App icon

LiberoKlubben

Libero Sverige

Installera

Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av cookies.
Läs mer här.

 

Döden

Varför är vi västerlänningar så rädda för döden egentligen? I många andra kulturer är döden en naturlig del av livet, man pratar om döden (och livet efter), firar den döde, har sorgetider osv. I vår kultur känns det närmast förbjudet att tala om döden annars än just när någon är döende eller nyligen har dött, och då ska man helst vända sig till en psykolog, kurator eller samtalsterapeut. För att göra en ganska tydlig skillnad på synsätt: I vissa kulturer framställs döden/liemannen som en dödsängel som välkomnas medan döden i den västländska världen ofta framställs som ett skelett med mantel med huva och en lie, någon man vill fly ifrån. Varför är vi egentligen rädda för att prata om den mest naturliga delen av livet, den delen vi alla oundvikligt kommer gå igenom?

2013-04-20
Levena
Levena

Jag kommer själv ifrån en familj hårt drabbad av död. Det som förbryllat mig mest är just att man slutar prata om den som gått bort, och man ska absolut inte prata om de negativa sidorna hos denne utan snarare helgonförklara och sen lägga locket på. Hedra gör man genom att besöka graven (om det finns nån) och tvångsplanterar en blomma. För mig är det väldigt viktigt att få prata om personerna som ståttmig nära, i deras helhet, det är min bearbetning.

Själv har jag tänkt att bli ett spöke om jag inte får bli en ängel den dag jag vandrar vidare, så länge jag får vaka över min familj så som jag vet att min mamma vakar över mig o min son.

Min erfarenhet är att när man tar upp ämnet döden får man gärna svaret "Usch, prata inte om sånt"...

2013-04-20
Levena
Levena

Ha ha ha: statister, ja varför inte ;-)

2013-04-20
emcb
emcb

Vi är inte bara rädda för att prata om döden och sorgen utan om alla känslor. Det är såna vi är. Vi går ju inte runt och säger att vi är så jäkla bra eller att vi är överlyckliga över nånting. Vi är LAGOM. Vi är lagom glada, lagom ledsna, lagom empatiska, pratar lagom mycket, lyssnar lagom mycket..

Men som emcb säger så ändras traditioner och när vår generation blir gammal kommer nog begravningar se helt annorlunda ut. Inte minst för att många av dem inte kommer att hållas i kyrkan.

Min mamma har sagt tydligt och klart att hon absolut inte vill att vi ska sitta och äta stora landgångar när hon dött, just för att hon själv tyckte att det var en otroligt jobbig del av mormors begravning. Hon tyckte att det räcker om vi dricker en kopp kaffe. Ett tag senare fick honproblem då hon insåg att det kanske skulle verka snålt, så ja en liten kaka till kaffet kan väl gå an. :-P
Ytterligare en parentes på ämnet; hon vaknade en natt, puttade på min pappa och sa "Jag ligger och räknar här, och det kommer ju nästan inte komma någon på min begravning!" Pappa svarade halvt sovande och inte särskilt roat: "Vi får väl hyra in statister då!"

2013-04-20
MamsanMaria
MamsanMaria
Bebis på 16 månader

Kistan kan vara vit....

2013-04-20
emcb
emcb

Jag har alltid tänkt att en ängel kommer med vingar till den som är döende, när man dör får man sina änglavingar och flyger iväg tillsammans med ängeln. Jag tycker att liemannen hör till film världen! Begravningar tycker jag har förändrats. Förr var de väldigt stela med psalmer, alla bar svart. Nu kan det stå att man ska klä sig i färgglada kläder, listan kan vara vit, man spelar ofta modern musik som den döde tyckte om och på begravnings fikat kan man tex ha ett bildspel på/om den döde. Så jag tycker allt vi inte är så stela när det gäller döden längre... Traditioner förändras även kring detta!

2013-04-20
emcb
emcb

Jag pratar helt naturligt om döden med mina barn. Svarar rakt och så ärligt det går på hans frågor. Men själv är jag jätte rädd för döden av den anledningen att den innebär slutet för mig eller någon jag älskar. Men faktumet att jag eller någon nära kommer dö är jag helt medveten om men jag är rädd för att det kan ske när som helst. Döden är plötslig och så definitiv... Vilket jag starkt ogillar, som de flesta nog gör! Däremot tycker jag det är tråkigt att vi har så svårt att prata om döden med någon som precis förlorat någon nära, vi är så rädda att säga fel saker och istället är tysta vilket är så mkt värre! De flesta som mist någon tycker det är jobbigt att alla slutar prata om den döde och sorgen när ett år gått, sorgen finns ju kvar längre än så! Men ja, jag är rädd för döden och jag kommer nog aldrig välkomna den... Om jag inte lider hemskt mycket då...

2013-04-20
emcb
emcb

Jag menar givetvis inte att alla västerlänningar är rädda för döden eller att prata om den, men en väldigt stor del av västvärlden.

2013-04-20
Levena
Levena
Ett fel har uppstått, försök igen senare.
Laddar...