App icon

LiberoKlubben

Libero Sverige

Installera
 

Vasa Previa & katastrofsnitt

Jag tänkte skriva min förlossningsberättelse här också, berätta om min förlossning som inte alls blev som jag tänkt mig. Och jag är väldigt nyfiken på att få veta om någon annan också fött ett barn med just Vasa Previa. Det är inte speciellt vanligt (en på 4-5000 ungefär).   (Jag minns naturligtvis inte allt det här - jag har även tagit hjälp av mina journaler)   Strax efter 02:00, den 23:e Februari, får jag en värk. En stund efter det, kanske 5 minuter, kommer en till - tillsammans med vad jag trodde var fostervattnet. Jag tittar ner i sängen och får panik, där är fullt med blod - det bara forsar ut.    Jag tar mig upp ur sängen och väcker mamma, som ringer in till förlossningen. Hon pratar med dem en stund medan jag sköljer av det värsta av blodet som runnit. Sedan får jag prata med barnmorskan i telefonen. Jag minns knappt vad vi sa, jag var bara i chock och hade sån panik. Jag vet iallafall att jag berättade att det hade kommit massor av blod - och hon tyckte vi skulle ringa en ambulans och komma in direkt. 5 minuter efter vi ringt kom ambulansen och hämtade oss.   03:43 var vi på sjukhuset och jag blev inskriven på förlossningen. De undersökte mig och jag var öppen 1 cm. De kopplade även på CTG och det var inga roliga resultat vi fick. Fosterljuden var inte normala. På grund av blödningen och CTG't kallades en jourläkare in och skulle titta på mig. När jag fick värkar sjönk fosterljuden från 160/min till 60/min. Hon tog även Vasa previatest, som blev positivt i två prover. Detta betyder att det var ett brustet blodkärl i moderkakan, som satt ca 3 cm från navelsträngen, och det var alltså bebisens blod som hade kommit ut - inte mitt.   04:09 bestämmer sig läkaren för "urakut sectio" (katastrofsnitt), och 04:13 började de operationen. Det tog dem alltså 4 minuter att springa med mig till operationssalen där det redan var fullt med folk, koppla på mig dropp och söva mig. 4 minuter, det är inte dåligt. 04:18 var han ute, min lilla pojk. Han var slapp och blek, och fick snabbt nytt blod. När han var 30 minuter gammal fördes han över till Neo-avdelningen, där han fick ligga hud mot hud med sin mormor.    05:38 vaknar jag till liv igen, och en barnmorska kom med mammas telefon och visade mig bilder på Leon, och berättade hur han mådde. Jag minns inte så mycket, eftersom jag var så groggy efter narkosen. Men jag vet att jag frågade om han var hungrig - jag låg ju med hans mat i en säng långt ifrån honom. Jag minns också att jag var så törstig - men jag fick inte dricka direkt eftersom jag precis varit sövd och mådde illa. Jag var tvungen att ligga och vakna till ordentligt innan jag fick träffa Leon, och det var de längsta timmarna i mitt liv tror jag.   07:15 fick jag äntligen komma in till honom. Jag låg utanför hans rum en stund, jag vet inte riktigt varför jag inte fick komma in diekt men jag tror att de gav honom mer blod då - och det var nog lika bra att jag slapp se det. Jag var så trött när jag fick komma in till honom, kunde knappt hålla ögonen öppna - men när jag fick se honom för första gången blev jag helt klarvaken. Jag tror mitt hjärta växte 5 storlekar i det ögonblicket.   Inne på Neo blev lillen undersökt och stucken mest hela tiden. De tog alla möjliga prover och det gjorde så ont i mig när han skrek av nålsticken. Och alla slangar och sladdar som satt fast i honom... det värkte i hela kroppen på mig. Det gör det fortfarande när jag tittar på bilderna. Jag är ändå glad att jag inte såg honom precis när han kommit ut, innan han fått nytt blod. Mamma däremot, hon var ju med och fick se allt, stackarn. När jag fick komma till honom var han ju relativt pigg.    Han fick blod en gång till, och jag spenderade natten med honom inne på Neo - medan mamma sov inne på vårat rum på BB. Dagen efter blev han utskriven från Neo (efter många fler provtagningar och undersökningar) och inskriven på BB där vi stannade 2 nätter.    Under hela graviditeten har jag planerat en så naturlig förlossning som möjligt, utan bedövning och så lugn och hamonisk som möjligt - med bad, dämpad belysning och så vidare. Jag hade verkligen sett framför mig hur allt skulle se ut, och min största skräck har varit att behöva göra kejsarsnitt. Jag tror jag grät från att jag fick veta att jag skulle behöva snittas - tills jag somnade av narkosen. Både för att jag var rädd för Leon's liv, och för att allt hade blivit så fel.   Men hur det än blev, så kan inte ord beskriva hur otroligt tacksam jag är för att allt slutade så bra. Man ska inte tänka "tänk om...", men det går ju inte att låta bli. Tänk om ambulansen inte hade varit i Borgholm när vi ringde, utan var tvungen att köra från Kalmar - då hade vi inte hunnit in. Tänk om de inte hade varit så snabba när de undersökte mig, och fattade beslutet om att jag var tvungen att katastrofsnittas. Om inte allt detta hade stämt, så hade han inte klarat sig. Då hade jag inte haft min underbara son. Han är ett mirakel.

2013-04-17
msparamore
msparamore

Ja, läkarna gjorde verkligen ett bra jobb. Jag kunde inte vara mer tacksam!

Han föddes i vecka 40+6!

2013-04-18
msparamore
msparamore

Kommentaren har tagits bort av författaren.

2013-04-18
msparamore
msparamore

Tur allt gick bra. Passa på att ventilera med kurator eller psykolog , det är för mycket att bära på själv och de har bra verktyg att ta till.

2013-04-17
solskensmamman
solskensmamman

9 månader efter förlossning får man lämna :) Be killkompisar lämna, de får även ge plasma vilket är väldigt användbart det med. Kvinnor har tydligen ett hormon som kan störa plasman..

2013-04-17
Yrwen
Yrwen

OM jag är! Jag tänker själv bli blodgivare!

2013-04-17
msparamore
msparamore

Vilken tuff start ni fick!! Men ack så skönt att det i slutänden gick så bra som det gjorde!!

Antar att du är väldigt tacksam till alla de som faktiskt lämnar blod nu va?

2013-04-17
Yrwen
Yrwen
Ett fel har uppstått, försök igen senare.
Laddar...