Efter en förlossning på hela 58 timmar var man slut körd, men jag klarade det och det var huvudsaken för mig.
Som jag lovat er alla så skulle det komma upp en förlossningsberättelse. Jag började på den för flera veckor sen men har inte tagit mig tid att slutföra den med bilder och allt. Men nu har jag tagit mig den tiden och den är klar.. Men måste juh självklart säga att den som inte vill se moderkaka eller se en blodig rygg ska inte läsa det här. Men det är väll uppenbart att man inte ska göra det om man är känslig för sånt även om det är bilder eller inte.
Den 27 December började jag få värkar, började redan då att klaga över att det gjorde ont och att jag inte ville mer.
Det började med att jag bara låg och vred och vände på mig under värkarna men det funkade inte länge.
Mamma fick massera ryggslutet på mig under varje värk tillslut.
Sen gick inte det heller längre så jag började springa runt under värkarna.
Gick i hela huset och bara tjöt utav smärtan.
Gick och la mig för att sova lite och vaknade utav värkarna hela tiden.
På morgonen den 28 December, så gick jag upp med samma värkar.
Smsade Lina som skulle vara med på förlossning att komma hit för det snart var dags att åka in.
Magen fick en konstig form under värkarna och mellan dom så var magen nästintill borta..
Dagen gick och jag kunde inte hålla mig längre.
Det gjorde så ont att vi åkte in.
Mamma var rädd för att vattnet skulle gå i nya bilen så den såg ut såhär..
Väl inne på förlossning så tar det tid.
Jag försökte ligga still under värkarna eftersom dom hade satt ctg, men det gick inget vidare.
Värkarna kom med 4-6 minuters mellanrum.
Dom kom in efter ca 30 minuter och sa att jag hade helt klart värkar så dom skulle undersöka mig.
Hon kollade på mig och sa att jag har oturen att inte ha öppnat mig så mycket.
Så hon föreslog sömnpiller och smärtlindring.
Det fick jag och sen blev det åka hem för att försöka sova.
Och somna det gjorde jag, men under varje värk som skrek jag efter mamma så hon fick massera mig, men jag var inte medveten om det själv efter ett tag.
Kommer ihåg dom 2 första värkarna sen var jag helt borta och sov mellan värkarna men var vaken men omedveten under dom.
Morgonen den 29 December vaknade jag och hade värkar fortfarande.
Dagen gick och värkarna höll i sig.
På kvällen beslutade jag mig för att åka in för nu orkade jag inte längre.
Väl inne så ångrar jag mig och säger "dom kommer skicka hem mig mamma, men jag orkar juh inte längre.."
Men in på förlossningen och in på ett rum där ctg sattes.
Där låg jag i ca 20 minuter och sen plockades det bort.
Värkarna var så pass starka och kom med 3 minuters mellanrum.
Jag var livrädd då hjärtslagen var nere i 70-80 under en värk, men dom jobbade sig snabbt uppåt och det hände bara en gång.
Men jag var ändå livrädd.
Bad mamma smsa Lina och be henne komma för snart skulle jag föda.
Hon tog bort ctg:t och sen så var det skift byte så jag fick vänta ett tag.
När barnmorskan som skulle ta hand om mig och sköta min förlossning kom in på rummet så gick jag och skrek och grät som ett litet barn, för ont hade jag nu.
Hon undersökte mig och blev förvånad över att det gått så segt som det gått med öppningen.
Jag hade bara öppnat mig 3 cm..
Fick ett förlossnings rum, skjorta och lustgas.
Gav lustgasen en chans genom 3 värkar, men det gick inte.
Kunde inte andas som jag ville med den där jävla masken sa jag bara.
Barnmorskan kopplade in en läkare som sa att jag skulle få sömnpiller och citadon för att lugna ner mig och få bort lite smärta.
Hon kom tillbaka med piller..
Jag la mig ner och sov mellan värkarna och vaknade vid varje värk.
