App icon

LiberoKlubben

Libero Sverige

Installera
 

Feedback

Jag håller på att skriva en bok om de upplevelser jag varit med om under min graviditet, förlossning och vårdtid. Om ni/du vill får du gärna läsa det utkastet jag skrivit och laggt ut som en berättelse. "Det alla pratade om..." och gärna lämna feedback. Syftet med boken är att den på ett eller annat sätt skall kunna hjälpa andra som är i samma/liknande eller bara en svår situation att inte känna sig lika ensam och kanske klara sig igenom det lättare. (Det jag har laggt ut är "ett kapitel" och inte hela boken.) Var gärna öppna så kan jag redigera och korrigera så att man får ut mest av historien. :) Kram på er

2013-07-17
RallyD
RallyD

Tack för stödet :)

Låter spännande :)

Du verkar dock besitta en hel del kunskap och erfarenhet :)

2013-07-21
RallyD
RallyD

Många stora får avslag i början. Bara att fortsätta!

2013-07-21
solskensmamman
solskensmamman

Inte egen erfarenhet, men bekanta som gett ut böcker på 'riktigt' förlag och även en ingift släkting som precis skickat iväg till förlag och väntar på besked. De har tänkt att om de får avslag så kanske de ger ut själva, att ge bort i present osv. För BoD säljer väldigt dåligt trots att de försöker få det att verka bra... Man får mest se det som ett sätt att få bra presenter till släkt och vänner....

2013-07-21
solskensmamman
solskensmamman

Tack snälla. Kollade upp sidan skall börja ringa runt på måndag och höra mig för vilken variant av manuset de olika förlagen vill ha, eftersom det inte r klart än. :)

2013-07-21
RallyD
RallyD

Nej du har rätt det var inte gratis. :/ och jag lär behöva hjälp. Trotts stavningsprogrammet har jag lite lätt dyselexi så det blir inte helt bra. Tack för dina råd. Du har helt rätt. Det är ju egentligen ganska självklart. Men jag är nog lite rädd att få avslag... Du har erfarenhet av det här, med att ge ut böcker och så?

2013-07-20
RallyD
RallyD

Kanske detta kan hjälpa

2013-07-20
solskensmamman
solskensmamman

Man tar kontakt med riktiga förlag som ger ut böcker. Kolla på dina böcker hemma vilka förlag som gett ut dem. Slår vad om att det inte är många (antagligen inte en enda) som är BoD. Min erfarenhet av BoD är att det är dålig layout, så det blir svårläst. Oftast är det tex små marginaler och tätt på sidorna. Ett riktigt förlag hjälper också till med feedback på text, stavningskontroll osv. Tror inte BoD gör detta (iallafall inte gratis).

2013-07-20
solskensmamman
solskensmamman

Tyvärr var detta som alla andra "fiktiva" yrken, först producera sedan får jag betalt per procent. I alla fall mad de jag pratade med på BoD (Books on demand). Men det kanske fins andra vägar att gå? vet inte riktigt var jag skall söka den kontakten i så fall?

2013-07-20
RallyD
RallyD

Få (inte gå... betalt alltså)

2013-07-20
solskensmamman
solskensmamman

Vad menar du med att det inte var så dyrt? Man brukar väl gå betalt? Inte betala...

2013-07-20
solskensmamman
solskensmamman

4 kapitel är färdigställda. Då är det bara resten kvar :) vet på ett ungefär nu vad det kommer att kosta. Var inte så dyrt som jag först trodde. Hoppas att den kommer att hjälpa i framtiden :)

Det tar på en ibland när man sitter och skriver... man går liksom tillbaka i tiden, i känslorna, minnen som man till vis del jobbar för att komma över. Snart kommer man nog till den punkten att det går över... men det tar tid...

2013-07-20
RallyD
RallyD

Det lovar jag. Tack för all er hjälp stöd och motivering :) Det betyder enormt mycket. :)

2013-07-18
RallyD
RallyD

Du måste skylta med boken när den är klar.! Vill inte missa den för allt i världen.. Trodde bara det var jag som hade så dåligt samvete över att inte kunna bära mitt barn i magen som nu tvingas att ligga på neo...

