App icon

LiberoKlubben

Libero Sverige

Installera

Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av cookies.
Läs mer här.

 

Illamående, sjukskriven från ny arbetsplats

På onsdag går jag in i vecka 12, hittills inte minsta tecken på att mitt illamående ska ge med sig... Till saken hör att jag för en månad sen började på ett nytt jobb (berättade för chefen redan på intervjun att jag var gravid, så hon vet), och har sedan dess endast jobbat 4 dagar! Testat sea-band, postafen och Lergigan comp + äta konstant. Inget hjälper. Det känns hemskt och jag har så dåligt samvete, samtidigt som jag vet at jag är helt oduglig till att jobba just nu. Men på ett nytt jobb vill man ju visa vad man kan och göra ett bra första intryck. Jag har alltid varit känslig mot hormoner och aldrig kunnat äta p-piller av den anledningen, så jag förstod nog att jag skulle få det lite tufft, men illamåendet i sig gör ju inget, det är bara det dåliga samvetet för jobbet som gnager så. När slutade ert illamående? Och vad har ni för tips?

2014-06-09
lisbon
lisbon
Bebis på 1 månader

Ja. Min barnmorska säger till mig att jag måste tänka på mitt barns bästa, och det bör ju vara en självklarhet!

2014-08-01
lisbon
lisbon
Bebis på 1 månader

första veckorna orkade inte att jobba mer än 4 timmar per dag trots att kortaste arbetsdag för mig är 7.5h. varje morgon tvingade jag mig ur sängen till jobbet (som tur ligger 20 min ifrån mitt hus) men sen när illamåendet gick över någonstans v.12 så kändes det helt normalt igen att gå till jobbet och anstränga sig lite extra.enda problemet är att man blir HELT slut i kroppen när man kommer hem och enda tänker på är att slänga sig i soffan och vila. tyvärr missade jag oftast middagen och kvällsmaten,det blev mer än 5 tim mellanrum på matintaget, vilket gjorde att jag blev ännu mer trött och orklös. man känner sig lite ego när man är gravid men samtidigt det är enda alternativet ibland för att kroppen inte ska ge upp helt

2014-08-01
ulviyya
ulviyya

Usch, stackars, jag lider med dig! Grejen är ju att man blir ju helt slut i hela kroppen, yr och trött av att konstant spänna sig i illamåendet. Mitt illamående är som sagt hanterbart nu, mår fortfarande illa, men kan åtminstone åka till jobbet, och jobba (woho!), men då får jag vila emellanåt, småäta och sova på rasten och så. Men jag är så tacksam för att jag slipper vara sängliggande hela dagarna.

Men har det gått i vågor för dig, eller är det sämre nu än det har varit?

2014-07-20
lisbon
lisbon
Bebis på 1 månader

Jag är i vecka 23 nu och är helt sjukskriven för tillfället. Har varit sjukskriven mer eller mindre sedan V6 pga illamående (så att jag var sängliggandes) och nu på senare har även gallan börjat krångla! Men jag känner igen mig i det du skriver, att vara oduglig och inte kunna jobba. Nu är jag väldigt tacksam över att ha en chef som är väldigt förstående och samtycker helt med min sjukskrivning, men trots detta tänker jag ofta på jobbet. Och inte tala om hur oduglig jag känner mig hemma då min man får i stort sett göra allt, för ett halvt varv med dammsugaren så måste jag lägga mig ner och vila. Här hjälper heller inta tabletter, åksjukeband eller småätande..känns lite hopplöst ibland!! Men hoppas innerligt att det släpper för dig :)

2014-07-20
MSjöstrand
MSjöstrand

Haha, det är sant! :)

2014-07-20
lisbon
lisbon
Bebis på 1 månader

Min kille brukar säga när jag e deppig: vänta bara,du ska nog få arbeta,i sisådär en 35 år till😂så rätt!! Sen är alla olika (tacka Gud för det) så må bra,ta hand om er å snart får man ju fullt upp ändå å då tror jag man glömt hur man kände inför sjukskrivningen☺️💜

2014-07-20
8kee6
8kee6

Ja, dessutom det! Det är ju liksom FAKTISKT inte bara sig själv man tänker på (även om det ändå hade varit helt omöjligt att komma iväg till jobbet), utan ett oskyldigt BARN som också påverkas om man inte är rädd om sig.

Tack för fina ord, ta hand om dig och låt din sambo göra det också. Vad dom tycker på jobbet kan man inte förändra, det finns alltid människor som inte kan förstå varandra, man får vara glad att man inte är sådan själv - och det viktigaste av allt - försöka vara glad för den här tiden i livet! Krya på dig! Kramar!

2014-07-20
lisbon
lisbon
Bebis på 1 månader

Känner precis som du!! Skäms ögonen ur mig för att vara sjukskriven!! Klart jag vill jobba om jag kunnat och tycker människor (inte alla) kan vara så elaka!!! Har en sambo som stöttar mig dock och påminner ofta om att detta är bäst för mig å bebisen i magen!! Hoppas det går bra för dig på jobbet!! Styrkekram💜

2014-07-20
8kee6
8kee6

Tack ni som gav konkreta råd och stöd (vilket ju var allt jag ville ha).

