App icon

LiberoKlubben

Libero Sverige

Installera
 

Baby blues... Depression...hjälp?

Hejsan jag misstänker att jag fått en så kallad baby blues... Jag gick igenom en ganska dramatisk förlossning som började med njur krämpor som ledde till en igångsättning som sedan ledde till förlossning som sedan slutade i ett akut snitt ...jag missade den första 3 timmarna eftersom jag blev nedsövd, bedövningen tog inte. Jag känner mig nedstämd och som om ja inte kämpat nog för mitt barn, eftersom Jag inte hade ork att få amningen att funka. Dem pressade mig väldigt mycket till att få amningen att funka på BVC och det är väl bra men det dem inte tycktes förstå var principen att, hur ska jag kunna byta blöja på mitt nyfödda barn när ja inte ens kan byta min egen blöja?(bokstavligt talat det sista). Jag fick även feber och blev sjuk på allt, vilket tydligen är vanligt innan mjölken rinner till. Jag blev tvungen att få blodtransfusion för att få färg överhuvudtaget. Nu känner jag mig som världens sämsta mamma som inte lyckats med något och som har ett självförtroende långt ner i djupet och som till och med får ångest från och till. Ja känner ännu ingen starkare kontakt med mitt barn som nu är en vecka gammalt, vi har varit hemma från BVC i fyra dagar idag. Är jag hemsk? ... Kommer det alltid vara så här?....har jag mist den viktigaste stunden av min dotters liv? Så många frågor och funderingar... Snälla hjälp..

2013-07-12
Akesson
Akesson
Barn på 3 år och 2 månader

Ta det lungt vännen. Du är inte ensam. Låt det få ta sin tid. Tiden läker och helar men det går inte alltid så fort att växa fram. Det kommer. Håll ut bara och focusera på att göra det bästa du kan nu. Bakåt kan du inte ändra.

För det andra så har du redan känslorna för henne utan att du vet om det. Annars skulle d inte ha dåligt samvete gentemot henne. Och om du föreställer dig att du skulle förlora henne skulle du inte klara det utan att då inse att du då skulle förlora något värdefullt. Känslan fins redan i dig. Du vet bara inte om den än, än så länge är den obekant för dig, eftersom den är ny och det kommer den fortsätta att vara ett tag. Tills du känner igen känslan. Men testar du dig själv och dina gränser genom fantasi kommer du att upptäcka hur otroligt mycke du egentligen känner. Det finns redan i dig. Det började redan den dagen du fick veta att du är med barn. :) Var inte rädd eller orolig. Det är ok att känna sig osäker, otilräcklig och vilsen. Du duger som du är och får läka du med. Du behöver också tid. Än så länge vet och förstår du mer än hon, men förstå så mycket som hon gör och dela hennes upptäckter när du är med henne så kommer allt det där du vill se. :) Kram

2013-07-20
RallyD
RallyD

Hejsan och tack alla för era underbara råd, hjälper mig mycket för stunden när jag mår som sämst. Jag tog upp mina känslor på hembesöket utav BVC, hon sa att hon skulle skicka en remiss till deras psykolog, tyvärr var han på semester för tillfället men så fort han kom tillbaka skulle dem fixa en tid. Hon sa även att hon tyckte jag skulle ringa förlossningen och be om att få ett samtal med barnmorskan och läkaren som var med under förlossningen för att få ett mer hum om varför det gick som de gick. Jag kan ibland undra om det var mitt fel att det blev kejsarsnitt, för att jag inte orkade mer men samtidigt vet jag att dem gjorde akut snitt för att Lilys hjärtslag sjönkdrastiskt efter jag hade öppnat mig 7-8 cm på 6 h, livmodern var väl helt enkelt inte mogen. Jag kan även ibland uppleva ångest, speciellt efter jag sovit och Lilys pappa har fått ta hand om henne en stund, vaknar även ofta upp med samvete. Kan ibland känna att så fort jag Inte är med henne så sviker jag henne, för jag har inte lyckats med amningen och den närheten är ju väldigt viktig har man ju fått förklarat. Plus att jag inte känner den enorma glädjen över att vara med henne 24/7 än.... Känner mig hemskt emellanåt.... Det ska ju vara det bästa som finns att få en liten underbar bebis säger dem ju? .... Men när ska det där kärleks bandet komma?....

