Jättejobbigt att förlora sitt barn
Jag har haft det jobbigt i mitt liv sen jag var en lite flicka. Jag fick alltid vara en vuxen människa även om jag var en liten flicka, jag fick ta hand om mig själv och mina systrar medan mamma och pappa inte brydde sig om oss. Dem blev allt jobbigare för varje dag som gick i mitt liv, jag fick inte börja på gymnasium för att pappa tyckte inte om det. Jkag kommer från kurdistan och papporna brukara vara mycket ansträngda. Hur som häls så började jag jobba med honom vi hade eget restaurag. Efter ett år jobbande skylde mamma och pappa sig, och mamma flyttade ifrån. jag fick inte åka med henne han trodde att jag skulle få mycket frihet.
Men en dag bestämde jag att åka tillbaka till kurdistan för att träffa släkten. men jag viste inte vad som väntade mig där, jag tänkte på att jag kanske alldrig får komma tillbaka till sverige igen. Jag och min lilla syster var där i tre månader och på den korta tiden så träffade jag mitt livs största kärlek. Han var min kusin jag hade aldrig trott att jag någon sin skulle bli kär i honom, men det blev som det blev. På den korta tiden som jag var där förlovde vi oss, och jag åkte tillbaka till sverige. efter bara fyra månader var han här i sverige. Min man och pappa hade inte bra kontakt med varandra så vi flyttade ifrån honom och hyrde ett lägenhet. vi bodde där och jag var gravid med min första barn.
Vi var så glada, vi hade inga vänner och vi hade inte kontakt med mina föräldrar längre. Så vi var mycket ensamma, men tänkte på ett nytt start med barnet vi skulle skappa ett nytt familj. vi gick alltid på kontroler hoss barnmorskan och allt såg bra ut fram tills vecka 28. I vecka 28 skulle jag på kontroll hoss barnmorska för att hon var på semester, hon mätte magen och såg förvånad ut.
Hon kallade in en annan barnmorska som hadde mätt mig när hon var borta och dem bådda började kolla på magen och mätte magen om igen. Och då sa barnmorskan din magen har inte växt utan den har blivit mindre, ja sa jag vad betyder det hon stirade på mig och sa bara vi ska göra ulltraljud sen kan vi se vad det är men du behöver inte oroa dig okej sa jag, dem gjorde ulltraljud direkt och där visade det sig att barnet hade ingen fostervatten alls. Så jag blev skickat till en läkare direkt samma dag.
När läkaren tittade på den så sa hon ingen en annan läkare kom in och dem började titta på barnet. vi blev lämnade ett tag sen kom hon med beskedet. Ert barn kommer inte att kunna över leva tyvär sa dem, och då kändes det som mitt hjärta gick sönder i 100000000 bitar jag sa inget utan grät bara och min man förståd inte riktig för att han kunde inte svenska. Vi fick läggas in i en vecka sen skulle vi åka till ett annat sjukhus där dem hade bättre apparater och kunde se mer av barnet.
När vi kom fram ditt fick vi ett rum vi var där i några dagar sen kom doktorn och sa att vi skulle ulltraljud, hon tittade och mätte barnet och fick samma resultat det var hoplös.
jag var i vecka 30 nu och läkaren sa att dem inte kunnde göra något utan att vi skulle vänta på fram tills det är beräknat. Det var jättejobbigt att gå och bära på ett barn och veta att den inte kommer att över leva. jag var beräknat 25 oktober 2011 men dem erbjöd att sätta igång förlossningen, jag och min man gick med på det . på den tiden var jag mycket ledsen jag hade inte fått som jag vill sen jag var barn och nu går jag och förlorar mitt första barn den barnen som skulle sätta ljus i vårt hem. Det var som ett mardröm jag ville att någon skulle väcka mig men sen insåg jag att det inte var ett mardröm utan det hände mig på riktigt. jag födde min lilla ängel hon vägde bara 700g den dog direkt när den kom fram men det bästa var att jag fick hålla om den.
det har gått nästan ett år men jag känner fortfarande värmen från hennes kropp. efter förlossningen blev mitt liv ett helvete jag gick inte ut var hemma hela dagarna, fick ånges och massor med mediciner jag var nog inte så stark för att kunna hantera sitvationen. och vi hade ingen som kunde stötta oss utan dem som jobbade på sjukhuset blev våran familj alla tog hand om oss mycket mycket snällt av dem kan alldrig glömma dem dagarna.
nu är jag gravid med min andra barn och jag är i vecka 27 hoppas verkligen att den här gången går allt bra.
hoppas att ingen går genom det jag gick genom. hoppas att alla föräldrar får ett friskt barn.
tack för alla ni som har orkat läsa min berättelse