Men jag blev betydligt lugnare och slappade av emellan värkarna.
Nu la sig Lina i andra sängen vi fått in på rummet.
Efter ett bra tag så kom all smärta tillbaka på den graden den var från början, alltså började bedövningen att släppa.
Hon disskuterade med läkaren som sa att ketadon skulle ges.
Hon kom in på rummet med en spruta..
Sen bad hon mig lägga mig på sidan för att få den.
I min fasa så skulle jag få en lång nål in i min rumpmuskel, usch jag som hatar sprutor.
Men jag la mig ner och drog upp rumpan mot henne sen hoppade jag högt av ett skott i skinkan.
Men vi alla skrattade åt mitt hopp, eller ja, Lina skrattade åt barnmorskans sikte och "kast" istället.
Efter en kort stund så blev jag yr och väldigt konstig i huvudet.
Sa bara "Shit, det här var så jag var rädd att känna och absolut inte ville bli. Jag känner mig juh ner drogad..."
Till min skräck så märkte jag hur det rann blod från mitt underliv, blev rädd och berättade för mamma och barnmorskan.
Dom smilade båda två och sa att det är ett gott tecken.
Jag in i duschen och ville göra något, så jag satte mig och borstade tänderna.
Gick ut efter ett tag.
Värkarna kom med 1½ minuters mellanrum och då sa barnmorskan att det skulle bli en undersökning..
4 cm hade jag nu öppnat mig, så det gick sakta framåt.
Hon gick ut och pratade med en läkare om ifall fosterhinnan skulle göras hål på för att skynda på lite eller inte.
Men icke, huvudet skulle få sjunka lite till tyckte hon.
Hon såg sen hur jag snabbt blev tröttare så hon gick ut och pratade med läkaren som beslutade att sätta en epidral på mig.
För er som inte vet vad en epidral är så är det en ryggmärgs bedövning, en slang som sätts i ryggen med slang utanpå som tar in medicin i form av vätska, alltså ett "dropp" men i ryggen och en längre slang inuti.
Läkaren kom in och jag la mig på sängkanten, fullkomligt livrädd för att det skulle göra så ont.
Men det gjorde knappast ont, det var lite obehagligt och kittlades lite grann.
Efter ett tag började det svida och kännas ett större obehag, men fortfarande inte ont.
Efter att ha fått dit allt på sin plats så bad dom mig att jag skulle ställa mig på knä i sängen.
Men fy fasiken det gick inte, det var ett sånt tryck neråt så det fanns inte ord.
Men jag kämpade på.
Klockan tickade förbi och dom fick hämta mer bedövning som dom kopplade till epidralen.
Smärtan var som förut ganska snart igen, men det var juh för att den blev starkare och bedövningen inte kunde ta bort all smärta utan bara lite.
Nu grät jag och blev lite sur över att barnmorskan inte tog hål på hinnan för att skynda på det ännu mera.
Så hon gick ut och pratade med läkaren och sen kom in för att undersöka mig.
Flera timmar sen sist och nu var jag öppen 8 cm..
Hon tog valet att ta hål på hinnan eftersom jag inte orkade länge till.
Men hon sa även att hinnan skulle ha gått när som av sig själv eftersom det buktade utåt så pass mycket.
Men hål på hinnan tog hon och det forsade ut vatten ..
5 minuter senare så sa jag att jag ångrade att jag bad henne ta hål på hinnan för nu började det hela på riktigt.
Jag kände ett huvud som tryckte på.
Jag ställdes på knä men det varade inte länge för det gick inte, benen bara vek med i värkarna.
Straxt efter att jag lagt mig ner så var det dags att börja krysta.
Mamma på högersidan, undersköterskan på vänster och barnmorskan mellan benen..
Och där ifrån är det bara samma visa hela tiden, en värk, vänta, en värk, vänta.
Då värkarna inte var där så låg jag och frågade om jag fick trycka nu.