2013-07-18
josefinejimmy
josefinejimmy
Barn på 2 år och 3 månader

Tack vad ni är snälla.

Pratade med ett förlag igår. Så nu sitter jag mellan amning, matning och blöjbyten och försöker skriva ut en bok. Än så länge har jag ett snällt och lungt barn, :) om än inte så lite snorig... :/

2013-07-18
RallyD
RallyD

Oj vad jag känner igen mig! Jag hade köpt boken med en gång!

2013-07-18
josefinejimmy
josefinejimmy
Barn på 2 år och 3 månader

Jättebra!

2013-07-17
Idussen
Idussen

Jösses vad duktig du är på att skriva! Jag vill också läsa mer!

2013-07-17
Hnoss
Hnoss

Säger precis som de andra: du kan verkligen skriva...vill också läsa boken :-)

2013-07-17
Blomman79
Blomman79

Åh jag vill läsa mer! Du är ju grymt duktig!:)

2013-07-17
Jeanette199
Jeanette199
Barn på 2 år och 4 månader

Tack för ert stöd.

Samemamma jag mstänker at du redan vet att förbindelserna i norr är glesa så nej. Hon palrade sig med bil tbx till kalix först, hämtade min lillebror och satte sig sedan på första bästa tåg från luleå. Skall tänka på att vara mer tydlig :) Tack.

2013-07-17
RallyD
RallyD

Tack CC Tang. :) då vet jag att det är värt att satsa på :).

2013-07-17
RallyD
RallyD

Håller med Lilja85, man vill fortsätta läsa..

2013-07-17
CCTang
CCTang

ha ha såg nu att jag skrev bågon istället för någon... det är inte lätt!

2013-07-17
solskensmamman
solskensmamman

Tack solskensmamman :) ska titta på det!

Lilja85, tack va roligt att höra. :)

2013-07-17
RallyD
RallyD

du kanske ska stavningskontrollera det?9

tex:

medecinen (medicinen)  hjälper att hålla det i chack (schack)

Det ovisa (ovissa) , skrämmande som jag inte vet något om skulle skett idag!

Jag är u (ju) sjuk i huvudet, måste jag tänka på det nu?

Karln håller mitthuvud (mitt huvud)   och strucker (stryker) över tinningarna. "konstigt att det är bommull (bomull) de använder som tvättar av magen (syftningsfel?), kylan från spriten som rinner, men smärtan käns (känns) att känna (märklig mening)

 

 

det är spännande, men så många stavfel att läsningen hakar upp sig. be bågon hjälpa dej ifall du inte klarar det själv.

lycka till!

2013-07-17
solskensmamman
solskensmamman

Jag tittade ut genom fönstret. Jag såg husen och trädtopparna. Om jag ställde mig vid fönstret och öppnade det lite grand för att få in en liten sipp av den friska kalla luften. Tittade jag ner svindlade det över reflektionen över hur högt det var. "Kanske man borde hoppa..." Tanken slås bort. Inte första gången, förmodligen inte sista heller. Det enda jag har sett är tiden som passerat utanför fönstret. Har varit instängd här i snart 4 veckor nu. 

"Visst är det vackert väder?" 

Jag vänder mig mot den glada barnmorskan som kommit in genom dörren. Jag ler mot henne. Hon och alla som jobbar här är de som är mitt största sällskap och som hjälper mig att härda ut, genom att bara finnas. 

"Jo det är väll det. Är det fullt upp idag?" 

"Nejdå inte alls, ronden är påväg, så de kommer snart och pratar med dig så får vi se hur planen ser ut idag." 

"Det låter bra." 

"Nu ska vi sätta på CTG:t så får vi se hur den lilla mår idag." 

Jag drar upp tröjan och hon kletar på gelen på plattorna. Det är iskallt på magen och när hon väl hittar de små hjärtljuden som trummar på i 135 känner jag hur det sparkar mot plattorna. Det är visst en till som reagerat på att de är där. 

Hon lämnar rummet. Tankarna vandrar iväg på det jag läst i en artikel om hajungar, de kan via ljudvågor märka om det fins rovdjur utanför när de ska kläckas, därför lägger de sig helt stilla för att inte upptäckas tills faran är över. När faran simmat bort kämpar dom sig ur sina ägg. 

Trots att det sker små ändringar per dag, känns det ändå som att allt bara står och stampar i oro. Jag strycker över magen. "Jag är glad att du mår bra i alla fall." "Atreiu, min lilla krigare." 

Dörren öppnas och läkare, barnmorskan och en sköterska kommer in. 

"God morgon" 

"Jaha vad lyder doseringen idag?" 

Läkaren och de andra ler. 

"Ja vi tycker nog att det börjar närma sig. Dina värden är inte bra. Än är det gränsfall. Vi överväger hur vi skall fortgå. Ju längre barnet stanna ri magen destå bättre är det. Så det är din hälsa som avgör hur länge vi väntar. Eftersom så vitt vi kan se så mår barnet bra. Det är dig v är oroliga för. Så vi sätter dig på fasta idag och ser vad blodproverna säger frampå dagen." 

"Ok. Det låter rimligt." 

"Ditt blodtryck är ännu för högt men medecinen hjälper att hålla det i chack. Men vi kan inte vänta länge till. Jag har pratat med avdelning 11 neonatal och förberett dem på att du kommer." 

"Det låter bra." 

"Har du några egna frågor nu?" 

Skallen är tom. Även om jag hör vad de säger känner jag själv att jag bara försöker hålla balansen och skenet uppe. Var stark. Ändå förstod jag inte den fulla innebörden av det hon sa. 

"Nej jag tror att jag har förstått allt. Det låter som en logisk plan." 

Det lämnar rummet. "Jaha ingen mat. Skönt på ett sätt... Du vet att jag tvingar i mig den bara för din skull va?" Jag strycker på magen och jag ser hjärtljuden gå ner till 110. Omedvetet håller jag anden tills de går upp till 132." "Nuså." 

Jag andas ut. Det har blivit så tungt att andas. Eftersom de kommit så gradvis så har jag inte reflekterat över det förräns nu. Mardrömmarna var över mig under natten. Vaknade med andnöd och trodde jag skulle drunkna. "Men det är vår hemlis. För vi vill ut härifrån. Blodtrycket, proteinerna i pottan som man måste springa med genom korridorrerna och blodvärdena är det som bestämmer om vi får komma ut härifrån. Å vi vill ut. Jag är ledsen älsklingen men jag är inte redo för det här än." 

"Är vi färdiga?" 

Jag torkar diskret bort tårarna och nickar. Hon kopplar bort CTG:t och rullar ut vagnen. 

Jag drar ett djupt andetag och reflekterar åter över hur tungt det går. Känslan av att blåsa så det blir krusningar på en vattenyta, fast det är inne i kroppen i stället när jag andas, så jag hör vibrationerna. Jag sätter mig upp.  

"Atreiu, vi måste klara det här." 

Tyngden i bröstet känns värre. Jag ställer mig demonstrativt upp. Biter ihop och grimagerar av smärtan från benet. Jag tittar på monstret i spegeln som uppsvullet och fult glor tillbaks. "Vem... Nej VAD är det där? Jag vill inte anklaga dig men hur kan du som är så liten bidra till det här... Alla som pratar om barn och gravida pratar om något vackert och ömt. Det här sa man inget om, bortsett från på tv:n och då är havandeskapsförgiftning lika med döden och fadern måste välja mellan moder och barnet. Önskar jag kunde känna trygghet i vad det valet skulle bli. Önskar jag vore starkare. Är det för att jag har så många andra allergier som det här händer?"Alergisk mot sitt eget barn. Hur sjukt låter inte det?"" 

Mobiltelefonen som ligger på det rullbara bordet tillsammans med korsordstidningar, lapptop, hårborste, medeciner och tandborsten ger sig till känna. 

"Hej älskling, vad gör du?" 

"Hej, ja inte mycket." 

"Inte mycket.. nej det är klart, Vad säger de då?" 

"Att jag skall fasta så ska de se vad proverna säger sen." 

