Efter den första tveksamheten om jag verkligen var gravid på riktigt (vi tog två prov för säkerhets skull) inföll sig en härlig glädjeyra. Mannen var överlycklig och jag med men sedan kom snart ny oro...
Tunga tankar blir till lätta moln
Märkligt hur mycket som har lossnat på vägen. Sådant som jag såg som så stora hinder att ta sig över att jag inte kunde glädjas över barnet och graviditeten i början. Stackars mannen min, det är hans första barn och han är väldigt förväntansfull. Såklart. Och så kom jag med mina gråa moln och funderingar. Som t ex, hur ska chefen reagera, vad ska barnens pappa säga (har två barn från mitt förra förhållande), måste vi ta fostervattenprov och hur ska det gå. Hur ska andra reagera. Måste jag ta paus från kören. Etc. etc. Hinder som jag ett efter ett tog mig över och märkte att de var inte så höga som jag först hade trott. Cheferna gratulerade men kom också med lite råd angående förhållandet dina barn/vårt barn. Mina stora barns pappa tog det jättebra och gratulerade. Mina föräldrar är vana och gratulerade utan att varken hoppa i taket eller komma med förmaningar. Min mans mamma grät och glömde för ett tag bort sina egna krämpor och våndor :-) och förvandlades till en lycklig leende blivande farmor, hennes förstfödda ska få sitt första barn. Våra föräldrars reaktioner ingick dock inte i "molnet".
Efter fostervattenprovet (mer om detta prov och tankar och farhågor kring det i nästa berättelse) och snarare efter beskedet från det, att allt var bra, då kunde jag verkligen andas ut, ja, vi båda två. Att efter det berätta för barnen, de sista att berätta det för, kändes inte längre så jobbigt. Hur än deras reaktioner skulle bli, skulle vi komma igenom det också.