Efter en förlossningsdepression med allt vad det innebär ser jag nu tillbaka på allt som har varit. Ibland med sorg, ibland med hopp. Livet går vidare!
Det som jag aldrig trodde skulle hända hände mig. Eller rättare sagt, hände oss, min lilla familj. Men nu när jag är på "andra sidan" ser jag saker på ett annat sätt än tidigare. När jag var mitt upp i det värsta kunde jag inte tro på att det skulle bli bättre. Hur kan man leva vidare med alla hemska minnen? Först nu har jag börjar hitta små glimtar av fina minnen mitt i alla de hemska. Hur söt hon var när hon tittade på mig med sina stora ögon när hon var alldeles ny. Hur duktig hon var under de tre månaderna med skenan! Jag hittar fler och fler ljusa stunder i det som varit ju mer tiden går. Min dotter är en underbart glad liten tjej. Envis och bestämd, precis som jag. Hennes bubblande skratt får mig att tycka att det faktiskt är värt det! Det var värt alla månader av depression, tvivel och sorg. För jag har ju henne! Hon är min dotter och jag är hennes mamma. Det är större än jag kan förstå. Vissa dagar är jag frånvarande i tanken fortfarande. Då är jag tillbaka på BB, tillbaka i operationssalen, tillbaka till den första tiden hemma. Men, de stunderna blir färre. Och de har inte lika stark makt över mig längre. Och, man KAN faktiskt fortsätta leva med alla de hemska minnena. De är inte lika hemska idag som igår, och imorgon har de bleknat ännu lite mer. En dag kommer de bara vara något suddigt grått som överskuggas av ett bubblande skratt. Livet går vidare.