För det tröck så förbannat hela tiden och gjorde ont hela tiden så jag kände inte när värken var på väg utan dom fick säga till när mätaren steg och jag fick börja krysta.
Hade rätt teknik i början men krafterna tog slut med tiden och orken gjorde att fel teknik kom till.
Allt gick så segt och det tog otroligt lång tid.
Såg att alla mamma, barnmorskan och undersköterskan stog och kollade på ctg mäteren hela tiden och sa hela tiden att jag måste ta i och att han måste ut nu.
Jag själv vågade inte kolla på mätaren utan hade ryggen ditåt för att inte påverkas, men då förstog jag att det hängde på mig, att jag måste ta i för att få ut honom nu.
Kände då hur huvudet satt fast, jag började skrika att det sitter fast, det kommer juh inte ut!
Det kändes så väl, huvudet kom ingenstans och det var tvärstopp.
Men tillslut kände jag hur det kom ut en tipp utav något.
Tog ner handen och sa "är det huvudet!?"
Dom sa att det stämde och att han snart är ute.
Men huvudet gled in igen..
Men snabbt kom det ut under nästa värk igen.
Mamma satte ner huvudet mellan benen och sa "Attans han är inte rödhårig!"
Barnmorskan skrattade och sa bara "Nej, det ser inte ut som så"
Nu kom nästa värk, men det kom ingen vart iallafall.
Undersköterskan sa "slappna av och ta det lugnt nu och samla krafter nu mellan värken"
Samtidigt håller hon fast mitt ben..
Så jag skrek att hon skulle släppa benet, tyst blev hon och släppte benet.
Men nu kom nästa värk och jag gav precis allt för att få ut honom nu.
Kände då hur barnmorskan tar till händerna och bänder över kanterna över huvudet, det var det som gjorde ondast utav allt..
Men sen så gick det snabbt, kände hur trycket släppte, huvudet försvann och hur det bara forsade ut något, vilket var först en bebis och sen massa vatten och blod.
Sen hörde jag skriket, min son skrek!
Barnmorskan la upp honom på mitt bröst, samtidigt kände jag hur navelsträngen kittlade mig när den gled ut ju närmre mig Dennis kom.
Nu hade jag mitt barn på mitt bröst och han bara skrek.
La till honom vid bröstet och han åt lite.
Dags att klippa navelsträngen, och det fick mamma göra.
Nu var det dags för moderkakan att komma ut..
Barnmorskan fick hjälpa till genom att trycka och hänga på magen.
Tillslut kom den också ut, tillsammans med vatten och blod.
Hon visade upp den och sa att det var jätte fin!
Som alla säger så ser ni att det faktiskt ser ut som livets träd.
Till min värsta skräck, nu skulle det kollas om jag måste sys.
Bad mamma att ta Dennis men dom sa att jag var tvungen att ha kvar honom för att ligga mer still.
Hon sprayade med bedövnings spray som sved som bara den och sen torkade och sydde hon.
Och det kittlades bara lite..
Sen var det klart!
Nu låg jag där med min son på bröstet i någon timme utan att ställa mig upp.
Första blöjan på och är vägd och mätt..
Mackor, pommac, kaffe och äppeljuice fick vi in på förlossningsrummet.
Dennis Pontus Robert Fast föddes 05.14 den 30/12-11..
Vägde 3170 gram och 49 cm lång.
Kan tyvärr inte lägga upp första bilden som togs på honom då jag visar tuttarna och inte känner för att dela det med er alla.
Hade krystvärkar i 3 timmar, vilket jag absolut inte trodde. När det väl var över så kändes det som 5 minuter. Men det var väldigt luddigt sen efter att jag fick sprutan i skinkan och ännu värre när jag fått epiduralen. Så det kanske är lite rörigt för er att läsa detta, om det inte kan uppfattas vad jag menar någonstans så är det bara att fråga.
Kika även in på bloggen för att läsa hur jag och Dennis lever idag, http://Levaaa.vimedbarn.se
Relaterat till den här berättelsen: