Till BB körde vi förbi en MC polis i 190 km i timmen, troligtvis körde vi så fort att han inte hann se oss. Tur var väl det för hade han stannat oss kändes det som jag hade fött i bilen...
Torsdagen den 24 maj vaknade jag kl 4 på natten av att något gjorde ganska ont, förstod inte riktigt var det var och somnade om. Sen vaknade en timme senare men samma smärta och då förstod jag att det är nu det händer. This is it!
Värkarna kom med varierad smärta och det var allt från 8-24 minuter mellan. De var precis så jag hade föreställt mig dem & det kändes som om jag hade läget under kontroll. Jo de gjorde ont men var klart överkomliga.
Halv ett ringde jag BB i Ystad dit jag var välkommen men de tyckte det var lite väl långt mellan värkarna så jag valde att flåsa på hemma bäst jag kunde.
Va glad du låter, sa barnmorskan på andra ändan medan jag glatt glufsade i mig pizzan jag kolhydratladdade med. Ja det är väl klart jag är glad, kvittrade jag tillbaka, jag ska ju föda barn.
Jag menar - hur svårt skulle det kunna bli? Föga anande jag vad som väntade...
Jag valde att tappa upp ett bad och skickade samtidigt iväg Andreas för att hämta ett paket som kommit till Schenkers terminal i Malmö.
Är det så smart?, sa Andreas och jag, lugn som en filbunke, svarade att jaaa - det är lungt.
Sagt & gjort, han körde i väg och jag hoppade i badet.
Jag har inte riktigt koll på hur länge han var borta men i badet kom värkarna tätare och tätare & då började jag tycka det började bli liiiite jobbigt. 5 minuter bokstavligt talat efter att Andreas kommit hem gick vattnet - i badet.
Ringde BB - upptaget. Igen - upptaget. Tredje gången svarade en undersköterska som fick hämta en barnmorska och när hon väl kom till luren stod jag och profylax andades för fulla muggar och hon sa bara: Det är dags att köra in.
Jag var vid detta laget inte så kontaktbar utan försökte bara överleva nästa värk och försökte först och främst klura ut hur i hela friden jag skulle få på mig kläderna. Kanske inte det hetaste att klampa in på BB näck & även om det hade varit en syn för gudarna så lyckades jag på något mirakulöst sätt få på mig kläderna samtidigt som Andreas sprang skytteltrafik till bilen men alla grejerna som såklart stod färdigpackade. Här var det knappt någon vila alls mellan värkarna och orden Det är aaaaalltid en paus mellan värkarna ekade i huvudet samtidigt som jag skickade ett mentalt finger åt dem. Yea right, tänkte jag...var är den förbannade pausen???
När vi kör ut från gatan säger Andreas: Emma, det här kommer gå fort, säkert men fort.
Den där bilresan alltså. Jag sitter i baksätet och klamrar mig fast i det där lilla handtaget i taket. Andreas s t å r på gasen samtidigt som jag någonstans hör hans röst: Andas Emma, andas.
Vi lyckades passera en parkerad MC polis som stannat en annan bilist & då var hastighetsmätaren uppe på 190, förmodligen körde vi så pass fort att han inte ens hann se oss & tur var väl det för jag hade nog mördat någon om vi hade varit tvungna att stanna.
Sen började jag mitt i allt få krystvärkar. Kändes som om kroppen blev besatt av en kraft jag aldrig någonsin upplevt förr, hela kroppen krängde och jag bara vrålade, jag hade lixom inget annat val än att krysta, att andas finns inte på världskartan när en krystvärk kommer. Blev ganska överraskad och tänkte att det skulle bli intressant att se hur mycket jag var öppen. Krysta ska man ju göra när man är öppen 10 cm...
Ja sen kom det, såklart, ett par väg gubbar & skulle mäta ett övergångsställe precis när vi kom så Andreas fick tvärbromsa, rullade ner rutan och skrek: Min fru håller på att föda!! innan de ändrade sina minst sagt arga ansiktsuttryck till förvåning och skuttade åt sidan, sen körde vi mot rött i en korsning innan Andreas släppte av mig vid ingången till lasarettet.
