App icon

LiberoKlubben

Libero Sverige

Installera
 

Hur håller ni barnen lugna?

Jag har på känn att detta kan bli ett långt inlägg. Barn 1 är 7,5 år och har en Aspergers , autismdiagnos. Förstår alltså inte samhällets oskrivna regler om vi inte upprepar dom inför VARJE moment. Barn 2 är 4år och är i den värsta trotsperioden någonsin. Jag vill inte låta som nån super mamma som vet allt! men jag anser att olydiga, jobbiga, uppkäftiga barn är föräldrarnas fel. Vi formar dem trots allt, vi sätter reglerna för hur de får uppföra sig. Och därför anser jag att det inte är lönt att "straffa" barnen när de gjort fel, hellre vill jag veta vad jag ska göra annorlunda för att motverka det dåliga beteendet hos mitt barn. De är ju en avspegling av mig då de gör som jag lärt dem..Jag gör fel, så är det bara, jag ber om ursäkt till mina barn när jag har gjort fel då det inte är något att skämmas över. Det finns liksom ingen föräldrahandbok jag kan följa till punkt och prick..(ibland önskar jag att det fanns en sån till olika situationer) Maken min är tvärtom (antar att vi håller ihop så bra just för våra olikheter) han ber aldrig om ursäkt till våra barn ,de ska lyda vuxna. Punkt slut. Han kan ställa orimliga krav (i mina ögon) till deras ålder och helst ska de inte höras och synas när vi är bland folk. Hans metod att få dem att "lyda" är att omedelbart skrika order till dem.. (Har pratat många gånger om att jag inte gillar detta, barnen blir rädda och tror att de gör fel hela tiden på grund av tonläget) Nu ringde han(jag sitter på jobbet) och hör yngsta barnet snyfta i bakgrunden.. De har varit och handlat och tydligen har de varit helt kaotiska på affären. Sprungit runt, lekt och pillat på allt möjligt. (Tycker att han hade kunnat förhindra en stor del av detta genom att prata om vad som gäller inne i butiken. Då den äldstas diagnos kräver detta) han är tok förbannad och vill att jag straffar barnen på nåt lämpligt vis ikväll.. Jag hatar ordet! I hans värld innebär det typ nåt som inget tv-tittande på envecka (skulle ALDRIG slå våra barn ifall ni tolkade ordet straff som det) men det funkar ju inte! Vad ska tv förbud hjälpa? Hur får det dem att gå snällt bredvid vagnen på affären? Jag vill att han kollar hos sig själv hur han kunde hanterat situationen bättre men då han är vuxen och ofelbar hamnar felet hos barnen.. Vad använder ni för "metod/regler" när ni handlar? Får era barn gå eller springa runt. Detta är ett oerhört problem för min make "att ha olydiga barn" jag upplever det inte alls så då ungarna vet vad som gäller när jag går med dem. Leka gör vi när vi kommer ut, sen har dom ju sina dagar där de inte lyssnar på nåt men vilken unge gör det... Finns det skillnad mellan mammor och pappor när de är ute ensamma med barnen? Hur är det hos er och hur lyckas ni ha 'pli" på dom. Får olydighet följder som i indraget tv eller veckopeng eller låter ni barnen hållas.. Vår sits är ju så annorlunda då vår äldsta verkligen inte förstår när hans lek och uppförande uppfattas som störande av andra. Och jag vägrar att kränka mitt barn genom att tala om för alla att han har en diagnos.. Och då får vi tyvärr tåla en del blickar när han uppfattas som ouppfostrad. Vill ha råd, och veta vad ni använder för knep och uppfostringssätt/metoder. Jag har inga föräldrar att be om råd. Vill höra andras syn på det hela, gärna både pappor ochmammor.

2014-06-19
ballongvisp
ballongvisp
Bebis på 14 månader

Oj vad kul att se att så många har reagerat, ska försöka svara på alla inlägg i etn sammanfattning.om det lyckas vet jag inte haha.