"Du måste vara rätt van att bli stucken nu va?" 

"Jotack, levande voodoodocka. Är du spännd inför jobbet då?" 

"Ja det ska bli intressant, tor det kommer bli jätteroligt. Ska bli så skönt att få jobba med något som man vill." 

"Jag är glad för din skull. Hoppas det går bra." 

"Det gör det. Men hör av dig om det blir något nytt så hörs vi sen." 

"Ok." 

"Puss" 

Det karaktäristiska ljudet av att telefonen läggs på med ett blippande ljud triggar saknaden. "Världen utanför känns så avlägsen. Kan inte låta bli att känna sig utanför. Livet fortsätter utan ens inblandning precis som om man vore död. Alla de små sakerna har helt plötsligt blivit så viktigt och värdefullt. Ett besök, ett samtal, ett engagemang från någon som bryr sig." 

Jag stirrar i väggen mot rummet intill, jag hade en vän där inne som har fått vällsignelsen att åka hem. Hon var i v 37. 

"Undrar vad hon gör nu, hon som var inne för samma som jag. Hon har fått en liten flicka. Det var så roligt att hon kom in och sa hej innan hon åkte hem. Jag är så glad för hennes skull. Hon hade en sån söt liten flicka. Och ett så spännande liv hon har levt. Kommer vi också få ett spännande liv, eller hoppas vi på för mycket då?"  

Jag lägger mig i sängen och stirrar i taket. 

"V 28+5. Från v 25 har vi kommit långt. Men vad är värst? Att stanna här tills du är fullgången eller ta ut dig nu och vara fast på neo på obestämmd tid?" 

Det blir tungt att andas igen. Jag sätter mig frustrerat. "Hur ska jag kunna sova när jag inte kan ligga ner och andas?" 

Jag tittar på benen. Foledena är så svillna att det blir 1,5cm jack in i fotlederna efter resåren på strumporna. Jag vänder bort blicken i avsmak. "Jag är verkligen grotesk! Jag älskar inte mig, så hur skulle någon annan kunna göra det? Över mitt förstånd." 

Det knackar på dörren och sköterskan kommer in. Hon ler tröstande och säger: 

"Det är lika bra du går och tar dig kvällsmat. Det blir inget snitt idag." 

Jag ler och säger ok. När hon stängt dörren faller polleten ner. "Snittas idag? skulle jag snittats idag?" Paniken rinner över mig. "Det ovisa, skrämmande som jag inte vet något om skulle skett idag! Varför fattade jag inte det i morse?" 

"Hur skall jag klara det här? Jag som tyckte början var jobbig, när barnmorskorna var gulliga och gav mig hopp om att kanske åka hem idag, så kommer läkaren och frågar var jag fått den villfarelsen ifrån?" 

Jag ringer och berättar för karln. Han blir paff och kan inte tro det och undrar om jag är säker på det. Jag konstaterar att det blir nog förmodligen imorgon eftersom de hade tänkt sig idag men jag ringer när det blir. Jag anstränger mig för att hålla mig saklig och lugn i telefon. "INGA kännslor för det blir bara mer outhärdligt. Ensam stark, ensam stark..." 

Mardrömmarna är påväg att kväva mig, jag vaknar av att det gör ont och är tungt att andas. Jag sätter mig upp och drar in luft, men det är som att andas utan syre. 

På morgonen kommer läkern in och säger att vi inte väntar längre nu. Hon lyssnar på lungorna och konstaterar att jag fyllt halva lungan med vatten. Hon doserar fasta och förberedelser inför snittet. 

Barnmorskerna stannar kvar och sätter på mig kateter. Högst obehagligt. En sköterska kommer in och sätter in en PVK i handen. "Jag vill inte, ta mig härifrån, jag klarar inte det här!" 

Jag ringer till karln och till mamma. Mamma som är i Happaranda och handlar säger att det kommer att gå bra. Jag hör att hon blir stressad."Jag kommer så fort jag kan." 