Vid detta laget var jag än mindre kontaktbar och jag struntade högblankt i om Andreas var med mig eller inte så jag började gå mot förlossningen. Andreas var ju tvungen att parkera bilen.
Plötsligt hör jag en kvinnoröst bredvid mig som tar min arm och hjälper mig att andas och följde mig hela vägen in på BB.
Nåväl. In i förlossningsrummet, de sätter på CTG:n klockan 15.17 och säger att jag är öppen 4 cm.
4 cm!!! Det kan inte stämma gastar jag, jag vill ju krysta.
Sen går det undan. Jag testar lustgas & väntade mig en superupplevelse som skulle rädda mig för det gjorde så D-LA ont. Det hände inte ett skit mer än att jag hörde allting dubbelt. Emma Emma andas andas. kom kom igen igen.
Smärtan hjälpte den inte ett skit mot så den slutade jag använda efter 3 värkar.
Mina ben levde vid detta laget ett helt eget liv och jag bad personalen hålla dem när nästa värk kom och sen greppade jag tag i det som fanns att greppa tag i.
Mellan två värkarna frågade jag om jag råkade klämma på någons bröst...
Nä, sa undersköterskan, det var bara mitt sidfläsk och det får du klämma på hur mycket du vill.
Phu, sicken tur, det hade ju kunnat bli riiiiktigt pinsamt!
Jag bad om ryggbedövning lite snällt och fick svaret att de fick vänta & se.
Några värkar senare lät det: Varför får jag inte ryggbedövning? och ytterligare några värkar senare röt jag: Jag vill ha ryggbedövning-nu! fortfarande med samma svar...dö frustrerande. Hade de inte bara kunnat säga att det gick för fort för det?
Värkarna ja...
Jag ville krysta, det ville inte barnmorskan så alla i rummet stod & flåsade med mig. Krystvärkarna kom likförbannat och då jag stod på knä i sängen lutad framåt så krängde hela kroppen och jag stegrade mig som en galen vildhäst & bara skrek: Jag viiiiiiilllll inteeeeee!!!!!!!!!!!
Vad är det du inte vill Emma? frågade barnmorskan men vän röst och försökte sedan få ögonkontakt med mig för att hjälpa mig andas. Vadå vad är det du inte vill? Det fattar hon väl - ha så där jäkla ont såklart.... Andreas fnattade mig i håret, höll värmedyna mot ryggen, gav mig vatten & hjälpte mig med andningen så gott han kunde.
Jag fick sen 4 akupunktur nålar som gjorde de nästkommande två värkarna lättare att gå igenom men sen slutade dem också att verka.
"Vanligtvis" öppnar man sig 1 cm på en timme, jag öppnade mig 1 cm på 5-10 minuter och det var en sådan lättnad när barnmorskan konstaterade att: Emma - nu ska du föda barn så nu får du krysta.
Helt plötsligt känner jag det, hur bebisens huvud tränger ner. Det kändes inte som en omöjlighet, det vore fel att säga men däremot undrade jag hur i hela friden det skulle gå till för jag kände ju när jag krystade att det tog stopp.
Jag fortsatte skrika så jag skrämde mig själv, kastade mig upp & ner i sängen ståendes på knä tills jag hörde barnmorskan säga att all den kraften jag la på att skrika skulle jag nu lägga på att krysta och det gjorde jag. I nästa krystvärk kom hela huvudet fram. Barnmorskan frågade om jag ville känna och jag bara...ehhh NÄ TACK.
Sen var det bara en krystvärk till och sen sa det bara blubb blubb blubb så var hon ute. Ja, fast då visste jag inte att det var en hon. :-)
Klockan var då 16.34
Det tog alltså 1 h & 17 minuter
(BB Personalen räknar förlossningstiden från det att man är öppen 4 cm till bebisen är ute)
Så låg jag där med henne i mina armar, helt underbart och helt overkligt på en och samma gång.
Allt gick så snabbt men samtidigt så oerhört bra & helt plötsligt var vi en familj.
Mamma, pappa, barn.
På riktigt.