2013-07-19
Akesson
Akesson

Inte ska du vara ledsen eller ha dåligt samvete gick igenom samma sak med första dottern efter en svår blodförlust så fick jag inte mjölken att rinna till men det är tydligen inte helt ovanligt att mjölken inte kommer igång hjallefall och idag finns det så fina produkter och ersättningar att använda som barnen klarar sig bra på :) 

 

Lita på dig själv och framför allt mår du dåligt ta kontakt med din BM på efterkontrollen eller ring VC så får dem hjälpa dig :) 

 

Lycka till 3

2013-07-15
flickan_89
flickan_89

Akesson, hur är det med dig och hur mår du nu? Har du fått någon hjälp med dina tankar och funderingar?

2013-07-15
RallyD
RallyD

Ingen kommer ta hennes barn. Föelossningsdepressioner är mkt vanligare än man tror men d e en sån skamstämpel på det att kvinnor inte vågar tala ut om d. D e inget att skämmas för o inget man själv orsakat utan en hormonrubbning efter en stor omställning i kroppen. Man har ju faktiskt FÖTT BARN! Sök hjälp! Ibland hjälper d inte att prata m vänner/släkt för de har kanske inte den kunskapen eller förståelsen för att kunna hjälpa.

2013-07-13
Adde86
Adde86

Jag fick inte kejsarsnitt utan blev igångsatt. Men däremot så känner jag igen mig i d andra, med baby bluesen o depressionen. När sonen föddes så tänkte jag -å vad kul, nu är han äntligen här!- men jag kände inte någon direkt kärlek till den lilla individ som precis kommit ur mig. D tog ett tag innan jag insåg att d va vårt barn, bara vårt. När jag kom hem från BB grät jag konstant. Bara någon sa nåt. Släktingar o vänner ringde o ville gratulera men jag kunde inte prata m någon för jag började gråta så fort jag skulle säga ett ord. Detta gick inte över utan jag solde d för mannen när hn sedan började jobba o låtsades som om allt va ok. När han va hemma va jag glad(låtsades vara d iaf) o bär han va på jobbet satt jag bara m bebisen o grät. Han fick heller inte tillräckligt m mjölk från mig hur mkt han än ammade, vilket gjorde att jag kände mig värdelös som mamma, jag kunde inte ens mata mitt eget barn. Sakta men säkert gick jag helt över till ersättning då jag fick en mer nöjd o mätt bebis. På bvc fyllde jag i pappret som alla mammor får fylla i o d såg inte illa ut på papper. När bvc BM sedan kollade igenom pappret o frågade mig om d som stod så brast d för mig o jag började storgråta. Då insåg jag själv att d va dags att be om hjälp. Gick/går på samtal en gång i veckan o d känns bättre o bättre. Min son kom jag närmare med med tiden o nu (3månader o 1dag gammal) är han mitt allt. Jag kan inte beskriva hur mycket den lilla krabaten betyder för mig o jag själv mår bättre. Så mitt råd är: sök hjälp. Berätta på bvc om ALLT som bekymrar o tynger dig. Du kommer få stöd, o får du inte d, så be om d! Hoppas d blir bättre snart.

2013-07-13
Adde86
Adde86

Hitta ditt mål över vem/hur du vill vara och bestäm dig för att inte focusera så mycket på det som gick förlorat, det som är förgånget kan man inte göra något åt, framtiden kan du göra något i.

Lev i nuet, det är viktigt så att du inte gör dig till ett offer för den egna känslan av otillräcklighet. Jag säger inte detta för att vara hård med dig, utan för att du skall överleva.

Du är inte dålig, och det du har missat är inget som ditt barn kommer att minnas i framtiden. Personligen mins jag inte mina första timmar. :)

Som sagt det är för din överlevnads skull. Jag missade den första veckan med min sons liv för att jag blev skeppad mellan andra avdelningar.... Jag vill inte tro att jag har försummat honom.

Banden växer fram med tiden, dom finns förmodligen starkare än du vet om.

Jag kände inte heller någon kontakt i början.

