App icon

LiberoKlubben

Libero Sverige

Installera

Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av cookies.
Läs mer här.

 

Ledsen och nere

Jag känner att jag bara behöver snacka av mig lite. Jag har en underbar son. Har varit en kamp för o komma dit vi är idag. Så tacksam att vi är där vi är. Jag blev jätte sjuk i havandeskapsförgiftning och höll på o dö, min son var tvungen att tas ut redan i vecka 24 på grund av mig. Han låg inne nästan ett halvår. Höll på o förlora honom flera gånger. Jag klandrade mig själv hela tiden varje dag han låg inne. Än idag kan jag tänka på allt o undra varför allt hände min son. Efter de var det besök tre ggr i veckan till sjukhus. Det var RS risk det var förkylningar risk, influensa risk, ja allt möjligt. Från när sonen föddes till idag så har vi inte umgåtts med några har inte vågar vara bland folk med tanke på risken att han kan bli väldigt sjuk. Han är en stark pojke o växer o mår bra men risken o skräcken är där hela tiden. Med tanke på att han kom så tidigt så hann jag aldrig va me i nån föräldragrupp. Jag hann inte nått, fick aldrig uppleva vad man upplever när man får magen o växa får bebisen på bröstet , amma.. ja ingenting som jag hade trott fick jag va med om. Jag är överlycklig att sonen klarat sig. Men ja känner mej rubbad av allt de där o de känns så orättvist. Får man känna så? Känner mej hemsk som tänker så.. Ledsen om ja bara babbla men behövde bara prata av mig.

2017-05-18
Sogh02
Sogh02
Barn på 3 år och 10 månader

Hej!

Du har all rätt i världen att känna som du gör! Det gör jag. Jag hann inte heller med någon föräldragrupp, jag och min sambo tillbringade 11 veckor på sjukhus med vår son när han kände för att komma helt oförberett när jag var gravid 26+4. Även vi hade en kamp på liv och död med vår son.
Man kan aldrig säga vad någon kommer att känna eller hur det ska kännas i vissa situationer. Det vet man inte förrän man är där. Jag känner mig snuvad på en fin stor gravid mage och vänskapen med tips och råd från en föräldragrupp, men istället fick vi en helt underbar son som nu är 18 veckor gammal och som ger så mycket glädje varje dag. Det skulle jag inte byta mot något.
Jag känner även igen det där med täta läkarbesök, risk för rs, Inte vistas i stora folksamlingar och förkylda människor är ens värsta mardröm. Skulle en förkyld komma för nära så vänder man på klacken och går all världens väg på en reaktionstid man inte trodde man hade. Vår son drabbades av svår ljumskbråck också så på onsdag ska han bli opereras och det är väldigt stormiga känslor för det.
Det jag vill få fram är att du får känna som du gör och att du är absolut inte ensam. Det kan vara bra att veta att det finns Svenska prematurförbundet, är värt ett besök då de har lite tips och ibland anordnar de träffar med andra föräldrar som har fött för tidigt.

2017-09-12
Cecce86
Cecce86
Bebis på 13 månader

Jag fick träffa en psykolog vis BVC. Han kom fram till att jag är deprimerad men efter fem gånger så tyckte han vi kunde avsluta då vår lilla bebis mår bra. Han skulle gå i pension med så kanske avsluta han för o göra de enkelt för sig.

2017-05-18
Sogh02
Sogh02

Klart du får känna så! Har du pratat med någon psykolog? Jag hade en jobbig förlossning och mådde inte alls bra efteråt, mycket "tänk-om" och ledsen för saker som jag missade. Men jag gick hos psykolog i några månader och jag upplever faktiskt att det hjälpt. Jag har kunnat vräka ur mig precis hur jag känner och sen fått perspektiv och fått förklarat att det är helt normalt att känna som jag gör, det har i sin tur lättat på skuldkänslan över att jag inte är "nöjd nog" som jag kände innan.

Sen kanske du kan fråga på Bvc om det möjligtvis finns fler prematurföräldrar, kanske kan ni starta en grupp eller så ihop?

Ta hand om dig, kram!

2017-05-18
Hermannsdottir
Hermannsdottir
Ett fel har uppstått, försök igen senare.
Laddar...