Hon föddes torsdagen den 26 juli 2012 klockan 10.41.
Hon vägde 2980 gram och var 50 centimeter lång.
Några minuter tidigare:
Vi sitter i operationssalen och jag lider alla helvetes kval. Min flickvän ser lugn ut. Det kanske jag också gör, men det är jag inte.
Ena stunden är jag övertygad om att vi är på Sveriges bästa sjukhus, med fantastisk personal, som garanterat kommer att lösa det här. Snart har vi vår bebis.
Andra stunden är det raka motsatsen. Jag räknar till två läkare, två sjuksköterskor, två undersköterskor och två narkossköterskor och jag inbillar mig att det räcker med att en av dem har en dålig dag på jobbet så går allt åt helvete.
Så har hela morgonen varit. Ena stunden får vi positiva besked, nästa stund har det inte hänt ett skit. Barnmorskan säger ”wow, öppet nio centimeter”, läkaren kontrar med ”nja, öppet sex”.
Ständigt nya besked. Och allt går så långsamt. Så. Långsamt. Det öppnar sig en centimeter på sex timmar. Med den hastigheten får vi barn lagom till nyår, tänker jag för mig själv.
Jag imponeras av min flickvän. Hon gnäller inte, hon klagar inte. Däremot skriker hon av smärta några gånger. Då vet jag att det gör överjävligt ont.
Men hon får inte den belöning hon förtjänar.
Ju längre tiden går och ju mindre det händer, desto mer börjar vi förstå var åt det barkar. Min flickvän har varit ganska emot kejsarsnitt, men inser att det snart är faktum. Och efter 30 timmars oavbrutet slit är det snarare en lättnad att ett beslut är taget, än besvikelse över att inte få föda ”normalt”.
Jag inser att jag, direkt efter bebisens ankomst, ska tillbringa uppemot fem timmar med henne alldeles ensam. Utan min flickvän. Det – och rädslan för den förestående operationen – får mig att tvivla på mig själv. Kommer jag att klara det här? Kommer jag att svimma under operationen? Hur gör man? Jag gråter några tårar på toaletten och konstaterar att det inte finns så många alternativ. Jag torkar tårarna och återvänder till min flickvän. ”Vad lugn du ser ut” säger hon. ”Det är bara ett skådespel” låtsas jag skämta, men jag har aldrig varit så allvarlig.
Jag har aldrig mått så dåligt.
Tillbaka i operationssalen:
En medelålders kvinnlig överläkare, från Örebro för övrigt, som jag glömt namnet på tycker jag om direkt. Hon pratar så tyst att man knappt hör, men rabblar upp doser, (visk)ropar upp vilka personer som ska delta i operationen och läser körschema med ett sånt lugn och en sån självklarhet att jag känner mig lite, lite trygg. Det känns som att hon gjort det här 1000 gånger förr och aldrig misslyckats. Aldrig ens råkat nysa vid en operation. Aldrig ens andats på fel ställe. Nej, hon andas perfektion och för en som är nära att hyperventilera kan jag inte tänka mig nåt bättre.
Ett draperi dras för och operationen är i gång. Efter en minut ropar någon från andra sidan draperiet ”avnavling” och jag försöker tyda om det är någon panik i rösten. Det är det inte. Det är ingen panik över huvud taget och en minut senare hörs det.
Skriket.
Jag tittar på min flickvän och då brister allt. Jag vet inte var jag ska ta vägen så jag sitter kvar och storbölar. En minut senare kommer vår barnmorska från andra sidan draperiet med vår bebis i famnen. Då gråter jag ännu mer. Barnmorskan lägger henne invid min flickvän och då sprutar tårarna. Jag kommer på att jag har lovat att ringa farmor direkt när bebisen kommit ut – oavsett tid på dygnet. Jag tänker på vad jag ska säga när hon svarar och tårkanalerna får jobba hårdare än någonsin. Jag bestämmer mig för att samla mig. Det går naturligtvis åt helvete. Hon hinner inte mer än svara – som hon alltid gör – ett snabbt och snärtigt ”Lundin”, innan jag påbörjar nästa hulkattack. Så där håller det på i 20 minuter. Jag gråter och är så skakis att jag inte ens vågar bära vår nyfödda dotter. Det gör jag först när min flickvän och jag skiljs åt. Med darriga ben transporterar jag den lilla flickan tillbaka till rum 7 på förlossningen. Där får vi sitta alldeles ensamma, hon och jag. Jag får in en bricka med lite fika, men vågar inte äta. Hon ligger på mitt bröst och letar efter mat, men blir gång på gång besviken när hon testar nya ställen som inte kan leverera. Barnmorskan har hört från vilket rum på avdelningen det skriks allra mest och ger mig råd om att stoppa in mitt lillfinger i bebisens mun. Det fungerar. Vi har en lugn timme tillsammans och planerar för framtiden. Jag berättar om biobesök, Djurgården, vandringar vid Kebnekaise och skidresor till Sälen. Hon verkar positiv.
En undersköterska kommer in och berättar att det nog dröjer ett par-tre timmar till innan vi från träffa min flickvän. Men med all önskvärd tydlighet visar hon efter bara ett par timmar för personalen att hon är redo att ansluta till övriga familjen och det ger resultat. Så en kvart efter beskedet om "ett par-tre timmar" rullar hon in i salen och jag lägger vår nyfödda dotter bredvid henne.
Uppdraget utfört. Jag kan gråta igen.
Nu ligger de i sängen framför mig. Vår lilla flicka ömsom sover, ömsom försöker suga i sig från tuttarna. Det är så vackert att mina ord tar slut.
Men jag har aldrig mått så bra.