyycket ung när jag träffade min man, jag var 18 år gammal och han 25, vi blev tillsammans ganska snabbt och pratade aldrig riktigt om att vi ville ha barn ihop men på ett sätt så var vi båda redo och ville det utan att prata om det för vi skyddade oss aldrig vid samlag, trots att vi inte skydda oss så tog det hela 8 månader tills jag skulle bli gravid och hans skratt och lycka gick inte att dölja när jag berätta att jag var gravid. Idag är han 30 och jag 23 vi har två tjejer och väntar en liten pojke i februari ❤️ Jag tror inte det handlar om att han inte vill ha barn med dig eller något sådant eftersom ni verkar ha skapat ett fint liv ihop med hus jobb och allt sånt där. Jag tror att han är rädd för hur livet ska bli med barn, det är ju inte helt lätt alla gånger och relationen kan ta lite stryk.. det är ju inte samma som att leka med andras barn och umgås med dom än med sina egna.. Menar på det sättet stt han kanske älskar barn och får ge den kärleken i några timmar och sen gå hem och liksom va ”fri”.. De va nån som sa nått klokt, typ låt det vara.. pressa inte honom och låt han få sin tid och ta upp det själv. Lycka till fina du hoppas du får den glädjen en dag snart❤️❤️

2018-01-07
batgirl
batgirl

Jag kan förstå din längtan, jag harr själv haft en sådan.

väntade många år innan jag träffade den rätte, och innan honom hade jag inte många relationer.

Vi träffades och gifte oss redan efter ett års bekantskap. Jag var 34 och Erik 37 så vi resonerade som så att vill vi ha flera barn så får vi sätta igång direkt för att inte vara allt för gamla och trötta föräldrar.
Nu har vi tre barn och det är jag nöjd med.

Lycka till med att vänta ut honom eller hur du gör!

2018-01-07
ma78
ma78
Barn på 2 år och 11 månader

Mammaiapril: Ja visst är det underbart men sen superjobbigt och tungt på samma gång?! Vi kan gå in i en affär och så ser han en jättegullig leksak så kan han inte hålla sig från att köpa den till sina bröder som har egna barn. Han älskar att titta på små leksaker och grejer till barn så han längtar ju på nåt sätt ändå. Och om vi umgås med någon som har barn så kan han titta på mig med en sån där underbar blick eller så sitter han och pratar med barnen och ler så varmt åt dem. Det får mig att längta, jag ser vilken underbar pappa han skulle bli som skulle göra allt för familjen men ändå släpper han inte till. Han sa häromdan "jag vet att ekonomin skulle funka bra, men jag vet bara inte. Vill vänta". Det är så tråkigt att vänta, vad är meningen när vi egentligen är redo nu?
Jag skulle vilja prova metoden du gjorde, att han får fundera och känna efter själv, och inte prata om det förrän han är säker. Och grattis till din graviditet, hoppas allt går bra för er

2018-01-07
Pixolina1
Pixolina1

Plumpan: Oj, hur orkade du vänta så länge? Låter som att du hade en bebislängtan tidigt men ändå så väntade du på honom! Så vuxet av dig att hålla ut så många år, jag tycker det skulle kännas så jobbigt att vänta mer än 1 år till att försöka komma igång med graviditeten.. Men vill ju att båda ska vilja ha barn, så jobbigt när man är på helt olika sidor gällande så stora saker

2018-01-07
Pixolina1
Pixolina1

Becaliten: Men det låter ju skönt ändå att ni båda liksom växte till det och tillsammans så bestämde ni er för det. Skönt att han var så förstående, underbart när män är delaktiga och vill ha barn de också!

2018-01-07
Pixolina1
Pixolina1

Fridimmy: Min kille har sagt samma sak, "händer det så händer det" och då ska vi skaffa barn (ungefär). Jag känner nog att det vore bra att lägga det lite på is eftersom han verkar bli irriterad varje gång nu som jag tar upp det (blir väl en press på honom). Det som är jobbigt är att det känns som att han är redo för barn men att han är rädd eftersom det är som en helt ny värld för honom, rädd att ta steget ut i det okända. Skulle vilja hitta ett sätt att få honom att förstå hur underbart det vore, låta honom släppa ner sina spärrar liksom. Men jag antar att man bara kan ge honom tid.. :(

2018-01-07
Pixolina1
Pixolina1

Jag och min kille hade sagt att händer det så händer det, men sen när jag blev gravid fick han lite panik ändå och tyckte att det var tidigt ;)
Säg till honom hur du känner och fråga honom ungefär vid vilken ålder han kan känna sig redo. Du kan också säga till honom att man egentligen aldrig är redo för man förstår verkligen inte vad det innebär med en graviditet. Säger han om ett år så får du lägga det på is ett tag så att han inte känner sig pressad. Det är ett väldigt stort livsomvälvande beslut. Lycka till.

2018-01-07
Fridimmy
Fridimmy
Barn på 2 år och 6 månader

Jag och min man blev tillsammans vid 15 år ålder. Jag var redo för barn vid 20 års ålder men inte han. Jag fick vänta tills jag var 25 innan jag blev gravid och fick barn första gången. Min plan var att jag skulle ha två innan 25 år ålder sedan två till vid 30, kanske en sladd strax innan 40 ;). Sitter nu här 30 år gammal och(lastgammal) ;) med bara två barn och väntar ännu en gång på att min man ska bli redo igen....

2018-01-07
Plumpan
Plumpan

Precis så gjorde min sambo också, pratade om det så mitt hopp tändes och sen ändrade han sig. Till sistas jag till honom att han inte fick lov att göra så längre. Ville han ta upp barn-frågan igen så fick han ha funderat igenom det själva några veckor så ha. Verkligen var klar över beslutet INNAN han tog upp det med mig för hänsyn av mig och mina känslor. Sagt och gjort och det slutade faktiskt med att han fick vänta in mig istället hehe. Är nu gravid och väntar bebis i april. Kanske kan du försöka prata med honom så som kagg borde med min sambo? Var väldigt skönt att slippa bli ”besviken” varje gång han ändrade sig liksom. Lycka till!!

2018-01-06
Mammaiapril18
Mammaiapril18
Ett fel har uppstått, försök igen senare.
Laddar...