App icon

LiberoKlubben

Libero Sverige

Installera
 

Att vara eller att inte vara... osv...

Jag och min sambo har varit tillsammans i lite drygt 10 år, vi träffades under gymnasietiden. Nu väntar vi vårt första barn och SOM jag har längtat!! Jag har tjatat i flera år och min sambo gav till sist med sig, men det var ändå jag som tog det riktiga beslutet. Ungefär en gång per år så får jag en förhållandekris. Älskar jag min sambo, vill jag leva med honom resten av livet? Borde jag inte vidga mina vyer eftersom jag bara haft två förhållanden, varav det första var ett 4 månaders helvete, så det borde egentligen inte räknas. I slutet av varje kris så kommer jag ändå fram till att jag älskar min sambo och att han är bäst helt enkelt. Jag har under hela graviditeten varit väldigt glad, men samtidigt väldigt ambivalent. Jag har sagt att jag aldrig skulle göra en abort, men jag har funderat på det mycket den senaste tiden. Jag vill inte göra abort, men ser det ändå som en utväg... om ifall att...  Jag trodde att min största ångest skulle kretsa kring förlossningen och att när jag väl blev gravis skulle jag bli livrädd. Inget av detta har skett. Däremot så har jag väldigt mycket ångest över hur vår ekonomi skall bli när jag ska vara mammaledig. Och det skall tilläggas att vi har stabil ekonomi och att vi båda tjänar runt 25 000kr i var.  Jag får också "ångest" av att tänka att jag ska uppfostra ett barn, att inse att jag kommer att bli äldre, att jag ska leva med min sambo resten av våra liv (jag ÄLSKAR honom 3). Att det blir mycket jobbigare att separera när vi har ett barn, än om vi gjorde det innan. Vi båda är skiljsmässobarn och detta har fått mig att tvivla på livslång kärlek :( Jag vet inte var denna ångest och dessa tankar kommer ifrån? Kanske är det hormoner eller så är det bara existensiella frågor? Jag känner mig ensammans i hela världen kring detta. Någon som har samma tankar som jag?

2013-11-12
MichaelaT
MichaelaT

Så tänkte jag hela tiden när jag väntade sonen. Hormoner, dessa hormoner!! Jag tänkte också ofta ifall jag själv dög och att han snart kommer lämna mig för jag är så stor och orkeslös o magen osv..

2013-11-14
jessicamalin
jessicamalin

Jag tror det är normala tankar. särskilt när man blivit tillsammans som unga och liksom inte provat det här med förhållanden direkt. man har inte något att jämföra med i utan istället jämför man med sånt man läser och hör osv. Det är klart det är svårt att veta saker utan erfarenhet. Det gäller ju i allt egentligen.
Att gå barn blir ofta en form av kris för förhållandet. ibland något bra ibland något dåligt. barnet i sig tror jag aldrig att någon kan ångra däremot kan man nog ångra Hur man behandlar varandra under det första året att vara ärliga mot varandra och tala öppet om bebiskänslor ångest osv tror jag är viktigt. Att man inte måste vara lycklig första tiden. Att man får tycka omställningen är svår osv. Alla hanterar vi föräldraskapet olika.
För mej tex kom det som världen naturligaste grej och jag var superlycklig medan min man inte alls reagerade på samma sätt.

2013-11-14
osisen
osisen

Tack för era svar! Skönt att höra att det inte bara är jag :)

Jag tror att anledningen till mina årliga kriser är att jag inbillar mig att min sambo är för bra för mig, att jag inte förtjänar en så bra kille. Jag vet... vi har varit tillsammans i 10 år, skulle han vilja lämna mig så hade han gjort det... Mitt förra förhållande bröt ned mig totalt och jag är glad att jag tillslut tog mig ur det, mycket tackvare min nuvarande sambo 3 

Min kris handlar nog mer om mig själv än om mitt förhållande... jag har nog kanske inte bearbetat allt än... jag har exempelvis inte kunnat förlåta mitt ex för hur han behandlade mig, inte för att jag borde det... men jag har nog inte berättat för honom helt och hållet hur illa han behandlade mig... och det beror nog på att jag tror att han skulle njuta av det... 

Jag har tänkt mycket på min "ångest" de senaste dagarna och har redan lugnat mitt sinne något. Att bara kunna prata om det betyder mycket! :)

Jag tror inte heller att gräset verkligen är grönare på andra sidan och jag ska försöka återfå tron på livslång kärlek. För jag tror på kärlek vid första ögonkastet, så var fallet med min sambo 3

2013-11-13
MichaelaT
MichaelaT

Kommentaren har tagits bort av författaren.

2013-11-13
MichaelaT
MichaelaT

Jag har haft samma tankar. Varit ihop med sambon i 11 år, mitt första förhållande. Det är nog sån jag är bara. ;) Men man måste väl inte hålla ihop hela livet för att man har barn tänker jag. Det blir som det blir typ, inte lönt att ha panik över det egentligen. Så försöker jag tänka. :)

2013-11-12
hamuchi
hamuchi

Jag och min sambo har varit tillsammans sen vi va 16 år. Idag är vi 25. Vi fick vårt första barn i augusti. Under alla dessa år vi har varit tillsammans så har jag också fått sådana tankar! Men det har alltid slutat med att jag vet att jag älskar honom! Jag tror att det är bra att få sådana tankar å känslor någon gång ibland för då tänker man igenom sitt förhållande och får reda på hur man känner! Alla känner så någon gång under ett förhållande! Jag skulle aldrig lämna min man, jag vet att gräset är inte grönare på andra sidan! Jag är också skilsmässobarn å min störtats rädsla är att min dotter också ska bli det, samtidigt så vill jg inte att hon ska växa upp i ett hus med en massa bråk! Jag tycker att du ska fundera på hur du mår å vad du känner! För om du är lycklig så kommer ditt barn vara lycklig! Och det är de som är viktigast :) och tro mig, du är inte ensam ;)

2013-11-12
Cecilia330
Cecilia330
Barn på 3 år och 2 månader
Ett fel har uppstått, försök igen senare.
Laddar...