Vet inte om ordet kränkande var det mest passande, kanske utelämnad, placerad i ett fack, vara en diagnos inte HA en diagnos.. Osv. Jag skäms verkligen inte över vår son och hans diagnos. Det är ju en del av honom som kommer att finnas där för resten av livet.vi vill än sålänge inte att han själv (råd från BUP och hab.) att han ska känna till att han har en diagnos. Då han är så annorlunda och smart samtidigt att vi är rädda för att han kommer att forma sig ett nytt "jag" och placera dig i ett eget valt fack, ett där han BLIR sin diagnos. Svårt att förklara hur jag tänker , han måste få utvecklas som alla andra barn, (samhället kommer ju inte formas och ändras bara för att han är annorlunda) och jag har sett/hört barnen i skolan som högt och lågt ropar att ,ja men jag gjorde så för att jag har adhd. Här har barnet gjort upp en egen uppfattning om sin diagnos och lever som hen själv vill och kan skylla alla på adhd. Man slutar se individen, slutar försöka se styrkor och svagheter då diagnosen kommer i första hand.. Vette fasen om ni förstod nåt nu..
Det finns ju även positiva effekter av hans speciella beteende där han är otroligt duktig inom de egna intressen, ligger lååångt före klasskamraterna kunskapsmässigt och har ett väldigt intellektuellt intresse. Han har grova motoriska svårigheter som kompenseras med kunskap.
För att korta in en lång märklig historia- en mamma sa för någon vecka sen;" jag visste ju inte om att han hade en diagnos, ingen har talat om det för mig, hade jag vetat det skulle jag aldrig sagt som jag gjorde" (mamman uttryckte sig otroligt illa framför vårt barn, såpass att fröken tappade talförmågan att hon yttrade sig så framför ett barn med eller utan diagnos, helt olämpligt). Andra ska inte behöva veta att han har problem. Han ska inte behandlas annorlunda. Han är lika stor rätt att få bemötas på samma sätt som ett barn utan svårigheter.
Ja, handla är jobbigt, folkmängden är gräsliga, ångestframkallande , vi undviker småhandlare, ringer varandra för att kompleteringshandla. Trixet blir dock att hans problem gör att våra barn är mer hemma än andra. Han har svårt med fritis, jobbigt i grupp i skolan och går aldriglånga dagar ( ja, det tär otroligt på ekonomin och arbetsliv men det får det vara värt) då hämtas även den yngsta tidigt och de är med på alla moment i vardagen. Vi har otroligt många knep för att få med den äldsta in på affären. Men just nu krockar det med 4åringens trots och impulsivitet och då blir det soppa av alltihop. Det slutar med två helt kaotiska ungar istället för en.. Den äldsta är Mycket svårare att lugna och trösta då han inte kan sätta ord på känslorna som kommer fram.

Det har fortfarande inte sjunkit in för maken vilka problem vårt barn har och det skapar ju otroligt mycket onödigt stress. Detta pratar vi om själv och med prof. Hjälp.
Att skicka med en egen shoppinglista skulle funka om affären var tömd på folk. Den äldsta ser bara uppgiften och får tunnelseende. Han skulle tränga sig, klättra ochvara otrevlig mot alla i vägen då han inte förstår hur han borde bete sig utan att jag talar om varje sak. Yngsta tar efter och springer åt andra hållet ochgör likadant.. Koas är ett faktum.
När han blir sådär vill jag så gärna slänga ut mig att han inte kan rå för det, men han ska inte höra själv och jag vill inte placera honom i diagnosfacket. Det hämmar ju hans förmåga till problemlösning om jag tillåter honom att bete sig lite hur som helst (jag talar alltid om för honom om nåt gick snettoch hur han kan se på det med mina ögon, för framtida försök) han måste ju våga gå och hämta produkten själv. Men samtidigt höra att han gjorde det på fel sätt utan att hans värld rasar ihop(vi snackar självmordsbenägen dåligt självförtroende vid misslyckande)

Den yngre däremot kanske ni kan förstå er lättare på, (visst kan man läsa om autism osv på nätet, men det är ju snnan sak att leva med det konstant)
Hur hanterar ni skrikande, sprattlande 4åringar som vill vill vill ha den där saken. Det känns sååå otroligtstressande och pinsamt när han håller på sådär. Mitt nej är ett nej, det vet han, men ändå testar han lite till. Dubbel stress att känna tvång att få lugn på honom innan storebror blir orolig av det.
Får han köra en liten vagn vill han gärna kuta, springa och leka krockbil, han ser världen som en stor lekplats och lever ut sina fantasier överallt. Han är otrolig kreativ och har en otrolig motorik. Tyvärr lika dum-ärlig som storebror som i all välmening kan slänga ut sig så alla hör oj kolla mamma den där killen ser ut som häxan i Snövit! Eller som när han lite snällt poängterar att , nu har det flyttat många från somalien till byn, han menar inget illa han bara säger som det är. Han säger rakt ut vad han uppmärksammar. (Inte alltid lika kul.)
Så tips mottages gärna inför trotsbarn och deras beteende , vår äldsta är ju som salt lite svårare. Men har ni råd som vi inte redan har provat testar vi gärna allt.
Nu kan jag inte se era svar längre så jag hoppas jag inte har missat nåt.
Ska försöka hinna svara snabbare så ni slipper mina noveller som svar haha

2014-06-20
ballongvisp
ballongvisp
Bebis på 14 månader

Sen så klart som nån annan skrev kan inte det alltid förklara att ett barn beter sig dumt åt men som sagt just såna funktionsnedsättningar gör att man ibland inte kan hantera saker på samma sätt som många av oss andra. E ofta barnvakt åt min bror med Asperger å ha otaliga gånger fått blickar å faktiskt kommentarer om hans beteende då vi e ute. Vet jag att det beror på att han tyvärr hamnat i en situation, som man för övrigt försöker så långt det går att undvika, som gör att han får svårt å hantera det, då förklarar jag det.

