Att förlora sitt första barn är det de värsta som har hänt i mitt liv.
Att förlora sitt första barn är det de värsta som har hänt i mitt liv.
Fick mitt första barn och det blev en liten pojke. han föddes 8/7 2012.´
Han va frisk under hela graviditeten och inget va fel på mig elr han. Jag var beräknad 27/6 2012 men jag åkte in till förlossningen 7/7 och fick honom 8/7 2012. När han kom ut va det akut. De fick hjälpa han att andas sen la de honom på neonatalav och fick ligga där i 6 dagar. han mådde jättebra ,3,4,5 dagen men sen blev han dålig 6 dagen på morgonen. De kom in på mitt rum och knackade på, jag såg att det va doktor som kom in, jag vaknade snabbt och reste mig upp och första ordet jag sa: vad ä det som händer kan han inte andas?? Doktorn sa: lugna dig så du inte svimmar. hon tog tag i min hand och sa lugn men det är inte säkert att han kommer att klara sig idag. jag väckte min man och sa till han, vår son kommer att dö, sen sprang jag direkt till de rummet han va i. då var det massssaa doktorer som va omkring ha och försökte rädda hans liv. mina tårar bara fall ner för kindérna den dagen han föddes till hans dog. jag svimmade nästan utanför rummet och då kom många sjuksköterskorna till mig och försökte lägga mig i soffan så att jag inte skulle svimma helt. fick hjälp. jag skrek och bara grät efter min son och sa bara rädda han jag gör vad ni vill i världen för er bara rädda han. De sa att de har ringt till lund och be de komma med ambulansen för att köra han dit. de sa till mig att min familj,kusiner alla får komma och titta på bebisen om de ville. min man ringde min mamma och bad alla komma till sjukhuset..
Efter en stund kom alla. Ambulansen körde från lund kl 14:30 och var framme runt halv 5. de försökte rädda han liv men pulsen blev 0 och gick upp hela tiden. de kunde inte lyfta han upp från risperatorn som han låg i. iallafall klockan blev 18:30 så kom doktorn till oss och pratade med hela familjen och sa till mig vi kan tyvärr inte göra nåt mer vi har testat alla sorts medeciner på honom och ingenting hjälper han. de énda vi kan göra nu är att lägga han hos din famn så får han sova hos dig. jag sa neeeej och började skrika gråta och bad de att inte ta bort nåt från hans kropp eller lustgasen som han andades genom. alla grät tillsammans. sen till sist tog de honom iallfall och la honom hos mig. han sov hos sin mamma =´( =´( Saknar han otroligt mkt ....