Varför?
Hej! Jag och min man fick vår andra son den 23 jan. Det började med att jag inga värkar hände på hela dagen. Vi åkte in till sjukhuset,de undersökte mig. Allt gick så fort, de sövde mig och tog ut vår son. Han var livlös,de fick hjälpa honom att andas och förde honom till neo avdelningen. Nu andas han själv och är vaken mera. Men han har ett hjärt problem... Vi har nu legat inne i en månad på söndag. Och vi vill bara hem med honom. I mitt huvud går tankarna bara runt, är det mitt fel? Vad kunde jag ha gjort för att undvika detta? Det känns som om det är mitt fel..
Det är lättare att sitta här hemma och skriva om det. Idag hade de tagit bort kanylen från halsen, det var en stor lättnad och jag blev glad:-) så idag har Olle som han heter legat på min mage och myst:-) helt underbart
Jag har pratat med en psykolog men vet inte om det hjälper. Har svårt att öppna mig och berätta hur jag känner.
Klandrar förstås inte dig för dina tankar, insåg nu att det kunde låta så. Menar att det är märkligt att det inte verkar som att du fått ventilera dina funderingar och din oro och fått svar på dina frågor efter så lång tid.
Menar förstås läkarsamtal och inget annat.
Vet inte var du bor, men jag jobbar på neo och undrar hur du en månad efter förlossningen kan ha såna funderingar. Har ni inte haft läktarsamtal där du kunnat ställa dina frågor? Be annars om ett riktigt läkarsamtal där du, barnets pappa, läkare och sjuksköterska sitter ner i ett enskilt rum och pratar. Kurator hoppas jag verkligen att du redan blivit erbjuden.
varför skulle det vara ditt fel? Prata med kurator och psykolog redan nu, det kan inte vara bra att ha sådana tankar.
