Fan vet vad som är bäst
För inte allt för länge sedan trodde jag att kolik var ungefär samma sak som ett kadaver. En död ko, helt enkelt. Nu vet jag bättre. Eller fan vet, jag vet att det finns en annan, rent av mer korrekt, betydelse. Jag vet verkligen inte om den är bättre. Fick jag välja om kolik eller ett ko-lik skulle flytta in hemma hos oss hade jag nog valt det senare.
Jag får inte välja och än så länge har vi tack och lov sluppit objudna gäster.
V skriker lite då och då.
Oftast är det "snälla" skrik. Det känns som att hon bara vill göra oss uppmärksamma på att uppmärksamma henne. Då gör vi förstås det och så är hon snart glad igen.
Ibland är det "arga" skrik. Det brukar antingen betyda ungefär:
"Nu får det fan vara nog! Jag vill ha mat nu. Helst nyss."
Eller:
"Nu får det fan vara nog! Jag vill ha närhet nu. Helst nyss."
Det finns också stunder med skrik jag helst hade varit utan. De kan komma när som helst, utan förvarning. Allt kan vara frid och fröjd och så PANG bryter det ut. Skriket är så intensivt att V verkar triggas av det själv. Det trappas upp, sekund för sekund. Till slut är det så högt och uppvarvat att det skär i mitt hjärta. Vi provar allt; erbjuder mat, byter blöja, kelar. Inget hjälper. Varje minut känns enormt lång, hemsk och hopplös.
Och så PANG släpper det. Det kanske har pågått i tre minuter, men känts som minst en halvtimme.
Känslan just då, när det släpper och V ligger lugn och fin och till freds med livet, är så fantastisk att det nästan, nästan är värt hela mödan.