I v17 och v 20 hade jag blödningar och smärtor i nedre delen av magen.
Jag åkte in till akuten, där fick jag ett bemötande jag sent kommer glömma..
Nu fasar jag för att föda på sjukhuset.
I v17 vaknade jag på morgonen med kraftga smärtor. Jag tänkte att jag försöker vila för att se om det försvinner, vilket det inte gjorde. Jag ringde till förlossningen i hopp om ett svar på vad det var. Jag letade såklart efter numret till gyn först men hittade det inte på nätet. Så jag ringde till FL i hopp om att dem kunde svara på min fråga.
I telefonen svarade en bestämd röst '' JA!''
Mitt ynka jag försökte låta så snäll och trevlig som möjligt för att inte besvära och beskrev mina symtom och undrade om dem visste vad det kunde vara. Till svar fick jag bara att jag inte fick ringa till dem eftersom ja var innan v20 och att dem inte hade något nummer vart jag kunde ringa.
Lite ledsen ringde jag till växeln och bad att bli kopplad till någon som kunde hjälpa mig.
Då svarade en len och snäll röst. Hon tyckte jag skulle ta ett bad och vila i några timmar och ringa om det inte ändrade sig.
Senare på kvällen hade jag fortfarande lika ont och jag ringde. Dem ville vi skulle komma in vilket vi gjorde.
När jag låg där på britsen i rummet och väntade tillsammans med min sambo var jag jätte nervös. Hemska tankar far genom huvudet.
In kommer en kvinnlig läkare. Stressad som tusan. Hon tittar på mig och säger
'' Jaha , vart har du ont ?''
Jag beskriver vart jag har ont och hon klämmer.
'' Känner inga fel i alla fall''.
Hon är sur. De märks.
Jag fick lägga mig i gynstolen och göra ett vaginalt ultraljud. Då fick jag se att hjärtat slog på den lille. Hon kunde inte förklara varför jag hade ont.
Efteråt tyckte hon inte jag skulle komma tillbaka mer, dem har viktigare saker att göra och alla gravida har ont.
Jag hade ont , varje dag tills v 20. Då fick jag en kraftig blödning och jag åkte in direkt.
Eftersom jag hade haft så ont och fick en så kraftig blödning så ville jag kolla. Det slutade inte blöda heller.
När jag återigen låg på akuten, i samma rum kom återigen en kvinnligläkare in. Inte samma som den förra dock.
De första hon sa till mig var '' Är den död kan vi ändå inget göra''.
Jag blev jätte ledsen. Jag vet mycket väl att de nte finns något att göra om mitt barn inte lever, men det var inte de jag ville höra från en läkare.
'' Tycker du kunde varit hemma och avvaktat''. Hon tyckte att om den är död så spelar de ingen roll om ja kommer imorgon eller idag.
Jag bad så hemskt mycket om ursäkt och försökte skratta bort de lite genom att säga '' ja det är ju mitt första barn, jag vet inet vad som är normalt eller hur allt ska kännas. Känns säkrare att kolla en extra gång''
Hon gav mig ett falsk leende tillbaka.
Jag fick lägga mig i stolen igen och innan hon börja sa hon '' Jag har bråttom till en operation så vi gör de snabbt'' .
Den här gången fick ja inte se på skärmen. Men hon sa att det var någon som rörde sig och att min moderkaka låg framför tappen och det gjorde att det blödde mycket. Jag fick en tid till UL för att fastställa position.
Efteråt gick hon bara...
Det har satt en skräck inom mig att åka och föda. Vill inte bli bemött på samma sätt. Jag är inte heller den som säger ifrån eller säger att jag vill byta..
Någon mer som upplevt det så här?
Ska tillägga att min moderkaka nu lagt sig högt upp och inga blödningar mer som tur är .