Att ta ett KUB-test var ju ingen fara..eller..? Nej, normalt sätt inte. Men för oss innebar det helt oväntat ett beslutstagande vi inte riktigt hade räknat med...
KUB-test och fostervattenprov - hjälp!
På grund av min ålder blev vi erbjudna ett så kallat KUB-test, ett kombinerat ultraljud och biokemiskt prov. Vi valde såklart detta framför ett fostervattenprov som vi förstod kunde innebära fler risker. Först tog de ett blodprov på mig och en vecka senare ett ultraljud för att mäta barnets luftspalt i nacken som barnet tydligen bara har en begränsad tid i början. Blodprovet gick bra och visade bra resultat. Så långt var det okej. Men på ultraljudet gick det inte riktigt lika smidigt för någon luftspalt ville inte lilla bebben visa upp minsann. Näpp! Tvärstopp! Varken sköterskan, som hade utfört ultraljud hur många gånger som helst, eller läkaren, som provade efter sköterskan, fick något resultat. Detta hade vi inte väntat oss och vi blev såklart väldigt ledsna och oroliga. Nya orosmoln seglade in över mitt huvud.
Efter det misslyckade ultraljudet, och denna dag var sista dagen för att kunna se luftspalten, gick vi hem och funderade på hur vi skulle göra härnäst. Eller ja, "misslyckade" förresten, det var ju faktiskt första gången vi fick se vårt barn där i magen på mig. Lite otroligt tyckte vi nog att det var samtidigt. Där låg han/hon och sträckte på armen och försökte redan suga på tummen. Trots att jag vid den tiden bara gått cirka 14 veckor. Otroligt. Jag blev lite fnittrig när jag låg där på britsen och barnet sträckte på armen så som blivande pappan brukar göra i sömnen ibland. Hihi, sådan far sådant barn. Men fnisset och bubblet i magen gick långsamt över till oro och några dagars vånda och funderingar. Vi bestämde oss för att låta göra ett fostervattenprov.
Vi åkte in till Obstetriska mottagningen på morgonen. Jag var jättenervös och när jag är nervös går det över till magen och när det väl sitter i magen får jag kramper. Så jag fick skärpa till mig. Det jag var mest orolig för var faktiskt att vi skulle få en arrogant läkare. Mycket erfarenhet har jag av läkare och det ska jag säga, ett fåtal är BRA. Med det i bakhuvudet hade jag inga bra förväntningar alls och blev glatt överraskad när det visade sig vara en väldigt sympatisk och ödmjuk och framför allt väldigt van läkare. Jag andades ut direkt. Han hade gjort över tretusen fostervattenprov, sa han och tillade att han var någon slags överläkare dessutom. Han bad t o m blivande pappan att lägga sig på britsen, så humor hade han också minsann. Det fick oss båda att slappna av. Tänk så låga tankar man har om sjukvården... Nåja. Tur för mig och tur för oss. Nu var det lättare att slappna av vilket läkaren sa åt mig, nästan lite på skarpen, att jag skulle göra. Och tänk vilken kraft man har över sin kropp! Jag bokstavligen tvingade min nervositet att flytta sig från magen upp till bröstet där hjärtat började slå allt hårdare och snabbare och tryckte ner ryggen mot britsen såsom jag blev ombedd och slappnade av i magen. Gick jättebra! Läkaren tog sprutan med den långa kanylen och körde in den i magen på mig, ja, jag skriver ”körde in” för något annat sätt att beskriva det på finns inte. Jag såg i ögonvrån hur han nästan tog sats. Mycket muskler och muskelhinnor kanylen skulle igenom. Det stack bara till så det var inte alls så dramatiskt som det låter. Men min man tittade bort. Jag låg och funderade på om det var han som höll min hand eller om det var jag som höll hans. Jag vet inte riktigt säkert faktiskt.
Två provrör fostervatten senare var det hela över. Kvickt och lätt gick det och fostervattnet var klart och fint. Nu andades jag verkligen ut. Senaste erfarenheten från samma avdelning var när vi tog ultraljudet för KUB-testet. Det gick inte bra. Men det gjorde det nu. Förtroendet ökade lite igen. För sjukvården eller för gud, jag vet inte vilket. Tack läkaren Alf. Tack gud.
"Gammaglobulin"sprutan jag fick som ”efterrätt”, eftersom jag är RH-negativ, var en baggis! :-)
Resten av dagen hade jag tagit ledigt för det var viktigt att hålla sig stilla efter ett sådant prov. Vi visste också riskerna med missfall och att det kunde uppstå läckage och allt annat men på något sätt var vi nog mest oroliga för själva provet. Sunt förnuft har vi ju så att jag inte skulle bära tungt eller springa i skogen dagarna efter provet blev så självklart att vi inte ens oroade oss för något missfall. Springer i skogen gör jag i och för sig inte så ofta annars heller... Och något missfall blev det tack och lov inte heller. Vi hade enorm tur och det är vi otroligt tacksamma för!
Relaterat till den här berättelsen: