Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av cookies.
Läs mer här.

När alla ska gosa så förbannat

Vi har skrivit om det här förr, känslan av att vilja bomma in sig och gå under jord efter att man precis kommit hem från BB.

För alla är det inte så, tack och lov. En del vill inget hellre än att träffa så många de bara kan och om möjligt låta släkt, vänner, grannar, hantverkare, busschaufförer och gärna påven klappa på det lilla underverket.

Men jag ville verkligen inte ta emot besök hemma den första tiden. Jag var spänd, mörbultad och stel. Panikslagen och förtvivlad över amningen som inte funkade. Vilsen och ängslig över att jag inte skulle klara av allt det här nya – och samtidigt hålla liv i mitt älskade barn.

Och så kom nyfikna familjemedlemmar och ville hälsa på. Jag har aldrig varit så stressad i hela mitt liv.

Hur väl de än ville och hur lite de förväntade sig av oss som värdpar så kändes det som ett intrång. Jag trodde att de skulle slita honom ur famnen på mig och att jag aldrig mer skulle få se honom.

Det finns forskning som visar att risken för att drabbas av en förlossningsdepression (oavsett omfattning) ökar om mor och barn (och förmodligen även pappor/partners) inte får vara ifred den första, ömtåliga tiden – om de behöver det. Det är naturligtvis fler saker som spelar in men hemkomsten och de första dygnen hemma är långt mycket viktigare än vad i alla fall jag trodde.

Så härmed skickar jag samma styrka och uppmuntran till alla er nyförlösta där ute, som har typ okänsliga kvällstidningsreportrar till släktingar och skulle vilja säga ifrån, men inte vågar. Eller når fram.

Till er: säg ifrån.
Till nyfikna anhöriga: lugna er. 

Författare

Hormoner & Hemorrojder
Ett fel har uppstått, försök igen senare.
Laddar...