Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av cookies.
Läs mer här.

close

Både den födande och hennes partner kan uppleva känslor

Både den födande och hennes partner kan uppleva känslor

”Både den födande och hennes partner kan uppleva känslor av att man inte ”borde” vara rädd för förlossningen. När det handlar om känslor finns inget ”borde”!” – En intervju med barnpsykologen Ingrid Svensson

Möter du blivande föräldrar som inte känner något band till barnet i magen?

– Som psykolog för mödra- och barnhälsovården möter du titt som tätt gravida och blivande föräldrar som uttrycker att de inte upplever eller känner ett band till barnet i magen. Vad det beror på varierar såklart från förälder till förälder, men det kan handla om att graviditeten inte var planerad och att föräldern av olika anledningar inte velat tänka på föräldraskapet. Det kan också finnas en oro för barnet i magen, att något ska vara eller gå fel. Oron kan göra det svårt att våga skapa ett band till fostret.

Vad brukar du ge för råd till blivande föräldrar, som är oroliga över sina känslor till barnet i magen?

– Först brukar jag tillsammans med föräldern eller föräldraparet gemensamt fundera kring orsaken till upplevelsen och sätta ord på hur föräldern eller föräldraparet tänker och känner. Efter det kan vi ta med barnet in i samtalet. Börja göra barnet levande och verkligt. Det kan handla om att ge barnet ett ”arbetsnamn”, att prata med barnet om vad som händer just nu, att skriva ett brev till barnet eller att föreställa sig barnet i olika situationer i framtiden. Genom att kartlägga hur barnet rör sig inne i magen kan vi tillsammans fundera på vilken typ av person som finns där inne, är det en lugn eller vild person? Att köpa saker till barnet och förbereda hemmet för dess ankomst kan också göra barnet verkligt. Ibland gör jag föräldraparen uppmärksamma på de saker de redan gör, och som jag tänker är ett uttryck för omsorg, eller band, till barnet. Det kan handla om att föräldern lägger handen på magen när barnet sparkar eller att föräldrarna har kollat upp vilken mat man som gravid inte bör äta.  

Vad kan vara ett steg för att utveckla ett känslomässigt band till barnet i magen?

– Att vara nybliven förälder är en omvälvande tid och ofta blir man mer känslig under denna period. Det är vanligt att föräldrar börjar tänka och reflektera mer än tidigare kring sin egen uppväxt och vilka erfarenheter man har haft av att bli omhändertagen. Bli inte rädd för dessa känslor. Var istället nyfiken på dem. Försök att se det som ett tillfälle att reflektera, hur hade jag det som liten? Hur vill jag att mitt barn ska få det under sin uppväxt? På samma sätt som min uppväxt, eller annorlunda? Att fundera kring dessa frågor är ett steg i att utveckla ett känslomässigt band till det barn som ännu inte är fött. Genom att fundera på sitt föräldraskap börjar du också fundera på den du skall vara förälder till.  

Vad är ditt råd för att föräldrarna ska känna sig så delaktiga som möjligt?

– Mitt främsta råd till gravida par är att prata med varandra! Sätt ord på de rädslor, känslor, förväntningar och farhågor som ni har inför att bli föräldrar. Prata med varandra om vilket typ av stöd ni vill ha och behöver från varandra.


Finns det svåra samtalsämnen under graviditeten, något som blivande föräldrar inte vågar prata om?

– Något jag inte tror är så vanligt är att prata om oro kring förlossningen, för både den födande men kanske framförallt för partnern. Studier av pappors upplevelse vid förlossning har visat att många pappor är väldigt oroliga och rädda för förlossningen. I studier har man sett att pappor ofta är rädda för att något skall hända mamman eller barnet och även har prestationsångest för att inte kunna räcka till på det sätt som de upplever förväntas av dem. Både den födande och hennes partner kan uppleva känslor av att man inte ”borde” vara rädd för förlossningen. När det handlar om känslor finns inget ”borde”! Känner man sig rädd så är det viktigt att ta upp det, oavsett om man är den som skall föda eller den som inte ska det.

Har du något råd till föräldrar om hur de kan handskas med sin oro?

– Även här blir mitt första råd att prata med varandra. Dela oron. Sätt ord på den. Det är normalt att känna sig orolig, men om oron tar över så finns det olika tekniker och verktyg att arbeta med. Ett sätt kan vara att bli uppmärksam på orostankarna. Oro visar sig ofta i tankar av slaget ”tänk om”. Nästa gång sådana här tankar kommer, skriv ner dem och skriv samtidigt ner var du var när du fick tanken, vad som utlöste oron, hur länge du oroade dig och vad som blev konsekvensen av oron (vad du gjorde). På så sätt kan du börja ta kontroll över din oro. Oro är många gånger ett sätt för oss att bli av med jobbiga känslor och som sagt, graviditeten är en tid då många börjar känna starkare känslor än annars vilket kan vara obehagligt om man är ovan vid det. Mindfulness, eller medveten närvaro, är ett sätt att hantera känslor, det handlar om att vara närvarande i nuet. På 1177 finns mer information för den som är intresserad. Det går också bra att ladda ner apparmed mindfulness-övningar anpassade till föräldrar via sin smartphone, det finns många bra appar! Det går också bra att läsa böcker, ett tips är: Vem är det som bestämmer i ditt liv om medveten närvaro av Åsa Nilsonne. Om man är orolig att oron ska ta över i livet eller att den känns outhärdlig så kan man kontakta sin barnmorska och prata med hen eller ta kontakt med en psykolog som arbetar för mödra- och barnhälsovården.