Hela ditt sinne och vet att du är den bästa mamman för ditt barn. Ni är skapta för varandra och kommer att utvecklas tillsammans.

Framtiden är formbar och så ljus som du vill att den skall vara. Med tanke på vad du har gått igenom kommer framtiden bli enkel :)

Du är ju bäst ju, att du har klarat det.

Låt nu bara tiden läka och gör det som käns bäst. Med mycket mystid med dottern så kommer det växa fram. Hon kommer hjälpa dig att hela, men låt henne göra det och inte bli en del av det dåliga samvetet över att man inte fans till.

Jag vet att det är svårt, men jag vet att du klarar det, för jag vet att du vill det. :)

2013-07-13
RallyD
RallyD

Suuuperstar : har du några tips på den biten med närhet? Har samma närhetsbehov här.

2013-07-13
Aleona
Aleona

Jag har precis som dig fött vårat första barn genom akut kejsarsnitt. Blev dock inte sövd. Men fick feber och infektion någonstans i kroppen. Fick stanna längre på bb och jag kände med ångest och panik för amningen. Idag funkar den bra ( hon är 8 v idag). Jag mådde fruktansvärt dåligt första veckorna. Önska jag sökt hjälp redan då.. Men man skäms så otroligt att det är fel på en och man ska vara så himla glad och lycklig när man fått barn. Har precis börjat gå hos en psykolog.. Jag känner att jag inte vill fastna i något träsk.. Det börjar bli bättre och bättre men inte fullt ut. Så mitt råd till dig är att be om hjälp från alla håll du kan. När du går till BVC säg till tanten stt du inte mår så bra. Det finns hjälp att få!

2013-07-13
Aleona
Aleona

Men prata med BVC så du får stöd. Eller finns det någon i din närhet som du kan prata med? Amningen är inte allt, mår du bättre av att ge ersättning så gör det! Glad mamma = glad bebis :)

2013-07-13
suuuperstar
suuuperstar

Jag var med om något liknade, fick ett urakut snitt och fick inte heller träffa min son på några timmar, amningen krånglade och han tog inte bröstet.. Stort närhetsbehov och sov typ på mig på dagarna vilket gjorde att jag kände mig fruktansvärt låst... Mådde inte alls bra de första 3-4 månaderna, men det gick över och nu spelar det ingen roll hut han föddes.. För ut kom världens underbaraste! På BB kom jag ihåg att jag fick panik för där låg mitt barn och jag kunde inte ångra mig, ett hus kan man sälja, en kille kan man dumpa men ens barn kommer alltid finnas och jag kunde inte ångra det, stoppa tillbaka det. Kände inte heller att jag riktigt älskade han från början utan det växte fram. Nu är han verkligen mitt allt och det finns ingen som jag älskar så mycket!

2013-07-13
suuuperstar
suuuperstar

Känns skönt att få skriva av sig och höra mer från erfarna mammor... Jag har en jätte fin lugn sambo med världens tålamod men även han är ju bara mänsklig och klarar ju inte hur mycket helst heller...och hans tröst tar inte direkt ... Kanske det bror på att det är första barnet för oss båda? ... hur blir man av med oron om att man ständigt gör fel och att det ska hända bebisen något?..

2013-07-12
Akesson
Akesson

skulle tro att de viktigaste dagarna i barnets liv är de närmaste 20 åren... Inte har du missat så mkt, se till att du får hjälp och kan börja må bättre så har du tillräckligt med dagar att spendera med bebisen!!!

2013-07-12
solskensmamman
solskensmamman

Hej, jag har delvis gått igenom samma scenario som du. Blev igångsatt men slutade med akutsnitt. Min bedövning tog inte heller men de sket i att söva ner mig. Jag hamnade på uppvak/intensiv o fick inte träffa dottern ordentligt förrän 5 timmar efter. Det är en bit som saknas och en stund vi aldrig får tillbaka. Jag mådde jättedåligt i början över allt som hänt och börjar först nu när dottern snart är 4 mån att känna mig som mig själv igen, det tar tid! Men det jag tycker du borde göra är att be att få prata med någon, BVC kan hjälpa dig med första kontakten.

2013-07-12
Sunsweet
Sunsweet
Ett fel har uppstått, försök igen senare.
Laddar...