Hon släppte faktiskt allt hon hade och satte sig på tåget. Men detta visste jag intet av då. Karln steg innanför dörren strax efter transportören som kom och hämtade mig. "Nu skall vi till förlossning. Det luktade slakthus där. Jag är u sjuk i huvudet, måste jag tänka på det nu? Om jag rullar ur sängen nu kommer någon att märka det då? Märks en flodhäst om den rullar ur en säng?" Paniken och rädslan tar ut sin rätt och jag gömmer ansikter för att inte visa att jag gråter. "Ingen sa att man blir rädd. Ingen sa att det är ok att vara det." Jag tittar på väggarna, tavlorna och lamporna som passeras. När jag ligger där i sängen som rullas fram kan jag inte hjälpa att undra "Kommer det här vara det sista jag ser och är med om?" 

Vi styr in i ett rum. Karln tas åt sidan. Han måste byta kläder innan han får komma in. En till PVK installeras på mig, denna gång i armvecket."Hur klarar man av det här när man inte får eller kan böja på armen. Tänk om nålen går av inne i armen om jag råkar böja den!" 

Narkosläkaren som skall ge mig bedövningen kommer in. 

"Går det bra morsan?" 

Jag nickar. Så får jag hjälp att lägga mig på sida. Stel som en pinne, fastnålad i armarna som Jesus på korset och tungt att andas. Jag får inte luft. Nu ska vi sätta bedövning.  

"Du sticker bra en gång!" 

"Det kan jag inte lova, då måste du ju ligga still fattar du väll. Nålen skall ju träffa i ett knappnålshuvuds passage vet du, beroende på hur mycket du kutar ut ryggen." 

Sköterskan börjar lyfta min arm och böja den för att hjälpa mig över helt på sidan. Jag får panik och är påväg att klappa till henne. "Tänker hon bryta av nålen i armen på mig?". Stelt vrider jag mig, utan att böja armen, helt på sida. Så kutar jag, jag spänner ut ryggen tills jag känner at det gör ont, så kutar jag lite till. Jag vågar inte se nålen. 

"Bra morsan, kan du ligga sådär är det perfekt." 

"Nej det ser bara ut så. Stick in den nån gång, jag kan väll inte ligga så här hur länge som helst." 

Nålen går in och jag känner att den tar emot ryggkotan. Den skrapar emot och går sedan emellan. 

"Känner du något?" 

"Ja det blir kallt. Det domnar i fötterna." 

"Bra, då kom vi rätt." 

Tiden går och det känns som en evighet innan de börjar. Paniken blir bara värre. Jag får bara tyngre och tyngre att andas. Narkosläkaren kommer med en slang med syrgas som han håller framför näsan. Det är så lite att det är knappt märkbart. Karln håller mitthuvud och strucker över tinningarna. "konstigt att känna att det är bommull de använder som tvättar av magen, kylan från spriten som rinner, men smärtan käns inte." Han beordrar på morfindos på morfindos. Jag får en kall handuk på pannan. "Tänk inte, snart över, tänk inte, bryt inte ihop. Var stark, behåll lugnet Tänk inte på andningen!" 

Ett splatschande ljud hörs när fostervattnet åker i golvet. Jag ser karln som står upp och kikar över duken för att se. Jag avundas honom. Strax efter hörs ett litet gny. Sen hör jag bara att de springer iväg med det som de berättar för mig är en fin liten pojke. En barnmorska från neo kommer och gratulerar och talar om att han mår bra. Jag anstränger mig för att andas. Tankarna geggar ihop sig och allt jag kan känna är en avsaknad av känslor. "Var är det mäktiga? Det speciella? Det häftigaste av allt som är så vackert att det inte kan beskrivas i ord och ingen som inte varit med om kan förstå? Varför är jag så kall?" Jag känner att jag börjar frysa och illamåendet smyger sig på och det som tidigare kändes som en evighet kändes nu ännu längre. Det kändes som att de höll på att slita och dra i mina lungor. 

"Vad gör de?" 

"De håller på att masera och knåda ihop livmodern igen, så att de kan stoppa tillbaks den igen." 

