Förlossnings berättelse
Han låg på min mage, men skrek inte. Dom tog honom ifrån mig och sprang iväg...
Måndagen den 15 augusti klockan 22.00 startade mina värkar.
Tänkte att nej de är bara förvärkar eller sammandragingar som vanligt...
Men dom försvann inte, så gick in i duschen och duschade varmt.
Men inte försvann dom heller. Provade också med värme kudde, men icke då.
Efter ett tag vart jag tvungen att andas med värkarna, 4 min emellan.
Ringde till förlossningen i Falun och berättade hur de var.
Dom sa att jag skulle vänta lite men inte för länge eftersom vi har en bit att åka.
Ringde til barnets Pappa (Erik) och berättade.
Gjorde mig iordning och packade det sista och ringde till Erik och sa åt honom att hämta mig.
Klockan var då ca 02.00.
Vi åkte in och kom in ca 03:00. Var öppen 3cm
Dom satte på CTG och värkarna syndes och var fortfarande 4min emellan.
Fick sedan hoppa i ett bad, verkligen jätteskönt. Men blev inte långvarig.
La mig i sängen och värkarna började komma mer och mer.
Sköterskan sa åt mig att försöka sova mellan värkarna.
Jasså? Hur ska de gå till tänkte jag?
Jag sa iallafall åt Erik att sova så han är pigg tills de värsta kommer.
Tiden gick och sedan tittade dom och jag ver endast öppen 5cm, alltså hände inte mycket.
Dom tog hål på hinnorna men inte gick de fortare.
Kunde fortfarande andas med värkarna, men sen satte dom i värkstimulerande dropp.
Då sattes de igång på riktigt och det gjorde fruktansvärt ont, var öppen ca 6-7cm och då började jag med
lustgas och det var min bästa vän resten av förlossningen.
Tiden gick och gick, gjorde ondare och ondara, dom höjde droppet mer och mer.
Nu var jag i min lilla egna värld, var sen öppen 8cm och skrek och bad om EDA.
Läkaren kom och satte EDAn. Men precis när dom var färdiga började jag få krystvärkar, vilket tryck!
Jag: JAG KOMMER SKITA PÅ MIG!!!
Barnmorskan: Va?
Erik: Hon kommer skita på sig?!?!
Barnmorskan: Ja men de gör inget, det gör nästan alla. Vi torkar bort det.
Jag tänkte: KUL
Men som tur var hände de inte =)
Ville sedan börja krysta, men de fick vänta lite för var öppen 9cm, men en liten kant var också kvar.
Fick börja lite försiktigt...
Sedan var jag öppen 10cm!!!
Då satte jag igång och krysta och krysta! Efter 20timmars värkarbete och en halvtimmes krystande låg han där på min mage, men skrek inte. Jag fick panik! Varför skiker han inte? Barnmorksan försökte massera igång honom men inget hände.
Dom tog honom och sprang iväg, erik med.
Kände hur tårarna ville spruta fram!
Dom kom sedan tillbaka med honom och la honom på mitt bröst, men de tog inte lång tid förns dom tog honom och sprang iväg igen.
Senare kom det inte en doktor och sade att han inte fick tillräckligt med syre för han svalt för mycket fostervatten.
Och att dom ska ta honom till neontalen där han kan få hjälp.
Jag låg där och knappt kunde röra mig... helt förtvivlad, nästan förlamad.
Min bebis?
Kändes som hela gravidieten bara var en dröm...
fick fika och försöka ta mig upp och så åkte vi ner till neontalen, där låg han.
Med stora slangar i näsan, då sprutade tårarna!
Sen fick jag åka till BB, själv :( och nästa dag fick jag vara med min son.
Åkte ner till honom varje dag, sen till slut fick jag ett rum nere på neontalen, och där var vi i 3dagar där han matades med sond.
Fick sedan ta med min bebis på 3917g och 53cm lång, min son Riwer! Mitt älskade barn 3
Kommentarer om den här berättelsen
Jessika1982 posted at 12-43-08:
Fick mitt andra barn den 5 augusti, låg iofs inte så länge där (hade snabb forlossning första gången med) denna gången låg jag 4½ tim, 1 timme mer än första. Men just under utdrivandet så avtog mina värkar och dom såg även att han hade navelsträngen virad runt halsen, sköterskan blev orolig vilken min man kunde tyda och blev även han orolig. Själv förstod jag ingenting och ville bara krysta, inte jätteskönt att ha ett huvud utstickandes där nere som bara ska sitta där...
Vet att dom sa till mig flera gånger att jag inte fick krysta,samtidigt försökte dom trycka tillbaka honom, och dom prata oroligt om att det var försent och att det bara var att låta processen ha sin gång. Knappt 4 min senare kom värken och han kom ut (snacka om de längsta 4 minuterna i hela mitt liv!) Han var alldelles blå-lila och läkare tillkallades, dom stimmulerade honom och efter en stund kom skriket! Då äntligen fick jag se min lilla kille =)
Navelsträngen hade varit virad runt halsen men även legat vikt över buken -inte bra, men allt blev bra till slut och vi åkte faktiskt hem samma dag med, trotts att dom inte ville det, men jag ville bara hem till mitt hus och min fina tös där hemma.
Hoppas ni mår bra nu och har det supermysigt med alla nya utvecklingar.
Tamrell posted at 12-19-07:
Hej, när man läser din berättelse så tänker man tillbaka. Min förlossning såg nästan likadan ut. Fast min son skrek fast inte hysteriskt, han var nog mest irriterad över att jag störde honom i sin sköna mage (min mage) och så var han hungrig. Sen fick jag en insomnings tablett och det hjälpte inte direkt. Låg också bad, fast flera timmar tillslut med dropp i ena handen och lustgas i andra. Måste sett ut dumt ut. Mina värkar höll igång i 34h! Men visst är det helt otroligt att uppleva, så ont men så värt det! Tur att det gick bra för din lilla bebis3