2014-06-20
ica_86
ica_86

Jag menade inte att hon kränker sin son, hon skrev att hon tycker sig göra det när hon berättar att han har Asperger. Därför ställde jag frågan, för för mig verkar det konstigt å inte kunna ange det, det kan ju förklara många gånger varför han gör som han gör. Å jag vet vad Asperger innebär, då 2 av mina syskon har det. Så ett tips e väl att faktiskt prata om det å sen om folk ändå ha sina åsikter få man tyvärr låta det va, då sitter det hos andra å deras värderingar. Men för att folk rent allmänt ska få förståelse å kunskap om liknande funktionsnedsättningar så måste vi som på nåt sätt lever med dom prata om det å inte skämmas. Tycker det e synd om hon upplever att hon kränker sin son när det kanske kan förklara hans beteende. Så ledsen om min fråga ställdes konstigt.

2014-06-20
ica_86
ica_86

för mina barn spelar det ingen roll hur jag förklarar uppmuntrar eller berättar hur de ska göra de går banans fullständigt ändå. Jag tror det handlat mycket om hur barnen är också inte bara på vad föräldern försöker förmedla. självklart ligger största delen på oss föräldrar men jag kan med handen på hjärtat säga att jag verkligen försöker få mina barn att förstå och bete sig ändå slutar det nästan alltid med att jag är gråtfärdig när vi kommer ur butiken. Jag ger dock inte upp utan fortsätter varenda jävla dag med å berätta vad vi ska göra Hur de ska göra och hur jag vill att de ska agera.
Den stora är ju inget större problem i affärer men den minsta. hon gör det mesta man inte ska göra och lite till. Jag kan fråga henne om hon vet hur man ska göra och inte göra och jodå det kan hon berätta men det spelar ingen roll för hon gör inte ändå.

2014-06-20
osisen
osisen

Först, varför kränker du din älsta om du säger att han har en diagnos som gör att han inte alltid tänker å handlar som många andra? Vad gäller att t ex springa runt i affären så tyck jag det beror på ålder å vad dom gör, som dottern på 1 år och 8 månader gillar hellre å gå än å sitta vagnen inne på affären så en av oss oftast jag handlar å den andra då oftast sambon går med henne, hon få titta å dom pratar om allt dom ser. Blir hon helt omedgörlig brukar vi helt enkelt ta henne därifrån å en av oss fortsätter handla. Detta när vi storhandlar på köpcentrumet, på vår lilla lokala butik om vi måste köpa typ nån mer mjölk eller bröd så brukar hon gå runt med en sån liten vagn å hon får då några varor i den. Avslutar alltid handlingen med att hon får ett kex som butiken bjuder på utanför kassorna till kaffet, som en liten belöning för att hon e duktig å går med varorna å så. Straff e jag inte mycket för, kanske nu ännu mer för att hon e så liten. Men förklarar vad vi ska göra å pratar om vad vi ska köpa eller om vi t ex ska åka buss eller bil å när vi ska kliva av eller vem vi ska till. Svårt å råda nån annan tyck jag för alla familjer e olika å alla barn e det oxå. Men ett gott råd e väl att om man e två om att va föräldrar bör man så långt man kan hitta gemensamma rutiner å sätt, så barnet/barnen varje gång vet vad som ska ske å vad som förväntas av dom. Här e vi nog väldigt lika jag å sambon, vi ha satt upp vissa rutiner å sätt vi tillsammans som gäller kring dottern. Sen ha hon ju gånger när hon testar å trotsar extra å det ska dom göra ju å visst ha vi båda då å då känt att vi inte hanterar situationen, men då få oftast den andra kliva in. Å blir man arg nån gång tror jag inte det e farligt så länge man sen ber barnet om ursäkt om man sagt nåt dumt å förklarar varför man reagerade som man gjorde. Ibland när dottern trotsar hemma brukar jag gå ifrån rummet, först sett till att hon inte kan skada sig på nåt sätt, räknat till tio å tagit några djupa andetag innan jag går in igen, oftast då lugnare.

2014-06-19
ica_86
ica_86
Ett fel har uppstått, försök igen senare.
Laddar...