Baby blues...
Baby blues... heter det visst. Jag hade före förlossningen hört mängder av förlossningshistorier men lustigt nog hade ingen sagt ett knyst om nedstämdhet efter förlossning.
Jag mådde bra under hela graviditeten och förlossningen gick snabbt för att vara en gammal förstföderska som jag. Enda problemet var att moderkakan satt fast så jag fick sövas för att den skulle lossas. När jag vaknade träffade jag min man och min lilla dotter som då hade blivit kall under tiden. Hon var dock pigg och väldigt ivrig att leta efter bröstet. Första natten gick bra och första dagen efter förlossningen var väldigt lugn (fick sedan veta att hon varit illamående hela dagen). Men natt nr 2 bröt helvetet loss, jag hade förlorat mycket blod och var helt utmattad. Min man var hemma för att vila upp sig medan jag var kvar på BB. Barnet skrek och skrek och tillslut kände jag nästan att jag höll i en alien med stora uppspärrade ögon och öppen mun. När jag bad om att få något att ge henne fick jag till svar att det var bra att hon var hungrig för att amningen skulle komma igång, man fick inte stoppa in något annat än bröstvårta i munnen för att hon inte skulle bli förvirrad (!). På morgonen smugglade jag in en napp i hennes mun och då blev hon lite lugnare stackarn. Jag ringde till min man och grät och bad honom komma in så jag fick vila ett tag. Jag kunde dock inte sova (den första veckan sov jag nog inte längre perioder än 30 min åt gången). Dag 2 efter förlossningen var jag desperat och bad om mjölkersättning vilket man på nytt ifrågasatte och sa att "så länge hon inte är slö så kan man vänta" men efter flera timmar av ångest och böner till personalen gav en av barnmorskorna efter och efter mycket suck och stön fick mitt lilla barn 20 ml mjölkersättning och blev äntligen lite lugn, då brast det för mig. Jag började gråta och ville åka hem. Jag tvingade iväg min man till affären för att köpa mjölk som vi skulle kunna smuggla in. Bröstvårtorna kändes som stora sår, jag hade jättedåligt blodvärde, jag var utmattad och kunde inte förstå varför barnet ska behöva bli slött och undernärt innan matning när man bor i ett i-land. Dessutom fick jag vid utskrivning veta att det tar ytterligare något till ett par dygn extra innan mjölken går till om man fått stora blodförluster. På BB hade man ingen ingen salva för bröstvårtor, ingen mjökersättning och en i mina ögon fruktansvärt tråkig attityd avseende amning som skapade mycket ångest och tårar hos mig som dessutom var tvungen att stanna någon dag extra pga att moderkakan fick opereras bort. Min man tyckte också det var jobbigt när jag fördes till operation utan att få veta varför och att han lämnades ensam med en blodig bebis i ett rum.
Det var upptakten till en mycket ångestladdad period. Jag kan inte minnas att jag någonsin varit så full av ångest och sorg fast jag borde vara lycklig. Det var som om hormoner och trauma öppnat locket till en pandoras ask av minnen. Hela livet passerade i revy. Barndomsminnen som jag inte ens visste jag bar på kom fram. Det tog säkert 2 veckor innan det började lägga sig. Jag var tvungen att se mig i spegeln för att se något jag kände igen och för att se att jag var hel på ytan. Fortfarande har jag svårt att hålla tårarna tillbaka när jag tänker på "the night of horror". Jag har satt på locket till pandoras ask men ännu kommer det perioder med känsloladdade minnen ff a om jag är trött.
Det positiva är att jag pratat mycket med min man och vi har kommit varandra närmare. Han behövde också bearbeta sina känslor. Jag har pratat med min mamma och hon har delat med sig av sina upplevelser kring hur min spädbarnsperiod var och vi har på sätt och vis kommit närmare varandra genom att vi nu är mammor. Jag kan dock fortfarande längta efter en modersfigur som tröstar mig.
Jag har valt att inte hålla tillbaka tårarna när de kommer, åtminstone hemma. Jag har varit ganska mycket ensam med mitt barn på dagarna men ska nu prova på mammagrupp. Kanske är det en bra idé. Jag försöker hitta rutiner men det är jättesvårt eftersom barnet är så litet. Promenader har blivit en livlina. När jag tar upp baby blues med andra mammor visar det sig att nästan alla har känt någon form av nedstämdhet men det är ju förstås inget man pratar om.
Det blev en lång berättelse men kanske kan någon känna igen sig i den. Det var skönt att få skriva av sig lite.
Kommentarer om den här berättelsen
Mallan1989 posted at 12-59-01:
man skulle nästan tro att vi har varit på samma BB .... hade själv en jobbig tid i början och just att barnet behövde bli slö för att få någon ersättning!! Och som du skriver, varför pratar man inte om att det är vanligt att man blir nedstämd i början? Det tog en vecka innan min mjölk rann till och på BB dag nr 2 fick mitt barn ÄNTLIGEN ERSÄTTNING efter mycket om och men och dessutom började mitt barn må dåligt, han låg och skakade för att han var så hungrig,dåligt blodsocker hade han och då fick sköterskorna båttom med att ge honom mat ... Satt och kämpade var 3:e timme med att pumpa för att få igång. Allt blev mycket bättre när man fick komma hem och växlade mellan ersättning och bröstmjölk. Tycker det är konstigt att dem inte hjälper en med sånt, hemskt att det ska behöva gå så långt innan dem gör något. Vi har dock pratat med enhetschefen om detta och så får det inte gå till och chefen skulle se till att det ej får finnas någon amningsfixering.. Men jag och min sambo kommer aldrig mer sätta våra fötter igen på detta BB , det blir i en annan stad nästa gång.. / Malin
offa posted at 12-37-25:
Hej!
Stackars dig och bäbis, hur kan dem vara så elaka det är väll klart att man måste tillmata ett spädbarn innan mjölken rinner till, blir riktigt upprörd när jag hör sådant här, och din stakars man sade dem inte till honom vad som händer, dem ska även be honom lägga barnet mot sin bröstkorg hud mot hud. Jag har föttt 2 barn på östrasjukhuset i Gbg och båda har blivit tillmatade. Nu har jag diabetes men det ska ju inte göra någon skilnad för mina barn har haft bra värden.
Mvh Marina.P