Är det någon skillnad i hur omgivningen bemöter föräldrarna? Påverkar det föräldrarnas väg in i föräldraskapet?

– Forskning på heterosexuella par har visat att omgivningen bemöter mammor och pappor på olika sätt. Kvinnors övergång till moderskapet, i västerländska samhällen, är mycket mer strukturerad än männens. Graviditeten är nuförtiden inramad av den medicinska vetenskapen. Parallellt med detta medicinska ramverk som erbjuder milstolpar i graviditeten, i form av regelbundna besök och kontroller hos barnmorskan, så finns det även sociala processer som strukturerar kvinnans övergång in i moderskapet. Hon börjar tacka nej till alkohol, slutar att röka, använder nya sorters kläder och om hon har ett jobb så förbereder hon sin frånvaro på arbetsplatsen. Män måste i större utsträckning själva strukturera sin övergång till föräldraskapet. Att gå tillsammans på kontroller hos barnmorskan och att gemensamt delta i föräldragrupper kan vara ett sätt att gemensamt förbereda sig på föräldrarollen, liksom att förbereda hemmet och prata med och om barnet.  

Kan barnet i magen höra när man pratar med det?

– Ja, alldeles nyfödda barn känner faktiskt igen röster från närstående, så som syskon och föräldrar, det har man sett i studier. Framför allt verkar syskons röster vara extra intressanta, kanske beror det på att syskon i den åldern hela tiden går runt och pratar i ”maghöjd”, så ljudet kommer rätt in till barnet där inne. En annan anledning kan vara att syskonen har ljusa röster, och man har sett att spädbarn föredrar ljusa röster framför mörka. Som partner kan man alltså tänka på att rikta pratljudet mot magen och kanske prata med lite ljusare röst. Många gånger sker det spontant när vi vuxna pratar med små barn. Föräldrar jag pratat med har berättat att de märker hur barnet blir lugnare i magen och mer stilla när det spelas en viss sorts musik eller när föräldern sjunger.


”När vi pratar om att knyta an så är det viktigt att skilja på barn och förälder. Det är barnet som knyter an till föräldern och inte tvärtom.”

Vad menas med att knyta an till barnet?

– När vi pratar om att knyta an så är det viktigt att skilja på barn och förälder. Det är barnet som knyter an till föräldern och inte tvärtom. När ett barn föds kan det inte klara sig på egen hand och är helt beroende av att någon vill känna omsorg och ta hand om det. Vid upplevd fara sätts det så kallade anknytningssystemet på hos barn och barnet söker då närhet hos en skyddande individ.  En del liknar anknytningssystemet med en termostat som slås på vid fara och slås av när barnet känner sig tryggt. För att ett spädbarn ska känna sig tryggt behöver det närhet, kärlek och någon som ser till dess basala behov av sömn, mat och lagom temperatur. Det går inte att skämma bort ett spädbarn!

När forskare talar om anknytning eller relation till barnet innan födseln så brukar det benämnas som ”prenatal anknytning”. Begreppet refererar till processen när föräldern upplever känslor och beteenden som är riktade mot fostret, kontakten med fostret och utvecklingen av det mentala föräldraskapet. Men att tala om en anknytning till fostret är egentligen inte korrekt då föräldern inte är den som knyter an till barnet, utan tvärt om. Det är barnet som är i behov av att knyta an till föräldern. Istället kan den prenatala anknytningen ses som en process genom vilken det är tänkt att omsorgssystemet ”väcks” eller sätts igång. När barnet är fött gör det allt för att kicka igång vårt omsorgssystem, det skriker, gråter och påkallar på olika vis vår uppmärksamhet. Det är inte en tillfällighet att vi tycker spädbarn är söta, precis som för kattungar och kaninungar är det en fördel för människobarn att vara söta och gulliga, det gör att vi vill ta hand om dem.

Kan en blivande förälder känna omsorg för ett foster?

– För att omsorgssystemet ska sättas igång behövs någon som vi bryr oss om och känner omsorg för. Vad omgivningen kan göra är att se både föräldrarna som blivande föräldrar trots att det inte fysiskt syns på den ene. I en studie  som tittade på pappors känslomässiga band till barnet i magen såg man att upplevelsen av ett känslomässigt band ökade när pappan fick se barnet på ultraljud. Att pappan kände på magen ökade också det känslomässiga bandet, men inte lika mycket som ultraljudet, enligt denna studie.

Ett fel har uppstått, försök igen senare.
Laddar...