Ultraljud
Nu är det dags för Ultraljud!
På fredag är det äntligen dags för ultraljud. Det är en blandad känsla av skräck,spänning och förväntan. Samtidigt som jag är överlycklig över att få se den lille så är jag orolig över att de ska hitta något fel. Har ni några upplevelser eller tankar kring detta?
Kommentarer om den här berättelsen
MamsanMaria posted at 12-37-09:
Jag skrev fel dag först, men jag kunde inte ta bort mitt inlägg. Sorry. :-)
MamsanMaria posted at 12-35-09:
Jag kände samma som du! Oro och förväntan. Jag tog tom ett till grav.test den morgonen jag skulle på rul, det skulle ju vara lite pinsamt att komma dit och bara vara skengravid. :-P
Samma dag på jobbet kände jag dock små sprattlande rörelser för första gången, och det gjorde att jag kände mig lugnare! :-)
När jag låg där på britsen och hon sprutade på glidgelen kunde jag bara tänka på att jag ville att det lilla hjärtat skulle slå. Och det var också bland det första hon sa; "Och där pickar det lilla hjärtat så fint". Efter det andades jag ut och kunde njuta. En glädjetår föll.
På bussen hem var vi överlyckliga, och det kändes häftigt att vi var de enda där som visste att jag hade ett litet liv i magen. Det syntes ju inte under min tjocka vinterjacka. :-)
Imorgon fyller vår dotter ett år, och visst har man många goa minnen från året, men jag kommer aldrig glömma ultraljudet, och vi har fortfarande bilderna uppsatta mitt på kylen. Vi visar dem nästan dagligen för vår dotter och berättar att det är hon på bilden, när hon låg i mammas mage.
Lycka till på fredag, och njut! :-)
MamsanMaria posted at 12-35-09:
Jag kände samma som du! Oro och förväntan. Jag tog tom ett till grav.test den morgonen jag skulle på rul, det skulle ju vara lite pinsamt att komma dit och bara vara skengravid. :-P
Samma dag på jobbet kände jag dock små sprattlande rörelser för första gången, och det gjorde att jag kände mig lugnare! :-)
När jag låg där på britsen och hon sprutade på glidgelen kunde jag bara tänka på att jag ville att det lilla hjärtat skulle slå. Och det var också bland det första hon sa; "Och där pickar det lilla hjärtat så fint". Efter det andades jag ut och kunde njuta. En glädjetår föll.
På bussen hem var vi överlyckliga, och det kändes häftigt att vi var de enda där som visste att jag hade ett litet liv i magen. Det syntes ju inte under min tjocka vinterjacka. :-)
Imorgon fyller vår dotter ett år, och visst har man många goa minnen från året, men jag kommer aldrig glömma ultraljudet, och vi har fortfarande bilderna uppsatta mitt på kylen. Vi visar dem nästan dagligen för vår dotter och berättar att det är hon på bilden, när hon låg i mammas mage.
Lycka till imorgon, och njut! :-)