Bilden av att var uppsprättad med halva inälverna utanför kroppen dyker upp i huvudet. "Var är det fina i det här?" Illamåendet eskalerar och jag anstränger mig till max för att inte kräkas. "Jag behöver inte vara raketforskare för att räkna ut att spy nu, inte är en bra grej." Jag är spänd som en fiolsträng. 40 oändliga minuter tog det att sy ihop mig. Jag fryser så jag hackar tänder. 

Jag blev skjutsad till uppvaket. Där fick jag mer morfin. Karln kommer in. Han ser så glad och lycklig ut. 

"Han är jättefin."  

"Mår han bra?" 

"Han mår bra!" 

"Hur mår du?" 

"Jag mår bra!" 

Jag får det första att dricka på flera timmar. Jag är så törstig. Jag dricker försiktigt 3 glas magjuice med is i. Blodtrycket ser bra ut. Jag suger på isbitarna och njuter av att känna vätska i munnen. 

"Hur går det här då?" 

Läkaren som har sicksackat mellan alla sängarna i salen tittar på mig. 

"Jo det känns bättre, men jag är lite stel. Hade känts bättre om jag hade kunnat röra och böja armen." 

"Nu förstår jag inte?" 

"PVK:n i armveket." 

"Men det är bara en slang vet du så det är inget farligt att böja armen." 

Karln börjar skratta. 

"Trodde du att du inte kunde böja armen? Det var därför du såg så stel ut!" 

Jag känner mig som en jubelidiot. Jag borde nog ha fattat. "Men men, bättre sent än aldrig antar jag." 


Så skeppas jag in till neo. Med säng och allt. 

"Här kommer mamman till Johansson pojken." 

Förkunnar barnmorskan i korridoren. Det är trångt och inredningen påminner om en kontrollcentral i StarWars. Väggarna är av genomskinligt glas. Pysande ljud från apparaterna som sitter fast i taket och styrs med tryckluft. Ett konstant pipande från monitorer och övervakningen som visar hans puls, syresättning och hjärtfrekvens. Jag körs in i rummet mitt emot. Rummet som senare kom att bli mitt nya hem. Vi skulle vänta där tills läkarna var klara med honom. Det dröjde inte länge föräns illamåendet eskalerade och jag kräks och kräks. Karln blir tvungen att gå ut så att inte han också skall börja kräkas. 

Så får vi äntligen komma in en liten stund till honom. Sängen placeras bredvid kuvösen så att jag kan se honom. Jag förundras över det lilla livet som knappt syns för alla slangar och kablar. Jag sticker in handen i kuvösen och rör försiktigt vid honom. Jag vet inte vad jag skall känna eller göra. 

"Förlåt älskade liten." 

Jag tar ut handen ur kuvösen. Jag känner mig så äcklig och ohygienisk. Transportören kommer och hämtar mig och skjutsar mig till kvinnoavdelningen, delen för nysnittade. 

Den natten var en mardröm, jag spydde hela natten. Den natten var bara början på nästa del av resan. 

Så här i efterhand känns det bittert att man liksom inte fick det där första. Se navelsträngen när den klipps, se honom när han kom ut, känna hans hud och höra hans första andetag. Bara att få honom på bröstet direkt efteråt. Men det var omöjligt för mig. 

Jag uttsatte honom för den resan han har fått gå igenom så tidigt i livet. Han förtjänade inte det. 
Det var aldrig han det var fel på. Han har varit stark och duktig hela vägen. Trotts att han fick agera nåldyna, till värre grad än jag. 

Man skulle ju bara gå igenom smärtan för att sedan känna lyckan. Nu vet jag fortfarande inte vad det är... Detta mystiska...

2013-07-17
RallyD
RallyD

Kommer du inte åt min profil? synd...

Bra ide.

Tack :)

2013-07-17
RallyD
RallyD

jag kommer inte in och kan se det...

många förlag vill hellre få in synopsis än en färdig bok ( typ sammanfattning eller idéskiss) kanske du ska skicka in ditt första kapitel - om de vill satsa på boken kan du få betalt för att skriva färdigt den,

2013-07-17
solskensmamman
solskensmamman
Ett fel har uppstått, försök igen senare.
Laddar...