Blir förvånad över att vissa kvinnor ser det som en rättighet att vara rent ut sagt elaka när någon inte ser annan utväg än att be om stöd på ett Internet-forum. Det verkar finnas nån sorts prestige i att vara superkvinna när man är gravid. Jag SA ju att jag var oduglig till att jobba och att jag skämdes ögonen ur mig, men ändå inte kunde jobba. Tänk att man ska behöva bli uppläxad som en snorunge som skolkar, känna att man utnyttjar sin graviditet till att slippa jobba, känna att jag minsann inte mår dåligt nog för att ha rätt att vara sjukskriven. Som tur är läste jag inte de inläggen vid tillfället, och är glad för det, för då hade jag brutit ihop helt.

Kan tillägga att jag är ensamstående, och har inget stöd, och att min PAPPA fick sätta sig på tåget och åka 30 mil för att ta hand om mig, laga mat till mig och ge mig medicin, så att jag kunde komma iväg till jobbet. Min läkare ville sjukskriva mig ytterligare några veckor, men jag grät och sa att jag måste iväg för att jag skämdes så. Nu jobbar jag 75% och mitt illamående är hanterbart.

PS. Jag fick 10.000 i lön den här månaden och har en hyra på 7.500:- Min semester innebär att jag inte kan göra NÅGONTING. Så mycket var min "lathet" värd. Så snälla, tänk efter innan ni känner behovet av att racka ner på varann. När jag går in i det här forumet så är det för att stötta eller bli stöttad, allt annat är ju sjukt.

2014-07-20
lisbon
lisbon
Bebis på 1 månader

Har tyvärr inga andra tips mot illamåendet än de du fått.. Småät, vila och framför allt: släpp jobbet! Låter sjukt som nån skriver att hoppa av bussen för att kräkas och sen springa vidare för att inte komma sent till jobbet.. Felprioriterat och töntigt att försöka hålla uppe nån fasad tycker jag. Är man gravid är väl de viktigaste att ta hand om sig själv och bebisen i magen, inte ett jobb..!??

2014-06-29
linda82f
linda82f

Dom får ju inte sparka dig för dd första pga graviditet . Men förstår din frustration.

Hur motsägelsefullt det än låter- så mat lindrad. Små mellanmål osv att hålla sig mätt-magen har något att jobba med liksom.
Annars för mig hjälpte de att vara sysselsatt och äta ca varannan timme något lätt:)
Yoghurt, frukt, fil, smörgås, flingor, müsli osv:) sen riktig mat såklart.

2014-06-28
Rjellis
Rjellis

Under den här graviditeten har jag varit föräldraledig, jag kunde inte ens ta hand om mitt barn för jag spenderade så mycket av dagen på toaletten. Sambon fick till slut stanna hemma å vabba för jag hade vätskebrist å inget jag fick i mig höll sig inne, inte ens om jag åt direkt efter att jag kräktes. Vätska på tom mage gjorde det bara värre å kom ut desto fortare. Att springa å kräkas flera gånger medan man försöker mata sitt barn eller byter bajsblöja va heller inte hållbart då risken fanns att han utsattes för fara om jag skulle vända ryggen till medan han låg på skötbordet. Det var helt ärligt den värsta tiden i mitt liv, jag går hellre igenom tusen förlossningar, till å med fler, men illamåendet å den brist på ork man fick pga näringsbrist va helt förlamande. Om jag inte ens kunde ta hand om mitt barn tror jag knappast att jag hade klarat av att ens ta mig till mitt jobb om jag hade jobbat. Kan därför säga att jag ändå tar åt mig när andra inte kan visa förståelse. Kände mig under den tiden som världens sämsta mamma som inte kunde leka, mata, byta blöja eller natta mitt barn pga illamåendet, jag grät nästan varje kväll för man kände sig så fången i sin egen kropp, man kunde inte styra sitt mående alls. Inga tabletter hjälpe, inga små tips å trix som andra föreslog funkade, kändes bara så oerhört hopplöst å jag funderade mycket på om de ens va värt att gå igenom allt de där. Nu när de e över å jag har 12 dagar kvar till bf så e jag så glad över att man e så nära mållinjen, kommer behöva fundera flera gånger om ifall de där e något jag klarar av att gå igenom igen (inget säger ju att de kommer va lika illa igen, men de kan å andra sidan också bli ännu värre). Alla upplever det olika å har olika grader av illamåendet å olika höga smärttröskelar, jag anser mig klara av smärta väldigt bra, men just de illamåendet var det värsta jag gått igenom i hela mitt liv, å då lägger jag även på känslan man fick när man inte kunde ta hand om sitt barn å han grät bredvid mig å klättrade på mig när jag va hukar över toaletten å kräktes å han bara ville ha uppmärksamhet å närhet av sin mamma.

2014-06-28
stiina123
stiina123
Bebis på 7 månader
Ett fel har uppstått, försök igen senare.
Laddar...